SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers, angående regeringens syn på vindkraft, kärnkraft och uranbrytning. Från årsskiftet kommer det åter att brytas uran i Sverige.

I luften

Vindkraftverk är farliga för rikets säkerhet,

kommunerna de bygger dem till vanligt folks förtret.

De skymmer sikten när man badar, och en rysk missil

går under radarn av ett vindkraftverk. Så dålig stil!

Men kärnkraftverk vill folket ha. De bär på alla svar

folk har om elförsörjningen. (Men inte slutförvar…)

Folk gillar även öppna dagbrott där det bryts uran

– och bättre att det bryts i Ranstad än i Kazakstan.

Vem bryr sig om det visar sig va’ dålig lönsamhet

och flera becquerel i luften, om folk inte vet…?

The post Dagsvers: ”I luften” first appeared on Opulens.

ENERGIPOLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om Tidöpolitikernas oförmåga att leverera en fungerande energipolitik.

Energipolitik som drabbar väljare och näringsliv

Att Sverige inte nått en blocköverskridande överenskommelse om energin är ett oerhört svek mot väljarna och näringslivet. Jag vågar påstå att Tidöpolitikerna därmed idiotförklarar sig själva och visar sig oförmögna att leda landet.

Energin är blodomloppet i nationen. Alla som varit med om ett längre strömavbrott vet det. Slås strömmen ut stannar allt. För näringslivet, främst den tunga industrin, är tillförlitlig, säker och hyfsat billig elektricitet livsavgörande. Därför skriker våra företag efter en överenskommelse som lever över flera mandatperioder.

Tidöpolitikerna vägrar leverera och ägnar sig i stället åt frågan om vad som är bristande vandel och om sin kulturkanon. Därmed följer diskussioner om huruvida Saltsjöbadsavtalet och flygplanet Viggen är svensk kultur eller inte.

I sista stund tycktes en överenskommelse vara på gång, men Sverigedemokraterna har styvnackat vägrat att gå med på kompromissen. Det nyssnazistiska partiets skäl är något oklara. Jag återkommer till det.

Energipolitiken på 80-talet

I stället ska vi sätta oss i tidsmaskinen och åka till 1980. För då inleds sveket. Året innan hade kärnkraftverket på Three Miles Island i Harrisburg i USA varit nära en förödande härdsmälta. Världen chockades. I Sverige ifrågasattes då om vi skulle bygga ut kärnkraften från sex till tolv reaktorer.

Facit fanns inte. Att göra entydiga riskbedömningar var omöjligt, hur Sverige skulle försörjas med energi på annat sätt var oklart. Ändå var vi tvungna att välja en väg. Det är därför vi har 349 välbetalda folkvalda i riksdagen som är våra ombud och kan sätta sig in i svåra frågor. Men dåvarande regeringen med centerledaren Torbjörn Fälldin i spetsen fegade ur.

Experterna var oeniga och varken de borgerliga partierna eller Socialdemokraterna var överens internt. Därför protesterade inget parti när ansvaret lades i knät på folket genom en folkomröstning.

En tragikomisk fars

Alternativen i valet gjorde det dock till en tragikomisk fars. Många tror att vi 1980 röstade om ja eller nej till kärnkraft. Fel. Alla de tre alternativen innebar en avveckling. Det tål att upprepas: alla de tre alternativen innebar en avveckling.

Linje 1 och 2 var nästan identiska. Reaktorerna skulle avvecklas i den takt som var samhällsekonomiskt möjlig. Ingen av linjerna sade att nya, utöver de beslutade, skulle byggas.

Linje 2 gjorde tillägg om statlig kontroll samt behov av satsningar på alternativ energi.

Linje 3 sade ungefär samma sak som linje 2, men satte en tidsgräns – total avveckling inom tio år.

Så vi röstade om en tidsplan för avveckling. Inget annat.

Linje 1 fick 18,9 procent. Linje två 39,1 och linje 3 samlade 38,7 procent.

Viktigast var kanske att alternativen som talade om satsning på alternativ energi fick nästan 80 procent.

Sålunda: Sverige skulle avveckla kärnkraften genom att först fördubbla den. Och vi gav oss god tid att fundera på alternativ under reaktorernas livslängd på flera decennier. Fast när den tiden nu gått har vi ännu inte bestämt oss.

Satsningen på det alternativa kom i gång sent. Men idag har sex av reaktorerna stängts av olika skäl. I dag står kärnkraften för en tredjedel av vår el, som mest var det hälften. Talet om avveckling, som var enda alternativet 1980, är borta. De flesta tycks övertygade om att en mix av källor, inklusive kärnkraft, kommer behövas under lång tid.

Engergipolitikens kärnkraftskramare

Fast Tidölaget har med närmast religiös övertygelse hävdat att kärnkraften i princip är den enda vägen in i paradiset. Men denna energi ska subventioneras med nästan ofattbara bidrag och garantier från det allmänna. Energiminister Ebba Busch har surrat sig stenhårt vid rodret på kärnkraftens skuta. Så hårt att hon avfärdar att i princip alla remissinstanser sågar den modell hon föreslår. Hon anser att deras invändningar och fakta bara är ”åsikter”.

SD:s nej till kompromiss i energipolitiken

Till sist fanns ändå ett kompromissförslag mellan blocken. För ingen vill göra energin till valfråga. Då skrek Tidölagets största atomkramare, SD, nej. Jimmies parti älskar kärnklyvningar lika starkt som man hatar vindkraft. Skälet till avskyn är oklar. Kanske anses detta energislag som vänster och liberalt. Måhända även feministiskt.

SD:s enda hjärtefrågor

Ändå är det märkligt. För SD har bara två hjärtefrågor. Den första är att invandring är roten till precis allt ont. Denna ska stoppas och de som invandrat ska i möjligaste mån slängas ut.

Den andra hjärtefrågan är en villkorslös kärlek till en kultur som är förankrad i drömmen om ett ariskt Bullerbyn.

Därför kör SD ofta med kappan-efter-vinden-taktik i frågor där det inte går att klistra på lapparna ”Allt-är-invandrarnas-fel” eller ”Allt-är-vänsterns-och-hbtq-folkets fel”.

Så var det med vinster i välfärden där partiet totalt bytte åsikt efter middagar med välfärdskapitalisterna. Och i februari 2022 gick man snabbt från att vara riksdagens mesta Putin-kramare till att i stället omfamna Nato.

Varför stretar SD emot?

Varför stretar Sverigedemokraterna emot i energifrågan? Jag ser två skäl.

Det ena är att de bjudits på fina middagar av kärnkrafts-lobbyn.

Det andra är att de vill hålla regeringen på sträckbänken. För att i sista stund gå med på en kompromiss. I utbyte mot något – kanske att Sölvesborgs store son ska få kröna sin karriär med en post som statsminister, i händelse av att Sverige efter valet 2026 ska fortsätta idka Tidölag i fyra år till.

The post Regeringens usla energipolitik är ett enormt svek first appeared on Opulens.

POLITIKER. ”Vi måste utnyttja vår rätt att rösta. Samt ta chansen att själva utöva politisk makt om vi tycker att vi är så bra att vi klarar det bättre än andra.” Lars Thulin skriver i dag om det problematiska politikerföraktet.

”Politiker är värdelösa”, ”de skor bara sig själva”, ”de vet inte hur vanligt folk har det”, ”de har aldrig haft ett hederligt jobb.”

Detta är vanliga påståenden från det så kallade folkdjupet. Uttryck för ett växande förakt för politik och politiker. Därmed grogrunden för populister som påstår att de står utanför etablissemanget och därför ”vågar säga som det är”. En följd är att allt fler verksamma politiker i Sverige hotas, personligen eller via nätet. Åtskilliga lägger till sist av.

Titta på fakta!

En våg av politikerförakt drar över världen och antalet länder som kan räknas som fullständiga demokratier minskar. Men hur mycket sanning ligger bakom det som så många anser vara sanningen om politiker? Låt oss titta på fakta. Ursäkta att det blir lite sifferexcercis, men det är i det här fallet nödvändigt.

Som politiker definierar många av oss ”idioterna som uttalar sig i teve”. De kommer ofta från riksdagen och det rör sig om 349 personer. Men antalet förtroendevalda i Sverige är drygt 40 000. De allra flesta av dem, 36 000, verksamma i landets 281 kommuner. Cirka 4 600 i Sveriges 21 regioner. Det är i dessa församlingar som de viktigaste besluten för landets invånare fattas: skola, vård, omsorg, byggnadsfrågor, infrastruktur.

Är det bara en ”massa män” som bestämmer? Nja, inte riktigt. 43 procent av politikerna i kommunerna är kvinnor, i regionerna är siffran 48. I riksdagen 46 procent.

Bland kommunpolitiker är 96 procent fritidspolitiker, i regionerna 93. Den förkrossande majoriteten av politikerna har alltså jobb eller studier vid sidan om för att försörja sig. Men givetvis får de ersättning, både yrkespolitiker och fritidspolitiker.  Är de ”vansinnigt överbetalda” utan att ”göra skäl för sin lön?” Vi börjar på toppen.

Vem tjänar mest?

Statsministern är ytterst ansvarig för företaget Svenska Staten med omsättning på drygt 1 300 miljarder kronor och cirka 290 000 anställda. Hans månadslön är 198 000 i månaden, vilket innebär en årslön på 2,4 miljoner. Martin Lundstedt, vd på Volvo, hade förra året en lön på 18 miljoner kronor. Vilken han kryddade med en bonus på 44 miljoner. Det innebär att han tjänade närmare 30 gånger mer än statsministern.

Den som väljer jobb som politiker för att bli rik har valt fel. Direktörerna för våra storbanker tvingas hanka sig fram på grundlöner som bara är drygt fyra gånger högre än statsministerns. En ledamot i riksdagen får 75 000 i månaden, motsvarande 900 00 per år.

Vad tjänar fritidspolitiker? Det varierar med kommunens storlek. Låt oss se på landets största, Stockholm. Där bor var tionde svensk. En vanlig ledamot i fullmäktige i huvudstaden får cirka 3 000 kronor i månaden samt 1 300 kronor per dag för varje heldag de utför uppdrag för kommunen och alltså inte kan arbeta och få betalt från sitt ordinarie jobb.

Antalet välbetalda politiker är försvinnande få.

Vad sysslar politiker med?

Vad gör politiker? Glassiga resor, fina middagar, sammanträden att sova sig igenom? Kanske inte. Mycket av vardagen i kommuner och regioner handlar om stora frågor utan klara politiska skiljelinjer. Ofta avgöranden av trist och alldaglig art, men tunga och viktiga för medborgaren. Och om att fördela resurser som alla invånare anser vara otillräckliga.

Som en ledamot i skolnämnden i en kommun i Norrland som inser att en skola i en by måste läggas ned, då byggnaden är undermålig. Att bygga nytt blir för dyrt, barnen måste åka skolbuss några mil. Väljarna rasar, ”ni skiter i våra barn”. Men pengarna räcker inte.

Eller tekniska nämnden i en kommun med många sommargäster som tvingas fatta beslut om en kostsam renovering av hela avloppsnätet. En tjänst ingen vill prata om, men som får samhället att stanna om den inte fungerar. Det handlar om höjda avgifter eller höjd skatt. Eller bådadera.

Ibland också psykiskt påfrestande – som att i socialnämnder bestämma om barn i dysfunktionella familjer ska omhändertas eller inte. Ofta beslut där bra alternativ saknas, allt handlar om att välja det minst dåliga.

Gör det bättre själv!

Så ser verkligheten ut. Därför är frågan till alla som vräker ut sig det jag skrev högst upp: okej, om allt är så dåligt, gör det bättre själv! Är du beredd att ta den arbetsbördan och ansvaret på dessa villkor? Svaret är nog ofta: ”äh, va faaan, inte jag…”

Det stora problemet är att ju mer hatade och baktalade politiker blir, desto färre vanliga, så kallade vettiga människor, är beredda att ta på sig uppdragen. Kvar blir karriärister och kanske knäppskallar. Sanningen är att ju mer vi föraktar politiker som grupp, desto fler politiker värda att förakta får vi.

Insikten innebär inte att vi ska sluta kritisera eller ställa krav på politiker. Det måste vi göra, de är tillsatta för att tjäna oss. Men vi måste respektera dem och deras arbete. Och vi måste utnyttja vår rätt att rösta. Samt ta chansen att själva utöva politisk makt om vi tycker att vi är så bra att vi klarar det bättre än andra.

Om inte, bör vi sänka tonen rejält. Det är inte lätt, för det är enkelt att gnälla och förakta. En genomgång av alla mina krönikor genom åren visar att jag hamnat där några gånger. Ingen är perfekt.

The post Avskyr du politiker? Bli då en själv! first appeared on Opulens.

INRIKESPOLITIK. Ipodar, korvar och crème brûléebrännare i plenisalen. Genom årens lopp har presenterna riksdagspartiledarna ger varandra vid avtackningar varierat. Nu berättar partianställda hur avskedspresenterna kommit till, från idé till inköp. 

Att i riksdagens talarstol säga varma ord och överlämna en gåva har blivit en tradition när en partiledare meddelat sin avgång. Senast var det centerledaren Annie Lööf som avtackades med buketter och spabiljetter. 

– Oftast är gåvan kopplad till den avgåendes personliga intressen, men ibland kan det finnas en politisk touch också, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö. 

Nära en tredjedel av alla presenter som ges bort vid avtackningar är böcker. De visar en genomgång av de tio senaste partiledardebatterna då någon avgått. 29 procent är gåvobevis till välgörenhetsorganisationer och 15 procent av presenterna är matrelaterade så som husgeråd, korvar eller middagar.

Personer med insyn berättar att presenterna bestäms av partiledare i samråd med dennes medarbetare och inhandlas av assistenter. Det är alltid partiledaren själv som har det sista ordet. 

“Ibland kan det finnas en politisk touch”

I undantagsfall är gåvorna mer kärva än hjärtliga. För att påminna om Vänsterpartiets historia gav Liberalerna boken Naftasyndikat av Fredrik Malm till Jonas Sjöstedt (V), en historisk spionhistoria om bensinmackarna Naftas kopplingar till Stalins Sovjet och Vänsterpartiets föregångare SKP. 

Vänsterpartiet pikade också liberalernas Jan Björklund genom att ge honom en mobillåda 2019. Den taffligt ihopspikade träpjäsen som ett mellanstadiebarn tillverkat i slöjden anspelade på att den mobilförbudsivrande före detta utbildningsministern själv ofta påträffats med näsan djupt nere i mobiltelefonen. 

– Avtackningarna sker som del av en partiledardebatt i riksdagen så det är klart att saker och ting tolkas politiskt. Det behöver man förhålla sig till så att det inte blir fel. Jan Björklund var sådan att det funkade, han tog det bra. Det var också Jonas barn som hade gjort mobillådan så det var svårt att bli förargad av, säger Marcus Svanfeldt som är politisk sekreterare inom Vänsterpartiet. 

Att Fredrik Reinfeldt (M) som förordar en öppen migrationspolitik fick ett gåvobevis från FN:s flyktingorgan UNHCR av Jimmie Åkesson (SD) kan ses som ett sätt att accentuera de två partiledarnas oenighet i flyktingfrågan. I talarstolen anförde Jimmie Åkesson deras två olika ingångar i frågan då han menade att organisationen liksom hans parti vill hjälpa på plats.

Vad som menades med en gosedjursräven som Ebba Busch (KD) överlämnade till Jan Björklund (L) förblir hemligt. Hennes partisekreteraren är förtegen om vad som menas med kopplingen mellan Jan Björklund och räven.

– Räven anspelade på ett internskämt mellan Ebba Busch och Jan Björklund, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö.

Etikettsbrott

Enligt den nu avlidna etikettgurun Magdalena Ribbings webb-tv-program i DN 2014 är det olämpligt att ge bort utmanande underkläder och andra intima presenter, vilket ingen politiker heller gjort. Hon ser hellre att man håller sig till aningens tråkiga presenter så som att ge ett lexikon till en student. När Jonas Sjöstedt inför sitt avsked hade flaggat för att han efter politiken ämnar starta ett kafé fick han presenter därefter. Boken Sju sorters kakor, ett förkläde med älgmotiv samt fikabröd. 

Ingen har heller begått etikettsbrottet att ge mottagaren en levande present med svåra skötselregler som i längden blir en försörjningsbörda. Undantaget skedde möjligen på den extravaganta avslutningstillställningen då Göran Persson 2007 gavs två levande grisar iförda stickade västar av Swedbank. I SvD 16/3 -2007 berättas det att ordförande Persson tar de två kultingarna Spara och Slösa i sin famn. Att ge grisar till en nypensionerad godsägare är mer godtagbart än om gåvan ges till en lägenhetsboende mitt i livet. 

“Världens bästa kompis”

En annan lika plojig som hjärtlig gåva överlämnades efter Alliansens förlustval 2014 då Folkpartiets Jan Björklund gav en vit t-tröja med trycket Världens bästa kompis i nymoderat babyblå kulör till den avgående Fredrik Reinfeldt (M). Om ex-statsministern någonsin bar tröjan är oklart. Till de mer skämtsamma gåvorna genom åren hör också Jimmie Åkesson som utmanade Stefan Löfven att smaka den Blekingetillverkade kallrökta korven Die Harder 6.0. Den lär vara kryddstark. 

Även om ingen i riksdagens talarstol öppnat kistor innehållandes guld, rökelse och myrra är gåvornas prislappar i vissa fall höga. Från moderaterna lär den förrförra statsministern Stefan Löfven fått den hittills dyraste gåvan. De biljetter för två till poporkestern Abbas avatarföreställning i London går loss för åtminstone 1 500 kronor hos biljettsajter. Hur stora summor som läggs på presenten menar Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö också beror på partiernas relation till varandra. 

– Det varierar, inte minst beroende på hur nära partierna står eller har stått varandra, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö

Inte heller Vänsterpartiets kansli har reflekterat över var den övre kostnadsgränsen går för presenter. 

– Jag tror inte vi har haft någon exakt gräns för just avtackningspresenter. Beror lite på vad man kommer på, säger Marcus Svanfeldt (V). 

De avgående Mp-språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson fick 2011 Ipodar med ljudböckerna Två nötcreme och en Moviebox av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, respektive Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Det är efter att Alliansregeringen gett en platt-tv till kronprinsessan 2007. Fredrik Reinfeldts medarbetare lär frekventerat hemelektronikkedjorna runt decennieskiftet 2010. 

Trots politiska motiv är presentutdelningens syfte är främst att glädja mottagaren. Att få en kollega att med glädje instämma i Mona Sahlins ord efter att motståndaren Fredrik Reinfeldt (M) gav henne en sprillans ny Ipod, laddad med en ljudbok om Mahatma Gandhi, under Sahlins sista debatt 19 januari 2011: 

– Man borde kanske avgå oftare.

The post Partiledarnas kärva och hjärtliga avskedspresenter first appeared on Opulens.

REPLIK. Sverige blir genom sitt Nato-medlemskap Rysslands fiende helt i onödan. Det menar Anders Björnsson i sitt svar till Pär Axelssons kritik av Björnssons krönika i onsdags.

Flera före detta Warszawapaktsländer ansökte efter kalla kriget om medlemskap i militäralliansen Nato och upptogs som medlemmar i denna. Även kalla krigets förlorarmakt Ryssland visade intresse av att ansluta sig till Nato men avvisades.

De öst- och centraleuropeiska staterna, som lytt under sovjetisk hegemoni, bytte pakt. De var både segerrusiga och ängsliga för en rysk revanschism. Ryssland å sin sida var försvagat och ville komma in i värmen men fick inte. Det nya kalla kriget inleddes.

Sveriges position under denna tid kan på intet sätt jämställas med de tidigare sovjetiska lydstaternas. Vi hade inte tillhört någon pakt. Stockholm och Moskva hade under ett par århundraden utvecklat en relation av fred och ömsesidig förståelse. Sverige har, efter skilsmässan från Finland 1809, aldrig lytt under eller varit ockuperat av Ryssland.

Ryssland har inga territoriella anspråk på Sverige, som det har visat sig ha på Ukraina. Sveriges förhastade ansökan om medlemskap i Atlantpakten skedde i oträngt läge. Sverige blev i samma ögonblick en fiende till Ryssland, vilket vi inte varit sedan 1812. Regeringen Magdalena Andersson äventyrade därmed vår nationella säkerhet.

Detta var mitt budskap i artikeln “Sveriges försvar blir svagare med Nato”. Vårt land kan inte som Nato-medlem lita på att alliansens medlemmar kommer till vår undsättning. Någon sådan försäkring finns helt enkelt inte. Däremot tvingas vi redan nu ställa om vårt nationella försvar, så att det blir offensivt och hotfullt (”avskräckande”).

Pär Axelsson skriver:

”Artikel 5 har sällan prövats. Inget Natoland har utsatts för ett angrepp. Förmodligen är det just artikel 5 och Natos styrka som gjort det. Natomotståndare skriker nu: Du har fel, se på USA:s agerande i Irak och Afghanistan! Visst, detta kan diskuteras och kritiseras. Men det var ju inte ett entydigt överfall på en enskild medlem. Som exempelvis Rysslands invasion av Ukraina är.”

Detta är otydligt. Artikel 5 har prövats en gång, efter den 11 september 2001. Den åberopades då av USA. Det blev anledning till Afghanistankriget. USA ansåg sig självt angripet men utsattes i själva verket för ett terrorangrepp av en extremistisk organisation; för detta agerande finns ingen täckning i Nato-stadgan. Vad var sedan ”inte ett entydigt överfall på en enskild medlem”? Vilken ”enskild medlem” har Ryssland överfallit genom sin invasion av Ukraina?

Det är inte osannolikt, att kriget i Ukraina slutar med att detta lands neutralitet fördragsfästs (ungefär som Österrikes) – medan Sverige, som inte har varit hotat av Ryssland sedan Alexanders I:s dagar, blir en Rysslands fiende genom sitt Nato-medlemskap, och detta alldeles i onödan.

Sådan är och förblir kärnfrågan.

The post Detta är kärnfrågan first appeared on Opulens.

DEBATTSVAR. “Ett medlemskap i Nato kommer inte att fungera som ett skydd för Sveriges territoriella integritet”, skrev Anders Björnsson i onsdags. Pär Axelsson finner resonemanget ologiskt.

Anders Björnsson ondgör sig i en krönika i Opulens över vår kommande anslutning till Nato. Inlägget är något nattståndet. Andas dålig förlorare, för medlemskapet i Nato är inom kort ett faktum. Att Björnssons ”upptäckt” skulle få en nästan enig riksdag att dra tillbaka ansökan är mindre troligt.

Björnsson försöker något mångordigt och rörigt leda i bevis att Sverige är mycket sämre skyddat när vi är medlemmar i Nato än vi var innan. Att vi skulle vara mindre utsatta om vi fortsatt stod helt ensamma i norra Europa. (Jag vet, även Irland har valt den vägen, men deras geografiska position är en annan.)

Men ett enat Nato är utan tvivel den starkaste försvarsmakt världen skådat. Björnsson hävdar inte motsatsen. Istället går han går till angrepp mot artikel 5, den bärande delen i alliansen: Att ett angrepp på ett av medlemmarna anses vara angrepp på alla. För att prata skolgårdsspråk: Vi ställer upp och skyddar vår polare om någon är taskig mot hen.

Fast Björnsson har hittat ett undantag i artikeln, nämligen att detta engagemang är frivilligt. Varje land behöver inte ställa upp i alla sammanhang. Valet är fritt. Emellertid just artikel 5, utan hänsyn till undantaget, används som främsta argument av just Natomotståndarna. Nämligen att Sverige skulle tvingas ställa upp på uppdrag vi inte ville vara med på.

Så Natomotståndarna tolkar artikel 5 på två helt olika sätt. Helt efter hur det passar i sammanhanget. Men Björnsson utgår ifrån att ingen av Natos medlemmar skulle hjälpa oss om vi blev angripna. Låter märkligt, men måhända har han insideinformation från alliansens högkvarter i Bryssel. I så fall bör han delge vår regering denna kunskap.

Sedan kommer den verkliga kullerbyttan i logiken. Björnsson är orolig för att ingen ska hjälpa oss, att inga utländska soldater ska slåss på vår mark. Men senare i inlägget pekar han på det fruktansvärda att våra soldater ska slåss utomlands och därmed hjälpa en annan medlem. Björnsson logik är att vi ska kräva hjälp av medlemmar. Men inte i vår tur hjälpa den medlem som behöver det.

Få vänskapsförhållande överlever sådan total brist på solidaritet. Kräva att få men vägra att ge.

Artikel 5 har sällan prövats. Inget Natoland har utsatts för ett angrepp. Förmodligen är det just artikel 5 och Natos styrka som gjort det. Natomotståndare skriker nu: Du har fel, se på USA:s agerande i Irak och Afghanistan! Visst, detta kan diskuteras och kritiseras. Men det var ju inte ett entydigt överfall på en enskild medlem. Som exempelvis Rysslands invasion av Ukraina är. Varför angrep Ryssland Ukraina i syfte att återupprätta Sovjetunion men inte baltlstaterna? Kan det ha något med artikel 5 att göra?

Som en liknelse kan nämnas att Sovjets motsvarighet till Nato, Warszawa-pakten, dock agerade ytterst skarpt flera gånger. 1956 och 1968, samt hotade att agera 1980. Det handlade om Ungern, Tjeckoslovakien och Polen. Men då inte för att försvara medlemmarna mot yttre fiender. Utan för att krossa folkviljan i dessa medlemsstater.

Anders Björnsson, är det därför samtliga medlemmar i denna pakt, Ryssland undantaget, frivilligt gick med i Nato efter murens fall? Trots att alliansen uppenbarligen är så usel att den bara försvagar medlemmarna istället för att stärka dem?

The post Sveriges försvar blir starkare med Nato first appeared on Opulens.

PREKÄRT. Ett medlemskap i Nato kommer inte att fungera som ett skydd för Sveriges territoriella integritet. Vårt lands försvarsorganisation ska istället underordnas Natos prioriteringar, skriver Anders Björnsson.

Under kampanjen för svenskt medlemskap i Nato har det alltid hänvisats till Nordatlantiska föredragets artikel 5, ”till bröders hjälp”, som utgjort stommen i propagandan . Sverige skulle därmed få en försäkran om militärt stöd av alliansens medlemmar i händelse av ett fientligt angrepp mot landet. Argumentet har karaktären av dimridå, för artikel 5 utgör ingen bindande utfästelse, ingen garanti av något slag för andra att inskrida. Sådana beslut tas nämligen av varje enskilt medlemsland, med hänsyn till dess läge och kapaciteter.

Sedan det regerande partiets ledning drivit igenom en svensk medlemsansökan under våren har det blivit klart att ett medlemskap inte kommer att fungera som ett skydd för Sveriges territoriella integritet. Vårt lands försvarsorganisation ska istället underordnas Natos prioriteringar, så att vi på förhand tilldelas ansvar för andra länders säkerhet. Flyg och fregatter förväntas den svenska regeringen och försvarsmakten ställa till alliansens förfogande – egna marktrupper blir i det perspektivet av mindre vikt. Detta är ett budskap, som efter halvårsskiftet har kommunicerats till det svenska folket.

Det betyder i praktiken en omställning från defensiv till offensiv inriktning av stridskrafterna. Det har också klargjorts från högsta politiska håll, att svenska soldater – inte bara anställda utan också värnpliktiga – ska kunna operera utomlands. ”Som Natoland slutar inte det svenska ansvaret vid Torne älv, eller strax utanför Gotland”, som Svenska Dagbladets politiska kommentato Therese Larsson Hultin konstaterar.

Det nationella försvaret kommer att bli lidande av detta. Med föreslagen arbetsfördelning överlåter vi åt Finland, med dess stora folkarmé, att ta stötarna, om ett anfall skulle rulla fram österifrån. Vårt territorium ska upplåtas åt främmande makt till baser för utgångsgruppering – och naturligtvis som anfallsmål.

Sveriges säkerhetssituation har därmed blivit ytterst prekär. Vår självbestämmanderätt i säkerhets-, utrikes- och försvarspolitiska frågor undergrävs. Liksom även annat inrikespolitiskt beslutsfattande, som det svensk-finska avtalet med Natolandet Turkiet utvisar.

The post Sveriges försvar blir svagare av Nato first appeared on Opulens.

TRIVIALITET.  Parkinsons ”trivialitetslag” går helt enkelt ut på att vi är mer bekväma med att diskutera och ha synpunkter på sådant vi förstår. Han förutsåg därför att ju mindre de ekonomiska konsekvenserna är av ett beslut, desto större tid kommer att ägnas åt frågan. Därför engagerar Sverigedemokraterna. Partiet är en renodling av Parkinsons trivialitetslag, skriver Mattias Svensson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Allt fler kommuner har underskott i sin verksamhet och kommer under de närmaste åren att ha allt svårare att garantera välfärd, skola och göra nödvändiga investeringar i exempelvis vattenledningar. Till nästa år fattas 8 miljarder kronor för att under samma förutsättningar som idag bedriva samma verksamhet i kommuner och regioner, och redan 2022 är samma gap uppe i 38 miljarder kronor. Viker konjunkturen minskar skatteintäkterna och då fattas det ännu mer.

Diskussionen borde alltså pågå för fullt om hur välfärdens kärna ska kunna värnas. Vilken verksamhet borde minska eller i ökad utsträckning finansiera sig själv? Borde delar av välfärden rentav lyftas över till privat sektor och täckas av egna försäkringar och vore det kanske rentav bättre för ekonomiskt ansvarstagande och utveckling av tjänsterna? Hur kan de som idag står långt från arbetsmarknaden fylla en funktion istället för att långvarigt leva på bidrag? Är det rimligt med maxtaxor för omsorg som gör att kostnaden istället behöver täckas via skatt på inkomster och borde de inte åtminstone höjas?

Istället diskuterar vi Sverigedemokraterna. Den senaste veckans mest diskuterade kommunalpolitiska fråga har gällt att Sölvesborgs kommun under sverigedemokratiskt styre inte kommer att hissa regnbågsflaggan under Pridefestivalen i Stockholm, vilket kommunen gjort under föregående styre.

På riksplanet diskuterar vi också Sverigedemokraterna. Ska eller ska de inte ska bjudas in att fika med regeringen och i samförstånd med de andra partierna undvika frågor som legalisering och avkriminalisering av den narkotika som idag finansierar gängen som skjuter och spränger?

Vi kritiker har bara alltför tacksamt kastat oss över symbolpolitiska utspel om utebliven Prideflaggning, policy för konstinköp eller böneförbud på raster, och därmed kunnat markera skarpt mot Sverigedemokraterna utan att behöva gå in på asylmottagandets och integrationens svåra frågor.

Varför handlar snart sagt varje diskussion om Sverigedemokraterna när det egentligen finns viktiga saker att diskutera? Jag tror att svaret formulerades redan 1957 av historikern C Northcote Parkinson. Hans fiktiva men illustrativa exempel rörde en styrelse för ett kärnkraftverk som på två och en halv minut avhandlade planer på att för stora pengar bygga en ny reaktor för att sedan ägna fyrtiofem intensiva minuter åt att diskutera ett cykelskjul för de anställdas cyklar.

Parkinsons ”trivialitetslag” går helt enkelt ut på att vi är mer bekväma med att diskutera och ha synpunkter på sådant vi förstår. Han förutsåg därför att ju mindre de ekonomiska konsekvenserna är av ett beslut, desto större tid kommer att ägnas åt frågan. Därför engagerar cykelskjul mer än en investering i en kärnreaktor, och därför engagerar flaggning under Prideveckan mer än miljarderna som fattas i kommunernas budget.

Ja, därför engagerar Sverigedemokraterna. Partiet är en renodling av Parkinsons trivialitetslag. Vi diskuterar Sverigedemokraterna för att här är ribban för deltagande som lägst.

Flaggdiskussionen illustrerar hur det fungerar.

Titta till exempel på anhängarna till förslaget som är närmast maniska i att stämpla det breda Pride-engagemanget för tolerans och rättigheter för hbtq-personer som inte bara ”vänster” utan ”vänsterextremt”. En illustration av hur tydlig man behöver vara för att göra sig förstådd för den här målgruppen. Så är också Sverigedemokraternas USP (Unique Selling Point reds. anm.) väldigt enkel – alla problem, både personliga och samhälleliga, kan skyllas på invandring/islam.

Sverigedemokraternas kritiker lockas av samma enkelhet. Inga flyktingar, svartlistad konst, misstro mot homosexuella, till och med långtgående djurskydd. Man kan säga mycket om Sverigedemokraterna, men de är inte direkt subtila med sina politiska influenser. Vilket är närmast oemotståndligt att påpeka när man fått så tydliga exempel.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Då vaknar debattens grindvakter till höger och invänder med självklarheten att det inte betyder eller behöver betyda koncentrationsläger och världskrig, varpå apologethögerns kritiker kan svara att det var inte heller så nationalsocialisterna började och att det hursomhelst är en utveckling man inte bör medverka till vare sig som anhängare eller samarbetsparti.

Om debatten ens når så långt. Vi kritiker har bara alltför tacksamt kastat oss över symbolpolitiska utspel om utebliven Prideflaggning, policy för konstinköp eller böneförbud på raster, och därmed kunnat markera skarpt mot Sverigedemokraterna utan att behöva gå in på asylmottagandets och integrationens svåra frågor.

Alla deltagare kan inta sina invanda roller och mobilisera bland egna anhängare. Så snurrar tyckonomins hjul ytterligare några varv med ett parti i ständigt fokus. Problemet är bara att de icke-triviala problemen förblir kvar i debattens skugga, trots att de blir alltmer påtagliga i vår vardag.

The post Parkinsons lagar får oss att flockas kring SD first appeared on Opulens.

I förra veckan kallade Vänsterpartiet med kort varsel till en presskonferens där de lovade att ”meddela ett beslut”. På sociala medier hann journalisterna börja gissa att det nog var Jonas Sjöstedt som skulle avgå. Inte så konstigt, så där har det gissats lite överallt i partiet sedan valet. Men det var säkert inte meningen att sätta igång sådana spekulationer. Istället för en avgående partiordförande fick journalisterna träffa partisekreteraren som meddelade att partiledningen (VU) fattat ett beslut om att föreslå partistyrelsen att utesluta mig ur partiet.

Partisekreteraren intygade att det inte handlade om mitt arbete mot hedersförtryck, men glömde säga att han hade sammanställt ett över fyrtio sidor långt dokument som till största delen bestod av artiklar som jag skrivit om just hedersförtryck. Detta var bevismaterialet för att jag hade ”allvarligt skadat” partiet, som det heter i partistadgarna. Istället var partisekreteraren hoppfull om att allt skulle bli bättre om jag bara försvann. ”Vi kommer att framstå som tydligare mot hedersvåld än hittills”, lovade han journalisterna. Efter att ha läst presskommentarerna till detta uttalande och alla de över flera tusentals mail, sms och meddelanden av fantastiska sympatiyttringar som jag har fått från allmänheten så är jag inte lika säker.

Ingen hade ringt mig och berättat om uteslutningen. Sedan december 2017 har ingen i ledningen eller riksdagsgruppen överhuvudtaget pratat med mig eller svarat på mina brev om min situation. Den här gången var det extra synd att de inte ringde. För i så fall hade jag fått fundera på om jag skulle berätta att jag redan veckan före, i en intervju med SVT:s Min Sanning, hade sagt att jag självmant hade bestämt mig för att lämna partiet, i väntan på att man inför ett demokratiskt ledarskap där inte riksdagsgruppen överprövar medlemmarnas och väljarnas förtroende för mig. Nu förhandsvisade istället SVT delar av intervjun och sedan jag själv bekräftat mitt utträde så fanns det ju inte längre någon att utesluta.

Partisekreteraren meddelade nu att detta var ”oerhört märkligt”, men också ”typiskt” mig att inte meddela honom innan jag meddelade medierna. Att han själv samma morgon hade kallat till en presskonferens där han tänkte karaktärsmörda mig inför en samlad svensk presskår utan att först slå mig en signal, verkade han ha glömt bort. ”Om vi hade vetat detta hade vi inte inlett en besvärlig uteslutningsprocess”, suckade han. Jag gissar att jag borde be om ursäkt.

Sen kom helgen och mitt förra parti presenterade ett utkast till nytt partiprogram, där den viktigaste nyheten var att man ville stryka kravet på svenskt utträde ur EU. Den socialistiska oppositionen handlade alltså om att anpassa sig till att tycka samma sak som de andra riksdagspartierna. Att vänsterpartiet accepterar EU:s nyliberala hegemoni var ingen nyhet, utan det är att följa en redan inslagen väg.

Vänsterpartiets demokratiska och politiska problem är uppenbara. Under förra mandatperioden hoppade flera ledamöter av sina uppdrag i förtid, och i flera fall berodde avhoppen på brister i det demokratiska arbetet. Såhär uttryckte sig Wiwi-Anne Johansson när hon i förtid lämnade sitt uppdrag i oktober 2017:

”Att jag väljer att sluta beror enbart på att jag inte trivs i gruppen med den toppstyrning som utvecklats över tid. Att vi saknar strukturerade arbetsformer, att ledamotsstödet efter omorganisationen har utarmats, att härskartekniker som osynliggörande och liknande har fritt spelrum… Det gäller inte minst hur man hanterat Amineh Kakabaveh. Det har en stor inverkan på hur jag tycker att man rent mänskligt har felat och hur man från gruppledningen skött det illa.”

Jonas Sjöstedt kommenterade kallt: ”Sånt sker på arbetsplatser”. Året efter var det partikongress. Inför kongressen intervjuade Ekot den socialistiska kämpen Ann-Marie Engel som varit med att skriva en motion som var kritisk till interndemokratin, det minskade internationella solidaritetsarbetet liksom partiledningens hantering av frågan om hedersförtryck. Partisekreteraren Etzler slog ifrån sig all kritik och försäkrade att nästan alla var överens om att Vänsterpartiet istället blivit ett ”vänligare parti”.

På samma kongress lämnade Rossana Dinamarca sin plats i VU. Trots att hon tillhört partitoppen, varit vice partiordförande och suttit i riksdagsgruppens valberedning så var hon inte nöjd med det utrymme hon fått i partiet. Nu vittnade hon plötsligt om ”år av systematiskt osynliggörande från partiledningens håll”. Hon fortsatte:

”Titta på vem partiet lyfter i sociala medier. Det är bara Jonas i princip. Är det inte han så är det andra män, och det är mycket vitt.”

Så hur reagerade ledningen på detta påhopp om att partiordföranden profilerades i medier och dessutom var en blond svensk man? ”Rossana har många poänger i det hon säger”, svarade Sjöstedt undergivet. Det var naturligtvis ett lika fegt som dumt svar, men inte heller förvånande. I Vänsterpartiet har man ägnat mycket tid åt ”internfeminism”. Om patriarkala strukturer finns i hela samhället så måste det också finnas i det egna partiet. Och detta är ju sant. Men istället för att ta itu med demokratistrukturen och partikulturen så har ”internfeminismen” istället bara blivit ett sätt att göra kritiken ofarlig. Allt blir bara abstrakta strukturer, ingen behöver ta konkret ansvar. Det blir möjligt att kritisera män för att de är män och att påpeka vilken hudfärg någon har. Men ledningens ideologiska inriktning och ledarskap får inte ifrågasättas.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är ingen hemlighet att jag under flera år haft en konflikt med partiledningen. Men både Jonas Sjöstedt och Aron Etzler har kunnat lita på att jag aldrig skulle anklaga dem för att vara ”vita män”. Sådana kan ju vara både bra och dåliga. Istället har jag berättat om den utfrysning som jag varit utsatt för. I intervjuer har jag sagt att partiet har för många karriärister som kommer direkt från ungdomsförbundet. Jag har sagt att partiet håller på att utvecklas till en ”medelklassvänster” när många arbetarväljare röstar på SD. Jag har kritiserat den kulturrelativism som gör att man ser mellan fingrarna när barn med utländsk bakgrund påtvingas sina föräldrars religion och oskuldsnormer. Att jag talat om ”karriärister”, ”medelklassvänster” och ”kulturrelativister” anfördes mot mig i den uteslutningsprocess som ledningen ville starta mot mig. Jag tänker inte ge något råd till det parti som jag på obestämd framtid har lämnat. Men det största misstaget partiet kan göra är att fortsätta utesluta dem som vill förnya partiets arbete genom att inte främst söka sitt förtroende inåt i det egna kotteriet, utan istället vinna förtroendet utåt, hos dem som behöver vår solidaritet som bäst, såsom förortens kvinnor. 2006 skrev någon såhär på DN Debatt:

”Partiet måste inse att dess mångfald av åsikter är en tillgång. …. Det är dags för partiledningen att sträcka ut en hand till dessa förnyare och ge dem en roll så att partiet äntligen kan komma vidare i den interna debatten. Om inte detta sker ser det dystert ut. Fortsätter utträngningen av kritiska röster finns risken att vi har två vänsterpartier som ställer upp i valet 2010. Jag tror att det vore en mycket olycklig utveckling.”

Så skrev alltså Jonas Sjöstedt. Det här var innan han satte sig i en ledning där man anser att det bästa sättet att bättra på partiets förtroende i en fråga är att först utesluta den som arbetat mest engagerat med samma fråga.

The post “Stort misstag av V att utesluta förnyare” first appeared on Opulens.