HYPERGLOBALISERAD SPORT. “Inget framgångsrikt fotbollslag byggs utan att det finns en fungerande spelidé, ett sammansvetsat kollektiv “. I år inträffar både dam-EM och herr-VM i fotboll. Under 2022 kommer Erik Cardelús skriva en serie texter som behandlar fotbollen som samhälleligt fenomen. Tidigare delar hittas här.

Enligt en vältuggad klyscha hör sport och politik inte ihop. Och nog vore det skönt om detta stämde, att saker hölls i separata fack. Människolivet är rörigt nog ändå. Så låt rullande bollar förbli rullande bollar. Eller för att koppla på den engelske författaren Martin Amis som menar att intellektuella fotbollsfans föraktas av såväl fotbollsfans som intellektuella.

Men friskt vågat, hälften vunnet. Ett sådant frejdigt angreppssätt tillämpas av den välkände svenske författaren Niklas Rådström i En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle. Utgångspunkten här är att vi har mycket av lära av fotbollen i samhällsbyggandet. Bland kollegor och föregångare står Rådström inte ensam. Starkast i genren är sannolikt den mångnationelle, men brittiskt baserade författaren Simon Kuper med uppmärksammade böcker som Football against the Enemy och Soccernomics. Klassisk är också Fotbollskriget av journalisten Ryszard Kapuscinsky och Fotbollsfolket av zoologen Desmond Morris. I samtliga verk anläggs oväntade och okonventionella perspektiv på det gröna fältets schack. Och nog är det ingen slump att vår tidigare påve Johannes Paulus II kallade fotbollen för världens viktigaste oviktiga sak.

Hos Rådström blir fotbollen själva sinnebilden för ett fungerande demokratiskt samhälle. För inget framgångsrikt fotbollslag byggs utan att det finns en fungerande spelidé, ett sammansvetsat kollektiv och en tydlig rollfördelning både på planen och i de många klubbrummen. Laget är alltid större än jaget, även i dagens kommersiellt dopade fotboll.

Ännu tydligare blir detta om man betänker att fotbollen lär oss att respektera en uppsättning regler och – inte minst – en motståndare. Vi må älska ett lag, men utan samexistensen med andra konkurrerande lag förblir denna kärlek tom och verkningslös.

Med fotbollen gestaltas den samverkan som är nödvändig för demokratin.

Rådström ställer detta mot dagens bitvis så polariserade globalsamhälle där såväl eliterna som den förbittrade svansen inte sällan ställer sig utanför samhällskontraktet, från skatteparadisen till stormningen av Kapitolium, från stökiga och segregerade utanförskapsområden till stängda och syrefattiga styrelserum, där ”kompetenta” människor tycks klonade på varandra.

Med fotbollen gestaltas den samverkan som är nödvändig för demokratin ska hållas vid liv och allra helst utvecklas. Exempelvis vore fotbollen omöjlig utan respekten för domaren; ett rättssamhälle kräver att vi låter någon instans bortom de stridande parterna bestämma. Regler gäller lika för alla. Börjar vi tumma på denna enkla princip riskerar hela bygget att rasa. Värt att notera är att domaren är den i särklass lägst betalade aktören på planen, men alltid den som bestämmer. Så mycket pengar kan inte alltid likställas med stor makt.

Dagens fotboll är också en multikulturell smältdegel, där ett och samma lag förenar en mångfald nationaliteter, hudfärger och trosuppfattningar. Fotbollen blir därför en motsats till dagens enfaldiga identitetspolitik, där blott hudtonalt harmoniserade människor kan förstå och spela boll med varandra. För varken spelförståelse och samspel på planen har med hudfärg eller härkomst att göra; sådana spelare och lag når ingen framgång i dagens hyperglobaliserade fotboll.

Ännu svårare blir att vara fotbollsälskare och rasist samtidigt, då många av dagens största fotbollsspelare har utomeuropeiskt ursprung och följer ingen given pigmentkarta. Ändå dröjer sig rasismens fula tryne kvar i några mörka skrymslen, ett missförhållande som under flertalet år har uppmärksammats och bekämpats med diverse kampanjer. Så toleransen för att yttra rasistiska tillmälen rör sig mot det obefintliga idag.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En annan sak som gör fotbollen till en demokratisk spegel är dess mångsidighet. Det krävs ett flertal samverkande kompetenser för att bli en skicklig fotbollsspelare. Inte heller gynnar sporten någon speciell fysionomi. Lång eller kort, finlemmad eller kompakt – en fotbollsspelare kan se ut på olika sätt. De allra bästa spelarna – från en den kompakte Maradona till en gänglige Zidane – utmärks av en överlägsen spelförståelse och teknik mer än något annat. Snabbheten sitter i tanken, snarare än i benen. Att ligga några tankeled före motspelarna, att förutse och föregripa. Att kasta in en sprinter i ett fotbollslag blir därför sällan något garanterat lyft. Inte heller vinns någon fotbollsmatch på antalet magrutor eller omfånget på biceps hos spelarna. Men att många fotbollsspelare idag är fåfänga och diviga utgör ingen hemlighet. Narcissism säljer stort i dagens kommersiella klickokrati.

Fotboll är också underhållning, men antalet mål är sällan en värdemätare på matchers kvalitet. Det finns underhållande 0-0-matcher, på samma sätt som det finns trista 4-3-matcher. Vill man ha många poäng finns det alltid basket eller handboll.

Rådström skriver sin bok med blicken riktad från läktaren. Hans grönvita supporterskap, med rötter på Södermalm, har stänk av vänsteristisk underdog-romantik. Så nog bryter och bänder han en aning när fotbollen lyfts upp på piedestal. För mycket inom sporten luktar också ruttet, inte minst under detta VM-år då blickarna riktas mot demokraturen Qatar. Men precis som demokratin alltid måste betraktas som utvecklingsbar och ofullständig, kan dagens fotboll förändras och förbättras. Det är alltid gratis att hoppas och klokt att njuta medan det pågår.

The post Sinnebilden av en fungerande demokrati first appeared on Opulens.

ESSÄ. “För den som är obetingat konsekvent i sina tankegångar blir det en uppslitande kamp. En kamp mot kollegiala intressen och förväntade lojaliteter. En kamp mot förlegade sanningar och auktoritativa ställningstaganden. En kamp mot uttalade eller outtalade principer och överenskommelser om vad som får tänkas och inte tänkas”, skriver Melker Garay.

Att ge sig hän åt tänkandet är att ge sig hän åt ett äventyr. Ett brutalt äventyr. Först ett nödvändigt förtydligande om vad som här avses med tänkandet. Det är inte frågan om att tänka det som är bekant, det som man är förtrogen med. Det är inte heller att se tänkandet som en repetitiv verksamhet, där upprepningen skänker en förutsägbarhetens bekvämliga men inte sällan inbillade trygghet. Inte heller är det frågan om ett tänkande som aktar sig för att väcka förbittring, det vill säga som är rädd för friktion och konflikt.

Det som är föremål för denna text är det villkorslösa tänkandet. Ett tänkande som är förknippat med det vi kallar kurage. Ett tänkande som inte viker undan för det som hindrar dess framfart. Tvärtom. Det tar tag i det. Konfronterar och underminerar det. För inget ska hindra tänkandet att ta ett ytterligare steg; ett steg som är en följd av allt det som tidigare tänkts. Den som har kraft och tyngd i sitt tänkande har oftast moraliskt mod att ta det steget, då denne vet att ett sådant tänkande öppnar upp för det som är okänt, för det som kan vidga perspektivet. Och som får denne att inse att tänkandet till sin natur är expansivt.

Tänkandet avstannar inte. Det kan inte tuktas. Det kan inte luras in i en kanon där det till slut stelnar. Vansinne är det att tro att det kan bindas fast vid doktriner och läror. Omöjligt är det att låsa in det i en bibel, koran eller annan helig skrift. Tänkandet är till sin natur överskridande. Fullt av rörelseenergi. Kreativt. Och våldsamt.

Inget är främmande för den vars kall är att tänka; i dennes outtröttliga tänkande finns allt från strängaste disciplin till vildaste anarki. Huvudsaken är att riktningen är framåt. Den som valt att tänka stannar aldrig upp när tanken får verka fritt; den fastlåsta dogmen är den diametrala motsatsen till allt kraftfullt tänkande. Ty för den som tänker blir devisen som går att finna på universitetshuset i Uppsala något främmande:

Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.

Det handlar om att tro på tänkandet. Att inse dess kraft. Dess möjligheter. I Blaise Pascals bok Tankar kan vi läsa:

Människan är bara ett rö, det svagaste i naturen, men hon är ett rö som tänker. Det behövs inte att hela universum griper till vapen för att krossa henne. Några dunster, en vattendroppe räcker för att tillintetgöra henne. Men även om hela universum vältrade sig över henne skulle människan fortfarande vara ädlare än den makt som dödade henne. Ty människan vet att hon dör och universum är henne övermäktigt. Universum vet intet därom.

Att tänka är att ständigt vara på sin vakt. Att uppmärksamma det som vill stipulera tänkandets premisser. Därav en del av brutaliteten, då allt övergår till att bli en strid om vem som ska sätta villkoren för tänkandet. Man står inför en regelrätt kamp. För den som därtill är obetingat konsekvent i sina tankegångar blir det en uppslitande kamp. En kamp mot kollegiala intressen och förväntade lojaliteter. En kamp mot förlegade sanningar och auktoritativa ställningstaganden. En kamp mot uttalade eller outtalade principer och överenskommelser om vad som får tänkas och inte tänkas. En kamp mot förstockade kategoriska föreställningar och så vidare. Mycket finns där som hindrar den som vill och har förmågan att tänka hederligt.

Att bjuda på motstånd mot det som hejdar en att reflektera är en sida av kampen. Tänkaren blir här en rebell. En som ideligen står i opposition. En som inte finner sig i avvisandet. En som är angelägen om att påtala dissonansen i varje tankeakt. En som skoningslöst synar det förment självklara. En som drivs av att upptäcka det som saknas. En som utsätter sig för risken att bli utstött och isolerad. En som oförväget undersöker det som denne måste undersöka. En som djärvt riktar blicken mot det som står på tur att granskas; det som andra lät bli att granska.

Jag tänker här osökt på den franske filosofen Gilles Deleuzes ord om att det som kommer först i tänkandet är ”inbrottet” och ”våldet”. Som bekant är allt det man tänker inte alltid angenämt. Speciellt inte när man driver sina tankar till sin yttersta spets; ett få förunnat omstörtande privilegium. Och det är just detta icke angenäma som tänkaren griper sig an. Brutalt därjämte. Nämnas kan att ordet brutalt kommer från latinets brutus vilket bland annat betyder ”oförnuftig”; och det är väl det man är när man går emot det etablerade och tillrättalagda.

Sant är att det finns ett inslag av tvång i allt tänkande. Och är det något ord man förknippar tvång med så är det ordet brutalitet. Det är ett tvång som är framsprunget ur ett reflektionens kompromisslösa och normativa bör, det vill säga att fullfölja tankegången ända ut i periferin. Ett närmast nietzscheanskt tvång som driver tänkandet obönhörligt framåt. Ett tvång som gör att det ständigt sker en förskjutning, en utvidgning, en rubbning i allt det som redan har blivit tänkt. Och detta inte bara i fråga om tankar, utan även i fråga om handlingar. Här kan man inte låta bli att minnas Karl Marx ord:

Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller är att förändra den.

För den som tänker handlar det inte bara om att vara ärlig i sitt uppsåt, utan även om att löpa linan ut. Att bejaka den oerhörda och omtumlande friheten i tänkandet; att låta sig tas i besittning av sina egna tankar. Att begripa att allt inte är som det ger sig ut för att vara. Att ha den intellektuella färdigheten att kunna demaskera det maskerade. Att veta vad som står på spel. Att inse att allt kan stå inför en vändpunkt. Att krossa förljugen ordprakt till förmån för det franka, det uppriktiga. Att vägra att ”sanning är med lögn saltad, eljest står den sig inte”, för att låna Lars Gyllenstens formulering. Att låta tänkandet följa den riktning som är resultatet av att man har vänt och vridit på allt. Och att entydigt följa riktningen oavsett vad som kommer att blottläggas och avslöjas. Att avtäcka är en oundviklig konsekvens i allt intellektuellt redigt tänkande. Att inte falla offer för feghet.

I E.M. Ciorans verk Sammanfattning av sönderfallet kan vi läsa att de ”lösningar som vår nedärvda feghet föreslår är den värsta sortens fanflykt från vår förpliktelse till intellektuell anständighet.”. Den som är uppriktig i sitt tänkande flyr inte av feghet. Den flyr inte över huvud taget. Däremot gör den det som sviker sitt tänkande. Den som förverkat sin rätt att bli tagen på allvar. Den som inte begriper sig på tänkandets brutalitet.

Alla artiklar och filmer av Melker Garay

The post Tänkandets brutalitet first appeared on Opulens.