POLITIK. KD-ledaren Ebba Busch talar om kulturkrig och vill förbjuda burka och niqab i offentliga miljöer. Lars Thulin ser hur Tidölaget försöker plocka billiga poäng men han benar också upp frågan som landar i ett dilemma.

Debatten om burka och niqab avslöjad

Nu debatteras ett förbud mot att bära heltäckande slöjor på offentlig plats. Närmare bestämt burka och niqab. Liknande lagar finns i bland annat Belgien, Bulgarien, Danmark, Frankrike, Italien, Kanada, Marocko, Norge, Schweiz, Tunisien, Turkiet, Tyskland och Österrike.

Som skäl till förbudet anges ibland att den som deltar i offentlighet ska kunna identifieras. Därför är även andra plagg som döljer ansiktet förbjudna.

De som säger nej till förbud hävdar att det är ett ingrepp i den personliga friheten och ett angrepp på religionsfriheten.

Höger-vänsterskala

Frågan om ett förbud har blivit explosivt polariserad delvis längs en höger-vänster-skala. Allt tyder på att det är ett oblygt sätt för Tidölaget att knycka röster på hat mot muslimer.  Även om S-ledaren Magdalena Andersson och en del andra partiledare  inte säger entydigt nej till ett förbud.

I egenskap av debattör som uppskattar fakta och hyfsat intellektuella resonemang är det lätt att ducka i frågor med detta rådande tonläge. Fast om alla gör det lämnas scenen vidöppen för de extrema åsikterna. Vem tjänar på det?

Den individuella vinkeln

Frågan har emellertid en individuell aspekt som måste belysas. I ett samtal i verkliga livet betyder ansiktsuttryck ofta lika mycket eller mer än orden. Ett stramt och sammanbitet ansikte eller ett öppet med inbjudande leende, kan berätta mer än tusen ord. Den som döljer sitt anlete slipper visa detta, samtidigt som den kan ta del av det som ett obeslöjat ansikte förmedlar. Det är omöjligt att föra ett jämlikt samtal genom att stirra in i tyg.

Men, säger kanske någon – i ett vanligt telefonsamtal kan man ju inte se motpartens ansikte. Visst, men där gäller samma förutsättning för båda. Om jämlikhet ska uppnås i ett direktmöte blir det omöjligt om ena parten döljer sitt ansikte.

Så det finns en allmängiltig princip som rör grundvalen i vår demokrati. Grunden för demokratin är jämställda, fria, och öppna samtal i offentligheten. Ett samtal med någon som bär en heltäckande slöja kan varken bli öppet eller demokratiskt.

Teokrati – burka och niqab

En motsats till demokratin finner vi i teokratin – religiöst styre. Det finns ofta i länder där burka och niqab är vanliga företeelser. Teokrati innebär att människan alltid är helt underordnad en gud. Men hittar vi slöjtvång i religiösa skrifter? Nja, kanske i Koranen och dess så kallade suror. I nummer 24:30 står det att kvinnor ska dölja sina ”behag”. Men det enda som nämns som behag är barmen. Därför anser de flesta uttolkare av Koranen att något tydligt krav på beslöjade ansikten inte finns i den skriften.

Kristendomen har inget krav på heltäckande slöja. Men där är det kvinnans hår som är en så stark erotisk signal att det måste döljas. Aposteln Paulus säger i Korinthierbrevet 11:5-7 att en kvinna drar skam över sin tro om hon ber barhuvad.

Så tanken att en gud kräver heltäckande slöja har ingen grund i vare sig islam eller kristendom. Däremot finns det krav som utfärdas av de som tror sig tolka den aktuella gudens vilja. I princip är dessa uttolkare alltid män, som slår vakt om att behålla sin makt i samhället.

Praktiska problem med burka och niqab

Dessutom är de praktiska svårigheterna med burka och niqab är stora. Vem vill åka med en busschaufför vars ögon och synfält begränsas av tyg? Hur identifierar sig niqab-bärare vid en kontroll för inpassering? Vem vill genomföra en facklig förhandling med en ansiktslös person? Vem vill få ett svårt medicinskt besked av en läkare som döljer sitt anlete? Frågorna är principiellt relevanta då krav på heltäckande slöja utestänger kvinnor från en stor del av arbetsmarknaden.

Genusaspekten

I grunden är frågan genusrelaterad. För vem har sett män bära dessa plagg? Eller hört att de måste skyla sig? Ingen.

Många anser därför att kravet är kvinnoförnedrande.

Det kan också betraktas som mansförnedrande. Varför? Jo, därför att männen är de aktiva i problemet – inte kvinnorna. Om en man ser en kvinnas hår och ansikte blir han då så upphetsad att han inte kan behärska sig? Och göra vad? Våldta eller stjäla kvinnan från hennes man? I så fall betraktas ju män som djur, oförmögna att kontrollera sina drifter. Kravet på heltäckande slöja för kvinnor kan därför också ses som ett förnedrande och förminskande av männen.

En rimlig fråga är väl då om inte religiösa ledare borde agera mot dessa mäns brister? Istället för att skuldbelägga och agera mot kvinnan? Och förbjuda henne att visa sig som gud skapat henne? Accepterar teokraterna inte sin guds verk?

Men, det finns ytterligare en aspekt att beakta.  Om kvinnor hävdar att de vill dölja sig för att slippa blickar från män, eller för att följa en tradition i en annan kultur än den svenska – ska vi inte acceptera det? Ska inte kvinnor få klä sig hur de vill?

Vilka rättigheter väger tyngst?

Därför kokar frågan till sist ner till vilka av rättigheterna i ett samhälle som är viktigast. Tron på demokrati och jämlikhet för alla som visats i ett land som säger sig bygga hela sitt samhälle på dessa grundvalar? Eller på den absoluta personliga friheten, även om den går emot det grundläggande i vårt samhällsskick?

Vissa anser att frågan berör så få att lagstiftning är onödig. Det är måhända en relevant invändning. Å andra sidan – kan behovet att skydda en grundläggande del i vårt samhälle kvantifieras? Till exempel är en hel del brott som ytterst sällan inträffar likväl straffbara i Sverige.

Debatterna kring detta dilemma är intressanta att följa och dessa diskussioner borde representanter för det sansade samhället kunna ta. Och därmed ge högerns populister och extremister en match.

The post Bör burka och niqab förbjudas? first appeared on Opulens.

MALMÖFESTIVALEN. Valley Ghanem har varit på Malmöfestivalen och berättar bland annat om ett glädjande möte i festivalvimlet.

Vi inleder vår träff som vi brukar, med att tillsammans be eftermiddagsbönen på moskén innan vi ger oss iväg på en liten utflykt.

En promenad på Malmöfestivalen är nästan ett måste för oss som bor här, även om intresset för själva evenemanget är svalt.

Vi hoppar över festivalmaten och väljer istället en fiskrestaurang vid kanalen. Jag beställer stekt strömming och ber om extra rårörda lingon.

Systrarna insisterar på att vi ska ta oss ner till Stortorget för att lyssna på den libanesiska stjärnartisten Elissa, och vi kommer överens om att hålla oss på behörigt avstånd.

Folkmassan som väller fram i en gemensam riktning påminner om en bisarr domedagsscen, och det dånande skränet ger mig huvudvärk på bara några minuter. Att vara född i Beirut och ha en libanesisk mamma ger mig ingen som helst koppling till botox-divan på scenen.

Men det är nog den förfärliga musiken som stör mig mest; om man blundar och zoomar ut, låter den som vilken svensk schlager som helst. Skränig, livlös och med förvånansvärt många beundrare.

Jag får en stark lust att återvända till moskén, och vi börjar långsamt röra oss tillbaka.

På vägen passerar vi några försäljningsstånd, och något fångar mitt intresse – tranbär.

Jag älskar sur-beska svenska bär, både för smaken och deras hälsosamma egenskaper.

Plötsligt händer det: någon okänd jag möter, ser helt förbi mitt beslöjade ansikte och hör i stället mina ord.

Så fort jag öppnar munnen och börjar prata spricker den äldre farbrorns ansikte upp i ett brett leende.

”Du är från Norrland, du!” säger han på bred norrländska och frågar var min fina dialekt kommer ifrån mer specifikt.

Plötsligt händer det: någon okänd jag möter, ser helt förbi mitt beslöjade ansikte och hör i stället mina ord.

Jag var inte längre kvinnan i hijab, jag var norrlänningen. Plötsligt hör jag hur min norrländska accent blir ännu bredare när jag svarar: ”Från Umeå-trakten”, varpå han berättar att även tranbären kommer därifrån.

Jag försöker förklara att jag egentligen inte är riktig norrlänning utan att jag lärt mig svenska där, men farbrorn fortsätter envist om att norrländska är den mest förtroendeingivande dialekten och att jag borde arbeta som försäljare. Vi skrattar gott åt tanken på att vi lyckats undvika skånskan, beklagar att honungen han säljer är småländsk, och jag bestämmer mig för tre flaskor kallpressad tranbärsjuice, utan tillsatser.

Innan jag lämnar försäljningsståndet ler han och säger på lite charmig arabiska, ”‘assal tabiy’i”, samtidigt som han pekar på honungen för att imponera på mig. Jag ler tillbaka och tar en burk till pappa. Naturlig honung.

Malmösystrarna är vana vid mina egenheter, så de tittar bara med svag undran på mig efter samtalet om de norrländska tranbären, och vi fortsätter vår promenad längs gågatan.

Halvvägs upp mot Möllan stöter vi på en arabisktalande man som tillsammans med sin fru grillar majskolvar på en klotgrill. De ser ut att stå på sin egen bakgård, som om de av misstag förvandlat kvällens grillning till en spontan affärsidé.

Doften tar oss tillbaka till hemlandet, och vi klagar unisont att vi vill ha. I Damaskus, där jag växte upp, var det tradition att få en varm, tröstande majskolv på vägen hem med familjen i kvällsmörkret. Allt är uppätet innan vi når Triangeln.

Lite till, och vi är framme vid vår lilla moské på Möllan. Det känns som att komma hem.

Så snart vi kliver in är det dags för kvällsbönen.

Broderns melodiösa böneutrop är en ljuvlig kontrast till den skränande libanesiska popmusiken.

Inte bara öronen, utan även själen, finner frid.

The post På Malmöfestivalen är jag inte kvinnan i hijab first appeared on Opulens.

CANCELLERINGAR. “Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik”. Det skriver företrädare för organisationer som arbetar mot hedersrelaterat våld.

Efter att en orädd reporter på Kalla Fakta granskade hur en professor på Konstfack mobbades då hon missade identitetspolitikens godhetskrav sa utbildningsminister Mats Persson att “En tystnads- och utpekandekultur – även kallad cancelkultur – skapar en andefattig och torftig akademisk miljö. Jag ska initiera en granskning för att kartlägga hur utbrett det är.”

Bättre sent än aldrig. Men cancelkulturen har i över tjugo år lyckats tysta många visselblåsare också utanför akademikernas höga Parnass – liksom i riksdagen, bland politiska partier, myndigheter och närmast oantastliga organisationer som Amnesty, Rädda Barnen och FN. I en nyutkommen essäsamling granskas hur godhetsdoktrin, identitetspolitik och självcensur urholkar demokratin då cancelkulturen fungerar som ”klansamhällets hederskultur för universitet och företag” för att stoppa obekväma åsikter, skriver Håkan Lindgren i Skör demokrati (red prof Sten Widmalm). Så är det, fast värre. Framförallt på de flertusenåriga hederskulturers område (där kravet på döttrars föräktenskapliga oskuld kopplas till släktens heder) där morden på ”försvenskade” ungdomar som Pela Atroshi, Fadime Sahindal, Abbas Rezai och många fler hade kunnat förebyggas – om inte cancelkulturen hindrade det.

Så fortsätter denna Kafkaartade process.

Det senaste svenska rekordet i cancelleringar kommer däremot från ett oväntat håll. Det är Jämställdhetsmyndigheten (Jämy) som lägger mycket möda på att tysta en organisation vars främsta målsättning är att förändra en tjugoårig segregationspolitik genom att verka i Fadime Sahindals anda för ”lika rättigheter för invandrartjejer” – som hon brukade utrycka sig. Medan ett fåtal föreningar arbetar med fokus på att förbättra de akuta åtgärderna för de redan livshotade ”invandrartjejerna” fokuserar Nätverket mot hedersrelaterat våld på ”att påverka jämställdhets- och integrationspolitiken både i Sverige och i Europa i en riktning som på sikt avskaffar förtryck, hot och våld i hederns namn”. Överraskande ”bedömer” Jämy detta som inte i ”riksintresse” och avslår Nätverkets ansökan om organisationsbidrag.

Men eftersom varenda nykter demokrat anser, i motsats till hedersetiken, att individens mänskliga rättigheter borde vara överordnade kulturella och religiösa grupprättigheter och varenda jämställdhetsminister ansåg detta som ”riksintresse” – sedan f d statsrådet Mona Sahlins modigt erkände sin feghet och ”sveket mot invandrartjejerna” – så överklagades Jämys beslut. Efter två år (!) i byråkratins ansiktslösa labyrint underkände Kammarrätten Jämys ”bedömning” i frågan om ”riksintresse” och skickade ärendet tillbaka till myndigheten. Ändå ignorerade Jämy rättens beslut och höll fast vid felbedömningen – som enligt Kammarrättens jurist inte får göras. Så fortsätter denna Kafkaartade process – kryddad med ett par absurda invändningar till, liksom att föreningen bör vara grundad på ”en klart urskiljbar etnisk grupp” (!?) för att arbeta mot hedersförtryck. Jämys empatiska avdelningschef och dess chefsjurist ”beklagar djupt den tråkiga processen” men säger också att de ”inte kan lägga sig i enhetschefens ansvarsområde”.

Myndigheterna verkar inte störas av att i skuggan av ”rasismstämpeln i högsta hugg” – för att låna orden från Magnus Ranstorp – utreder ingen, och ingen är ansvarig heller för att antalet hedershotade flickor ökar, att interna etniska konflikter mellan traditionalister och reformister ökar, att tusentals invandrarfamiljer faller sönder då många män upplever ”svensk” jämställdhetspolitik som ett kulturkrig som hetsar barnen mot gamla traditioner och att segregationspolitiken  också har bäddat för en blodig ”jihadromantik” – med ökande invandrarfientlighet i dess följd.

Att Jämy inte föreslår att cancelkulturutredningen borde inkludera den bevisligen kontraproduktiva hedersvåldspolitiken är inte förvånande.

Att Jämy inte utreder hur mycket mer skattepengar läggs på att stödja hederskulturer än på att bekämpa dess tragiska följder, förvånar inte heller. Men att Jämy har visat noll intresse för vad Nätverkets styrelse år efter år varnat för, att hederskulturers normalisering är en följd av en badkarspolitik (dvs. man torkar upp vattnet på badrumsgolvet men ”missar” att stänga av kranen ovanför badkaret) är lite förvånande.

Vi som har ägnat decennier åt att bekämpa hedersnormer kan gärna uppmärksamma våra nya makthavare på att om regeringen vill tillmötesgå Fadimes krav på ”lika rättigheter för invandrartjejer” då är det dags att glömma myndigheterna. När tjänstemän öppet tillstår (då mikrofonen är avstängd) att om de måste välja mellan att begå tjänstefel eller riskera rasiststämpeln då väljer de det första alternativet, då behövs det en kursändring.

Åtgärdsförslag som exempelvis handlar om att bolla ansvaret för hedersförtryck till dem som odlar hedersnormer diskuterades redan den 20 november 2001 vid den första riksdagskonferensen om våld i hederns namn och det var Fadime då som frågade oss ”varför behöver vi föreslå självklarheter?”

Frågan hänger kvar i luften: skall Sverige garantera lika rättigheter för de över hundratusen hedersutsatta ”invandrartjejerna” (och pojkarna) eller inte? Förhoppningsvis vill jämställdhetsministern skapa klarhet i frågan då Jämställdhetsmyndigheten – i motsatts till Kammarrätten – inte anser detta vara en fråga av ”riksintresse”.

Nätverket mot hedersrelaterat våld – Nicklas Kelemen, styrelseledamot /etnolog

Kurdistans kvinnoförbund – ordf. Seyran Duran

Alevitiska Kvinnoförbundet – ordf. Nevin Kamilagaoglu

Internationell kamp för kvinnors rättigheter (IKKR) – ordf. Mariam Afrasiabpour

The post Varför har hederskulturer normaliserats i Sverige? first appeared on Opulens.

INKLUDERING. “Det finns inga genvägar till lyckad integration. Vi kan inte inkludera genom att skuldbelägga de utan makt, resurser och inflytande”, skriver Haris Agic.

”Det är en ansvarslös invandringspolitik och en misslyckad integration som har fört oss hit”, sa statsminister Ulf Kristerson i sitt tal till nationen nyligen, kopplat till det eskalerade gängvåldet i Sverige. I och med detta lyckades statsministern eka – och därmed också legitimera – den konservativa högernationalismens mantra: skjutningar och sprängningar är invandringens fel och invandringen är den tidigare regeringens fel.

Bortsett från att en sådan positionering egentligen hör mer hemma i en valrörelse än i ett tal till nationen som egentligen ska ingjuta enighet och hopp så är det också en allvarlig förenkling som blottar politikens vurm för snabba och billiga poäng framför förmågan att sätta saker och ting i viktigt perspektiv och se helheten.

Ett intressant faktum är att det gängrelaterade våldet har haft en stadig ökning i både omfattning och brutalitet alltsedan 2000-talet. Alltså en utveckling som har skett i takt med den konservativa högernationalismens och högerpopulismens framgångssaga som ju har bidragit till helt nya nivåer av social exkludering, främlingsfientlighet, nationalism, muslimhat och nyrasism i Sverige. Detta tycks ha hamnat i de flesta sakkunnigas och politikers döda vinkel. Kanske är det svårt att se alla sambanden när vi av chock och fasa stirrar oss blinda på skjutningar och sprängningar och hetsar oss hesa med krigsretorik och vedergällningsiver. Men faktumet kvarstår att ju mer hat och främlingsfientlighet som har fått ta plats i Sverige desto mer ”no more fucks to give” typ av skoningslöst dödligt våld har vi drabbats av. Knappast en tillfällighet.

Statsministern hade rätt i en sak i sitt tal – Sverige borde ha varit bättre på integration av nysvenskar. Men hur är det bättre för integrationen att ställa sig bakom den konservativa högernationalismens hat mot människor med utländsk bakgrund? Att tolerera och även stämma in i allt smädande och all smutskastning av invandrare och deras barn och den polarisering som detta gett upphov till? Hur kan det vara en bättre integrationspolitik att systematiskt skuldbelägga mångkulturen och ställa krav på invandrarna utan att först säkra lika villkor för alla?

Integration kan inte krävas fram – i synnerhet inte under rådande skeva maktstrukturer som skapar social exkludering och därmed cementerar segregationen. Regeringens främsta samarbetsparti säger det öppet och tydligt: de vill inte ens ha någon integration. De vill inte ha folk med utländsk bakgrund i Sverige överhuvudtaget. Torde inte just denna politiska viljeriktning vara ett av de största hoten mot lyckad integration som regeringen i första hand behöver göra upp med?

Arbetet med att minska klyftorna, skapa jämlikhet och därigenom främja ett inkluderande förhållningssätt och säkra alla människors delaktighet i samhället har kommit långt och vi har mycket att vara stolta över i Sverige. Men vi är långt ifrån i mål. Förändringar av denna sort tar tid – det har vi lärt oss inte minst genom kampen för ett mer jämställt samhälle. På samma sätt måste vi se integration som ett maratonlopp som kräver uthållighet. Det som sker nu riskerar tyvärr att förstöra decennier av framgångsrikt inkluderingsarbete och är därmed att betrakta som det största hotet mot lyckad integration. En svåröppnad glasburk öppnas inte bäst genom att krossas mot betongen. Det finns bara ett sätt att öppna burken – och det kan ta tid och kan därför kräva både tålamod och uthållighet från oss alla.

Det finns inga genvägar till lyckad integration. Vi kan inte inkludera genom att skuldbelägga de utan makt, resurser och inflytande. Vi kan inte ena genom att så hat och splittring. Vi kan inte integrera genom att demonisera människor med utländsk bakgrund. Det sorgliga faktumet är att, samtidigt som vi är så upptagna av våra ideologiska skygglappar att vi inte förmår se skogen för träden, våra barn dras in i mörkret.

Vilsna barn med berövad tro på framtiden vandrar empatilöst omkring som zombies och förintar sig själva, varandra, sina nära och kära och allt och alla som råkar stå i vägen eller i närheten. Och hur gärna vi än vill hitta en syndabock i någon annan för detta – för att slippa handgemäng med samvetet eller, Gud förbjude, för att undvika sviktande opinion bland väljarna – så är detta ett ansvar ingen av oss kan ducka för. De förenklingar vi då är benägna att använda är förvrängningar vi inte har råd med.

The post Vi kan inte enas genom att så hat och splittring first appeared on Opulens.

INTEGRATION. “Olikheterna får alltså inte beblandas. Alls! Inte ens samexistera. Den nationalistiska drömmen om kulturell renhet tycks leda rakt in i kulturfundamentalismens grepp,” skriver Haris Agic.

”Rosengård by the sea” heter det omdiskuterade projektet i Limhamn där ambitionen var att, genom att bygga lyxbostäder och hyresbostäder i samma område, skapa en plats där människor med olika bakgrund kan samexistera och integreras.

I Expressen (23-05-16) beskrivs projektet dock som ett misslyckande. Anledningen uppges vara osämja mellan en del grannar och också det uppmärksammade fallet med en familj med två gängkriminella söner som har skapat oro och oreda i området. Den kommunala hyresvärden har försökt vräka familjen och har nu infört inflyttningsstopp. 

Kent Ekeroth (SD) var snabb på bollen och kommenterar artikeln i en tweet med två påståenden och en slutsats. Den första är att ingen vill ha integration. Den andra att integration är ett övergrepp på hela den svenska befolkningen. Och slutsatsen han drar är att all integration därför borde stoppas. 

Det är minst sagt intressant hur Ekeroth väljer att leka med ordvalen.  De högerextrema politikerna har länge proklamerat att mångfalden är fel. Häromdagen skrev Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet (23-05-13) att mångkulturen är ”folkets mardröm” och ett ”politiskt övergrepp”. Men nu ger man sig med liknande retorik, väldigt tydligt och helt obesvärat och ohämmat, på själva integrationen. Olikheterna får alltså inte beblandas. Alls! Inte ens samexistera. Den nationalistiska drömmen om kulturell renhet tycks leda rakt in i kulturfundamentalismens grepp. 

Retoriken vi exponeras för här bör dock inte ses som klumpig eller oskyldig. Allt tyder på att det snarare handlar om ett kallt beräknat och strategiskt välplacerat drag. Tidpunkten för en sådan yttring är precis rätt nu efter att folket marinerats duktigt och länge i berättelser om hotet från ”den andre” – nu är det dags att skruva upp temperaturen några grader till innan grodans vattenbad når kokpunkten.

Och däri har vi det stora problemet – ytterhögerns makt är inte en illusion. Den är på riktigt. 

Denna lilla retoriska justering förflyttar ramen för det politiska samtalet ännu ett steg längre bort från allas lika värde och lika villkor och allt närmare… ja allt närmare vaddå? Det kulturellt rena svenska folkhemmet? Och det enligt Ekeroths definition? Vi har redan sett hur Sverigedemokraterna verkar för att rensa ut oliktänkande tjänstepersoner, myndighetschefer och ledamöter i universitetens styrelser. Var går gränsen för när detta renhetsideal anses vara uppnådd? Stängda gränser för invandring? Kanske, men räcker det? Indragna uppehållstillstånd och medborgarskap? Möjligen, men räcker det då? Vad är nästa steg? Kan det vara så att den kulturella renheten i slutänden kan komma att kräva systematisk etnisk rensning?! Har vi redan tagit in på denna mörka väg? 

Jag noterar med glädje att många svenskar vägrar låta sig bli inskrivna i Ekeroths narrativ här. Många vägrar låta sin svenskhet definieras av hat och nationalism. Människor påminner om att Sverige och svenskhet för dem innebär att vi är måna om varandra. Att vi ger varandra frihet och trygghet. Att solidaritet och empati är ett oumbärligt fundament som Sverige är uppbyggt på alldeles oavsett om vissa politiker och opinionsbildare febrilt kämpar för att visa upp motsatsen. Att de bor grannar med folk som kommer från andra kulturer och att de uppskattar det och har en bra ömsesidigt berikande relation. 

Men likväl verkar Ekeroth, med en hel del andra politiker på ytterhögerkanten tillsammans med deras stora följe i sociala medier, ha kidnappat svenskheten och gett sig själva ensamrätt på att definiera den. Förvisso också uppbackade direkt av nästan 2 miljoner svenskar som röstar på dem och indirekt av nästan 4 miljoner svenskar som inte har något emot att regera tillsammans med dem. Och däri har vi det stora problemet – ytterhögerns makt är inte en illusion. Den är på riktigt. Den är ett faktum.

Mot bakgrund av detta hemsöks jag av frågan: Vad gör vi andra för att återerövra den kidnappade och vanställda svenskheten? När har vi nått avgrundens botten som kan få oss att säga “Okej, hit men inte längre, nu räcker det?!” Dr Martin Luther King sa: ”De som älskar fred måste lära sig att organisera sig lika effektivt som de som älskar krig”.

Det kanske är där vi måste börja – kraftsamla och sluta upp på en bred front i en ny folkrörelse där vi tydligt gör upp med den destruktiva politiska utvecklingen. Där vi inte låter oss snärjas in i eller ge näring till ytterhögerns villfarelse om kulturell renhet. Där vi obevekligt tar avstånd från hat och förakt och står upp för människors lika värde och ett rättvist och jämlikt Sverige som har gjort oss stolta så många gånger förut – allas vårt Sverige där vi är måna om och angår varandra! 

The post Ytterhögerns makt i dagens Sverige är ett faktum first appeared on Opulens.

ANTIKLIMAX. “Samtalet jag förväntade mig blev aldrig av. Istället sköts det ivrigt från höften med grova förenklingar i löpsedelsformat”, skriver Haris Agic om SVT:s partiledardebatt.

Och så blev det i söndags kväll dags för en ny partiledardebatt i den statliga televisionen. Såhär sex månader efter regimskiftet och mitt inne i en av de politiskt sett mest turbulenta tiderna på länge – från geopolitiska spänningar och krig till en skenande främlingsfientlighet lokalt som globalt – såg jag, liksom många andra, fram emot just detta offentliga ordskifte mellan våra högsta politiska ledare.

Jag hoppades på att få bevittna ett utbyte av välunderbyggda argument, förankrade i fakta och forskning, med Sveriges bästa för ögonen och med fokus på demokratins grundvalar, i synnerhet alla människors lika värde. Jag ville så gärna se och höra ett med-handen-på-hjärtat samtal om alla de utmaningar vi står inför och hur vi ska göra för att möta dem. Kanske satte jag ribban för högt men samtalet jag förväntade mig blev aldrig av. Istället sköts det ivrigt från höften med grova förenklingar i löpsedelsformat. Det var gapigt och floskulöst med märkliga ingångar i sakfrågor samt stundtals helt tokigt fokus. I synnerhet gäller det debatten om kulturpolitik samt debatten om integration.

Kulturpolitiken kom i princip endast att handla om bibliotekens frihet att ge plats åt dragqueens att läsa böcker för barnen och vid ett tillfälle även om det luciatåg som stoppats av regional SD-politiker på grund av en Lucia som identifierade sig som icke-binär. Båda dessa exempel är bra och talande men är tyvärr ingalunda heltäckande för hela den komplexa frågan om den konstnärliga friheten.

Däremot tycktes ett flertal debattörer vilja lyfta vikten av principen om armlängds avstånd. Naturligtvis är det bra att det pratas om det men det blev, milt uttryckt, komiskt när det kommer till hur det pratades om det. Frågan om armlängds avstånd kretsade nämligen bara kring hur lång en arm är. Kulmen var nådd när Liberalernas partiordförande och arbetsmarknads- och integrationsministern Johan Pehrson tog på sig att demonstrera hur lång armlängds avstånd faktiskt är genom att teatraliskt sträcka ut sin arm och kläcka kvällens kanske mest träffsäkra replik för egen del: ”… ungefär så här!”.

Men frågan om den konstnärliga friheten ställdes aldrig mot frågorna som rör de rådande maktstrukturerna: att tillgången till konst och kultur är orättvis och ojämlik; att vår besatthet av frihet gör oss blinda för sådant som diskriminering på grund av könsordning, klass och det vita privilegiet; att konst och kultur sägs utmana rådande maktstrukturer men används alltför ofta för att vidmakthålla dem, för att nämna några exempel.

Mer därtill, frågan om konstens och kulturens användbarhet och betydelse i arbetet mot prioriterade samhällsutmaningar – det som också benämns som ”instrumentalisering” av konst och kultur – förblev helt obesvarad. Ingen bland debattörerna rörde ens vid den. Detta trots en revolution inom neurovetenskaplig forskning de senaste två decennierna som understryker konstens och kulturens betydelse för hälsa och välmående och hur oumbärliga de är som komplement i vård och omsorg med en superkraft vars användbarhet även har dokumenterat goda resultat inom kriminalvården och socialt arbete.

Integration då?! Skämskuddepinsamt! Debatten om integration var stundtals så låg att det var svårt att förstå att det var på riktigt.

Och nog för att kulturens välgörande superkrafter numera är forskningsbelagda men deras användning visar även på en kostnadseffektivitet (kortare vårdköer, färre patienter på sjukhus, minskat behov av psykofarmaka, fler långtidssjukskrivna som återgår till meningsfulla aktiviteter, arbetsträning och även arbete osv) som vi inte har råd att ignorera. Inte ett knyst om något av det!

Integration då?! Skämskuddepinsamt! Debatten om integration var stundtals så låg att det var svårt att förstå att det var på riktigt. Det har i huvudsak pratats om krav, krav och återigen krav på invandrarna med en uppmålad fantasibild av total kravlöshet där invandrarna som kommer hit ”får allt serverat på ett silverfat”, som Sverigedemokraternas partiordförande Jimmie Åkesson uttryckte det, och där de väljer att gå arbetslösa. Så arbetslösa invandrare är arbetslösa för att de vill vara arbetslösa? Och ingen lyckas på allvar utmana detta dravel! Ingen tar upp frågan om en diskriminerande arbetsmarknad. Om social exkludering och eskalerande rasism. Om systematiskt eftersatta områden, otrygga boenden, understimulerat föreningsliv, djupt rotad utsiktslöshet och utspridd fattigdom. Ingen!

Vänsterpartiets partiordförande Nooshi Dadgostar upprepade sig som ett hack i vinylskivan om att vi behöver fler arbetsförmedlare, som att det vore lösningen på alla problem. Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi nämnde förvisso, lite sådär i förbifarten, den underfinansierade skolan. Men utöver det – ingenting! Inkludering nämndes aldrig. Inte ens en endaste gång. Och dessutom tilläts Jimmie Åkesson fara omkring med sina egna hittepå-definitioner av mångkultur:  ”ett system där olika lagar gäller för olika folk”, och förblev helt oemotsagd på den punkten. Obegripligt vilket misslyckande från alla (ALLA!) de andra partiledarna som ändå på programledarnas fråga höjde sin hand FÖR ett mångkulturellt Sverige.

Ingen ifrågasatte heller Jimmie Åkessons påståenden om att invandringen skulle ha medfört oerhört lidande och otrygghet för det svenska folket och att idén om mångfald har lett till ”ett totalt sönderslaget Sverige”. Skrämselpropaganda de luxe på bästa sändningstid – och ingen reagerade över huvud taget. Förutom möjligtvis Kurt 43 från Bjuv, Gerd 69 från Jukkasjärvi och Bert-Erik 92 från Högahylte som antagligen satte i halsen av skräck inför det annalkande Kalifatet och såg Åkesson som sin enda beskyddare från den invandringsorsakade apokalypsen.   

Och ingen ifrågasatte de kontroversiella konspirationsteorierna om ett folkutbyte och fabeln om att svenskarna håller på att bli minoritet i sitt eget land, som har spridits aktivt av Sverigedemokrater de senaste veckorna under uppbackning av hårdare-tag-reformerna från resterande Tidö-gänget. Men ingen verkade tycka att det var viktigt att slå hål på myten.

Till syvende och sist, det var uppenbart väldigt mycket som Jimmie Åkesson och resten av Tidö-gänget inte var eniga om. Från kulturpolitiken och frågan om armlängds avstånd till frågan om huruvida Sverige ska vara ett mångkulturellt land eller inte. Anmärkningsvärt ändå givet att Tidö-gänget lyfter just enighet som sin kanske starkaste USP (i kontrast mot det som framställs som en splittrad opposition). Detta torde ju ha varit en perfekt boll för oppositionen att enkelt kunna göra en slam-dunk på. Men nej. Inte det heller.

Suget efter en upprättelse i en kommande partiledardebatt gnager i mig. Jag vill så gärna att vi, nästa gång våra tyngsta politiker möts i ett offentligt samtal, bjuds på ett kvalitativt lyft vad gäller diskussion om sakfrågor med intellektuell spänstighet och en värdighet som våra folkvalda ändå borde kunna demonstrera. Men jag vet inte om jag törs. Antiklimax av denna kaliber som jag känner nu ska man inte utsätta sig för frivilligt. Undrar om det finns fler som känner likadant som jag? Och vilka konsekvenser detta kan komma att ha för vår demokrati? För om vi – folket – vänder ryggen till vår folkstyrda politik för att vi inte orkar med den längre, vad händer då? 

The post SVT:s partiledardebatt ett rent haveri first appeared on Opulens.

MÖTE. Mats Barrdunge berättar om ett möte mellan en rumän, en mexikan och en svensk. Mötet utmynnar i vänskap,  en slutsats och handlingskraft.

En rumän, en mexikan och en svensk möttes en kall decembernatt i hörnet vid Döbelnsgatan/Rådmansgatan i Stockholm. Rumänen, som var 39 år, kom från en stad i östra Rumänien och hade arbetat i en textilfabrik men fått ryggproblem. Han reste till Sverige och Göteborg där han arbetade på ett företag som senare gick i konkurs. Han flyttade då till Stockholm och blev hemlös, sov på centralstationen och samlade pantflaskor på nätterna.

Mexikanen som var i 60-års åldern började sin emigrationsresa först i USA där han studerade på ett universitet och flyttade senare till Sverige där han tillsammans med en landsman öppnade Sveriges första tacorestaurang på Birger Jarlsgatan. Den gick omkull efter några år och därefter arbetade han som tidningsbud och avancerade till filialföreståndare tills han fick problem med sina knän, som senare fick opereras.

Svensken var högt studerad men föga framgångsrik och skröt om att han var en av Sveriges första rappare. Han hade som agiterande filosof i bandet Ras 1 medverkat i Sveriges Television ett flertal gånger på 1980-talet. Sitt första tv-framträdande i ett direktsänt program 1985 inledde han med raderna ”Jag vill ha makt, men bara över mitt eget liv”.

Hans anarkistiska texter, rebelliska approach och en extrem frisyr ledde däremot inte till någon andlig revolution.

Det sällsamma med detta oväntade möte mellan tre så vitt skilda personer var inte att de alla delade varsin beskärda del av livets motgångar utan att alla tre utstrålade varsitt slag av positiv energi. Det gemensamma glada humöret gav också var och en del av dess förstärkande effekt.

Men allt var inte längre som vanligt i Sverige. Lågavlönade och framförallt invandrande arbetare kämpade mot både snabba prisökningar och svåra arbetsvillkor. Svensken och mexikanen bestämde sig därför att starta projektet: Rör inte min arbetskompis!

The post Tre vänner i en svår tid first appeared on Opulens.

MOTSTÅND. Lämnar regimen, när den faller, över ett land i kaos? Nej, iranierna är välutbildade, kloka och medelåldern låg, för unga för att låta bli att hoppas. Och det finns ett utbrett stöd för förändring. Det menar Thomas Wihlman som följer utvecklingen i Iran med tillförsikt.

Iran var ett främmande land som jag knappt kände till i skolgeografin. Ungern och revolten 1956 fanns på kartan, kanske nämnde någon Suezkrisen. Men Iran, nej. Jag visste inget om nationalinstrumentet Tombak, 2500 år gammalt och som tar tre år att tillverka. Musiken och politiken hade ännu inte etablerat sin närvaro i min hjärna.

En gång hade mina föräldrar, som så ofta, bjudit in Väinö, Aino, Reet och Piret till sommarstugan, några av familjevännerna som andra världskrigets diaspora fört till Sverige. Väinö och Aina, båtflyktingar från Baltikum. En sak minns jag från samtalet. Reets och Pirets mormor fick inte komma till Sverige och hälsa på. Och inte vågade familjen själv åka till Estland. Men man levde så gott det gick i en estnisk exilvärld, med scouterna, Eesti Päevaleht (Eskilstuna-Kurirens estniska utgåva) osv. Sverige förnekade ännu att Estland (och Lettland och Litauen) var ockuperat. Socialismen hade i alla fall ett gott syfte, sades det. Skulle man kunna säga det idag om den iranska regimen?

Men jag kunde inte släppa tanken, tänk om Finland som Estland blivit erövrat av ryssarna. Tänk om mormor aldrig fick lämna Finland och jag inte åka dit, inte träffa myllret av släktingar, kusiner och andra, inte bada och sola vid Bottenviken. Jag började inse att de estniska vännerna hade något förflutet som inte längre var möjligt att uppnå. Landsflykten innebär att man har tvingats att välja bort något. Det kan tillkomma andra saker, kanske bra, men likafullt, det ouppnåeliga finns.

För något år sedan hjälpte jag en vän med hans text om uppväxten i Iran, om vänner som sköts av den nya Khomeiniregimen, om flykten till Sverige, om att aldrig våga åka tillbaka, det ouppnåeliga. I hans text läste jag in en vardaglig, ytlig tillvaro som kan vara OK men det skaver i hjärtat. Hemma är borta. Borta är hemma. Inte minst förstod jag att han skrev det för barn och barnbarn, det var en god tanke. De skulle veta. 40 år i exil.

För mig har det nu blivit påtagligt att man aldrig kan överge sitt hemland. Det märks nu när svensk-iranier engagerar sig i det som händer i deras tidigare hemland, demonstrerar mot en av de allra vidrigaste regimer som funnits och som finns. Även den yngre generation gör det, för ett land som de inte minns, inte varit i.

De iranska vännerna, de ska också vara sig själva, inte tvingas bli något som gör dem till något annat än det de vill vara.

Och de är många, över 100 000 människor med iransk bakgrund i Sverige sägs det. Vad behövs av integration och av assimilation? En palestinsk vän sa en gång, för ett antal år sedan: Jag skiter i integration och assimilation, människor och generationer anpassar sig i den takt de vill.

Jag har finlandssvensk bakgrund, jag lever i Sverige, jag kan leva här, till och med bra. Men min finlandssvenskhet är en del av min identitet. Jag är bara jag, jag sköter mig, följer lagen, det räcker, tack. Jag är så mycket finlandssvensk som jag vill, lite eller mycket. De iranska vännerna, de ska också vara sig själva, inte tvingas bli något som gör dem till något annat än det de vill och kan vara. Men vissa saker går inte att komma ifrån för alla som inte har möjlighet att besöka det gamla hemlandet, alltid en sorg, djupt där inne i hjärtat.

En yngre vän, ensamkommande flyktingbarn från Iran, väl etablerad i Sverige, säger: “Jag kallar det för sekundärstress.” Han fortsätter: “Jag var 14 när jag flyttade hit. Iran är inget jag sett på distans när jag växte upp, eller besökte på sommaren som turist. Jag har levt i Iran. Jag har sett misären. Jag har upplevt förtrycket. Men jag har också sett allt det fina som tagits ifrån oss.”

Säger vännen, som har två farbröder som avrättats av regimen och föräldrarna kvar i Iran.

Utbildningsnivån i Iran är hög, en fördel som kan bli viktig med en annan regim. Nu är det ett självförvållat problem och allra mest för kvinnorna som trots universitetsutbildning hindras få det yrkesliv de är kapabla till. Nivån gäller förstås även många iranier som kommit hit till Sverige. Jag försäkrar att det är en slump, men min husläkare har iransk bakgrund, tandhygienisten likaså, ögonläkaren osv.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Lyssnar du på iransk musik, frågar jag den unge vännen. Jo, men det gör jag, svarar han lite generera, samma musik som mina föräldrar. Och jag tänker, det handlar nog om den legendariske Mohammad Reza Sharjarian eller kanske skådespelerskan och sångerskan Marjan (artistnamn för Shahla Safi Zamir). Röster mot mullorna. Marjan sjunger i det som blev hennes sista sång, i duett med Rouzbeh Emad, ”Vi ska bygga en nation”. Hon dog tyvärr av en hjärtinfarkt för två år sedan. Båda stod upp, på lite olika sätt, mot regimen.

Den iranska regimen har tyvärr stoppat kulturens utveckling, inte minst inom musikens område, annars hade nog min vän lyssnat på annan musik från Iran. Det finns storartade kulturarbetare som regimen försökt tysta, till och med den legendariska Tombaktrumman. Rockmusiken hörs i det fördolda, huvudbonaden åker av när man är tillsammans med vänner.

Nu är det slut på tystnaden. Estland hade sin sjungande revolution, nu har Iran det. Den unge Shervin Hajipour fick över 40 miljoner visningar på 48 timmar för sin Baraye innan den tvingades bort. Kanske för textraden ”för brottet att låta vinden blåsa i ditt hår, Mahsa Jina Amini”. Systrarna Samin och Behin Bolouri, ger den italienska kampsången “Bella Ciao”, ursprungligen en protestsång mot den italienska fascismen, nytt liv, i protesten mot kvinnoförtryck och hijabtvång. Jag tror musiken sammanfattar budskapet det som BBC-korrespondenten Bahman Kalbasi beskrivit som djup nationell sorg och smärta som alla iranier världen över känner.

Samma sorg och smärta finns också hos artister i Sverige med iransk bakgrund. Justina, bosatt i Sverige sedan ett par år, rappar om den moralpolis hon blivit utsatt för och om revolutionen. Aida Jabbari låter i en vacker kurdisk folkvisa, bearbetad av Rouzbeh Emad och nu tillägnad Masha, rösten gå ner i djupt tonläge för att visa sorgen, allvaret, men som låter den också explodera i förtvivlan, i ett skri på rättvisa (min tolkning). Beslutsamhet utrycker också Aida Jabbari i en annan sång من دختر ايرانم ـ آيدا (”Jag är en kvinna från Iran”) – fritt översatt: “bojorna bryts, jag är en rebell av vår tid, en vulkan som erupterar, en kvinna av Iran”. Den kom för några år sedan men är mer aktuell än någonsin.

Eller kommer demokratin att kapas, någon som är Irans Putin?

Jag är lycklig nog att kunna återvända till mitt andra hemma, Finland, trampa de små gatorna i Jakobstad, med kantiga stenar, grus och sand, det som är kära barndomsminnen. Inga militärer, ingen moralpolis, ingen rädsla, bara ett hemma. Inte som mina vänner, något som man tvingats bort från, mot sin vilja. Frihet till religion, frihet från religion. Och när man kan återvända, förhoppningsvis snart, kanske Iran – ett så historiskt och kulturellt viktigt land i vår civilisation – återupprättas som en sann demokrati med frihet och jämställdhet. Eller kommer demokratin att kapas, någon som är Irans Putin? Kan man bli en förebild för andra länder i Mellanöstern, inte ett land som intrigerar i Syrien och Libanon?

Lämnar regimen, när den faller, över ett land i kaos? Nej, jag tror inte det. Jag vet att iranierna är välutbildade, kloka och medelåldern låg, för unga för att låta bli att hoppas. Det finns ett utbrett stöd för förändring bland iranier utomlands, men även bland allmänhet och politiker i många länder. Det finns exiliranska organisationer och politiker, kanske Maryam Rajavi, vars organisation har en genomtänkt plan för förändring av Iran, till en demokratisk, sekulär republik utan kärnvapen. Iran har en framtid.

Jag hör Tombak-trumman ljuda, starkare för var dag och tydligare än någonsin.

The post Iran har en framtid first appeared on Opulens.

UTFRÅGNING. Anders Holmberg fortsätter att fråga ut partiledare i “30 minuter”. Den nya säsongen drar i gång i januari – och markerar starten för SVT:s bevakning av valrörelsen.

Anders Holmberg, en profilerad gäst och 30 minuters djupdykning. Det har varit det vinnande konceptet för intervjuprogrammet som inte räds dålig stämning. Nu är det klart att det blir en fortsättning med start den 19 januari.

På gästlistan står de åtta partiledarna, som en i taget ska bli utfrågade av Anders Holmberg.

– De känns väldigt taggade och sugna på att gå in i valrörelsen så det har varit lätt att få med dem, säger han till TT.

Hittar “skaven”

Innehållet i “30 minuter” kommer att kretsa kring politiken som partierna går till val på. Heta frågor lär bli kriminaliteten, klimatet, jobbskapande och integration.

Den största utmaningen för Anders Holmberg och hans redaktion, som också består av Moa Golster och Lars Eisjö, blir att hitta ämnen och frågeställningar som är tillräckligt spännande för den breda allmänheten.

– Det finns nästan alltid något att borra i när det gäller toppolitiker. Men att hitta fram till de där “skaven”, det där dilemmat, och sedan åskådliggöra det så att det blir begripligt, det är det svåraste och något som vi fortfarande kämpar med.

“Trygg med henne”

Eventuellt oväntade utspel är dock inget som stressar. Med 25 års erfarenhet av att programleda i direktsändning är Anders Holmberg väl förberedd för det mesta som kan hända. Debaclet mellan Per Bolund (MP) och Jimmie Åkesson (SD) i den senaste partiledardebatten beskriver Anders Holmberg som “spännande och inte helt oväntat”.

Han kreddar också sin parhäst i debatten, Camilla Kvartoft.

– Vi har känt varandra i 30 år och hon är en av de vassaste och smartaste personer jag känner, som jag lär mig mycket av. Jag känner mig alltid trygg med henne.

“Frågar tills jag fått svar”

Men Anders Holmberg konstaterar att det är en föränderlig materia han arbetar med och att man hela tiden kan göra nya misstag.

– Man kan förbereda sig hur mycket som helst – man har gjort sin läxa, har bra frågor och sen så kommer man till studion och då upptäcker man att oj, här är en person som vill något helt annat än vad jag vill med den här intervjun. Det kan vara överraskande och frustrerande och lärorikt.

TT: Politiker har ofta väl inrepeterade svar och egna agendor, hur förhåller du dig till det?

– Jag vet inte, jag funderar inte så mycket på det. Mitt mål är att vara så lyssnande som möjligt så att jag märker om jag har fått svar på frågan jag ställde eller inte. Jag frågar tills jag har fått svar.

TT: Tröttnar du aldrig på att intervjua politiker?

– Det gör jag faktiskt inte, jag tycker själv att det är lite förvånande. Man skulle ju kunna bli en sådan som tjänar massor av pengar på att lära politiker hur de ska bemöta journalister. Men jag tröttnar inte, jag tycker att det är lika roligt varje gång.

Miranda Sigander/TT

The post Partiledarna ska grillas i “30 minuter” first appeared on Opulens.

RASISM. “Resonemangen kring demografi innehåller ofta rasistiska förslag”, skriver Vladan Lausevic apropå senaste tidens debatter.

Sommaren 2021 har präglats av diskussioner om rasism som i samband med skandalerna i sjukvården och rapporten skriven av myndigheten Delegationen för migrationstudier om högerdebattörers språkbruk. En debattör som blev mer uppmärksammad är Ivar Arpi, tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet. Just Arpis ageranden under sommaren är något viktigt att uppmärksamma med tanke på hur rasistiska idéer och förslag blir normaliserade i debatten.

Det går nog inte en enda månad utan att begreppet rasism nämns i alla de etablerade medierna. Vilket delvis beror på att rasismen fortfarande finns i Sverige såväl i allvarliga och strukturella fall som i vardagliga och banala former. Samtidigt ska det läggas till att Sverige anses vara bland de EU-länder där rasistiska beteenden och attityder äger rum i en mycket lägre skala vilket även är resultat tack vare den antirasistiska argumentationen sedan 1990-talet.

Olika former av rasism kan också blandas som i fallet med den uppmärksammade rasismen inom sjukvården som först publicerades i DN. Fallet med att patienter av offentligt anställd vårdpersonal fått förfrågningar om man önskat sig läkare som är “vita” och “etniska svenskar”. Sammanblandningen här beror bland annat på att reaktionerna på skandalen från många högerorienterade individer har varit att det egentligen handlar om språkproblem och kommunikation, inte om rasism. På det sättet har man, i många fall omedvetet, ignorerat rasismen i sjukvården som faktiskt existerar enligt forskningen.

Diskussioner om rasism under sommaren började med utspel från den högerkollektivistiske debattören och tidigare ledarskribenten på Svenska Dagbladet, Ivar Arpi. Han och flera andra borgerliga och högerorienterade skribenter som Per Gundmundsson blev uppmärksammade av den statliga myndigheten Delmi angående rasistiska idéer och språkbruk. Här gäller det att ha flera tankar i huvudet och dra slutsatsen att det är dåligt att offentliga institutioner ska skriva om debattörer på det sättet, men det förändrar inte det faktum att nämnda debattörer har avstått från att kritisera rasistiska beteenden.

I Arpis fall ordnade han ett podcastsamtal med den rasistiske akademikern Eric Kaufmann, vars åsikter Arpi har främjat redan under 2019. Kaufmann är bland annat känd för sin bok Whiteshift. Populism, Immigration and the Future of White Majorities, som recenserats av Hynek Pallas i Göteborgs-Posten. I boken menar Kaufmann att vita människor motsätter sig invandring exempelvis från Mellanöstern utifrån rasistiskt självintresse (racial self-interest), för att “skydda” sin vita identitet från invandring och identitetspolitik.

Man behöver inte vara en ledarskribent eller en akademiker för att förstå att Kaufmanns förslag är just ett rasistiskt förslag.

Men Kaufmann är inte bara beskrivande i sin” forskning” som ändå är präglad av myter och felaktiga uppgifter som när han försöker förklara att vit nationalism i USA inte handlar om politik. Som ekonomen och migrationsexperten Jonathan Portes skrivit om i The Guardian har Kaufmann förespråkat att “vitas rasmässiga självintresse” ska bli policy i ett poängbaserat invandringssystem. För enligt Kaufmann bör vita människor kunna ha förtur och få fler poäng vid invandring till Storbritannien bland annat eftersom det skulle leda till att färre vita känner sig rädda och oroliga som i samband med invandring från Afrika och Mellanöstern.

Man behöver inte vara ledarskribent eller akademiker för att förstå att Kaufmanns förslag är just ett rasistiskt förslag. Det vore samtidigt osakligt och osant att kalla en högerdebattör som Arpi för rasist men faktum är att Arpi inte heller har kritiserat och eller tagit avstånd från sådana åsikter. För fallet är att Arpi har argumenterat emot rasism men bara när rasismen kommer från “vänstern”, alltså på selektivt sätt och inte på principiella grunder. Alltså, det går inte att bekämpa rasism med rasism bara för att den anses komma från “rätt håll”. Att ägna sig åt “selektiv antirasism” blir också ett direkt eller indirekt sätt att stödja rasism.

Sommarens diskussioner om rasism visar även på något djupare, inklusive på odemokratiska beteenden. För resonemangen kring demografi innehåller ofta rasistiska förslag. Att människor från Mellanöstern och muslimska länder ska hindras från att få skydd och migrera för att symboler, uttryck och även människors utseenden på lokal nivå inte ska få förändras. Vilket återspeglas i till exempel att Sverigedemokraternas politiker lägger förslag om och kommunicerar om att asylsökande ska låsas in och inte ska kunna få demonstrera. Därför är det viktigt att fler kritiserar resonemang som dessa hos Kaufmann och Arpi om vi inte vill att framtidens Sverige ska stoppa individer vid gränsen på basis av hudfärg och utseenden.

The post Selektiv antirasism är rasism first appeared on Opulens.

INHUMANT. “De tillfälliga uppehållstillstånden ska permanentas. Människor ska därmed aldrig kunna landa, känna sig trygga och välkomna. Den integration som politiker så vackert pratar om omöjliggörs”, skriver Anna Sanvaresa om den nya migrationslagen.

För nio år sedan skapade Ilmar Reepalus förslag om temporära medborgarskap uppmärksamhet. Trots väntat högerpopulistiskt bifall så minns jag det som att idén ansågs rubbad i övriga läger.

Oktober 2020 berättar sossen Morgan Johansson och miljöpartiets Isabella Löfven om den nya migrationslagen. De är uppenbart nöjda. De har bytt ut ordet ”synnerligen” till ”särskilda” ifråga om skäl, och de har fördröjt den omöjliga tidsramen (sex månader) för att hitta arbete efter gymnasiet till orimliga ett år. SD och Moderaterna rasar. Det enda jag kan tänka på, och som får mig att må illa, är det faktum att de tillfälliga uppehållstillstånden ska permanentas. Människor ska därmed aldrig kunna landa, känna sig trygga och välkomna. Den integration som politiker så vackert pratar om omöjliggörs. Segregationen bjuder oundvikligen in till ökad rasism. I debatten är S och M eniga: Vi måste inse att vi inte kan göra mer. Vi har legat i framkant volymmässigt. Men inte längre, påpekar V: Nu är vi ett av de länder som tar emot minst.

KD föreslår att skrota modersmålsundervisningen. Trots att forskning understryker behovet av densamma och menar att den snarare borde utvidgas. Upprördheten kring rektorn Hamid Zafar som i åratal, under pseudonym, skrivit hatiskt om judar, ensamkommande, kvinnor och hbtqi-personer. Zafar som suttit med i Moderaternas integrationskommission. Ett foto visar Ulf Kristersson och ”Rektor Hamid” leende bredvid varann. Kan nån verkligen vara förvånad? Följer inte allt det här samma uppdelning, utgallring av mänskor?

De som ska orka leva med tillfälliga uppehållstillstånd, eller står inför att deporteras, har inget att säga till om, eftersom de saknar ekonomisk makt. De är, i kapitalets och därmed i politikens ögon, ”onyttiga”. De ska inte få förenas med sina familjer förrän de tjänar in tillräckligt med pengar åt Svea Rike. Politiker vill kalla kniven i ryggen för en morot.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I boken Om man älskar frihet skriver Nina Björk om hur vi utvecklat ett ”kvantitativt och räknande förhållningssätt till värld och medmänniskor”. Vi har härdats av den kapitalistiska utvecklingen, vilket lett till en ”oerhörd diskrepans” mellan samhällets självbild i teorin (solidariskt, demokratiskt, alla människors lika värde) och vad som sker i praktiken. Vad politiken förkunnar står i strid med vad politiken gör (utsätter mänskor för stress och oreparerbara skador, normaliserar mörka strömningar). Det är inte möjligt, menar Björk, att värdera tillit och gemenskap och samtidigt skapa ett samhälle som bygger på konkurrens och klassklyftor. Hon spekulerar i att valet av Trump och den starka högerpopulistiska framväxten ”helt enkelt är att några har börjat säga högt vad vi verkligen gör”.

”Även handlingar, människor eller kultur som är omöjlig att göra vinst på bör ha en plats”, skriver Björk. Det låter som en självklarhet, men politiken – styrd av en kapitalistisk överbyggnad (som drar fascism och patriarkat med sig) – handlar på motsatt sätt. Mänskans erfarenheter, rättigheter, längtan, smärta, osynliggörs när behov står mot marknad.

Vad är det att vara människa och inte känna att du betyder något? Vad är det att vara människa och ha makten att prisge, degradera och utesluta de som inte lever upp till ett påhittat mått? I inledningen av sin bok frågar Nina Björk: ”Bereder vi verkligen väg åt frihet, individens blomstrande och allas lika värde? När gör vi det; när gör vi det inte?”

På nio år har människosynen förändrats brutalt. Fristadsförfattaren Mahdieh Golroo berättar om sina år i iranskt fängelse efter att ha publicerat studenttidskrifter och protesterat mot kvinnoförtryck. Hon säger att vi måste vara mycket vaksamma på vad som smygs in och plötsligt blir vår verklighet. Det kan gå långsamt, det har redan gått alldeles för långt.

The post När behov står mot marknad first appeared on Opulens.

LIVSVIKTIGT. En separatistisk simskola anser jag kan ha ett mycket viktigt syfte som är förenligt med demokratiska värderingar, skriver Linda Bönström.

Debatten om huruvida separata badtider mellan män och kvinnor är diskriminerande eller inte har kommit och gått i vågor så länge som jag kan minnas. Nu senast är det kulturföreningen Fyren som satt ljus på Västerviks kommun genom ett medborgarförslag om kvinnosim. Hur det kommer att gå är svårt att förutse, Diskrimineringsombudsmannen (DO) menade 2016 att det beror på hur ”viktigt syftet” anses vara. Men ska det verkligen behöva vara ett sådant gnissel detta att kvinnor önskar att få nyttja badhusen själva någon timme i veckan? Inget hindrar väl i sådana fall att en manstimme införs, om man nu nödgas jämna ut det hela. Tyvärr har jag under de senaste åren märkt en grupp som alltmer blir en måltavla för fördomar och ren illvillighet, nämligen invandrarkvinnor och särskilt de som bär hijab. Helt plötsligt handlar det inte längre om sim och bad utan om stödjande av en förtryckande hederskultur och islamisering av det svenska samhället. En del förnekar sig verkligen inte.

The post Bad i liv och lust first appeared on Opulens.