FILM. I begynnelsen är bilden, inte ordet, i Jan Troells ”Maria Larssons eviga ögonblick”, som hade sin världspremiär på Bergmanveckan år 2008. Till skillnad från typisk Hollywoodfilm, som styrs av dialog mellan skådespelare, låter Troell bilderna tala i egen rätt. Närbilder med lyhördhet är ett kännetecken i Bergmans mest berömda film ”Persona” som anses vara hans bästa, känd för sin närbild på två ansikten, Bibi Andersson och Liv Ullman, två ansiktshalvor som bildar ett ansikte. ”Den mest skoningslösa närbilden i filmens historia”, enligt den berömde brittiske filmkritikern Peter Cowie. Det är en film som är ständigt aktuell under Bergmanveckan.

Bergmanveckan 2018 firade givetvis Ingmar Bergmans 100 år med tre nya dokumentärfilmer, Jane Magnussons ”Bergman, ett år, ett liv”, Marie Nyreröds ”Den obesegrade kvinnligheten” och tyska Margarethe von Trottas ”Searching for Ingmar Bergman”. Tre filmer med kvinnlig blick på det manliga geniet.

För två år sedan var det åter dags för en affisch med ”Persona”-bild, denna gång på Bergman och Sven Nykvist, med texten ”Better Together”. Här syns det tydligt att det är två ansiktshalvor, inget intensivt ansikte med drag av skräckfilm. Men oväntat det året var den amerikanske skräckfilmsregissören Ari Asters samtal, om sin skräckfilm ”Disappointment Blvd”, där han slog fast att alla Ingmar Bergmans filmer är skräckfilmer. En aspekt att fundera över när Bergmanveckan nu firar 20-årsjubileum.

INGELA BROVIK

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apropå Bergmanveckan first appeared on Opulens.

TOPPLISTOR. Filip Hallbäck resonerar kring vad det är som gör att vissa filmer vinner experternas bifall och därmed kanoniseras genom prestigefyllda tidskrifters topplistor över de bästa filmerna genom tiderna.

Tidigare skrev undertecknad en essä till Feministiskt Perspektiv om Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles (från 1975), efter det att den filmen den första december utsågs till tidernas bästa film av filmtidskriften Sight and Sound. Det är en omröstning som skett en gång per årtionde sedan 1952 av en tillsatt grupp av filmkritiker och filmskapare. Bland annat skriver jag i min essä följande: ”Visserligen har tidskriftens kanonisering av filmer klandrats för att vara alltför präglad av eurocentrism och elitism, men samtidigt kommit att vara prestigefull och enormt inflytelserik på den västerländska filmhistoriens utformning och innehåll.”

Det resonemanget vill jag gärna vidareutveckla här i Opulens, och jag återkommer till det mer direkt mot slutet. Innan dess vill jag påpeka att historieskrivning alltid är en konstruktion för specifika syften och ofta säger mer om ens samtid än vad den gör om konstruerandet av det förflutna. Just omröstningen i Sight and Sound säger betydligt mer om filmtidskriften och den tidsanda den verkar inom, än vad den gör beträffande filmerna som kanoniseras genom rankningen.

Filmvetaren Laura Mulvey menar att det kan finnas två sammanhängande faktorer som bidragit till det faktum att ”den bästa filmen någonsin” för första gången råkar vara skriven och regisserad av en kvinna (Akerman). Den ena gäller en sorts historisk uppgörelse med den sexism som fullständigt genomsyrat det mesta inom och utanför filmindustrin, inte minst i Hollywood. Och då handlar det inte bara om arbetsmiljön och arbetsvillkoren för medarbetare, utan också att de sexistiska framställningarna av kvinnor såväl i manus som på vita duken. Den andra faktorn gäller det ökade intresset för ”långsamma filmer” i ett tidevarv när tempot är som extremt uppskruvat, till den grad att respekten för komplexitet och djupare resonemang försummas.

Visst finns relativt nya filmer som åtnjuter kritikernas bifall

Hur man än vrider och vänder på det, så finns inga objektiva mått på filmers kvalitet som sådan. I slutänden blir värderandet alltid subjektivt. Dock brukar det ofta givetvis finnas gemensamma kriterier för urvalet. Visst finns relativt nya filmer som åtnjuter kritikernas bifall, till exempel Spirited Away (Hayao Miyazaki, 2001), Brokeback Mountain (Ang Lee, 2005), De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck), Pans labyrint (Guillermo del Toro, 2006), Amour (Michael Haneke, 2012), Ida (Pawel Pawlikowski, 2013) och Parasite (Bong Joon-ho, 2019). Men, de filmer som hamnar på topplistor brukar i regel ha behållit sin klassikerstatus under mycket lång tid hos kritiker och ibland även hos publiken, till exempel Borta med vinden (Victor Fleming, 1939), Casablanca (Michael Curtiz, 1942) och Livet är underbart (Frank Capra, 1946).

Det finns de filmer som haft ett avgörande teknologiskt eller estetiskt inflytande på filmmediets utveckling, som gör att de därför ofta automatiskt hamnar på listor över bästa filmer, oavsett ens tycke och smak. Bland dessa hör Dr. Caligaris kabinett (Robert Wiene, 1920), Nanook, köldens son (Robert Flaherty, 1922), Pansarkryssaren Potemkin (Sergej Eisenstein, 1925), Napoléon (Abel Gance, 1927), Metropolis (Fritz Lang, 1927), Citizen Kane (Orson Welles, 1941), Cykeltjuven (Vittorio de Sica, 1948), Storstadshamn (Elia Kazan, 1954), De 400 slagen (François Truffaut, 1959) och Till sista andetaget (Jean-Luc Godard, 1960).

Frågan om vem som bör få benämnas som auteur har varit ett återkommande ämne hos filmvetare

Det finns också de stilbildande filmer som varit betydande, men kanske inte riktigt på samma uppenbara sätt som de ovannämnda. Jag tänker på L’Atalante (Jean Vigo, 1934), Spelets regler (Jean Renoir, 1939), Paradisets barn (Marcel Carné, 1945), Föräldrarna (Yasujirō Ozu, 1953), Slaget om Alger (Gillo Pontecorvo, 1966), Bonnie & Clyde (Arthur Penn, 1967), Easy Rider (Dennis Hopper, 1969), Gudfadern (Francis Ford Coppola, 1972), Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976) och Annie Hall (Woody Allen, 1977).

En tredje aspekt gäller auteur-traditionen. Frågan om vem som bör få benämnas som auteur har varit ett återkommande ämne hos filmvetare, liksom problematiseringen av auteur-teorin. Inte alltid, men ofta brukar det vara så att listor begränsar till en filmtitel per regissör, men även då blir valet av film betänkligt.

Vilken är Ingmar Bergmans bästa film och hur bestämmer man det? Det sjunde inseglet (1957), Persona (1966), Fanny & Alexander (1982) eller någon annan?

Vilken är Alfred Hitchcocks bästa? Fönstret åt gården (1954), Vertigo (1958), Psycho (1960) eller någon annan? Eller Federico Fellini? Vilken är hans bästa? Det ljuva livet (1960), 8 ½ (1963), Amarcord (1973) eller någon annan? Om detta går att diskutera fram och tillbaka.

I början när jag citerade ur min egen essä skrev jag att filmkanon ofta brukar kritiseras för att vara alltför präglad av eurocentrism och elitism, det vill säga att majoriteten av urvalet filmer kommer från västvärlden, företrädelsevis USA eller Frankrike.

De illustrativa exempel som jag angivit är verkligen inga undantag. Men också att det kan tyckas finnas inslag av småborgerligt snobberi i urvalet av filmer på listorna; att det finns något pretentiöst i det hela och att filmerna blir en sorts markör för ens kulturella samhörighet. Också om detta går det onekligen att diskutera, men en sak är säker: inget är hugget i sten. Nästa decennium kanske västvärldens filmkanon skakas om igen!

The post Helgessän: Föränderlig filmkanon first appeared on Opulens.

TEATERHISTORIA. Ivo Holmqvist gläds åt “Funkisregi” av Rikard Loman, en bok som på 400 sidor berättar om Ingmar Bergmans tid på Malmö stadsteater.

Funkisregi – Ingmar Bergman & Malmö Stadsteater 1952-1958
av Rikard Loman
Kira förlag

Mitt tidigaste teaterminne är Ludvig Holbergs klassiska Jeppe på berget som sattes upp 1953 på den imponerande stadsteatern i Malmö. Den hade invigts nio år tidigare, som den största i norra Europa.

Jag var nio år och förstås imponerad både av all marmor och av skulpturen av Thalia, en imposant dam i dubbel storlek. Det jag kommer ihåg från pjäsen var en skådespelare som hade nästan samma omfång och rondör, den väldige Benkt-Åke Benktsson, och särskilt den scen där de elaka skojarna kring den försupne Jeppe hissar upp honom i ett träd och inbillar honom att han har gått hädan.

Scenarbetarna fick slita ordentligt med taljor och tåg för att få upp denne omfångsrike aktör vars matchvikt nog var drygt tvåhundra kilo, kanske av något sjukdomstillstånd (han avled fyra år senare). Väggarna i hans hem var fulla av afrikanska och andra infödingsmasker, det framgick av ett reportage i Vecko-Journalen eller Idun. Året därpå spelade han gubben Hummel i Strindbergs Spöksonaten bland annat mot Naima Wifstrand som var lika tunn som han var tjock. Men den uppsättningen missade jag, liksom Goethes Faust med Max von Sydow och Gunnel Lindblom, båda mycket unga. Den pjäsen liksom många andra regisserades av Ingmar Bergman.

Om vad han åstadkom under sina år där kan läsas i den nyutkomna Funkisregi – Ingmar Bergman & Malmö Stadsteater 1952-1958 som Kira förlag lagt ner stor omsorg på.

Författare är Rikard Loman, universitetslektor i teaterns teori och praktik på Lunds universitets språk- och litteraturcentrum. Den är tillägnad hans föräldrar och minnet av Henrik Sjögren som avled för ett par år sedan och som under mer än tjugo år var kulturredaktör på Kvällsposten under den tidningens storhetstid – när man gjorde sig av med kultursidan blev han bland annat kulturattaché i Bonn. Han skrev flera böcker om Ingmar Bergman och teatern.

Rikard Loman har delat in sin encyklopediska genomgång i fem kapitel: om Bergmans tid före och efter Malmö, och om rum, tid, gestaltning och regi, alla med många underavdelningar.

De båda flitiga teaterkritikerna Hans Ruin och Harald Schiller saknas i registrets femton spalter, kanske recenserade de aldrig någon Bergman-uppsättning under de här sju åren. Men jag gläds åt alla bilderna på scen och salong, och på Bergmans trupp som ofta dubbelarbetade med film under vår och sommar, och teater på höst och vinter: Max von Sydow, Gunnel Lindblom, Bibbi Andersson, Toiwo Pawlo… Och på ett stort plakat är textat ”Repetition pågår! Var vänlig håll klaffen!” Men vem regisserade Benkt-Åke Benktsson som Jeppe?

The post Ingående skildring av Malmö stadsteaters guldålder  first appeared on Opulens.

FILMMUSIKAL. Bröderna Ron och Russell Mael har spelat tillsammans i kultbandet Sparks i över 50 år – och gjort sig kända för sin gnistrande kreativitet. Till Sverigeaktuella filmmusikalen “Annette” har bröderna både skrivit manus och musik.

I slutet av april nästa år kommer Sparks till Stockholm för en konsert. Det är i alla fall planen, bara pandemiläget tillåter det. Samtidigt som bandet förbereder turnén, som börjar i USA i mars, jobbar man med låtar till album nummer 24 och med synopsis och musik till en ny filmmusikal.

– Vi tycker om att samtidigt arbeta med korta låtar och med något som är ett längre narrativ. Det håller intresset på topp, säger Ron Mael till TT i ett Zoomsamtal från hemmet på Venice Boulevard i Los Angeles.

Det är Ron och brodern Russell som utgör grunden till Sparks. Bandet har funnits i över 50 år och fick sitt genombrott på 70-talet med hits som ”This town ain’t big enough for the both of us”. Under åren som gått har gruppen gett ut mer än 20 album. Nu i år är Sparks extra aktuella – dels genom Edgar Wrights dokumentärfilm om bröderna, dels genom filmmusikalen ”Annette”, som nu får Sverigepremiär efter att ha varit öppningsfilm i Cannes. Ron och Russell har både skrivit den och komponerat musiken.

– Vi hade haft idén till ”Annette” i åtta år. Sen träffade vi regissören Leos Carax i Cannes och det ledde till att han blev intresserad av att göra filmen, säger Ron Mael.

“Blev festivalens hymn”

”Annette” är en tragedi om relationen mellan en ståuppkomiker (Adam Driver) och en sångerska (Marion Cotillard). Den har en mycket anslående öppning där skådespelarna, och bandet, i en enda lång tagning går från en studio ut på Venice Boulevard och sjunger ”So may we start”.

– Det gjorde att den var en perfekt öppningsfilm i Cannes efter all nedstängning under pandemin. ”So may we start” – det blev festivalens hymn, säger Ron Mael.

Ron och Russell var närvarande hela tiden när det gällde musiken och sången – de menade att det var viktigt att hålla koll på stilen hos sångarna, och att Driver och Cotillard snabbt förstod hur bröderna Mael ville ha det.

– Mycket spelades in i Belgien och i Tyskland, och då höll vi oss borta. Det hade inte varit snyggt om vi varit där och lagt oss i.

Vill sätta upp Bergman-musikal

– ”Annette” har nu lett till att bröderna har kontakt med ett filmproduktionsbolag som vill att de kommer med ett manus till en ny filmmusikal.

”Annette” hade vi ju skrivit på spekulation utan att ha något bolag bakom oss. Det har vi nu, men det är som alltid svårt i filmbranschen att säga hur lång tid det kan ta.
Ron hoppas också få möjlighet att ännu en gång på något sätt sätta upp brödernas musikal ”The seduction of Ingmar Bergman”, som de skrev på beställning till Sveriges Radio och som framförts just i radio.

– Antingen som teaterföreställning eller som animerad film. Det finns en tidlöshet både när det gäller handlingen och musiken. Det här känner vi starkt för, och när vi känner starkt för någonting ger vi inte upp.

Gunnar Rehlin/TT

The post Kultband vill göra animerad film om Bergman first appeared on Opulens.

SJÄLVBIOGRAFI. Kan ett sjukt hjärta bero på bristande kärlek till en mor? Frågeställningen löper genom Daniel Bergmans självbiografi och debutbok “Hjärtat”. Men det var inte i den änden som han började.

När ovädret tilltar i höstmörkret utanför lyser Daniel Bergman plötsligt upp ordentligt.

– Kolla vad det regnar, jag älskar sånt här väder, vind och regn! utbrister han.

Erika Josefsson/TT

The post Daniel Bergman vägrar sätta på sig offerkoftan first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Hagai Levi är sannerligen rätt person att sätta arvet efter Ingmars Bergman i händerna på, konstaterar Charlotte Wiberg som förhandstittat på en aktuell remake av den svenska tv-serieklassikern.

Jag fick ta del av serien som har premiär på HBO Nordic 13/9 för ganska länge sedan nu. En remake (med Jessica Chastain i en av huvudrollerna) på Bergmans klassiska Scener ur ett äktenskap, serien som med stolthet satte fart på skilsmässotalen i Norden. Jag började titta med ljummet intresse: det var tämligen förväntat att detta skulle komma förr eller senare och även om omskaparen var skickliga Hagai Levi, med bland annat israeliska originalet till In Treatment i fickan, var jag rätt övertygad om det meningslösa i företaget. Bergman är ändå Bergman. Även om man för min del i princip gärna får snatta och omarbeta bäst man vill verkade en tryggt kvalitetsmärkt HBO-serie med i den mitt tycke rätt beige och strömlinjeformat attraktiva Chastain som stjärnlockelse i ett försök att återskapa den bergmanska magin ett hopplöst företag.

Och jag började titta och min skepsis verkade befogad. Jag har blivit ombedd att inte berätta allt som händer och dessutom försedd med disclaimern att det jag fått ta del av inte nödvändigtvis kommer att vara slutprodukten. Det är ett work in progress. Jag vet alltså inte om greppet att låta själva inspelningssituationen synas, vad som ser ut som ett typiskt brechtianskt grepp som Bergman förvisso också använt sig av men är rätt antitetiskt till hans intima tilltal, kommer att behållas men om jag vore Levi, tänkte jag, skulle jag skippa det. Inga större överraskningar visar sig i övrigt. Bergmans inledning med en veckotidningsintervju har gjorts om till ett deltagande i ett forskningsprojekt, middagen med det hemska grälande paret är en middag med ett ointressant par adapterat till vår tid och den polyamorösa trenden, det händer förutsägbara (och jag menar inte bara förutsägbara i meningen att jag sett originalserien) saker, inget griper tag. Jag ser ett och ett halvt avsnitt.

Det är ”ombytta roller” men inte med en enkel spegelbild.

Några veckor senare tänker jag att jag kanske kommer att skriva om serien, och förklara varför den är så misslyckad. Jag börjar titta igen, där jag slutade. Men nu tänder det plötsligt till. Och inne i tredje avsnittet är jag helt fångad. Intensiteten finns där, allting funkar. Levis förändring av parets genusstruktur träffar helt rätt. Det är ”ombytta roller” men inte med en enkel spegelbild. Här finns inte längre perspektivet med skilsmässa som något helt frigörande, annat än i glimtar av en viss utvecklingsprocess som inte nödvändigtvis är enbart av godo. Naturligtvis kan inte heller parets barn hållas helt utanför i dag (märkligt nog är i stället huvudpersonernas arbeten väldigt abstrakta). Parets interaktion är förvisso mindre explosiv än hos Bergman, och det är ofrånkomligt. I gengäld finns det kanske mer av nyansering. Och skådespelarna fungerar utmärkt, plötsligt finns intimiteten där och jag är lika tagen av Chastains Mira som av Oscar Isaacs Jonathan.

Tydligen var det så att Daniel Bergman hörde av sig till Levi och föreslog att denne skulle göra en remake på Daniels faders serie. Det är bara att konstatera att Bergman den yngre visste vad han gjorde. Hagai Levi är sannerligen rätt person att sätta arvet efter Ingmars Bergman i händerna på. När serien är slut och metagreppet att visa publiken skådespelarna, till skillnad från rollfigurerna, dyker upp igen är det som att det trötta distanseringsgreppet i stället blir till ett vitalt sätt att visa hur verkligheten utanför både blöder in i och ut ur fiktionens bubbla. Och jag hoppas att det får vara kvar. Scenes From A Marriage börjar kanske stapplande men blir till en stark serie som förtjänar hitta en stor publik, kanske till och med en lika stor publik som Scener ur ett äktenskap hade. Den lär dock inte ha någon större samhällseffekt; möjligen skulle den kanske, tvärtemot originalet, kunna få ett och annat par att vara lite mer rädda om varandra.

The post Hagai Levi är en värdig förvaltare av Bergmans arv first appeared on Opulens.

VINYL. Veckans vax är tillbaka efter sommaruppehållet och Jesper Nordström har fyndat en polsk klassiker på loppis.

När Ingmar Bergman valde en kvinna som är internationell konsertpianist, med Schubert som specialitet, för att gestalta ett slags borgerlig och kylig arrogans i Höstsonaten så var det sannerligen inte taget ur luften

Solopianospel utgjorde tillspetsat uttryckt den första formen av hemmamusik och det kom an på de sysslolösa kvinnorna att spela, konversera, brodera. Lagom kulturellt men lite uddlöst månne. Allt detta lyser ur Ingrid Bergmans rollgestalt med en fascinerande komplexitet.

Men nu ska det inte handla om Schubert utan om polacken Stanisław Moniuszko som gick i Schuberts fotspår och jag lyssnar till hans musik på samma sätt som borgarherrarna i kravatt kanske gjorde på 1800-talet: litet disträ, med ett halvt öra till tonerna som en vacker ljudtapet.

Och så var det ju det här med kultursalonger i Paris. Det är bara att inse att det inte blir några sådana i min brunmurriga hyreslya från 70-talet med korkmattor och vävtapet. Men man gör ju sitt bästa för att vårda eskapismen och den här musiken förlänar något gammaldags till de stunder man tar sig tid laga en fransk köttgryta medan man slår ett glas i kastrullen och ett glas i kocken… eller varför inte när man vågar sig på ett mormor-recept på mannagrynsfromage med kanderade violer.

Jag tror mig ha torrt på fötterna när jag säger att det fokuserade allvarliga lyssnandet på klassisk musik är ett historiskt falsarium. Det åts och dracks till Mozart vid hoven. Det gjordes upp affärer till Chopin. Så då ser jag inget fel i att lägga på en knastrig loppisskiva med Polens stora nationalkompositör till köksbestyren heller. Det är också så bra som tidmätare. En sida på 20 minuter mäter upp hur lång tid man har lust att lägga på en sådan syssla som att diska.

The post Veckans vax: En vacker ljudtapet från Polen first appeared on Opulens.

FILMHISTORIA. Det är suveränt läsbart och läsvärt om allt det sevärda som svenska filmregissörer åstadkommit, tack vare manuskriptförfattare som tills nu mest funnits i skuggan av historien, skriver Ivo Holmqvist. 

Johanna Forsmans och Kjell Sundstedts Det svenska filmmanusets historia som just kommit på Bonniers är – för att citera Povel Ramel  – ett gediget arbete på område som hittills inte kartlagts mer än styckevis och delt. Det är en nästan bedövande detaljerad översikt (det trespaltiga registret upptar ett dussin sidor!) av ett ibland ganska snårigt ämne, och alltigenom läsvänligt med roande och lättsamma anekdoter, snabba sammanfattningar men också många längre där sådana behövs. Det är en suverän uppslags- och bredvidläsningsbok  i dessa tider när SVT fyller etern från framför allt Svensk Filmindustris  lager, inte bara med Thor Modéens och andras pilsnerfilmer (”Pensionat Paradiset” är den mest kända) vars lustigheter bleknat med åren även om de kan ha sitt sociologiska intresse, utan också med Hasse Ekmans och andra mera sevärda från det förflutna.

Historiken tar avstamp i olika experiment med Laterna Magica redan på 1600-talet (Ingmar Bergmans titel på självbiografin var välvald), och sedan med de tyska bröderna Skladanowsky som visade rörliga bilder på Stockholmsutställningen 1897 men som sedan snabbt blev passerade av de franska bröderna Lumière, ett ljust och lämpligt efternamn i sammanhanget.  Historiken går fram decennievis, med en uppsjö av kända namn: till en början Charles Magnusson på Svenska Bio och Henning Berger som hörde till manschettproletärerna i Chicago och skrev läsvärt om det när han återvänt till Sverige. Han var bra på att ta rundlig betalt för snabbt hopsnickrade filmmanus – tusen kronor för en natts arbete 1905, motsvarande femtiotusen i dagens mynt. Därpå roliga sidor om den frodige Sam Ask (matchvikt 176 kilo) som flödade över i sina monologer på krogar i Lund och sedan i Stockholm där han kortade ner världslitteraturens mästerverk till 125 sidor, för Dahlbergs förlag – och flitigt skrev för filmen.

Frank Heller nämns som hastigast, men Frank Heller och filmen som Göran Wessberg redigerade (Pelotard Press 1914) saknas i bibliografin, liksom Anders Palms Möten mellan konstarter (Norstedts 1985) där ett detaljerat kapitel handlar om Hjalmar Söderbergs filmmanus till novellen ”Pälsen”. Tjugotalet domineras sedan av Hjalmar Bergman (död 1930) och särskilt hans hustru Stina som snabbt blev mycket aktiv på SF i Råsunda. Hennes filmmanus till mannens USA-besvikna roman Dollar kan för övrigt läsas i sin helhet på nätet, på Projekt Runeberg. På ett berömt foto taget på en atlantångare på väg västerut ses Mauritz Stiller, Hjalmar Bergman, Victor Sjöström och Greta Garbo. För de båda första slutade USA-äventyret snöpligt, för de senare desto bättre.

Den sista riktigt lyckade filmen av Sjöström-Seastrom blev ”The Wind” 1928, med Lilian Gish som försöker hålla ute den yrande sanden från uttorkade åkrar, ett sisyfosarbete på ett homestead i mellanvästern. Den nämns inte, förklarligt nog, romanen den utgick från är amerikansk, liksom manus. Men ”Terje Vigen” finns med, fast förlagan var norsk, Henrik Ibsens dikt om den strävsamme sjömannen. Med samma rätt kunde därför en annan film ha nämnts, ”Vid vägen” som är den enda som Max von Sydow regisserade, en varsam adaptation av Herman Bangs melankoliska korta roman om hustrun till en stins på danska landsbygden, en stillsam syster till Emma Bovary som dock saknar all upprorslusta.

Selma Lagerlöf lade sig till en början inte i hur hennes romaner transformerades till stumfilmer men blev senare mycket aktiv i deras tillkomst. Hon gillade Sjöström och ogillade Stiller – båda åstadkom mästerverk tack vare henne. Kapitlet om trettiotalens och fyrtiotalens politiska aktivism (till en början utrikespolitiskt försiktiga) är särskilt intressanta, med manus av Bertil Malmberg, Sigfrid Siwertz, Ragnar Josephson, Karl Ragnar Gierow, Ivar Lo och Vilhelm Moberg, lite senare av Walter Ljungqvist med den Hemingway-inspirerade ”Ombyte av tåg” som blev ett svenskt svar på David Leans ”Brief Encounter”. Hittills undanskymda eller okända insatser lyfts fram i ljuset, av Elin Wägner, Mimmi Pollak, Ulla Isaksson (vars variant av den medeltidsballaden ”Herr Töres döttrar i Vänge” blev Ingmar Bergmans mästerverk ”Jungfrukällan”). Och förstås Astrid Lindgrens samarbete med Ole Hellbom. Inte oväntat dominerar sedan Hasse Ekman (ordentligt uppvärderad på de senaste åren) och Ingmar Bergman, och då har man bara kommit två tredjedelar in i boken.

Och därefter Bo Widerberg, Jan Troell och Vilgot Sjöman – när kontrakten skrev med de medverkande i hans ”Jag är nyfiken-filmer” valde alla utom han själv för säkerhets skull själv ett fast engångshonorar. För att hjälpa till i starten med det riskabla företaget skrev han i stället ett med avräkning. Och så kom skandalsuccén i USA där ”Jag är nyfiken – blå” var en säljande titel. Efter att den släppts av amerikanska tullen  flockades folk som var vana vid blue movies till visningarna på Manhattan. Pengarna flödade in, och Lena Nyman och Börje Ahlstedt blev naturligt nog sura. Men de kompenserades med intäkterna från en följande bok, avslöjar nu Sjömans son.  En inspiration till kameravinklarna i den första fick Vilgot Sjöman i vår studentlägenhet under Lundakarnevalen 1966, som jag skrivit i annat sammanhang.

Sedan följer sammanfattningar om Roy Anderssons, Niklas Rådströms, Lukas Moodyssons och en mängd andras insatser som manusskribenter, bland dem Ruben Östlund (avslutningsvis hoppas man på ännu en kommande guldpalm – han har fått fem Guldbaggar, en Guldbjörn i Berlin och en Guldpalm i Cannes (för ”The Square” som är en ganska gräslig film), och ett överflöd av lika genomintressanta sidor om ändrade arbetssätt och arbetsvillkor, bland annat från improvisationernas tid. Av företalet framgår att Johanna Forsman och Kjell Sundstedt som tidigare skrivit en bok om kvinnliga manusförfattare i Sverige har lagt tio år på att vaska fram ur tidens ström alla detaljer till denna inspirerade överblick. De har hittat mycket guld (på SVT Play kan man just nu se Chaplins ”Guldfeber” som är ännu bättre än hans ”Chaplins pojke”). Det är suveränt läsbart och läsvärt om allt det sevärda som svenska filmregissörer åstadkommit, tack vare manuskriptförfattare som tills nu mest funnits i skuggan av historien. Men inte längre!

The post Läsvärt om det sevärda first appeared on Opulens.

FILMREGISSÖR. Utställningen inspirerar som film, konst, hantverk och rent intellektuellt, skriver Maria Johansson som sett en aktuell utställning på Kulturhuset om och med filmregissören Roy Andersson.

Roy Andersson på Kulturhuset
28 maj 2021 – 9 januari 2022

Roy Anderssons första film ”En kärlekshistoria” blev en braksuccé, en generationsfilm. Han blev rikskändis och ett välbekant ansikte i TV och media. Hans andra film blev ett brakfiasko. Han funderade länge efter den första succén, det enda han visste var att han inte ville göra en likadan film igen. Han gjorde till slut något helt annat. Filmen ”Giliap”, som berättar om introverta människor som inte förmår kommunicera, ledde till att Roy Andersson slutade göra långfilmer under de följande 25 åren. När jag nu ser om den har jag svårt att förstå varför den gick så dåligt. Den var kanske före sin tid, de lågmälda replikerna och ett oglamoröst budskap synkade inte så bra med 70-talets framtidsoptimism. Att Ingmar Bergman sa till Roy Andersson att han borde sluta göra film, hjälpte inte heller. Istället ägnade han sig åt att göra reklamfilm. Och slipade på sitt filmspråk. I Kulturhusets utställning är reklamfilmerna väl dokumenterade. Och det är några av de bästa reklamfilmer jag har sett. De är nästan konst. Vid 57 års ålder gör han succé igen med långfilmen ”Sånger från andra våningen”. För övrigt säger Roy Andersson att han är besviken över att den inte ledde till en större debatt om nedmonteringen av välfärden.

Utställningen är både pedagogisk och stämningsfull, indelad i avdelningar som vardagen, livet, skuld, döden, klassamhället, rummet och kärleken. Det har alltid stormat kring Roy Andersson liksom under radarn. Att han upprört kvinnor så pass att det skrivits litteratur om det har knappast undgått någon. Men även när han gör något så torrt som informationsfilm åt Socialstyrelsen 2013 stormade det. Han anklagades för att ha gått på en desinformationskampanj från Stasi. Vilket han bestämt förnekade. Filmerna berättar om människans utsatthet, skörhet, sårbarhet. Man måste ändå försöka älska sin nästa, även om det är svårt och mycket kan komma vägen, menar Roy Andersson. Skådespelarna är ofta oskolade och replikerna verkar anpassade till de specifika rollinnehavarna. Han ger inte intryck av att vara manipulativ eller maktlysten som demonregissörer typ Ingmar Bergman eller Rainer Werner Fassbinder men däremot präglad av att vilja kontrollera sitt eget liv och arbete. Han ger också intryck av att styras av en genuin nyfikenhet på och förundran inför mänskligheten.

Filmerna produceras i huvudsak i Roy Anderssons filmstudio, Studio 24, på Sibyllegatan 24 i Stockholm. Där bygger han sina omsorgsfulla scenografier, med assistans av Björn Runge, Levan Atkin och sin högra hand filmproducenten Johan Carlsson. Säkert finns det fler runt honom som har betydelse för filmernas tillkomst, hans studio verkar vara fylld av medarbetare som ägnar sig åt att realisera, organisera och marknadsföra Anderssons filmer såväl som hantera hans temperament och på senare år tilltagande alkoholkonsumtion. Roy Andersson säger att han utan studion aldrig hade kunnat utveckla sitt filmspråk. Och Kulturhusets utställning visar hur viktig scenografin är för Roy Anderssons filmskapande. Hans filmer tycks i det närmaste vara 90 procent scenografi. Det innebär att stora delar av hans berättelse byggs in redan i skapandet av scenografin. Vad som än spelas upp där får intressanta undertoner. Han lägger bokstavligen ned oändligt med tid på att det ska bli exakt rätt. Exakt rätt rekvisita, rätt position i rummet, rätt kroppsspråk.

Utställningen visar hur viktiga helbildstagningarna, de så kallade tabloiderna, eller som Roy Andersson säger ”den komplexa bilden” är för resultatet. De påminner om målningar. Hans arbetssätt påminner om hur en målare skissar inför en målning. Helbildstagningarna ger ofta en creepy känsla. Det kan bero på att de är statiska likt övervakningsfilmer, rummet är konstant, bara personerna i rummet förflyttar sig. Det är troligt att Roy Andersson influerat även konstnärer från en yngre generation. Jag kommer osökt att tänka på Ann-Sofi Sidéns konstprojekt med övervakningsfilmer, exempelvis ”Who Told the Chambermaid” och ”Prop for Worldpicture II”. Hon har också ett starkt allvar som påminner om Roy Anderssons. Även ett perifert, stilla, dubbelbottnat måleri som Göran Rydéns och framför allt den nyligen debuterande målaren Leif Engströms, vars förortsmotiv tycks komma nästan direkt från Studio 24, dyker upp i tankarna. Det gör även Henrik Ekesiöös socialrealistiska skulpturer som sägs föreställa hans pappa, oftast i ett tillstånd av bakrus.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Utställningens titel är ”Om detta att vara människa”. Roy Andersson benämner i en intervju livet som en tragedi, inget liv slutar med en happy end menar han. Han verkar fundera mycket över det till synes meningslösa med mångas liv. De första 15 åren är avgörande för hur livet därefter blir, säger han om uppväxtens betydelse. Det är dessa år vi kommer tillbringa resten av livet med att fundera över. Roy Anderssons pappa var boxare och alkoholiserad. När Roy var 12 år slutade pappan tvärt att dricka på grund av en allvarlig depression. Och Roy Andersson berättar i en intervju om hur fascinerad han är över sin pappas helt olika sidor, å ena sidan en tuff boxare, och andra sidan känslig och sårbar. Det påminner om flera av hans filmkaraktärer.

Denna utställning, som kan vara Kulturhusets bästa eller åtminstone mest omsorgsfulla, är enligt dem själva den största och mest omfattande utställningsproduktion de gjort. Den är även den största utställningen som gjorts om Roy Andersson. Det är svårt att komma på något svenskare än Roy Andersson. Jag såg vid ett tillfälle en känd amerikansk artist intervjuas om vad hon tyckt om Sverige under ett besök på 90-talet. Sverige är jättefint svarade hon, men la till ”but Jeezez, lighten up a bit swedes, it seems like you all are considering to commit suicide, why so gloomy”? Av någon anledning tycks just det väldigt svenskt, att reflektera över det mindre glamorösa med att vara människa. Svårmodet. Men utställningen inspirerar som film, konst, hantverk och rent intellektuellt. Roy Andersson säger i en intervju att ju äldre han blir desto större blir hans insikt om hur otroligt viktig konsten är för människan och det är med den känslan jag lämnar utställningen.

The post Konsten allt mer nödvändig first appeared on Opulens.

DETALJER. I dag vill vi inte bara veta varje detalj om en film – vi kräver helt enkelt att få veta allt. Vad vi vinner på det, vad som går förlorat och om den ouppnåeliga filmskaparens tid är förbi återstår att se, skriver Karolina Bergström.

Som före detta filmskoleelev blir en bortskämt van vid att frossa i skrönor från diverse filminspelningar. Som när skolans fotolärare gav en detaljerad beskrivning av hur den Arri-kamera som skulle göra en episkt lång glidning förbi ett brinnande hus i Andrej Tarkovskijs Offret helt enkelt hängde sig när huset väl tänts på, med följd att man fick bygga upp ett nytt hus för dyra pengar och ta om hela scenen. Eller, när en namnkunnig dokumentärfilmare på besök drog en mustig anekdot om hur han, med några öl under västen, en sommarmorgon kört i timmar för att hitta det perfekta morgonljuset vid den perfekta insjön, bara för att toppa med en tirad mot en av våra utarbetade klasskamrater som råkat somna till för en mikrosekund.

Men i dag behöver ingen gå på filmskola, eller för den delen hänga på filmfestivaler och lyssna på regissörsprat, för att få insiderinformation om var man hittar det skiraste morgonljuset eller vilka kameror som är filmvärldens no-go-zoner. Genom den amerikanska streamingtjänsten MasterClass kan vem som helst sedan några år inte bara ta del av Sandman-författaren Neil Gaiman bästa skrivtips eller Vogue-redaktören Anna Wintours ultimata ledarskapsråd, utan även få en hop digitala filmlektioner av filmnamn som Spike Lee, David Lynch och Martin Scorsese.

Här ger Scorsese sina bästa lågbudgettips, Spike Lee avslöjar konsten att skriva filmmanus för hand och David Lynch redogör för hur allt som behövs för en film är sjuttio idéer på lika många pappkort. Även den tyske maratonfilmaren Werner Herzog finns representerad på kursplattformen, där Fitzcarraldo-regissören delar med sig av åsikter som onyttan av filmskolor och krassa citat som ”De (filmteamet) behöver inte älska mig – men de behöver älska vad de håller på med”.

Det senaste pandemiåret har många av oss suttit mer framför datorn än någonsin, och i sammanhanget blir det bara logiskt att också kunna ta del av filmikonernas bästa tips hemma i soffan. Men vad händer med det mystiskt svårfångade och suggestivt odefinierbara med filmskapandet, med filmerna vi älskar och som kanske till och med format våra liv, när vi kan ta del av varje nyans och intention bakom dem genom en platt skärm? Kan vi se på Twin Peaks-fadern Lynch på samma sätt även efter att han har sålt sin transcendentala filmsjäl till kapitalet, och vill vi verkligen höra varje detalj av filmkameleonten Herzogs krassa produktionssyn?

Dokumentationer av och redogörelser för filminspelningar är inget nytt under solen. Ta vilken köpt vod-film, dvd eller Blu-ray-skiva som helst och du får inte bara dussintals rimligtvis bortklippta scener på köpet utan även en hoprafsad making of-dokumentär. För den som dessutom vill frossa i produktionsumbäranden redogör dokumentärfilmer som Hearts of Darkness och Lost in La Mancha för varje plågsam detalj av de slitsamma inspelningarna av Apocalypse Now samt The Man Who Killed Don Quijote. Men här finns också en klädsam distans till det skildrade, som ofta väcker fler frågor än det besvarar.

”Oavsett min egen tro eller mitt eget tvivel som är helt utan betydelse i detta sammanhang är det min åsikt att konsten förlorade sin livgivande betydelse i det ögonblick den skilde sig från kulten. Den skar av navelsträngen och lever ett egendomligt sterilt andrahandsliv, avlande och degenererande sig själv.” Citatet kommer från ett föredrag hållet av Ingmar Bergman vid Lunds universitet 1954, och även om Bergman knappast pratade om MasterClass-fenomenet går det ändå att dra vissa paralleller.

Hade då ”dämonregissören” kunnat bli lika ikonisk med en egen digital filmlektionsserie? Det får vi aldrig veta, även om svaret troligtvis är nja. Men det enkla svaret är kanske också att den digitala erans förväntningar på konstant information totalt har ritat om bilden av vad som utgör en mytomspunnen filmskapare. I dag vill vi inte bara veta varje detalj om en film – vi kräver helt enkelt att få veta allt. Vad vi vinner på det, vad som går förlorat och om den ouppnåeliga filmskaparens tid är förbi återstår att se.

The post Filmskapare in på bara skinnet first appeared on Opulens.

BERGMANVECKAN. När skådespelaren Lena Nyman gick bort 2011 lämnade hon efter sig 17 papperskassar med dagböcker. Hon hade själv fattat beslutet att de skulle göras tillgängliga för omvärlden.

Utifrån detta gedigna privatarkiv har filmregissören Isabel Andersson gjort dokumentärfilmen “Lena”. I ett pressmeddelande utlovas att publiken ska komma Lena Nyman “nära inpå livet med allt vad det innebär av kärlek, arbete, teaterliv, skrivande, alkohol och kroppshets. Där finns också den skärpta och fyndiga politiska blick som gör henne så brinnande aktuell än i dag.”

“Lena” får premiär under Bergmanveckan och ska sedan ha biopremiär den 17 september. Under Bergmanveckan visas även en retrospektiv över Lena Nymans filmer.

Bergmanveckan invigs den 29 juni.

TT Nyhetsbyrån

The post Film om Lena Nyman inviger Bergmanveckan first appeared on Opulens.

KLASSIKER. Strömningstjänsten SF Anytime bjuder 70-plussare på gratis film. Mellan den 9 april och den 31 maj visas ett antal svenska klassiker för de som är 70 år eller äldre.

Sammanlagt rör det sig om 52 filmer, bland andra “Sällskapsresan”, “Yrrol”, “Varning för Jönssonligan”, “Det sjunde inseglet” och “Fanny och Alexander”.

“Vi vill erbjuda alla människor över 70 år möjligheten att fylla sin tid med upplevelsefyllda stunder, speciellt nu när många inte kan umgås med familj och vänner i samma grad som vanligt”, säger Jessie Ross Skärvad, Head of Marketing & Sales, SF Anytime, i ett pressmeddelande.

TT Nyhetsbyrån

The post SF Anytime bjuder 70-plussare på gratis film first appeared on Opulens.