SOCIALA MEDIER. Gussy Löwenhielm begrundar fenomenet taggning på sociala medier och vad det betyder för kulturutövare.

Gussy är för övrigt aktuell som utställare på Artportable Showroom, i Stockholm, där han ställer ut tillsammans med Erik Jäderholm och Sofia Reshmi. Vernissagen äger rum i dag. Utställningen pågår till och med den 26 oktober.

TUSEN TAGG!

I dag blir ungefär 7 000 kulturarbetare taggade. Vissa mot sin vilja medan vissa andra ber på sina bara ben för att synas i rätt namnkunniga sammanhang. Och just här befinner sig kulturen i dag. Kippande efter andan där vi på bara knän går vadande i en ankdamm av konkurrens och göder oss genom att låta ljuset landa på någon med en spelad ödmjukhet. Och vi alla gör det. Men kanske är det tags att tagga ned lite.

Ingen tagg

För några år sedan hjälpte jag min vän och tillika dokumentärmakare att slänga ett sista kritiskt öga på den slutgiltiga versionen av hans nya dokumentär.

Det var en fin dokumentär som berörde ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag visste naturligtvis att denna dokumentär skulle bli uppmärksammad och blev därför såklart hedrad när jag fick denna ärofyllda uppgift.

När dokumentären till sist visades på SVT tackade min vän de som hjälpt och stöttat honom i arbetet. Det gjorde min vän på sociala medier. Men mitt namn syntes inte i den digra och namnkunniga listan där man tackar och taggar.

”Vafalls” tänkte jag, som tar till förlegade uttryck när jag blir förbisedd. Jag vädjade till min vän som redan då förklarade att han blev helt stressad av denna ”taggsamhet”.

Jag tog några djupa andetag och förstod relativt omedelbart att förekommandet av mitt namn i detta sammanhang inte skulle göra någon skillnad.

Kan en tagg göra skillnad?

Precis som allt annat i sociala medier blåses våra egon upp till oanade proportioner vilket gör att det sannerligen vore på sin plats att tagga ned en smula. Men det gör vi inte. Utan det här har urartat i så pass hög grad att vi kulturarbetare har fått en skärmtid som överskrider barnens. Deras TikTok-, ”Fortnite”- och ”Roblox”- dränerade hjärnor får våra bekräftelsetörstande och jobbsökande inlägg att framstå som att det är vi som ska ha skärmförbud. Och såklart charmförbud.

Gör taggarna ens någon skillnad?

För den urfattiga kulturarbetaren som med livet som insats försöker försörja sig på sin konst och står helt utan några som helst andra professionella åtaganden gör taggarna absolut det.

Häromveckan gjorde jag ett besök i en ramverkstad. Jag såg en tavla jag gillade och frågade vad den kostade. Svaret blev ”Vad vill du ge för den”? Jag la ett bud och fick svaret att konstnären skulle bli väldigt glad för mitt bud.

Jag köpte tavlan och kände att jag borde tagga henne i sociala medier. Inte för att framhäva mig själv (det gör jag nu i stället) utan för att lyfta fram hennes fina konst. Men det gjorde jag aldrig. Fast det borde jag ha gjort.

Tagga av lite!

Här skulle det absolut ha varit på sin plats att göra det hellre än att sätta ett snabel-a framför Jonas Gardells eller Carolina Gynnings namn. Då handlar det inte längre om att kasta ljus på konstnären på existensminimum utan den inläggsskrivande kulturarbetaren som eftersträvar existensmaximum i sökandet efter bekräftelse.

Så kära Facebookvänner och Instagrambekanta, tagga av lite och lita på att din tid kommer. I vilken skepnad den än må bli.

Tack bästa @opulens för att jag fick skriva denna artikel om missbruket av taggar. Och tack fina @clemensaltgard för ditt skarpa öga när du redigerade artikeln. Och utan dig @stefanbergmark hade det förmodligen aldrig blivit en artikel. Nu taggar jag för mig! @gussylowenhielm

Glöm inte att tagga @gussylowenhielm när du delar det här inlägget! (Reds anm)

The post Gussy: ”Tusen tagg!” first appeared on Opulens.

GUSSY. Gussy Löwenhielm har varit en återkommande medarbetare i Opulens. Denna höst har han påbörjat ett nytt projekt. Vi fick ett samtal med honom om detta och presenterar även några smakprov på hans nya giv.

Gussy Löwenhielm har nu lagt om kursen för sina ”Fredsdruvor”. Efter att i fem års tid ha låtit sekelskifteskvinnor yttra Gussys underfundiga betraktelser, bland annat här i Magasin Opulens, var det dags för en förändring. Jag fick ett samtal med Gussy om hans nya projekt. Vi har också nöjet att ge några exempel på hur de nya verken ser ut.

Vad var det som fick dig att avsluta ”Fredsdruvor”, ett projekt som du lyckats variera till synes i det oändliga?

‒ Det var inte bara på grund ett sviktande intresse från följarnas sida utan det kändes som att det var dags för orden att stå för sig själva. Kontot heter Oroat och finns på Instagram, Facebook och Bluesky.

Ja, det är ju en väldigt väsensskild estetik du introducerar nu vad gäller den visuella utformningen.

‒ Var sak har sin tid. Men det kanske man inte får säga längre. Men så kändes det.

Hur skulle du själv beskriva ”Fredsdruvor”?

‒ I fem års tid har jag låtit sekelskifteskvinnan ta sig an vardagliga observationer, nyheter, underfundigheter och renodlade ordvitsar. Idén att låta den präktiga sekelskifteskvinnan med sin smala midja, långa kjol och fina frisyr säga något anakronistiskt var startskottet för den institution som skulle komma att kallas Fredsdruvor.

”Fredsdruvor”-konceptet blev onekligen framgångsrikt. Men kan man säga att du gör ett slags omstart nu?

När succén med ”Fredsdruvor” var ett faktum blev det julkalender i DN, otaliga almanackor, böcker och en hel uppsjö av roliga attribut. Men efter fem år kändes det som att det var dags att lägga om kursen. Kvinnorna började ta slut och det var dags att mogna och låta texterna stå för sig själva. Och efter en nedtrappning under sommaren var det förra söndagen, den 1 september, dags att sjösätta @oroat på Instagram.

Kan du förklara för våra läsare vad @oroat är för något?

‒ Det är ett konto där underfundigheterna fortfarande får florera men där den grådaskiga tonen får fritt spelrum

Hur kom du fram till ett så pass nedtonat visuellt uttryck?

‒ Det har egentligen alltid legat mig varmt om hjärtat. Redan 2019 gav jag ut boken ”I väntan på nåt grått”, bara en månad innan världen lamslogs av covid-pandemin.

Mitt intryck är att du slår an en lite allvarligare ton nu. Men likväl finns humorn där. Hur tänker du själv kring detta?

Det är meningen att texterna ska kännas. Men såklart även bjuda in till skratt. Texterna ramas in av en grå ton och när det känns rätt kan de även poppa upp mitt framför näsan på stan.

Är det något som du vill hälsa till Opulens läsare?

‒ Tanken är att Oroat-texterna alltid ska finnas tillgängliga. Att skänka ett förlösande skratt när vardagen känns tung och optimismen avlägsen. Då finns Oroat där för dig. Hoppas du vill följa med på resan. Allt grått!

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Gussy: ”Oroat”

The post Gussy startar nytt projekt ‒ ”Oroat” first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Opulens medarbetare Gussy Löwenhielm är nu aktuell med en utställning med anledning av att hans ”Fredsdruvor” fyller fem år. Vi är glada över att i dag, den 8 mars, få presentera ett litet urval.

Gussy Löwenhielm har sedan Opulens startade bidragit till vårt kulturmagasin.

Det började med collage som sedan blev till ”Fredsdruvor” där de ståtliga sekelskifteskvinnorna vaggade in oss i absurditeter, ordvrängerier och ibland anakronismer. Sedan dess har det mest varit fråga om synnerligen läsvärda krönikor med utgångspunkt i musik- och kulturupplevelser.

Gussy är en komiker och författare som, enligt egen uppgift, lever för att skapa. Vare sig det gäller att skapa bildkonst, ge ut humorböcker, göra stand up eller sammanställa musikprogram för SR:s P2 eller humorprogram för P3. Gussy dyker upp lite varstans!

Och just denna vår, från och med den 9 mars och till och med den 10 april, hänger hans verk på SerieGalleriet med anledning av att hans Instagramkonto ”Fredsdruvor” fyller fem år.  Här följer några smakprov.

Den som befinner sig i Stockholm med omnejd bör förstås inte missa hans utställning.

CLEMENS ALTGÅRD

The post Gussy är återigen aktuell med ”Fredsdruvor” first appeared on Opulens.

POLARISERING. Gussy Löwenhielm torde vara bekant för flertalet Opulensläsare. Han har publicerat sina “Fredsdruvor” både här och i DN. Enligt Gussy borde livet vara lite småputtrigt – som i en film av Woody Allen. Men idag råder polarisering och på sociala medier kan Gussys snälla skämt väcka hat och vrede. Här berättar han mer om det.

I Woody Allens film ”Annie Hall” (1977) står Alvy Singer (Woody Allen) och Annie Hall (Diane Keaton) i kön till en film där en kulturentusiast använder stora ord när han lägger ut texten om modern film. Singer blir frustrerad och använder sig av det då nyskapande greppet att tilltala oss tittare. Han går fram till kameran och berättar vad han tycker om den orerande kulturentusiasten som då tar en paus från sin utläggning och ställer sig bredvid Singer och försvarar sig genom att berätta att han visst vet vad han talar om. Det hela kulminerar i att den professor kulturentusiasten blivit inspirerad av kliver in i bilden och berättar att kulturentusiasten minsann helt har missuppfattat professorns arbete. Singer tittar in i kameran och säger ”boy, if life were only like this”.

Och nu har vi hamnat här. Där vi kan kritisera varandra öppet och lägga fram fakta. Eller det vi tror är fakta. Men frågan är om saker och ting har blivit så mycket enklare. I varje fall när folk envisas med att gömma sig bakom sina datorer. Internet har blivit som en Pandoras ask där det väller ut giftiga ämnen bara man öppnar locket en smula. Vi får fingervisningar om hur vi ska gå till väga för att finna de rätta svaren. Det är mansplaining hit och womansplaining dit. Det är besserwissers, foliehattar och troll. Det är hårda ord. Och det är ofta ditt ord mot mitt. Vi ser ändlösa trådar på Twitter, Facebook och Instagram där slutsatsen lyser med sin frånvaro. Och det hela skvallrar om ett alltmer polariserat klimat där ingen någonsin kommer säga ”Du har faktiskt rätt. Det var jag som var ute och cykla”. Förmodligen för att våra egon har blåsts upp till oanade proportioner. För där dokusåporna under sin guldålder kunde göra gemene kvinna och man känd har nu de sociala medierna gjort att vi alla kan ha följare. Och religionshistorien har ju faktiskt lärt oss att det räcker med 12 följare för att man ska få ett Messiaskomplex.

Det är snälla skämt.

Jag driver Instagramkontot ”Fredsdruvor” där jag sätter sekelskifteskvinnan i fokus. Med sin stora hatt och den alltför smala midjan levererar hon underfundigheter som har som främsta uppgift att göra folk glada. Underhålla. Framkalla skratt. De har bland annat synts här i Opulens. Och även i DN. Och som namnet antyder vilar det en fredlighet över detta konto. Det är snälla skämt. Ibland ordvrängerier eller absurditeter, men alltid med en omisskännelig ton av finurlighet. Underfundigheter helt enkelt.

Jag startade kontot i maj 2019 för att jag ville nå ut bredare med min humor. Innan dess hade mina ”oneliners”, enradersskämt, figurerat i de kollage jag i en längre tid ägnat min kreativitet åt. Men dessa nådde aldrig riktigt fram. Och eftersom mitt mål att skriva den perfekta onelinern har gjort att jag maniskt plitar ned varenda observation, för att formulera om den i en mening som med små medel ska beskriva något så stort som möjligt, har jag nu ett dokument på 371 sidor med bara oneliners. Det är i runda slängar över 4 000 oneliners.

För plötsligt dök det upp ”troll”-konton mer frekvent med sina ägg som profilbilder.

Men nu handlade det om att sålla ut guldkornen. Och lagom till att pandemin lamslog vårt klot hade Fredsdruvor blivit en institution där flertalet följare tillkom dagligen. Det motiverade mig än mer och med hjälp av de hjärtmarkeringar jag fick kunde jag direkt göra en snabb analys av vilka ämnen som berörde. Det svenska folket ställde sig i en unison kör där de förmedlade att alkohol, måndagar, morgontrötthet och klockrena vardagsbetraktelser är kommersiellt gångbart material som folk kan ta till sig av. Men även aktualiteter. Och där är ju Twitter en bra katalysator. Och en bra skola. Där man till en början endast fick använda 140 tecken för att ge en subtil känga åt något som hade inträffat samma dag. Nu får man använda 280 tecken. Men det är för långt. Jag vidhåller att 140 tecken räcker gott och väl. Men samma mängd tecken räcker ju även för att få en medmänniska på fall. Det har vi blivit varse.

För plötsligt dök det upp ”troll”-konton mer frekvent med sina ägg som profilbilder. Och man ställde sig frågan vad som kom först; trollet eller ägget? Och nu har detta kulminerat och urvattnat Twitter där skojfriska twittrare har strukit på foten till förmån för politiskt engagerade troll. Och ibland går de hand i hand. När det skojfriskt hängs ut person efter person utan att ha en tanke på vad det kan göra med de människorna. Twitter har blivit ett forum för bristande impulskontroll där man tror att alla spelar efter samma regler. Och där har även jag fällt någon dräpande kommentar. Fast med glimten i ögat. Tyvärr syns inte den glimten på Twitter. Den hätska stämningen och de envetet raljerande användarna har bidragit till att hela plattformen har blivit tömd på positiv energi. Under Twitters guldålder kunde en riktigt vass ordvits generera uppåt 3 000 likes och 700 retweets (delningar). Nu ska man bli glad om man får 4 likes. Storhetstiden är över. Och nu har detta dessutom smittat av sig till Instagram.

Torsdagen den 24 februari vaknade vi till den hemska nyheten av att en av de nervklena psykopaterna med storhetsvansinne i öst hade invaderat Ukraina. Den ryska ”specialoperationen” var ett faktum. Eller som vi vanliga människor kallar det: KRIG. Det var förödande på så många plan. Men jag gjorde det jag alltid gör. Använde min främsta försvarsmekanism; humorn. Jag skrev bland annat en Fredsdruva med texten ”Covid. Ryssar. Så trött på luftangrepp.” Och det var första gången mina kommentarfält vände sig mot mig. Innan hade de alltid varit mig till lags. Sagt det jag ville höra. Med några få undantag, då folk anklagade mig för att vara en kopia av något annat internetfenomen. Men den här gången reste sig alla i givakt och berättade att jag hade gått för långt. Att det här minsann var droppen. Att jag uppenbarligen var en empatistörd individ.

Jag blev såklart påverkad av alla hårda ord och tänkte att jag bara gjort det jag alltid gjort. Och kan bäst. Omvandlat tråkiga incidenter till humor. Tagit negativ energi och alstrat om den till positiv energi. Med utgångspunkt från en aktuell händelse.

Men där hade jag fel. För reaktionerna fick mig att förstå att jag hade omvandlat negativ energi till en arg pöbel av ett koncentrat av hatiskt flöde. I vredesmod pekade folk finger och berättade hur fel jag var ute. Såklart påverkade av dagens hemskheter. Men det intressanta var ju att de inte bara valde att sluta följa mig. Det är ju så enkelt numera. Man trycker bara på ”Avfölj”. Det är till och med enklare än att avregistrera sig från nyhetsbrev. Men så funkar inte den moderna människan. Den moderna människan är uppfylld av sitt ego där man har egna följare, får daglig bekräftelse på bilder av sig själv. Där man kan tvärstanna mitt på stan för att man läser något som man måste ta in.

Idag är det knäpptyst på tunnelbanan. Vi sitter i våra bubblor, i våra små världar och beter oss som om vi fortfarande satt i karantän. Har vi inte lärt oss någonting? När någon inkräktar på vår intima bubbla, ja då blir vi rosenrasande och berättar hur det ligger till. Det som förut kunde uttryckas enligt svensk jantelag med orden ”kan det inte vara så här?” har nu förändrats av självutnämnda experter med orden ”Så här ligger det till”. Vi har blivit Karlsson på taket, fantasifigurer i form av avatarer som berättar vad som är ett korrekt sätt att agera. ”Jag avföljer dig”. ”Det här var pinsamt dåligt. Skäms”. Och så lite kuckelimuckmedicin på det.

Jag fick en känsla av att jag hade blivit Putin. Jag kände mig minst lika hatad. Därför kändes det helt naturligt att göra en pudel. För jag vill inte kränka folk. Jag störs av bara tanken. Mitt främsta mål är att underhålla. Jag är på tok för konflikträdd för något annat. Men det är mer tungrott i sociala medier idag. Kanske att pandemin har fått oss att inse att vi är dödliga, att livet är för kort för att inte stå upp för vår sak. Dessutom kan alla ta åt sig av det informationsflöde internet besitter som gör oss alla till experter.

Förra veckan blev Ulf Kristersson vald till statsminister (om detta har undgått någon) och jag tog tillfället i akt att bjuda på en betraktelse kring ordet ”statsminister”. Det blev en Fredsdruva med texten ”Ulf Kristersson sätter ’mini’ i statsminister”. Ett till synes ganska oskyldigt skämt. Egentligen bara ett konstaterande. Men så var det dags igen. Hatstormen var ett faktum och inte ens i stormens öga kunde man vara säker. Nu reste sig folk och tackade för sig. Även de som inte var moderater ansåg att jag handlat fel. Att jag använde lyteskomik. Att jag var pinsam. Och jag blev uppriktigt sagt förvånad. Men så förstod jag att politiken nu har gjort vårt Sverige ännu mer polariserat. I takt med att vi bevakar våra egna intressen och säger vad som i dagens samhälle är ett korrekt sätt att agera. Och jag ställde mig frågan om man inte kan skämta om någonting längre.

Jag gick än en gång ut och gjorde en pudel med en Fredsdruva med texten ”jag tycker man kan skämta om allt. Men man bör ha i åtanke att när man gjort det finns det inget mer att skämta om”. Och sedan dess har jag dragit mig för att publicera Fredsdruvor som kan misstolkas. Jag orkar helt enkelt inte.

I stället har jag ägnat mig åt saker jag tycker är roligt. Som Woody Allen till exempel. Och i lördags gick jag och såg hans mästerverk ”Hannah and her sisters” (1986). En begåvad skildring av en New York-familj där Woody Allen, starkt influerad av Bergman, frossar i intellektuella referenser på sitt sparsmakade och neurotiska sätt. En bit in i filmen skrattar jag till och hör då en kvinna säga ”men, schhh”. När jag skrattar en liten stund efteråt hör jag samma röst säga ”Men skratta tystare, så kul var det faktiskt inte”.

Jag blev djupt frustrerad och kände att jag efter filmen var tvungen att konfrontera kvinnan. Jag förklarade att glädje är det finaste vi har. Att ingen ska tala om hur roligt något är. Att inte få hänge sig åt konstens alla uttryck och behöva lägga band på sig är inte värdigt. Att hindra någon från att skratta är att missunna någon ren och skär lycka. Kvinnan uttryckte en viss ånger och bad om ursäkt för att sen lägga till ”men du skrattade väldigt högt”. Och det gjorde jag. Det gör jag. För jag gillar att hänge mig åt kultur. Det berikar mig och inspirerar mig. Men frågan är vad jag ska med den inspirationen till om jag inte får uttrycka mig hur jag vill.

När den här texten är publicerad, vad ska jag då hänge mig åt? Och faktum är ju att jag också beskriver vad som är fel med vårt samhälle där jag sitter bakom min dator. Det bästa är ju såklart att ta kontakt med folk. Prata. Inte skriva hatiska kommentarer gömd bakom en profilbild i form av ett ägg. Fast det är ju tyvärr det lättaste sättet att agera. Men jag tror på att kontakta personen direkt om det är något någon har på hjärtat. Men jag tror inte att man kan ha hat på hjärtat. Det finns för mycket kärlek där.

The post Gussy: Bland skärmtroll och hatbotar first appeared on Opulens.

PROTEST. Skolskjutningen i Uvalde, som hittills har krävt 21 människors liv, har fått Madonna att reagera. I ett känslosamt inlägg på Instagram höjer hon sin röst för mer restriktiva vapenlagar, rapporterar NME och flera andra medier.

“Hur är det möjligt att en 18 år gammal pojke, som själv är ett barn, kan köpa två automatgevär på sin födelsedag utan bakgrundskontroll, utan säkerhetsträning, utan att några frågor ställs?????”, skriver den amerikanska världsstjärnan i inlägget.

Madonna konstaterar att vapenlobbyorganisationen National Rifle Association, NRA, blockerar frågan om vapenlagarna i USA, trots att siffran över ihjälskjutna i landet är “högre än det finns dagar på året”. Hon kräver obligatorisk övning och ett prov för alla som äger vapen – ungefär som inför ett körkort.

Madonna är den senaste i raden av kändisar som har uttalat sig om massakern i Texas. Tidigare har bland andra Taylor Swift, Olivia Rodrigo, Finneas och skådespelaren Michael McConaughey uttryckt sin sorg och vrede över skolskjutningen.

TT Nyhetsbyrån

The post Madonna kräver ändring av vapenlagarna first appeared on Opulens.

SVART HISTORIA. I sin andra och nyligen utkomna bok, Svart historia (Natur & Kultur), breddar journalisten och författaren Amat Levin bilden av Afrikas och svarta människors historia. Med boken vill han synliggöra en del av världshistorien som har blivit undertryckt.

Du gav nyligen ut din andra bok Svart historia, som handlar om just det, vill du berätta lite kort om innehållet i boken?

– Att skriva om svart historia är ju egentligen ett omöjligt projekt eftersom det innefattar en oändlig mängd människor, kulturer och händelser, men jag har gjort ett urval och skapat en samling som sträcker sig över ett massivt tidsspann. Jag gör nedstick vid någorlunda jämna mellanrum och har försökt få till en blandning av ämnen som varierar mellan olika afrikanska regioner, men skriver även om svarta människors historia utanför Afrika, i Nord- och Sydamerika, Karibien, Europa och Mellanöstern.

Du poängterar även i boken att din avsikt inte är att täcka hela Afrikas historia, men du tar upp alltifrån slavhandeln över Saharaöknen till Sister Rosetta Tharpe, skaparen av rock ’n’ roll. Hur har du tänkt när du har gjort ditt urval?

– Jag har försökt få till en balans i representationen. Jag ville inte bara skriva om stora riken eller om civilisationer utan även om enskilda individer, både män och kvinnor, och om kulturella rörelser eller skeenden. Jag har velat visa hur mycket det finns att prata om när det gäller svart historia, allt behöver inte enbart kretsa kring slaveri eller kolonialism.

– Den som läser får se det här som ett smakprov och komma ihåg att det är jättemycket som inte nämns, men det betyder inte att det är mindre viktigt. En av mina ståndpunkter med boken och Instagramkontot är att svart historia traditionellt sett har behandlats som om det inte fanns så mycket att berätta. Att täppa igen de här kunskapsluckorna är ingenting som enda person gör i en enda bok, det är många som hjälper till på olika sätt och det här är bara ett litet led i det massiva arbetet.

Hur har det sett ut med research?

– Jag försöker vara tydlig med att jag inte är någon historiker, utan en journalist som är historieintresserad. Ett av syftena med boken är att stimulera läsarens intresse av att läsa och lära sig mer om den här frågan. Jag har läst kopiösa mängder av det som historikerna har skrivit och sedan sammanfattat det i någorlunda koncisa kapitel. Varje kapitel följs av en ganska lång läslista med fördjupande läsning, tycker man att någonting låter spännande så kan jag peka i rätt riktning.

– Det har förstås varit otroligt tidskrävande att läsa in mig på alla ämnen och jag insåg att jag inte bara kunde välja första bästa bok om ett ämne, utan även måste se hur väl mottagen den är, vad andra historiker tycker om boken och om den är allmänt vedertagen. Så det har varit ett meta-arbete, att inte bara läsa böckerna utan även recensioner om dem i olika vetenskapliga publikationer för att kunna lägga en rättvis och sanningsenlig bild.

Kan du berätta om några fenomen, personer eller händelser du tar upp i boken, som du själv tycker har stuckit ut?

– Sveriges roll är intressant att lyfta, dels har jag skrivit om vårt försök att skapa kolonier i Afrika och Karibien och om svarta människor som har kommit till Sverige. Det finns en bild av att svarta kom hit först på 60-talet men det var ju hundratals år sedan, inte särskilt många men det finns exempel. Som Adolf Gustav Badin som gavs bort som gåva till den svenska drottningen. Han kom hit som liten pojke och fick växa upp i det kungliga hovet. Eller mKhwelantaba som kom till Sverige och blev präst redan i början av 1900-talet.

– Jag skriver även om de människoutställningar som pågick i Sverige ända in på 30-talet. Många vet nog att de har förekommit i till exempel Belgien, men inte på Gröna Lund här i Stockholm. Våra tidningsarkiv har varit en värdefull källa för alla stora svenska tidningar var på plats för att bevaka utställningarna, och i recensioner och spaningar får man en ganska tydlig bild av hur man såg på afrikaner i Sverige på den tiden. Det är intressant att visa att Sverige inte är frånkopplat svarta människor. Ibland möts jag av inställningen “varför ska man bry sig om svart historia när man bor uppe i Sverige”, men vi har ju haft att göra med svarta människor länge och idag bor det flera tusen afrosvenskar här.

Idén till boken är spunnen ur ett Instagram-konto med samma namn, som du startade för fyra år sedan, hur kom det sig att du startade kontot?

– Det kom sig av att jag upplevde att kunskapen om svart historia är väldigt liten i Sverige och i västvärlden. Jag uppfattar det som att de flesta har en förlegad bild av att det inte finns så mycket historia att prata om när det gäller Afrika, det är slaveriet, kolonialismen och det som sker i modern tid, och då ville jag som är historieintresserad och ändå håller på och läser de här böckerna förmedla den kunskapen till andra. Det var så det startade, men jag hade ingen tanke på att det skulle bli såhär stort och få så många följare, och absolut inte att det skulle bli en bok.

Ja, kontot har fått ett väldigt stort gensvar med över 70 000 följare, hur tolkar du det?

– Jag tolkar det som att det ligger sanning i min tes om att kunskapen är väldigt liten. Jag tycker att historia generellt är viktigt att känna till, inte bara den svarta, man får en så mycket bättre förståelse för världen vi lever i nu, varför den ser ut som den gör och var våra problem och utmaningar kommer ifrån. Varför jag valde just svart historia beror på att jag upplever att det är en del av vår gemensamma världshistoria som traditionellt sett har blivit väldigt undertryckt. Jag inleder boken med en beskrivning av hur man såg på svart historia inom akademiska kretsar ända in på 60-talet, att det inte fanns så mycket som var värt att studera. Det, tror jag, har bidragit till att skapa fördomar som lever kvar än idag, man tror att Afrika är homogent eller att det inte fanns någonting där innan slaveriet.

Kan du ge något exempel på hur du har märkt av de här kunskapsluckorna?

– Jag märkte av dem 2020 när Black Lives Matter-rörelsen fick sitt största genombrott hittills. Det började i USA, spred sig över hela världen och skapade olika lokala versioner av diskussionerna som förs. Om det utmynnar från polisbrutalitet i USA så kanske det inte är det man diskuterar i ett land som Sverige. I Belgien till exempel tog diskussionen sig i uttryck kring statyerna de har runt om i landet av kungen Leopold II. Många statyer vandaliserades eller så krävde man att de skulle plockas ner, men då visade det sig att många inte hade koll på vad han hade gjort. Och då är ändå det en av det senaste århundradets största skurkar som har miljontals liv på sitt samvete. Det är ett exempel på hur kunskapsluckorna kan ta sig i uttryck i nutida diskussioner.

Vad tror du att en större historiekunskap kan bidra med?

– Det höjer nivån på diskussionen. Många tänkte att det var ett politiskt ställningstagande att ta ner statyerna i Belgien, men då tror jag att många missar att det även var ett politiskt ställningstagande att sätta upp dem en gång i tiden. Leopold II har i runda slängar orsakat tio miljoner människors död, en halvering av befolkningen i den här regionen som skedde när han hade ansvar för den. Det blev en skandal när det uppdagades vilka brott som hade begåtts där, till och med andra europeiska kolonisatörer tyckte att han hade gått för långt. Statyerna av Leopold är uppsatta efter att den här skandalen uppdagades och syftet var att romantisera den här kolonialtiden, där han påstås ha “civiliserat det mörkaste Afrika”. Förstår man varför de här statyerna sattes upp så tycker inte jag att det är lika kontroversiellt att diskutera att man ska ta ned dem. Det är ett exempel på hur kunskap om historia kan hjälpa till att höja vissa diskussioner i nutid.

Vilken skada medför de här bristerna i kunskap och förståelse?

– På ett sätt är det bara viktigt att inte felaktigheter är den allmänt vedertagna sanningen. Att folk har liten kunskap om just svart historia är inte en slump, jag nämner exempel på där svart historia aktivt har blivit undertryckt. I Rhodesia, som idag är Zimbabwe, förbjöd den koloniala regeringen arkeologer att prata om ruinerna som fanns där, i den kända ruinstaden Stora Zimbabwe, och om att det var lokalbefolkningen som en gång i tiden hade byggt dem. Istället fanns det teorier om att det var antika kolonisatörer från Mellanöstern. Man tänkte att människor därifrån stod närmre ”den vita rasen” än vad svarta människor gjorde så därför ansåg man att det troligare att människor från Mellanöstern hade byggt ruinerna.

– Det har gjorts sådana aktiva försök att beröva människor deras historia, vilket jag såklart tycker är hemskt. Som afrosvenskar får vi den svenska historien per automatik från skolan och den svenska kulturen får vi på köpet eftersom vi lever i den, men det är inte säkert att man får de afrikanska kulturerna med sig om man inte kanske har föräldrar som har fört dem vidare. Det är väldigt stärkande att ha koll på den här delen av sin historia.

Vilken är din främsta ambition med boken?

– Det finns flera, men jag hoppas kunna bidra med ny kunskap och slå hål på myter, fördomar och förlegade tankar som folk går runt med, medvetet eller omedvetet. Jag har stor respekt för det arbete som historiker gör och vill väcka nyfikenhet inför den enorma kunskap som finns. Man får inte lära sig om de här ämnena i skolan men man kan lära sig på egen hand och därför har jag tagit med de här läslistorna. Så det är någonting jag vill stimulera och gör jag det så har jag lyckats med boken.

Hur kom det sig att det behövde göras en bok av Instagramkontot?

– Instagram är superbra för att det är gratis och lättillgängligt, men jag har inte gillat att känna mig så bunden vid en plattform och vara i deras händer. Om Instagram bestämmer sig för att till exempel ändra sina algoritmer eller ta bort möjligheten att skriva texter så ryker allt mitt material. Där kom idén om att föreviga materialet i en bok. Under arbetets gång blev det mycket mer omfattande än vad det var från början. Vilket urval du än gör så kommer det alltid finnas andra saker som också är värda att skriva om, men har man berättat A så vill man berätta B och till slut var jag uppe i 500 sidor. Jag ville inte att boken skulle bli så stor att den skrämmer bort folk så därför satte jag punkt där.

Betyder det att det kommer en uppföljare?

– Både ja och nej. Självklart ja, för när jag satte punkt hade jag fortfarande jättemånga ämnen, kulturer och personer som jag ville berätta om. Men också nej, arbetet har varit så intensivt och krävande så just nu är jag inte jättesugen på att skriva en ny bok. Men som jag nämnde är det många som hjälper till att täppa igen de här kunskapsluckorna, det är ett slags grupparbete och den här boken är bara en del av det arbetet. Den är mitt lilla bidrag.

Kanske just i det här formatet, för du är ju även journalist och poddare. Vad var det som fick dig att vilja jobba med journalistik och vad driver dig som journalist idag?

– Jag tror att det kom ifrån mitt intresse av att skriva och berätta berättelser, det har jag gjort sedan jag var liten. Idén om att bli journalist föddes efter gymnasiet, jag hade en press med mig hemifrån om att plugga vidare och satt där en dag och bläddrade mellan utbildningar. Så fastnade jag för journalistik eftersom det kunde förena någonting jag tycker är kul med en yrkesform.

– Jag har alltid upplevt att det finns en viss homogenitet i mediebranschen och i vilka berättelser som berättas. Så jag har strävat efter att berätta flera berättelser och det är den här boken ett exempel på.

Du tog klivet in i författarbranschen för två år sedan med din första bok, Slumpens barn, om den svensk-gambianska historien. Vad var det som lockade dig från journalistiken in i bokskrivandet?

– Jag fick en förfrågan från mitt förlag. De hade läst vad jag skrivit som journalist och frågade om jag ville skriva en bok. Jag hade helt ärligt inte gått runt och tänkt på det, utan var rätt inställd på att jag fick utlopp för mitt skrivande via journalistiken, men jag förstod att det här inte är en fråga som man får särskilt ofta. Så jag började fundera på vad jag skulle vilja skriva om, idén om Gambias koppling till Sverige hade legat och bubblat i mig länge och kom till mig ganska snabbt.

Även om det inte skulle komma någon uppföljare till just Svart historia, tror du att du kommer att skriva fler böcker framöver?

– Det är lite samma sak där, om du frågar mig idag så känner jag mig inte jättesugen. Det är så skönt att vara klar med ett projekt, men ja, jag tror absolut att det blir någonting mer i framtiden.

The post Helgporträttet: “Hoppas kunna slå hål på myter” first appeared on Opulens.

POLARISERING. Diskussionerna kring de sociala medierna har varit många senaste åren. Nu är det eventuellt på gång en ny sedan Twitter själva uppger att deras algoritm favoriserar högerpolitiskt innehåll framför vänstersinnat, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

De sociala mediernas algoritmer som styr vad vi ser i våra flöden har under de senaste åren orsakat många debatter. Vissa av de stora techbolagen skapar filterbubblor som snedvrider folks uppfattningar om världen och sig själva, så lyder återkommande kritik.

Den bredare diskussionen torde ha börjat efter det amerikanska presidentvalet 2016 då så kallade fake news blev en het fråga. Många menade att det var en avgörande faktor för att Donald Trump kunde flytta in i Vita huset. Facebook ändrade då sina algoritmer för vad som exponeras i flödet. Företaget menade att de ville tillbaka till sin grund – ”connecting people” – och framförallt verkar det minskat Facebooksidornas synlighet i flödena.

På Opulens märkte vi tidigt att det inte spelade någon roll att vi lade ned allt mer marknadsföring på Facebook, vi fick ändå allt mindre synlighet. Det var dock först efter årsskiftet 2018 som Facebook gick ut offentligt med att de satsar på ökad interaktion mellan privatpersoner för att på så vis minska spridandet av så kallade fake news från så kallade alternativmedier med flera. Men detta har alltså drabbat även den professionella journalistiken eftersom alla Facebooksidor, oavsett innehåll, fått minskad synlighet.

Under denna höst har det stormat kring Instagram, numera ägt av Facebook. Wall Street Journal avslöjade interna dokument där företagets analytiker redan 2019 konstaterade att appen har en negativ effekt på tonårstjejers självkänsla, kroppsuppfattning och generella mående. Exempelvis uppger 32 procent av tonårstjejerna i en undersökning att Instagram försämrar deras mående över sin kropp.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Utåt har företaget dock hela tiden slagit ifrån sig kritiken. Fram tills nu och inom kort ska de införa en ”paus-funktion”. När Instagram i framtiden upptäcker att en användare tittar på samma innehåll igen och igen kommer appen föreslå användaren att ta en paus. På så vis menar företaget att de ska hjälpa tonåringar att sluta scrolla när de fastnat framför skärmen.

Samtidigt presenterade New York Times dokument i lördags som visar att att nästan hela Instagrams globala marknadsföringsbudget sedan 2018 gått till annonser riktade mot tonåringar. I år beräknas den kostnaden ligga på närmare tre och halv miljarder kronor.

Diskussionerna kring sociala mediernas baksidor har varit många senaste åren. Nu är det eventuellt på gång en ny om Twitter. I våras drog tjänsten igång en undersökning för att se hur opartisk deras algoritm är kring politiska inlägg. Undersökningen genomfördes i sju länder – Kanada, Frankrike, Tyskland, Japan, Spanien, Storbritannien och USA.

Nu presenteras resultatet. I sex av de sju länderna visade det sig att algoritmen favoriserar högerpolitiskt innehåll framför vänstersinnat. Hur detta kommer sig är dock ännu så länge en gåta även för Twitter.

The post Twitter erkänner högervridning first appeared on Opulens.

REAKTIONER. Rapparen Nils “Einár” Grönberg blev bara 19 år. Nu reagerar vänner, artistkollegor och fans med bestörtning på dödsskjutningen.

I sitt senaste inlägg på Instagram berättade Einár förra veckan att hans nya låt finns ute. I kommentarer till inlägget strömmar nu reaktioner in. En av kommentarerna kommer från producenten och vännen Trobi.

“Einar var en riktig bror för mig och jag kommer att sakna honom så mycket. Vi släppte precis vår första skiva förra veckan och det känns så konstigt sedan jag pratade med honom för en dag sedan”, skriver han.

Rapparen VC Barre, som gästar den nya låten, berättar på Instagram att han var med Einár tidigare på torsdagen.

“Älskade bror, jag gick i bitar när jag hörde”, skriver han.

“Meningslösa skiten”

Artisten och kompisen Victor Leksell, som även han har gjort musik tillsammans med Einár, skriver på Instagram:

“Den Nisse som jag fick äran att lära känna var en varm och kärleksfull kille och det är så jag kommer minnas dig för alltid. Fan att det skulle bli så här. Min älskade vän, vila i frid. Vi ses på andra sidan”.

Rapparen Stor kommenterar också dödsskjutningen.

“Ingen ska behöva gå igenom det som dina föräldrar går igenom nu. Hoppas att din död kan bli ett extra högt skrik för ALLA föräldrar som förlorar sina barn i den här meningslösa skiten folk håller på med. Det räcker”, skriver han.

Även popstjärnan och samarbetspartnern Danny Saucedo tar till Instagram.

“Helt jävla obeskrivligt! Musikbranschen MÅSTE ta avstånd från gängkriminaliteten! Tankarna går till din familj och nära. Vila i frid, Nisse”, skriver han.

Petter Hallén, musikjournalist och programledare för “P3 Din Gata” håller fram Einár som en av Sveriges mest betydelsefulla artister.

– Han var en av de centrala artisterna i att ta svensk rap till toppen av populärkulturen. Einár var med och gjorde rap till den objektivt mest populära musikstilen i Sverige, framför allt bland unga lyssnare från alla samhällsklasser.

“En otrolig rapglädje”

Einárs främsta drag som artist var hans stora kärlek till rapmusik, tycker Petter Hallén.

– Det finns massor av faktorer som var med och gjorde honom till superstjärna, allt från samarbeten till vem han var som person, men kärnan var en otrolig rapglädje. De första gångerna som jag kom i kontakt med Einár var när han var väldigt ung och rappade i Redline-studion. Då var han ett underbarn och så fortsatte det tills han började göra musik på riktigt. I hans musik hör man en person som tycker att det är genuint kul att rappa.

Samtidigt som Hallén reagerar med bestörtning och sorg på nyheten tycker han att det är viktigt att inte se Einárs död som en unik händelse.

– Han är tyvärr ännu en i en alltför lång rad av unga personer som har dött av våld, säger han.

“Första gången i Sverige”

Musikjournalisten Johannes Cakar blev chockad av dödsbudet, berättar han.

– Vi är vana vid att se döda rappare, men det är första gången vi får se det i Sverige. Så det är tyvärr en bekant känsla, men samtidigt någonting helt nytt.

Vilka konsekvenser som dådet kan få är för tidigt att spekulera om, tycker Cakar, men han nämner att det har det funnits rörelser inom hiphopen om att stoppa våldet.

– Man kan bara hoppas att det här blir en vändpunkt för svensk rap och för vad som har hänt de senaste åren. Gangsterrapen är viktig och det är viktigt att gatulivet skildras, men sättet det har skildrats på har liksom varit ganska svårt att bearbeta – det är inte alltid man förstår vad som är fiktivt och vad som är äkta, säger han.

“Kändes självklar väldigt snabbt”

Musikjournalisten Tina Mehrafzoon på Sveriges Radio beskriver Einár som en artist som slog igenom snabbt och omedelbart hittade sin plats.

– Han kändes självklar väldigt snabbt. När “Katten i trakten” kom blev den ju en jättestor hit, bland annat på grund av hans frasering som gjorde att man verkligen stannade upp när man hörde den. Rent musikaliskt hade han ett sinne för melodi, som också lyftes upp av de producenter han jobbade med.

Hon beskriver honom också som en tekniskt skicklig rappare.

– Han kunde vara väldigt snabb. Snabb var han också under sina aktiva år – han släppte fyra album och bara i år har han släppt flera samarbeten. Det fanns uppenbarligen mycket i honom, säger hon.

Björn Berglund/TT
Sara Haldert/TT

The post Sorgen efter Einár – “min älskade vän” first appeared on Opulens.

ENKÄT. Vinnaren blev Opulens nyhetsbrev och förloraren Opulens konto på Twitter. Det skriver Opulens chefredaktör om resultatet av magasinets nya läsarundersökning.

Så var Opulens andra läsarundersökning avslutad. Förra gången handlade det om vilka böcker ni läsare föredrar. Flest antal röster fick nyutgivna romaner och novellsamlingar. Denna gång undrade vi vad ni tycker om magasinets så kallade användarvänlighet. Det vill säga de tekniska funktionerna och de kanaler vi publicerar oss på.

Undersökningen hade tre svar att välja på – Bra, dåligt eller använder inte. Det senare svaret var för de som inte använder funktionen, eller inte skulle göra det om den fanns, alternativt inte följer oss i just den kanalen. Alla resultat i undersökningen hittas här.

Den stora ”vinnaren” blev våra nyhetsbrev Dagens, respektive Veckans Opulens vilka 86% av er tycker är bra. Den stora ”förloraren” vårt konto på Twitter vilka hela 94% av er inte följer. Inte heller våra andra sociala medier, Facebook och Instagram, följs av er svarande i någon större utsträckning.

Facebook är också sedan ett par år tillbaka vårt problembarn. Vi har nästan 6 000 följare men sedan vi slutade marknadsföra inlägg på Facebook, eftersom det giriga företagets algoritmer krävde allt mer pengar för synlighet, har vi fört en tynande tillvaro där. Instagram ägs idag av Facebook och de två är delvis integrerade. Dock har vi relativt sett bättre genomslag på den förra.

Det har gått ut två nyhetsbrev om läsarundersökningen så ”vinnaren” och ”förloraren” ska vi inte dra för stora växlar på. Trots allt var det ingen av er som tyckte vårt twittrande var direkt dåligt. Och även om vi än så länge bara har 1 500 följare på Twitter så är det nog idag vårt bäst fungerande sociala medium. Så arbetet med Twitter kommer fortsätta, läsarundersökningen till trots.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En direkt konsekvens av läsarundersökningen är däremot att vi nu stängt av möjligheten att få notiser om publicerade artiklar i mobiltelefonen. Det låga intresset i undersökningen bekräftar vad vi uppfattat sedan tidigare. Vi har nämligen ofta fått mejl från läsare som irriterar sig över det ständiga plingandet. Vi kan själva tyvärr inte stänga av notiserna utan det sköts helt från mobilerna som mottar dom. Möjligtvis kommer vi återinföra funktionen men då inte med lika lättåtkomlig prenumerationsknapp som tidigare, så att ingen råkar prenumerera på notiser de inte vill ha.

Vi har idag inga kommentarsfält under artiklarna så det var en fråga som skiljde sig från dom andra och högst resultat fick ”Använder inte”. Frågan var lite av en så kallad slamkrypare, och ger oss dålig vägledning, för enligt våra instruktioner skulle ”Använder inte” betyda att ni inte skulle skriva i kommentarsfälten om de fanns. Det vill säga det kan tolkas som detsamma som svaret ”dåligt”. Så kanske vi ska ha kommentarsfält i framtiden eller så inte. Det beror nog på hur det utvecklar sig med Facebook. Vi har ett par andra vägar vi först ska pröva för att se om det går att få igång mer diskussion om våra artiklar på vårt konto där.

Opulens app för mobil och platta använder de flesta av er inte. Men av er som gör det är det sju gånger fler som tycker den är bra än som tycker den är dålig. Så den ska vi behålla och jag hoppas förstås fler ska hitta till appen och testa den. Liksom att fler av er tar en prenumeration på Premium vilket hela nio gånger fler tycker är en bra funktion än det motsatta. Just nu kan du dessutom prova på Premium gratis i en månad!

Tack till er som deltog i undersökningen och grattis till er tio som vann utlottningen av Opulenskepsar!

The post Sverige, vi har ett resultat igen! first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “En tredjedel av tonårsflickorna sa att de var missnöjda med sina kroppar och att Instagram fick dem att må sämre. Vi pratar här om psykiska problem som störd självbild, låg självkänsla, ångest, depression, ätstörningar som anorexi och bulimi, och självskadebeteende.” Lisa Bjurwald skriver om veckans chockerande avslöjande av interna dokument som läckt från sociala medier-jätten vilka hela tiden utåt förnekat problemet. 

I tisdags gick Wall Street Journal (WSJ) ut med en stor och skakande story: interna dokument visar att Facebook, som numera äger Instagram, inte bara är medvetna om att bildmediet skadar flickor och unga kvinnor. De har också länge följt och undersökt fenomenet med hjälp av sina egna forskare, som författat rapporter som presenterats för högsta ledningen – inklusive chefen Mark Zuckerberg.

Ordet som återkommer i dessa interna utredningar är: toxic. Instagram är helt enkelt giftigt för miljoner flickor och unga kvinnor runt om i världen och deras mentala hälsa.

Den bildbaserade appen med sitt fokus på glättiga, retuscherade bilder av ”livets goda”, inte minst konsumtion, mode och skönhet, har omkring en miljard (!) aktiva månatliga användare. 7,5 procent är omyndiga, 13-17 år. Bara i USA loggar 22 miljoner tonåringar in på appen varje dag, enligt WSJ.

Våren 2020 noterade Facebooks forskare att en tredjedel av tonårsflickorna (32 procent) sa att de var missnöjda med sina kroppar – och att Instagram fick dem att må sämre. Vi pratar här om psykiska problem som störd självbild, låg självkänsla, ångest, depression, ätstörningar som anorexi och bulimi, och självskadebeteende. När forskarna året innan, 2019, sammanfattade riskerna med Instagram för flickor och unga kvinnor slog de fast: ”Vi förvärrar kroppsuppfattningen hos var tredje tonårsflicka.” Låt det sjunka in ett slag.

I sin utåtriktade kommunikation har IT-jätten hela tiden förnekat sin djupgående kunskap om skadorna på unga användare. Och det är här vi journalister och vårt eget problematiska – men alltför sällan diskuterade – beroende av sociala medier kommer in. För det första är vi bara människor och inte immuna mot de beroendeframkallande mekanismer som Silicon Valley på senare år erkänt finns inbyggda i sociala medier.

För det andra behöver en majoritet av journalistkåren använda Twitter, Instagram, Facebook och så vidare i sin yrkesutövning, om så bara i bevakningssyfte utan aktivt eget delande av material. Det sistnämnda stärker naturligtvis beroendet, eftersom vi ofta inte kan logga ut och blandar samman det privata och det professionella utövandet. Efter att ha blivit utslängd (nå, åtminstone utestängd) från Twitter i våras är jag nu tillbaka och kan med egna ögon jämföra hur mycket man missar i form av tips, uppslag, idéer, vidare läsning, inbjudningar, kontaktskapande.

Men nu har vi alltså svart på vitt att våra arbetsverktyg, de som genererar minst ett dussin gratisrubbar (”Läckberg i Insta-bråk”) åt tabloiderna varje dag, skadar våra unga. Sociala mediers avigsidor, som vi länge varit medvetna om, är inte bara elefanten i journalisternas digitala fikarum – de är en hel stampande hjord. Vi har redan lämnat över yttrandefriheten och västvärldens centrala plattformar för debatt och diskussion i oetiska miljardföretags händer. Genom att upprätthålla Instagrams position och göda kretsloppet av klick-uppmärksamhet-nya följare-nya bilder-skriverier i mainstreammedia-klick, bidrar vi också aktivt till att skada unga människor.

Är vi i mediebranschen verkligen okej med detta? Om inte, så bör vi kanske prata om det.

The post Det mänskliga priset för gratisrubbarna first appeared on Opulens.

INFLUENCER. Typiskt, förra veckans Tankespegel var ovanligt omtyckt. Jag trivs ju som bäst när nästan ingen tycker om det jag gör, det får mig att känna mig obemärkt och fri som en fågel. Nu är jag plötsligt populär och förväntningarna från alla håll stiger naturligtvis.

I morse ringde chefredaktören och undrade hur det går med nästa Tankespegel, vilket alltså är just denna text. Jo då, ljög jag. Jag har massor av uppslag. Bra det, sa chefredaktören, för nu verkar du ju äntligen ha hittat rätt ton.

För nya läsare kan jag ju meddela att min förra Tankespegel stack av från mitt vanliga sätt att skriva. Mina texter dryper i vanliga fall av elände och depression och sorg och bedrövelse, och jag förmodar att det är sånt som ligger mig närmast om hjärtat. Men förra veckan fick jag en idé att testa något nytt. Att skriva om något självupplevt, och på ett lätt humoristiskt sätt.

Det var inte lätt, jag fick kämpa med varenda mening för att få ihop det, och när jag var klar tänkte jag: aldrig mer!

Det var just den texten som blev så himla populär, till och med delad på stentrista Twitter! Och chefredaktören, alltid på jakt efter stora läsarskaror, blev naturligtvis eld och lågor. Äntligen lyckas Christian få ihop nåt som folket i stugorna går igång på.

Men jag försöker vända problemet till något positivt. Jag läste i en bok nån gång att ens egen inställning i någon mån har betydelse för hur man upplever en viss situation. Om man till exempel råkat hamna i kvicksand, och endast håret syns för de krokodiler som är på väg dit – lockade av den underbara doften som uppstår när man har dödsångest – då kan man tänka att “va härligt, jag är i alla fall inte HELT under ytan!”

Tvålbolaget säljer som aldrig förr och gör ännu mer abnorma vinster än vanligt, jag köper en jättelik teve fylld av reklam för hundratusen spänn.

Några sekunder senare, när även håret är dolt i gyttja, då kan man säga till sig själv: “Vilken tur jag har som får utforska marken inifrån!”

Och så vidare. Och i min nuvarande prekära situation, att tvingas upprepa en succé trots att jag egentligen är mera inne på att skriva krångliga och snåriga texter som nästan ingen vill läsa, försöker jag öppna mig för att se möjligheterna.

Jag kanske kan bli en influencer? Dom tjänar ju bra med pengar har jag hört. Och jag tvättar mig ibland också, så då kan jag ju ta kort på min tvål, och så vill alla köpa den tvålen, och så hör de rika tvålbolagen av sig och vill att jag ska använda deras tvål istället, och då säger jag att självklart, hundratusen spänn så använder jag er jävla tvål, för allt är ju till salu här i världen, och så tar jag kort på tvålen och lägger upp på mitt hyperpopulära Instagramkonto, och så är alla glada. Tvålbolaget säljer som aldrig förr och gör ännu mer abnorma vinster än vanligt, jag köper en jättelik teve fylld av reklam för hundratusen spänn, och mina Instagramföljare har fått objektiv konsumentupplysning om en tvål, vilket gör dem fullständigt crazy av lycka och köpsug.

Varför begränsa sig till tvål? Det finns många saker jag använder i min vardag som säkert kan inspirera mina miljoner läsare.

Jag köpte kortbyxor på loppis igår till exempel, för i ett svagt ögonblick trodde jag att våren var på väg. Det var nämligen sol mer än fem minuter i sträck, och temperaturen översteg nio grader under en kort period. Ni kan ju tänka er hur populärt det blir med kortbyxor om jag publicerar en bild av mig själv i solnedgången iklädd mitt loppisköp och intet annat?

Ibland köper jag vindruvor, så då kanske nåt vinmärke hör av sig och vill inleda ett samarbete. Chrilles Rosé, det vore väl nåt? Säljs pallvis på landets alla systembolag, och mitt bankkonto blir bara fetare och fetare.

När jag är förkyld så snyter jag mig ibland, och då använder jag väldigt speciella pappersnäsdukar som jag köper på Möllans Coop. Dessa pappersnäsdukar vill förstås alla ha om jag skriver om dom. Dom blir så att säga inne, och den som är förkyld och snyter sig i andra pappersnäsdukar råkar ut för näthat och andra typer av mobbning.

Ja, jag försöker verkligen att se möjligheterna med min nya position som plötsligt populär skribent på Opulens.

Men jag ska vara ärlig. Allt är inte pengar. Jag ser även andra sätt att profitera på mitt kändisskap. Kanske ska jag ge mig in i politiken? Statsminister till exempel, jag tror att det är en roll som skulle passa mig bra.

Då skulle jag bestämma att kultursektorn får alla pengar som nu går till att bygga idiotiska fotbollsarenor där bortskämda miljonärer springer runt och skriker och ramlar när en motståndare kommer i närheten, och så skulle jag stoppa privatiseringarna av det som är gemensamt i samhället, det vill säga polisen, militären, skolan, sjukvården, omsorgen och inte minst apoteken, eftersom det är testat och bevisat att penningtörst och samhällsansvar är inkompatibla entiteter.

Men visst, jag är inte där ännu. Kanske går jag händelserna lite i förväg. Det är nu dags för mig att fundera över hur jag ska formulera denna text på ett häpnadsväckande sätt.

The post Tankespeglar: Dags att upprepa succén first appeared on Opulens.

KONST. Genom att få upp ett spår på Instagram blev Maria Johansson allt mer intresserad av Caspar Forsbergs verksamhet. Först fascinerades hon av Forsbergs textade budskap. Efter hand upptäckte hon att Caspar Forsbergs konstnärskap är så mycket mer utöver textade skyltar. Det ledde fram till den här intervjun.

Idag debatteras för och emot sociala medier och en av fördelarna jag upptäckt för egen del är möjligheten att via Instagram följa och upptäcka nya konstnärskap. En av dessa konstnärer är Caspar Forsberg. Hans text-meddelanden i Instagram-flödet fångade min uppmärksamhet. De fick mig att stanna upp, ifrågasätta, se saker ur andra vinklar. Jag utvecklade ett behov av dem och sökte upp dem alltmer aktivt. Då upptäckte jag också att hans konstnärskap är mer än dessa textade skyltar. Han har genom åren undersökt olika sorters material och teknikers inneboende möjligheter och vetgirigt tänjt på dess gränser. Inte minst intresset för 3D-skanning som resulterade i att hela Slussen 3D-skannades innan ombyggnaden ägde rum och nu finns materialet på en av Stadsmuseets datorer. Ska jag beskriva hans konst med ett enda ord så får det bli intressant. Därför tog jag kontakt med honom och fick möjlighet att få en del frågor besvarade.

Hur började ditt konstnärskap? Började du med att teckna och måla eller hur gick det till?

– Jag hade framför allt hållit på med elektronisk musik och målat graffiti. Pluggade under en kortare period grafisk design men under det året blev det tydligt att jag ville jobba friare varför jag sökte till Gerlesborgsskolan. Vid den tiden höll jag mest på med ljud och videoinstallationer och någon slags skulpturer, maskiner, något jag faktiskt tagit upp på senare tid. Är för tillfället helt insnöad på sexmaskiner.

Dina texter är intressanta, fångar ens uppmärksamhet. Hur tänker du ut dessa texter?

– Inte säker på att jag alltid tänker så aktivt, det är mer som att meddelandena landar färdigformulerade och så skriver jag ner dem. Jag sätter mig egentligen aldrig ner för att skriva utan jobbar på med vardagssysslor, eller i ateljén som inte alltid har supertydliga gränser och så dyker grejer upp. Det kan kännas lite tjatigt och stundvis en smula rättshaveristiskt men det är väl mitt undermedvetna som jobbar på i bakgrunden. Ofta handlar det om ekonomi, teknologi eller sexualitet, oftast med någon form av humor som jag förstått inte alltid går fram. Har funderat mycket över sträng-teorin, att strängen har samma relation till en kolatom som människan till universum. Då är det är lätt att sticka iväg åt olika håll. Att skriva texterna håller mig på banan, får mig fokuserad.

Jag har funderat över ditt sätt att skriva, dekorera och installera lapparna med känsla för form och rumslighet. Vad skulle hända om du tog bort texten? 

– Då skulle jag verkligen bli minimalist..

Din konst får mig ofta att tänka på Doris Salcedo och hennes sätt att arbeta, hur hon arbetar med teman som sorg, förlust och att reparera något som gått sönder. Tänker både på ditt sätt att arbeta med utställningar som installationer och specifika verk som din text “One of the best things about artworks is even when they’re not that brilliant they can fill a therapeutical function for the artist.” Du kanske inte arbetar just med sorg, men ändå med frågeställningar runt existensen.

– Känner inte till Salcedo men visst finns ett terapeutiskt helande i att arbeta med konst, ser det som en praktisk form av kärleksyttring.  Om man inte gör världen sämre en dag kan man vara lite nöjd, tänker jag. Jag ägnar väldigt mycket tid åt att laga saker, gärna plastgrejer som inte är helt självklara hur de ska lagas, men jag har utvecklat en egen metod som bland annat involverar sådan där vattenaktiverad tejp. Detta handlar om healing i högsta grad. Försöker ofta agera som om vi vore 20 -30 år in i framtiden där vissa saker kanske inte finns längre, så vi måste laga det vi har. Som i Waterworlds översvämmade värld där jord är det mest exklusiva som finns. Slutar vi tillverka trädgårdsstolar kommer folk sluta betrakta dem som slit och slängobjekt.

Berätta om dina tidiga videoverk som exempelvis Brushes of our lives 1 och Blue screen loading docks. Är objekten verk i sig själva eller är filmerna själva konstverket?

– Den där frågan fick jag ofta när jag jobbade med det. Jag hade blivit besatt av idén att använda 3D-skanning som en inspelningsform för skulptur. Jag såg det som att 3D-skanningen var för det rumsliga vad ljudupptagningen var för musik.

– Och det är sällan någon frågar, vilket är verket, liveframträdandet eller skivan? Jag ser på det på precis samma sätt. Loading docks var från början, och är egentligen fortfarande, en stor åbäkig skulpturinstallation. Hade gjort ett antal försök att installera den IRL, bland annat i sjön Trekanten, men misslyckats varje gång. När jag sen började experimentera med 3D-skanning bestämde jag mig för att testa detta som ett format för att visa verket. Då hade jag redan använt mig av 3D-video för att presentera ett par undervattensskulpturinstallationer, det här var en slags logisk utveckling. I förlängning till det här byggde jag en liten webbplats, en distributionskanal för 3D-skannad skulptur som jag höll igång tills jag tröttnade på att betala webbhotellet.

Vid ett tillfälle gjorde du en installation eller skulptur i en tobaksaffär som du kallade Resting Cloud och som du dokumenterat med en panoramabild. Hur hamnade skulpturen i tobaksaffären?

– Det här var i en intensiv smått gränslös och lekfull period. Hade jobbat med så tunga material och långsamma processer under en lång tid. Minns inte exakt vad jag skulle ha dem till, men hade beställt en massa ballonger som jag bland annat började föra mina anteckningar på. Men när jag stod där i tobaksaffären och hämtade ut paketet fick jag den här visionen och pitchade idén helt spontant till mannen som jobbar där som sa, fine, kom med en skiss. Så det blev den här blixtskulpturen, gjorde den på plats under tre dagar. Det är ett moln som vilar. Och skickar iväg en sprite, eller egentligen en diet sprite, en för blotta ögat osynlig blixt riktad ut i rymden. Ja, de finns på riktigt.

Vid ett tillfälle placerade du en egen skulptur i en av skulpturerna utanför Moderna museet som du kallade Mini Carrots on Three Elevated Sushi Boards. Var det ett samarbete med Moderna?

– Inte direkt. Men de här uppblåsbara skulpturerna var ju fantastiska, man kunde installera dem snabbt och var som helst. Jag hade jobbat med ett antal skulpturer som byggde på spegelväggar. Egentligen hade jag nog gärna installerat dem i en danslokal men jag kanske var lite lat och valde den största närmsta spegeln jag kunde hitta, i detta fallet Dan Grahams paviljong utanför Moderna.

– Kommer man från graffitihållet finns nog det där med som en slags självklar möjlighet att göra grejer på eget bevåg, sen känns det rätt harmlöst när det är tillfälliga verk som i det här fallet. Men jag var lite yngre och barnsligare då, en del av mig tyckte nog att det var lite kul att jävlas med både Dan Grahams verk och museet. Jag har fortfarande hyfsat barnsliga sidor, men det kanske tar sig lite andra uttryck idag. Typ lila jackor och neongula foppas.

Berätta lite om Bench coming out of bin där du band samman en bänk i t-banan med en soptunna.

– Åkte tunnelbana till skolan och varje gång jag kom till Stadshagen dök titeln på en gammal Force Inc skiva upp i huvudet, I’m coming out of your speaker. Det finns en hel del gammal techno och musik över huvud taget där titlarna och bandnamnen är mer spännande än musiken. Fick idén om de här förlängningarna, add-ons till bänkarna, att de skulle vara på väg upp ur eller ner i soptunnorna. Kanske upp ur den ena och ner i den andra.

Du gjorde 2018 en utställning på Issues Gallery av verk med textade skyltar kombinerat med abstrakta skulpturer, allt i en och samma färg.

– Är ofta monogam när det kommer till färg, har de senaste åren använt en färg i taget med undantag för klädsel och heminredning. Dels finns där en koppling till Waldorfpedagogik och hur man där introducerar en färg i taget. Från början fanns även en koppling till dykningens färgreducerade monokroma värld. I det här fallet var det ett slags post-it värld. Texterna kom först, ristningar i stora kartongark från ICA:s parkeringstavlor. En del av verken gjorde jag på Substitutet, en halvoffentlig hemmafest till technoklubb där jag vid några tillfällen hade en handmassagestation och sålde Spöktåget, Rintaro Uchida och Shigeo Nishimuras barnbok som jag tagit till uppgift att sprida. Textverken var vid det tillfället fristående och fungerade som skärmväggar, som något slags mässbås. Skulpturerna kom senare med vissa undantag. Det var en ganska spretig grupp med individer, bland annat Sulphur Surfer som väl är nån slags självporträtt. Tog med ett av de där verken hem till syrran igår, tänkte att hon skulle få lägga upp det på sitt Instagram och sälja den, annars var det bara två tre verk från den där utställningen som såldes.

Berätta om din utsmyckning Allt är egentligen helt skruvat på Växjö konsthall.  

– Det där verket är faktiskt superoplatsspecifikt. Det är från 2014 när jag under hösten hamnade i något slags loop och började producera verk i det där formatet. Jag hade suttit alldeles för många timmar och joxat med VR och 3D-skanningar i en dator, ville göra någonting mer handgripligt och byggde upp ett litet aluminiumgjuteri hemma i garaget. Så inga av verken hade någon beställare eller slutdestination även om de flesta fick sina hem till slut. Den här texten kom till mig vid ett Ikea-besök. Det är inte en ordvits, mer ett konstaterande. Tänkte bland annat på spöklik avståndsverkan, ett fenomen framlagt av Einstein, som komiskt nog ska ha varit måttligt förtjust i dess existens. Nu har man studerat den IRL. Och finns den i ett labb gissar jag att den existerar överallt. Vilket minst sagt är ganska så.. Skruvat…

Är du en del av hbtq-rörelsen?

– Alltså, ibland kan jag känna att jag borde skicka en faktura till RFSL för saker jag skriver så visst, jag förstår din fråga. Jag är hyfsat experimentellt lagd och en smula kinky. Tidigare kanske jag mest nördade på teknik, material och musik medan de senaste tre-fyra åren har det även handlat om identitet, men kanske framförallt ökad takhöjd inom manligheten och möjligheten generellt att uttrycka sig. Att jag kallar mina modeposter på Instagram DADVANCED WARDROBE SOLUTIONS är ju både sorgligt och pappahumoristiskt. Att det ska räcka med en lila jacka för att steppa ut ur boxen och få en att känna sig ”avancerad” är enormt deprimerande. Men så är det, åtminstone i Åkers Styckebruk. En kompis till mig som höll på med drag var tvungen att flytta härifrån på grund av hot och trakasserier, vilket ju är för jävligt och absurt, vilket decennium lever vi i liksom? Men det är mycket som är eftersatt. Jag blir skitprovocerad vid tanken på att vi inte fick lära oss vad p-punkten var på typ högstadiet. Att man ska behöva lära sig sådant i vuxen ålder i Sverige, världens progressivaste land liksom. Nu kör jag lite one-on-one talks emellanåt. Vi får se om jag lägger ner konsten och blir sexualupplysare istället…

Berätta lite om din idé att 3D-skanna Slussen och om ditt intresse för 3D-skanning (tycker det är coolt att man kan få möjlighet i framtiden att promenera runt i gamla Slussen).

– Man kan ta del av hur mycket välinspelad musik som helst men inte konst på samma sätt, eller arkitektur och miljöer. Det här var ju några år sen, kanske är läget annorlunda idag. Det var där min idé om 3D-skanning kom i alla fall, ett sätt att tillgängliggöra mer för fler. Tänkte att det är självklart att man ska ha en bra dokumentation av Slussen innan den rivs och fick Stockholms stadsmuseum intresserade av idén. Vi fick pengar från Stockholm Konst och sen gick Ulf Hägnefelt runt och 3D-skannade under en månad. Materialet finns att få på begäran hos Stadsmuseet och ska det komma till sin rätt stoppar man in det i nåt lämpligt VR-headset.

The post Konstnären som 3D-skannade Slussen first appeared on Opulens.