POLITIK. I veckans krönika funderar Lars Thulin över vad telekomjätten Ericssons grundare skulle ha tyckt om den nuvarande företagsledningens fega knäfall för Trump.

Jag passerar ofta  Lars Magnus Ericsson, bondsonen från Värmland som föddes 1846 och blev faderlös vid tolv års ålder. Men han lyckades hyfsat i livet. Nitton år gammal kom han till Stockholm och blev instrumentmakare. Tillsammans med Henrik Tore Cedergren grundade han 1883 det som blev världsomspännande svenska telekombolaget Ericsson.

Lars Magnus var en skicklig mekaniker och konstruktör samt industriledare, annars hade han inte lyckats. Men också en envis ensamvarg och en man som starkt misstrodde auktoriteter. Ingenjörer med fina betyg men avsaknad av praktisk kunskap gillade han inte. För mycket regler kring patent uppskattades inte heller, bland annat för att han själv inte drog sig för att knycka en god idé.

Han värnade anställda som gått den långa vägen och uppmuntrade dem. Därför var han uppskattad och respekterad av sina anställda och gav dem, för den tiden, bra löner och goda arbetsvillkor.

Vad skulle Lars Magnus Ericsson ha tänkt?

Hur kan jag passera honom så ofta? Jo, hans byst står nära min bostad på Telefonplan i Hägersten i södra Stockholm, utanför den fabriksbyggnad som fram till 2003 också var koncernens huvudkontor.

Varför tittar jag in lite extra i hans ansikte dessa dagar? Söker jag efter skam och ilska i blicken i den mörka metallen i skulpturen? Självklart, för jag undrar vad han skulle tänkt om sin skapelse som nu hånas och kritiseras för feghet, bristande moral och för att falla till föga för luddiga hot.

Allt handlar om den skamfyllda historien där Ericsson helt knäböjt för kejsar Donald Trumps krav på att bolag som vill ha kontrakt med den amerikanska staten måste stryka alla planer på att förbättra mångfald, jämställdhet och inkludering i sina bolag. Ericsson ändrade omgående sin skrivning i sin årsredovisning och tog bort dessa termer.

Jag tror Lars Magnus hade hatat detta – att inte våga gå sina egna vägar, och framförallt att falla till föga för personer med märkvärdiga titlar. Kanske ser bondsonen från Vegerbol utanför Grums samma sak som många av oss: att ledarskiktet i Ericsson är bredbenta, självsäkra och lätt nedlåtande män med fina titlar. Men att det är en tunn fernissa. Så när det blir jobbigt, förvandlas de till nervösa pojkar i kortbyxor som nästan kissar på sig av rädsla när skolgårdens värsta mobbare öppnar munnen. Och då, utan ett pip, gör exakt som han säger. Lars Magnus hade nog blivit rasande. Ändå har jag inte sett det i hans metallögon.

Det bästa för Ericsson?

Kanske hävdar hans nuvarande efterträdare i Ericsson att de agerar med tanke på bolagets bästa. Att det kommer lida stor skada om de inte gör som den diktatoriske presidenten kräver. Men få experter håller med. Inget tycks tyda på att bolag utanför USA behöver ha särskilt bråttom.

Det första skälet är Trumps ombytlighet som innebär att sanningshalten i hans utsagor ofta har en halveringstid som kan räkas i dagar istället för veckor.

Det andra är att omedelbart slicka marken Trump går på, kan vara skadligt på lång sikt. Om fyra år sitter en ny president i Vita huset. Någon som förhoppningsvis kommer att ägna mycket kraft åt att riva ner kejsardömet Donald byggt upp.  Kommer denna nya regim vara särskilt imponerade av utländska storföretag som omedelbart knäböjde inför kejsaren? 

För det tredje är andra företag i europeiska länder inte så räddhågsna som Ericsson. Det märks i Frankrike, som alltid haft en tuff och självständig politik. Både mot inhemska och internationella auktoriteter. Franska handelsdepartementet anser att Trumps krav är utan värde eftersom USA inte kan styra franska företags värderingar.

Ericssons ledning raserar varumärket

Ericsson har också gott om utländska kunder utanför USA. Att skamfläcken som omedelbar medlöpare till det som nu händer i USA klistras på svenska telekomjätten stärker inte synen på bolaget, dess affärsmoral och chanserna att vinna nya kontrakt.

För det kostar oerhört mycket pengar och tid att bygga upp trovärdigheten i ett varumärke som verkar internationellt. Det handlar om många miljoner kronor och ett arbete som kan pågå i decennier.

Att rasera en trovärdighet och bilden av ”det goda företaget” kan dock gå ytterst snabbt, ibland på bara någon dag. Som när några av Ericssons väsentliga värdegrunder skickades ut i glömskan med ett tryck på delete-tangenten. Vägen tillbaka blir lång.

Tillbaka till Lars Magnus Ericsson

Låt oss återvända till Lars Magnus Ericsson: han avskydde uppmärksamhet runt sin person. Så redan 1900 lämnade han bolaget och sålde några år senare aktierna i företaget. Återstoden av livet ägnade han åt sitt andra intresse, lantbruk, och köpte egendomar i bördiga Botkyrka.

Han är begravd i sydvästra hörnet av kyrkogården invid Botkyrka kyrka. Ingen sten utmärker graven. Så kanske är det inte i metallögonen på hans byst på Telefonplan som jag ska söka reaktionen på det som nu händer med Ericsson. Kanske är det på gräset som täcker den anonyma graven. Måhända kommer det inte växa lika bra som vanligt där i vår. För en kraftig försurning av jord försämrar växtligheten. Det är känt för en jordbruksexpert som Lars Magnus Ericsson, vars stoft finns nere i den marken.

The post Lars Magnus Ericsson hade troligtvis trotsat Trump first appeared on Opulens.

INKLUDERING. “Det finns inga genvägar till lyckad integration. Vi kan inte inkludera genom att skuldbelägga de utan makt, resurser och inflytande”, skriver Haris Agic.

”Det är en ansvarslös invandringspolitik och en misslyckad integration som har fört oss hit”, sa statsminister Ulf Kristerson i sitt tal till nationen nyligen, kopplat till det eskalerade gängvåldet i Sverige. I och med detta lyckades statsministern eka – och därmed också legitimera – den konservativa högernationalismens mantra: skjutningar och sprängningar är invandringens fel och invandringen är den tidigare regeringens fel.

Bortsett från att en sådan positionering egentligen hör mer hemma i en valrörelse än i ett tal till nationen som egentligen ska ingjuta enighet och hopp så är det också en allvarlig förenkling som blottar politikens vurm för snabba och billiga poäng framför förmågan att sätta saker och ting i viktigt perspektiv och se helheten.

Ett intressant faktum är att det gängrelaterade våldet har haft en stadig ökning i både omfattning och brutalitet alltsedan 2000-talet. Alltså en utveckling som har skett i takt med den konservativa högernationalismens och högerpopulismens framgångssaga som ju har bidragit till helt nya nivåer av social exkludering, främlingsfientlighet, nationalism, muslimhat och nyrasism i Sverige. Detta tycks ha hamnat i de flesta sakkunnigas och politikers döda vinkel. Kanske är det svårt att se alla sambanden när vi av chock och fasa stirrar oss blinda på skjutningar och sprängningar och hetsar oss hesa med krigsretorik och vedergällningsiver. Men faktumet kvarstår att ju mer hat och främlingsfientlighet som har fått ta plats i Sverige desto mer ”no more fucks to give” typ av skoningslöst dödligt våld har vi drabbats av. Knappast en tillfällighet.

Statsministern hade rätt i en sak i sitt tal – Sverige borde ha varit bättre på integration av nysvenskar. Men hur är det bättre för integrationen att ställa sig bakom den konservativa högernationalismens hat mot människor med utländsk bakgrund? Att tolerera och även stämma in i allt smädande och all smutskastning av invandrare och deras barn och den polarisering som detta gett upphov till? Hur kan det vara en bättre integrationspolitik att systematiskt skuldbelägga mångkulturen och ställa krav på invandrarna utan att först säkra lika villkor för alla?

Integration kan inte krävas fram – i synnerhet inte under rådande skeva maktstrukturer som skapar social exkludering och därmed cementerar segregationen. Regeringens främsta samarbetsparti säger det öppet och tydligt: de vill inte ens ha någon integration. De vill inte ha folk med utländsk bakgrund i Sverige överhuvudtaget. Torde inte just denna politiska viljeriktning vara ett av de största hoten mot lyckad integration som regeringen i första hand behöver göra upp med?

Arbetet med att minska klyftorna, skapa jämlikhet och därigenom främja ett inkluderande förhållningssätt och säkra alla människors delaktighet i samhället har kommit långt och vi har mycket att vara stolta över i Sverige. Men vi är långt ifrån i mål. Förändringar av denna sort tar tid – det har vi lärt oss inte minst genom kampen för ett mer jämställt samhälle. På samma sätt måste vi se integration som ett maratonlopp som kräver uthållighet. Det som sker nu riskerar tyvärr att förstöra decennier av framgångsrikt inkluderingsarbete och är därmed att betrakta som det största hotet mot lyckad integration. En svåröppnad glasburk öppnas inte bäst genom att krossas mot betongen. Det finns bara ett sätt att öppna burken – och det kan ta tid och kan därför kräva både tålamod och uthållighet från oss alla.

Det finns inga genvägar till lyckad integration. Vi kan inte inkludera genom att skuldbelägga de utan makt, resurser och inflytande. Vi kan inte ena genom att så hat och splittring. Vi kan inte integrera genom att demonisera människor med utländsk bakgrund. Det sorgliga faktumet är att, samtidigt som vi är så upptagna av våra ideologiska skygglappar att vi inte förmår se skogen för träden, våra barn dras in i mörkret.

Vilsna barn med berövad tro på framtiden vandrar empatilöst omkring som zombies och förintar sig själva, varandra, sina nära och kära och allt och alla som råkar stå i vägen eller i närheten. Och hur gärna vi än vill hitta en syndabock i någon annan för detta – för att slippa handgemäng med samvetet eller, Gud förbjude, för att undvika sviktande opinion bland väljarna – så är detta ett ansvar ingen av oss kan ducka för. De förenklingar vi då är benägna att använda är förvrängningar vi inte har råd med.

The post Vi kan inte enas genom att så hat och splittring first appeared on Opulens.

INKLUDERING. Haris Agic, socialantropolog och utvecklingsledare på Studiefrämjandet, menar att vi måste prata om svenskhet, vithet och till dessa kopplade privilegier för att övervinna samhällsklyftorna.

Sverige 2021 är ett relativt land. Relativt välstånd råder. Vi lever i en relativt välfungerande demokrati där alla har relativt lika värde och vi styrs av en relativt handlingskraftig regering med relativt god människosyn. Dessutom har vi en relativt rättvis och inkluderande arbetsmarknad och relativt välgenomtänkta organisationsstrukturer. Det som inte är relativt är att varje försök att avrelativisera ovanstående påståenden fungerar som en vattendelare – åsiktsfalangerna teleporterar sig till sina skyttegravar på en nanosekund för att helhjärtat basunera ut sina ”sanningar” mot varandra.

Under tiden ökar klassklyftorna och den strukturella rasismen. Segregationen hanteras som om den vore en naturlag och inte social konstruktion. Vita ledningsgrupper och styrelser blir allt vitare och ökar det utanförskap de säger sig bekämpa. Konspirationsteorier om systemkollaps och ett folkhem som ödeläggs av ett pågående mångfaldsinferno dominerar det offentliga samtalet. Foliehattssagor om att allt är invandrarnas fel har fått fäste ute i stugorna till den grad att de börjar bli en given del av svensk folklore. Dessutom med starkt inflytande över politiska beslutsprocesser. Och våra barn? De skjuter ihjäl varandra.

Stora delar av det offentliga samtalet är ett eko av den nykolonialistiska idén om kulturernas inherenta inkompatibilitet som drabbade världen strax efter Berlinmurens fall, när Samuel P Huntington skrev essän “Civilisationernas kamp”. Men idag har denna idé muterat. Gödd på obekräftade propagandasteroider och löpsedelslogik har den på tre decennier blivit skräckinjagande grotesk och mäktig. En farlig kombination.

Men, Sverige är ett relativt land. Så vi är ändå bara relativt rasistiska. Denna hållning hjälper oss uppbära den där mer positiva självbilden som en front – att vi också är ett relativt vettigt folk med relativt god människosyn. Samtidigt förkastas kulturrelativismen allt mer trots att den är rätt ensam om att kunna hjälpa oss vidga våra vyer och öka vår förståelse av mångfalden.

Tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss?

Istället gömmer vi oss gärna bakom någon allmän sorts relativism – en relativism som tycks tona ner allvaret i våra största brister och som därigenom frigör oss från det egna ansvaret. Kanske handlar det om en kollektivpsykologisk försvarsmekanism – ett desperat grepp om det sista halmstrået i ett försök att värja oss mot totalt mörker. Men tänk om mörkret inte kommer utifrån? Tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss?

Dr Martin Luther King Jr. skrev: ”Historia rusar fram med sådan fart att målet ibland inte förefaller som en fast punkt i framtiden, utan som en flyende punkt som aldrig kan nås”. Kings referens till tid – från ett hemsökande förflutet via ett förgängligt nu till en flyende framtid – är knappast slumpmässig. Den skapar en känsla av vikt och angelägenhet. Viss historia tenderar att springa ikapp samtiden och sabotera utveckling. Århundraden av förtryckande maktstrukturer, som det amerikanska samhället, är uppbyggt på är den historia som rusar fram för att återskapas i det flyktiga nuet och därigenom förvisa den önskade framtiden till evigt flyende.

Sannolikt försökte Dr King varna för att denna historia, så länge amerikanerna inte gör upp med den, kommer att stå i vägen för medborgarrättsrörelsen och kampen för jämlikhet. Men Amerika är inte ensam om att ha en historia. Den historiskt homogena svenskheten är grunden för den nostalgiska och närmast etnocentriska underton som idén om det svenska folkhemmet är uppbyggd på. Denna kulturella världsbild är måhända rotad i dåtidens arbetarrörelse men den hemsöker oss idag, gestaltad som en nationalromantisk elegi med ett förhäxande vemod över förlusten av det gamla Sverige.

Så, tänk om mörkret är ett arv vi bär inom oss? Kanske är den normalisering av rasism vi bevittnar i Sverige 2021 en avisering om återkomsten av en mörk hemlighet som vi inte gärna vill kännas vid men som vi inte heller verkar kunna fly. Kanske har alltför många av oss svenskar suttit och ruvat på vår konservativa nationalromantiska sorg under den kortvariga politiska korrekthetens era? Kanske är vår stundvis storsinta och öppna inställning till homosexuella, muslimer, judar, rasifierade och alla de andra ”andra” blott temporära villfarelser? Mer undantag än norm. För vi säger ja till mångfald. Men vi förmår inte inkludera. Så istället för att ta vårt ansvar för våra misslyckanden lägger vi all skuld på mångfalden, och det hot den oförtjänt får representera.

Detta är inte så mycket en teori som det är en farhåga. Men om den skulle råka ha ett uns av sanning i sig så har våra oräkneliga riktade ”insatser” mot eller för ”de andra” varit helt fel strategi. Utmaningen vi står inför verkar mycket större. Den kräver en förmåga till uppriktig självrannsakan och självkritik. Den kräver mod som hjälper oss våga prata om oss. Om vår svenskhet och vår vithet och till dessa kopplade privilegier. Om hur vi ”gör” inkludering. Börja med följande:

1. Talk the talk – språkbruk är murbruk! Läs högt de tjusiga formuleringarna om mångfald, delaktighet och alla människors lika värde i era styrdokument. Dessa är riktiga buzzwords i de flesta organisationer idag. Råkar det vara så att just din organisation inte har några – fossilvarning! Hur bakåtsträvande är ni egentligen?

2. AND walk the walk – skapa en inkluderande struktur! Skrid sedan till verket och få ordning på etnisk/kulturell representativitet i ledningsgrupper och styrelser. Tjusiga formuleringar om inkludering i all ära men inkludering kan bara göras i praktiken. Ta fram och tillämpa operativa verktyg för inkludering och mångfald i organisationen, ex genom rekrytreringspolicies. Det handlar om att skapa strukturellt utrymme inom organisationen – i alla led – för människor med annan hudfärg, religion, och etnicitet.

Skapa allianser tvärs över maktstrukturernas tärande gränser.

3. Skapa en inkluderande kultur! Se samtidigt till att aktivt omfamna en mångfald av perspektiv och erfarenheter inom organisationens nyckelfora. Behandla dem som resurs och inte som belastning. Gör det till en av era högst prioriterade mål. En organisationskultur kan bara bli så inkluderande som vi gör den, inte som vi säger att den är. Därför behöver organisationen ha forum där dessa samtal förs kontinuerligt och där de tillåts skapa ringar på vattnet så att organisationens värdegrunder manifesteras i praktiken och ger konkreta effekt både på kort och på lång sikt. Här är det av ytterst vikt att verka kompetenshöjande internt så att organisationens samtliga medarbetare har de verktyg som krävs för att kunna skapa och odla en inkluderande organisationskultur.

4. Skapa ett inkluderande arbetssätt! Resolut skapa allianser tvärs över maktstrukturernas tärande gränser så att de privilegierade aktivt verkar för skapandet av handlingsutrymme för de som ska inkluderas. Här handlar det alltså om att skapa en trygg och varm miljö för människor med annan hudfärg, religion och etnicitet där de kan känna sig hemma, omfamnade och uppskattade som en värdefull resurs på lika villkor som alla andra. Inkludering innebär att människor som inte hör till majoritetssamhället känner sig trygga och uppskattade på sina egna villkor. Normkritiskt förhållningssätt och ”allyship” är ett måste här.

Får vi till dessa fyra punkter så kanske vi kan legitimera den goda självbilden som så många av oss delar. Jag menar inte att den nödvändigtvis är en illusion – bara att vi måste kunna ta höjd för den. Annars riskerar den att aldrig bli något mer än just relativ. Och nej, det räcker inte med smala öppningar till lågavlönade yrken enkom. Eller, ännu värre, oavlönad exploatering där icke-vita ombes – utan arvodering – springa vita avlönade inkluderingsarbetares ärenden hos målgrupper, nätverk och områden som ”annars är svåra att nå”. Nej. Riktig inkludering är observerbar i både struktur och i output hos varje organisation med en gnutta självrespekt.

För även om mörkret är ett arv vi bär inom oss så är det, som sagt, ingen naturlag utan enbart social konstruktion. Och då är det någonting som är föränderligt. Men bara om vi vill. Förmår vi skrida till verket och se till att kunna ta höjd för det vi slår oss för bröstet för så kanske kan vi omvandla lite av vårt mörker till en konstruktiv och enande kraft. Den dagen då Sverige står enat och säger nej till rasismen och ja till kärleken och ja till en värld där vi angår varandra kommer jag med handen på hjärtat säga ”Förlåt för att jag ens tänkte tanken!”.

Hoppas den dagen snart är kommen!

The post Den ökande segregationen är ingen naturlag first appeared on Opulens.

POLITIKVECKA. Järvaveckan återuppstår i fysisk form 2022 – och inleder ett samarbete med Dramaten i Stockholm.

Syftet är att främja riktiga samtal, inkludering och mångfald, och Dramaten blir också ytterligare en spelplats under politikerveckan 1–5 juni.

“Det känns viktigt och otroligt inspirerande att inleda samarbete med Järvaveckan. Sveriges nationalscen skall vara tillgänglig för alla och vi är övertygade om att detta samarbete är ett steg i den riktningen, att vi kan välkomna fler till teatern, men att vi också tar steget ut och möter publiken i Järva, säger Mattias Andersson, konstnärlig ledare och teaterchef för Dramaten, i ett pressmeddelande.

Järvaveckan gör också en digital storsatsning för förstagångsväljare i höstens riksdagsval, och sänder 100 timmar direkt “för 100 procents valdeltagande”, från studion i Rinkeby under september månad nästa år.

“Visionen och vägen framåt är utstakad, nu behöver vi stöd av aktörer som vågar och vill bidra till att skapa ett arrangemang som är viktigare än någonsin, säger Ahmed Abdirahman, grundare och vd för Stiftelsen The Global Village.

The post Dramaten och Järvaveckan inleder samarbete first appeared on Opulens.

INKLUDERING. Nu arrangerar Bästa Biennalen sin femte regionala konstbiennal i hela södra Sverige. Mellan den 23 oktober till 7 november inkluderas barn och unga i den samtida konsten, genom workshops, utställningar och möte med konstnärer.

Den 23 oktober till 7 november pågår Bästa Biennalen i sex regioner i södra Sverige, Blekinge, Halland, Jönköpings län, Kalmar län och Kronoberg. 81 olika arrangörer, som konstinstitutioner, kommuner och andra aktörer, har satt ihop ett fullmatat program med aktiviteter som syftar till att inkludera barn och unga i den samtida konsten. Genom evenemang som utställningar, performance, workshops och konstvandringar har besökarna möjlighet att uppleva och skapa konst tillsammans med en professionell konstnär.

– Det är viktigt att barn och unga får möta konst och konstnärer redan tidigt i sina liv, vuxna har en helt annan möjlighet att tillgodogöra sig konst om de vill men det har inte barn så vi måste ge dem den, säger Isac Nordgren Jonasson, kommunikatör.

Specifikt för årets biennal har konstnären Lisa Ewald skapat den kreativa konstnärsboken ABC för konstnärer, där varje bokstav står för ett ord som har med konst att göra och kommer tillsammans med en uppgift. Alla unga besökare får ett varsitt exemplar när de kommer.

– Boken går ut på att alla kan vara konstnärer. Lisa Ewalds illustrationer genomsyrar allt vårt material i år, man kan säga att hon har gestaltat årets konstbiennal, säger Nordgren Jonasson.

Arrangörerna väljer själva vad de vill göra och vilken konst de vill arbeta med, men Bästa Biennalen jobbar alltid med inlkuderingsarbete som sitt primära syfte. Nordgren Jonasson önskar bra innehåll med riktiga konstnärer till årets biennal, där det är viktigt att barnen får vara med i den kreativa processen.

– Vi känner att alla arrangörer förstår vad vi står för och vi har försökt trycka på att vi gör det här tillsammans. Jag hoppas att så många barn och unga som möjligt ska delta, få uppleva konst och ha roligt, avslutar han.

The post Bästa Biennalen inkluderar barn i konsten first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. För att uppmärksamma demokratins 100-årsjubileum turnerar en Demokratistuga runt i Sverige under 2021. I helgen kommer den till Halland, fylld med kultur, samtal och aktiviteter för att engagera och sprida information.

Demokratistugan är framtagen av kommittén Demokratin 100 år som en del uppdraget att sprida information och engagera människor kring demokrati. Konceptet reser runt mellan Sveriges alla län och i helgen invigs stugan i Halland med Halmstads kommun och Länsstyrelsen Hallands län som värdar.

– I regeringens strategi ingår det att stärka, försvara och utveckla demokratin, och det är det vi gör i det lilla genom att ha en Demokratistuga, säger Karin Back, projektledare.

Stugan kommer att fyllas med material och ämnen att diskutera med förbipasserande invånare, som kan handla om allt från jämställdhet till yttrandefrihet.

Utöver stugan har programmet fyllts på med aktiviteter i samverkan med olika civilsamhällesorganisationer och föreningar i Halmstad. Länsstyrelsen och Halmstads kommun har uppmuntrat andra institutioner att passa på att möta invånare och visa vilken kraft som finns i civilsamhället. Alltifrån dans – och musikframträdanden, teater, spoken word, utställningen Starka kvinnor i Halmstad, Dragqueens som läser storytelling för barn, samtal och workshops står på schemat. Back är övertygad om att en fri kultur är en väldigt viktig del i en demokrati.

– Alla människor väljer olika uttryckssätt och många väljer kulturens möjligheter, Kevin Vos dansföreställning gestaltar hur han tolkar demokratin, Ronja Möller använder poesin för att uttrycka sina åsikter och politiker använder paneldebatt som form.

Även om demokratin firas i helgen menar Back att vi samtidigt måste ställa oss frågan vad vi kan göra för att den ska fortsätta vara stark. Enligt henne är det fler länder som blir mer auktoritära än som gör demokratiska framsteg och tilliten till offentliga organisationer sviktar i den yngre målgruppen.

– Varje generation måste kämpa för demokratin och inte ta den för given, det är klyschigt men sant. Vi behöver prata om vad demokratin är, varför det är viktigt att rösta och vilka som kan göra det.

I Halmstad har man valt att placera Demokratistugan utanför köpcentret Hallarna för att möta invånare som vanligtvis kan vara svåra att nå.

– När vi har tittat på vilka som kommer på våra samrådsmöten är det mest invånare som är födda i Sverige, har akademisk utbildning, är äldre och oftast män. Och de vill vi förstås också höra men det här är en bra plats att vara på för att också nå andra, konstaterar Back.

Hon ser fram emot att få lyssna på många olika invånare i helgen, människor som kanske inte har reflekterat över demokratins frågor innan men som kan bli inspirerade till att engagera sig.

– Vi behöver diskutera och vara en del av debatten, inte bara passiva konsumenter till välfärdssamhället. Demokratin är bara vad vi gör den till, avslutar Back.

The post Turnerande Demokratistuga invigs i Halmstad first appeared on Opulens.

HOPP. Trots Brexit och Trump-retoriken ser Vladan Lausecvic att världen är mer integrerad och kosmopolitiserad än tidigare. Istället för att det ”nationella” ses som normerande och det viktigaste bör vi sträva efter en multicentrisk institutionell utveckling, skriver han.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sedan flyktingkrisen och den politiska processen under 2015–2018 är debatten om medborgarskap aktuell i ännu högre grad än tidigare. Olika förslag om medborgartester har lagts fram med hänvisning till att hantera integrationsutmaningar. Men oavsett om synen på medborgarskap handlar om att inkludera eller exkludera fler individer från att kunna identifiera sig med det svenska samhället är medborgarskapsdebatten bottnad i gamla idéer. Väldigt få innovativa och modernare förslag har tagits upp. Även partier som kommunicerar att de är framtidsorienterade är kvar i statscentriska uppfattningar om individen, identifikation och institutioner.

För att förstå problematiken med medborgarskapsdebatten i Europa måste man förstå begreppet metodologisk nationalism. Sociologen Ulrich Beck menade under början av 2000-talet att både vetenskapliga undersökningar och politisk kommunikation är präglade av metoden och synen att nationen, nationalstaten och nationell identitet är normen och utan (riktiga) alternativ. När man till exempel kommunicerar om kollektiv identitet, gemenskap eller sammanhållning är utgångspunkten oftast det ”nationella”. Exempelvis förklaras Brexitprocessen som resultat av att Storbritannien har ”problem med sin nationella identitet” istället för att lägga mer fokus på situationen rörande europeisk identifikation eller att det ”råder brist” på europeisk konstitutionell patriotism eller kosmopolitism.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Alltså, en central del av den metodologiska nationalismen är att staten likställs med nationalstaten. Vilket är problematiskt eftersom alla stater inte per automatik är eller ens måste vara nationalstater. Globaliseringen har sedan slutet av 1980-talet gjort många stater mer kosmopolitiska och transnationella åtminstone rörande institutionell funktion och beslutsfattning i frågor om klimat, utbildning och ekonomi. Därför talas det sedan tidigare om ”global governance” och hur ekonomisk integration påverkat staternas ageranden på andra policyområden. Annat exempel är Europeiska Unionen som fortfarande är världens enda union som har supranationell demokrati, flernivåstyre och medborgarskap. Till den grad att EU-stater idag kan ses som halv-suveräna och transnationella stater än ”fria nationalstater” vilket  främst nationalistiska aktörer ofta vill ge sken av.

Vidare är saken den  att processer som globalisering och europeisk integration trots fokus på ekonomi också  haft stora betydelser för människors identifikation. Idag har fler människor än för 30 år sedan någon form av kosmopolitisk, supranationell eller transnationell identifikation. I sin tur har det påverkat människors syn även på frågor om migration, acceptans och inkludering. Det visas bland annat i argumenten om politiska skiljelinjer utanför vänster-höger skalan som mellan ”globalister och nationalister”, ”anywheres vs somewheres”, eller mellan pro- och anti-EU aktörer. Men det förklarar också att fler individer inom ramen för transnationella nätverk, pan-europeiska politiska partier och globala demokratiska rörelser kan tänka sig alternativ till en i nationalstaten grundad centristisk syn på medborgarskap och institutioner.

Processer som inte är centristiska och grundade i nationalstaten  anses ofta som ett problem främst för politiska aktörer vars politiska kommunikation i grunden fokuserar på den nationella-statliga beslutsnivån. Oftast handlar det om nationalistiska aktörer men saken är att för en politiker oavsett partifärg är det i grunden mycket lättare att tala om behov av värnplikt och kulturkanon för att ”stärka nationell gemenskap och sammanhållning”. Samtidigt som globala problem som terrorism, klimatförändringar och kärnvapenhotet kräver mer av kosmopolitisk känsla för  gemenskap och sammanhållning. Värnpliktstanken och nationalstaten upplevs dock som ”normalbegrepp” eftersom det ses som mer normerande medan få skulle uppleva det som normalt med förslag om kosmopolitiska stadsstater eller global klimatplikt för att rädda världen från enorma katastrofer.

Vidare, för att förstå den metodologiska nationalismens problematik, skulle få i jämförelse med majoriteten av befolkningen kommunicera om att exempelvis Sverige ”behövs för klimatet” eller att Sverige bör vara ”ett samarbete” vilket är vanligt i EU-politisk kommunikation. Och få skulle tala om att det är positivt med ”inkluderande klanism” där människor blir medlemmar av klanfederationen genom att byta efternamn. Det ligger också mycket i frasen att nationer beter sig som klaner på den globala scenen rörande resurser och intressen. Det gör dock inte att klanen är bättre än politisk-medborgerlig nation men det betyder inte heller att nationalstaten är bergstoppen för mänsklig organisering.

Mycket av dagens försvar av nationalstatstanken handlar om att det saknas alternativ eller att nationalstaten är bättre och effektivare än exempelvis klansamhället. Men diskussionen om mänsklig organisering bör inte bara handla om synen på inkludering rörande sättet hur inkluderingen går till och antalet individer som anses inkluderas. Poängen måste vara hur människor kan organisera sig som bäst för att hantera globala risker, problem och utmaningar genom gemensamma institutioner som fler kan kontrollera och identifiera sig med. Det visar exempelvis i tankarna om global skatt på flygbiljetter så at intäkterna både går till FN-program liksom till statliga och lokala budgetar och beslutsnivåer. Eller tankarna att FN kan ha permanenta militära-polisära-civila förband som kan sättas in direkt när människors liv hotas i större skala.

En framtidsfråga är därmed hur identifikationer och institutioner kan organiseras bättre från den lokala till den globala nivån. Exempelvis om åtta månader kommer Europaparlamentsvalet att äga rum vilket även öppnar upp för diskussioner som europeiskt medborgarskap i takt med tankarna om institutionella reformer och ekonomisk integration. Man kan också säga att EU är världens största interkulturella experiment baserad på universella värderingar med syfte att få fler människor att samarbeta och identifiera sig med gemensamma institutioner. Därför vore det viktigt, inte minst med tanke på flyktingsituationen, att debatten om medborgarskap blir mindre statscentristisk och mer multicentrisk. Nedan presenterar jag fyra förslag som berör hur relationer mellan människor och relationer mellan individer och institutioner kan förändras.

Inför Self-Sovereign Identity för alla människor på jorden med gemensam databas i exempelvis New York. Det skulle innebära att varje individ har sin digitala identitet baserad på blockchainteknologin. SSI innebär att individen är suverän med sina grundläggande mänskliga rättigheter och kan använda sin SSI för att samspela och ingå överenskommelser med andra individer och institutioner. SSI går ihop med tankarna om global fri rörlighet och världsmedborgarskap. Det skulle också underlätta för biståndspengar att gå direkt till människor istället till regeringar.

Utveckla EU-medborgarskapet genom ett europeiskt socialkontrakt på riktigt. Idag är EU-medborgarskapet fortfarande världens enda supernationella medborgarskap som ger mer konkreta friheter och rättigheter. Men det saknas en socialkontrakt mellan medborgaren och unionen. En lösning vore att införa europeisk basinkomstpolicy så att exempelvis varje EU-medborgare och långtidsinvånare som är 18+ får runt 250 euro i månaden som underlättar för  basala behov samt dessutom kraftigt skulle  reducera fattigdomen i unionen.

Öppna upp för fler medborgarskapsalternativ rörande staten-landet. Det skulle kunna innebära att de individer som vill ha välfärdsstatens tillgångar (så länge som välfärdsstaten finns) måste uppfylla större krav som fast jobb och inkomst, språk- och samhällskunskaper. Medan de som söker andra alternativ kan efter språk- och samhällsutbildning kunde få snabbare medborgarskap utan tillgång till välfärdsstaten men med tillgång till demokratiskt deltagande som rösträtt.

Låt kommuner, städer och regioner få mer suveränitet i frågor om humanitär migration och social adoption. Människans natur är i grund och botten lokal och det är på den lokala nivån där vi möts och samspelar. Världens, och inte minst Europas, städer skulle på det sättet kunna bidra till att hantera globala problem rörande flykting- och asylmottagning också genom lokala medborgarskap (eller residensskap) och inkluderingsprogram. På det sättet kan individen vid status som flykting i första hand identifiera sig med sin lokala omgivning och lokala institutioner.

Vi lever idag i en värld som trots de senaste händelserna enligt Brexit and Trump-retoriken fortfarande är mer integrerad och kosmopolitiserad än tidigare. Istället för att det ”nationella” ses som normerande och det viktigaste bör vi sträva efter en multicentrisk institutionell utveckling som ger fler individuella medborgarskap som underlättar att hantera problem och främja lösningar från lokal till global nivå.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Människans natur är i grund och botten lokal first appeared on Opulens.

REPRESENTATION. Medan filmsuccéer som Carol och Moonlight gett den så kallade queerfilmen nytt hopp, ekar det sorgligt tomt i resten av bioutbudet – i alla fall om man ser till den tiondel av befolkningen den procentuellt sett borde representera.

Förra veckan gick den Stockholmsbaserade filmfestivalen Cinema Queer av stapeln med ett veritabelt smörgåsbord för alla sugna på annat än heteronormativ film. På programmet fanns bland annat den Cannes-belönade långfilmen 120 Beats per Minute där en grupp bögar och HIV-aktivister kämpar mot oförstående myndigheter i det tidiga nittiotalets Paris, en film som glädjande nog snart också går upp på svenska biografer. Här visades också dokumentären A Womb of Their Own där personer med icke-binär eller maskulin identitet reflekterar kring den egna graviditeten, musikalbonanzat 20 Centimeters där en narkolepsidrabbad transkvinna sjunger ut sina operationsdrömmar, samt ett fullmatat kortfilmspaket med filmer om allt från grundandet av ett lesbiskt historiearkiv till 3D-animation om en ung pojkes rädsla över att komma ut.

Visst är det topp att i alla fall storstadsbor kan få ta del av all denna film-mumma någon gång per år. Men, kanske just i skenet av festivalglansen, ter sig resten av det gängse bioutbudet desto torftigare. Trots senare års queera filmsuccéer som Carol och Oscarsbelönade Moonlight innehöll endast 18 procent av förra årets filmer från de stora amerikanska studiorna en eller flera hbtq-karaktärer, enligt en mätning utförd av det amerikanska medieinstitutet GLAAD. Av dessa lät hälften sina hbtq-karaktärer figurera i bild i mindre än en minut, och dessutom passerade endast nio av filmerna det så kallade Vito Russo-testet vilket mäter hur hbtq-personer egentligen framställs på film.

Det är knappast uppmuntrande siffror för en bransch som är en av de största producenterna av underhållning inte bara för vuxna, utan också för unga i den mest känsliga och formbara åldern. Det är heller inte kvantfysik att ringa in hur pass viktigt det är – för alla åldrar – att kunna spegla oss i det vi ser på film och tv. Studier har gång på gång bevisat hur starka förebilder och jämlik representation inom media har en unik potential att boosta självförtroendet hos de grupper, som i vardagen inte tillåts leva ut sin potential.

Ta bara sommarens biohit Wonder Woman, som fått miljontals unga flickor världen över att stolt dra på sig huvudkaraktärens klassiska superhjältinnekostym (låt vara att designen visar mer hud än nödvändigt) och sträcka på ryggen i nyfunnen kollektiv anda. När filmer som nämnda Moonlight och Carol sätter ljuset på den uppskattade tiondel av befolkningen som inte identifierar sig som cis-personer, är det också ett första stapplande steg mot ett filmuniversum som kan komma att representera mänskligheten något bättre än dagens stereotypa kassakor till storfilmer.

För medan resten av samhället ändå rör sig, om än sakta, mot lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning, går filmindustrin fortfarande en darrig kräftgång när det gäller hbtq-representation. Och även om de senaste svenska filmåren bjudit på pärlor som Nånting måste gå sönder, Kiki och Pojkarna är dessa exempel dock en försvinnande bråkdel av de drygt femtiotalet svenska filmer som får biopremiär varje år. Så låt oss nu hoppas att de hinder som så framgångsrikt rivits ner under det senaste decenniet fortsätter bana vägen för lika nyskapande som inkluderande filmer, där icke-heteronormativ sexualitet är något som lika gärna kan nämnas i förbifarten som att nödvändigtvis fungera som den filmiska motorn.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post På spaning efter den queerfilm som flytt first appeared on Opulens.