FILM. Ingela Brovik tipsar om tre sevärda filmer på bio just nu. ”Djävulen bär Prada 2”, ”Michael” och ”Bamse och havets hemlighet”.

Intressant uppföljare till film med kultstatus

”Djävulen bär Prada” (The Devil Wears Prada) är en roman av Lauren Weisberger. Den utkom 2003 och blev en bestseller. För 20 år sedan filmatiserades den med Meryl Streep och Anne Hathaway i huvudrollerna. Filmen räknas som en kultklassiker.

Nu kommer alltså en ny film – en uppföljare som vill fortsätta berättelsen om den framgångsrika chefredaktören för det lika framgångsrika modemagasinet. Bokens och filmernas magasin är löst baserat på Vogue i New York, ett av de bästa i sin genre. Det är fullsatt på bion när ”Djävulen bär Prada 2” visas.

Filmen är regisserad av David Frankel efter ett manus skrivet av Aline Brosh McKenna. I rollen som chefredaktör gör Meryl Streep en alldeles utmärkt rolltolkning som den stentuffa ledaren – hon som bestämmer allt i modemagasinet, beundrad och fruktad av sina medarbetare.

Det är en oavbrutet intressant berättelse om kvinnlig makt, starkt och elegant gestaltad av Meryl Streep. Filmen rör sig mellan komik och smärta, med närmast våldsam kraft i maktens korridorer.

Publiken pendlar mellan skratt och nästan gråt, mellan förvåning och spontana utrop: Men vad sjutton? Det är en riktigt intressant film – på ett oväntat sätt – med stilfull humor och ironi. Den kan bli en ny kultklassiker som visar det många av oss kanske ännu inte riktigt har förstått i vår egen tid. Nämligen hur tidningsbranschen och modeindustrin har förändrats i grunden.

Kanske kommer filmen extra lägligt just nu, som ett sätt att mildra Hollywoods kris – en kris som kommer till uttryck, både direkt och indirekt, på årets filmfestival i Cannes, där Hollywoodfilm tidigare haft en stark position.

Filmen om Michael Jackson väcker blandade känslor

En annan aktuell Hollywoodfilm på svenska biografer är ”Michael”, ett musikdrama i regi av Antoine Fuqua, med Jaafar Jackson i rollen som den världsberömde Michael Jackson. Popstjärnan Michael Jackson slog världen med häpnad och nådde enorm framgång såväl kommersiellt som konstnärligt. Senare drabbades han av anklagelser om övergrepp mot två unga personer, en skandal som hotade att förstöra hans karriär och som skulle leda till en rättegång i USA senare samma år.

Inget av detta tas upp i filmen ”Michael”, som i stället skildrar hans genombrott. Den unge släkting som spelar rollen framstår som osårbar i sin musikaliska framgång. Filmen innehåller scener från konserter med enorma publikhav som fyller lokalerna till bristningsgränsen, med ovationer och jubel.

Det är en maximal framgångssaga som slutar illa – en smärtsam film med fantastisk musik, som gör publiken splittrad mellan att både uppskatta och ifrågasätta filmen.

”Bamse och havets hemlighet” övertygar

En helt annan film, som hade premiär i slutet av förra året men fortfarande går på vissa biografer. för en ung publik, är ”Bamse och havets hemlighet”. Det är en svensk tecknad film, i regi av Christian Ryltenius och den riktar sig egentligen till alla åldrar – från 0 år och uppåt, enligt bioannonsen.

Filmen handlar om den välkända björnen Bamse, som är nyfiken på världen omkring sig – havet, himlen, båtarna och allt annat han ser – och vill veta mer om den. Det är en genialt tecknad film, fylld av lekfull glädje i skildringen av livet, kärleken, naturen och mycket annat.

”Bamse och havets hemlighet” präglas av en stark kärlek till bildkonsten, vilket gör att den går rakt in i hjärtat på oss i publiken. Den går nu också att streama via SF Anytime, Apple TV, Viaplay och Prime Video.

The post Film på bio – 3 sevärda filmer i början av juni first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om tre sevärda filmer på bio just nu. Det rör sig om två spelfilmer och en dokumentär. 

Sevärd men mörk film om en poet

”En poet”, i regi av Simón Mesa Soto (Colombia), är en mörk komedi som hade sin urpremiär i Cannes förra året, vann pris där och nyligen har haft Sverigepremiär på bio. Den har förutsättningar för att bli uppskattad även av en svensk publik.

Det var dock inte särskilt mycket folk i biosalongen när jag var där för att se filmen om den melankoliske poeten Oscar som gav ut en poesibok för länge sedan. Trots att han är vuxen bor han hemma hos sin mamma och han har dessutom en tonårsdotter som helst inte träffar honom. Om kvällarna hänger han på baren där han ofta grälar med både vänner och ovänner.

Hur ska Oscar kunna förändra sitt liv? Det är en film med svart humor som berör, men den bjuder inte på någon ljus eller försonande berättelse. I stället får vi anti-hjältar och en skådespelarinsats där huvudrollsinnehavaren som den motvillige poeten gör ett mycket bra jobb. Men vart leder det? Det får vi i publiken fundera på och diskutera efteråt – en sevärd om än mörk film.

Mörk dramakomedi av Jarmusch

”Father Mother Sister Brother”, i regi av Jim Jarmusch, har recenserats tidigare, av Ulf Bjereld, här i Opulens. Det rör sig om en mörk dramakomedi om vuxna barn som träffar sina föräldrar. Först möter vi en äldre pappa, spelad av Tom Waits, som tar emot sina söner, där en av dem spelas av Adam Driver. Med rastlös energi vill den yngre sonen kolla läget med sin pappa, men pappan håller distans och har ingen lust att berätta något viktigt.

Resultatet blir en tomhet i mötet mellan far och vuxna söner, som Jarmusch gestaltar indirekt. Ibland låter han filmkameran ta plats ovanför matbordet, där tallrikar och glas blir som en kartbild – eller av något annat på stort avstånd. Det uppstår en smått absurd stämning kring bordet mellan en far och söner som inte har setts på länge och som nu försöker hitta tillbaka till relationen.

Likadant blir det när filmens andra del utspelas hos en äldre kvinna som bjuder hem sina vuxna döttrar på middag. Mamman är elegant i snygg klänning och högklackade skor. I den här delen medverkar också skådespelare som Charlotte Rampling och Cate Blanchett, och de skapar ett kraftfält som samtidigt rymmer en ambivalens hos denna kärleksfulla men lite deppiga mamma. Tomheten mellan mor och vuxna döttrar speglar den mellan far och söner, och även här tar filmkameran plats ovanför matbordet med glas, tallrikar och mat – ett perspektiv som blir till en kartbild av en stad, en måltid, en familj långt borta.

En intressant film som skildrar tomhet genom filmkamerans rörelser och Jarmuschs stillsamma regi. Ensamhet och familjens oförmåga att skapa kontakt mellan familjemedlemmarna gestaltas tydligt – trots att man vill. Det är en bitterljuv film om familjerelationer, som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till.

En film som ger nya perspektiv

En helt annan sorts film är ”Haiyu. Rebellsångerskan Mariem Hassan och kampen för ett fritt Västsahara”. Filmen är resultatet av ett samarbete mellan två filmkollektiv,  Saharawi Voice och RåFilm. Saharawi Voice är ett kollektiv av sahariska filmskapare och berättare baserat i de sahariska flyktinglägren i Algeriet. Det är en dokumentär som följer sångerskan Mariem Hassan på turné med orkester, där hon framträder runtom i Västsahara. Filmen distribueras via Råfilm och visas på utvalda svenska biografer. Själv såg jag den på Biograf Panora i Malmö den 6 maj 2026.

Filmen ger en annorlunda bild av tillvaron i Sahara, öppnar nya perspektiv på denna del av världen och visar hur man kan lära sig att se tillvaron med en annan blick.

The post Film: Sevärt på bio i maj 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från Ifema+, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som nu har hållits för 20:e gången.

Ifema+ – 20:e upplagan av International Female Film Festival
Malmö 2026

Den 20:e upplagan av Ifema+, International Female+ Film Festival i Malmö, har just avslutats med en vecka av intressanta, nyskapande filmer från hela världen på biograf Panora i Malmö. Med det i år tillagda plustecknet vill festivalens arrangörer signalera att det är välkommet med bidrag från queera, trans- och icke-binära personer. Filmerna har också visats i ”digital salong” i samarbete med Draken Film.

”Strejkarna”, som är en svensk dokumentärfilm i regi av Helena Molin, var en av de filmer som visades sista dagen, helt utsåld på biografens största biosalong, följd av en livfull debatt mellan deltagare i filmen och en engagerad publik, ett samtal som pågick länge.

Dokumentärfilmen följer, under sju års inspelning, en grupp tonåringar som tar plats utanför Sveriges riksdag med handskrivna plakat som kräver åtgärder för att rädda klimatet och på så sätt startar en av de största ungdomsrörelserna i nutid. En av dem är Greta – tjejen som vi minns med plakatet ”Skolstrejk mot klimatet” – men här i filmen får vi i publiken följa ett kollektiv av tjejer och killar. Det rör sig om unga aktivister som engagerar sig i demonstrationer, förhandlingar och politiska konfrontationer, samtidigt som rörelsen växer snabbt.

”Strejkarna” är en av de bästa filmerna på årets Ifema+, som firar 20 år med ett extra intressant och bra program. Festivalen visar spelfilm, dokumentärer och kortfilmer av kvinnliga regissörer och ger viktiga perspektiv på den tid vi lever i.

Invigningsfilmen ”Vanilla”, i regi av Mayra Hermosillo (Mexiko), är en spelfilm om en grupp kvinnor i ett hus i 1980-talets Mexiko som kämpar för att rädda sitt gemensamma hem.

Storyn skildras genom den åttaåriga flickan Robertas blick. Hon har koll på läget. Vi får se tuffa kvinnor som har ont om pengar men ingen lust att ge upp. Det hela förstärks av barndomens magi. Det är en stark, poetisk film med lekfullhet mitt i allvaret.

Paneldiskussionen med regissörer och filmfotografer är mycket intressant att ta del av – ett programpass som fördjupar perspektiven och sprider energi på festivalen.

Detsamma gäller Work in progress, med nya verk på gång att se fram emot, och inte minst kortfilmsprogrammet med filmer av helt olika slag. Tillsammans ger de en mångfasetterad bild av kvinnligt filmskapande. Kortfilmen ”Carmen”, i regi av Ros Al Moradi, bjuder på en drastisk humor som får publiken att gapskratta – månne oväntat.

Det är mycket att ta med sig från årets Ifema+. En festival som firar 20-årsjubileum med ett varierat och rikt urval av film på temat community i Malmö – en stad där många filmfestivaler har sin plats, förmodligen Sveriges främsta filmfestivalstad.

The post Ifema+ 2026 – en mångfasetterad filmfestival first appeared on Opulens.

FILM. Malmös arabiska filmfestival, Maff, har omnämnts som den mest betydande i Europa med fokus på arabisk film. Ingela Brovik har tagit del av årets upplaga. Här är hennes rapport.

Maff/ Malmö Arab Film Festival april 2026

Under årets upplaga av Maff, Malmö Arab Film Festival, i april visades 39 filmer från 14 olika länder. Det rör sig om ett varierat urval som fördjupar och komplicerar bilden av den arabiska världen, Genomgående är det fråga om filmer av hög kvalitet.

Det är emellertid få filmer som har direkta kopplingar till eller utgör skildringar av de konflikter som pågår just nu i Mellanöstern.

På årets Maff visas bland annat en film om en egyptisk far-och-son relation, en film med fokus på palestinsk historia och en saudiarabisk kvinnlig road-movie där en farmor med två barnbarn på väg mot Mecka får problem.

”All that’s left of you”, i regi av Cherien Dabis, berättar om palestinsk historia från Jaffa1948 och framåt.  Det är en mycket sorgsen släkthistoria. Den första intifadan 1938, när människor måste lämna landet, är väl dokumenterad i filmen.

”My Father’s Scent” i regi av Mohamed Siam, Egypten, är en berättelse om en far och en son som har svårt för att kunna prata med varandra. Fadern är inlagd på sjukhus och sonen letar efter honom men det är problematiskt att få kontakt, av olika skäl. Det är ett exempel på vardagliga familjehistorier med politisk-historisk undertext som fördjupar det historiska perspektivet, med tyngd. Som sagt, genomgående är det välgjorda filmer som därtill får mycket publik på Maff.

”Hijra” i regi av kvinnliga regissören Shahad Ameen är en film med kvinnlig huvudroll, en farmor i vit dräkt och sjal på huvudet som är på resa till Mecka med sina två barnbarn, unga flickor. När de tar paus på resan passar den äldre flickan Sara på att rymma, och därefter reser farmor och den yngre flickan vidare landet runt för att försöka hitta Sara. Det hela utvecklas till en sorgsen roadmovie med svart humor och ett starkt porträtt av en tuff kvinna som inte ger upp. En av de bästa filmerna på årets Maff som varje år bjuder på fördjupande berättelser från arabvärlden.

The post Arabisk film i fokus på festival i Malmö first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från Buff, Barn- och ungdomsfilmfestivalen (7-13 mars) som i år firar 43 år som en av Sveriges största filmfestivaler i sitt slag.

Filmfestivalen för barn och unga i Malmö kunde i år visa 119 filmer från 46 olika länder i en mängd olika kategorier. Genomgående har det varit fråga om utmärkta filmer, som tar upp teman som utsatthet och medmänsklighet.

Årets tema, utsatthet och medmänsklighet gestaltas med ömsinthet, humor och ibland drastisk lekfullhet. Stämningen på Buffs biografvisningar är både glad och eftertänksam och pendlar mellan lek och allvar. Filmvisningarna följs i vissa fall av samtal mellan filmens regissör och den unga publiken. Dialoger som blir mycket intressanta.

Förutom visningar av film från hela världen har det även rört sig om flera världspremiärer, som svenska ”Dante”, en animerad film i regi av Linda Hambäck. Den var tillika invigningsfilmen på Buff. Det rör sig om en spännande pusseldeckare där huvudrollen Dante, en märklig råtta blir rådgivare åt en ledsen bankman. Stellan Skarsgårds lekfullt starka röst som Dante bidrar till det goda helhetsintrycket.

”Dante” visar verkligen hur suverän svensk animerad film kan vara med sin egen mix av drastisk humor, vass elegans och rik undertext. Genom att gestalta tidsandan och belysa viktiga frågor, fungerar den mycket väl som invigningsfilm.

”Olivia och den osynliga jordbävningen”, också en animerad film i regi av Irene Iborra Rizo, är en samproduktion av Spanien, Chile, Frankrike, Belgien och Schweiz.  Den berättar om Olivia, lillebror Tim och deras mamma som förlorar sin bostad och placeras i en rivningslägenhet utan mat och pengar. Olivia leker att hon spelar in film på sin mobil för att lugna Tim och samtidigt försöker barnen få grannarna att reagera på sakernas tillstånd. När polisen kommer för att vräka familjen, börjar barnen ropa ”No pasaran!” (som under spanska inbördeskriget) och alla grannar ställer upp mot polisen.

Det är en ovanligt stark animerad film med hög konstnärlig kraft och humor, oförglömlig och en av de bästa på årets Buff. Den belönades också med Malmö stads barnfilmpris.

”Mira”, en dansk film i regi av Marie Limkilde, är ytterligare en animerad film med en tolvårig flicka i huvudrollen på årets Buff. Oftast rör det sig i år om filmer där flickor har hjälterollerna. Mira får problem med sina bästa väninnor i klassen när en ny tjej kommer in och hittar på coola saker. En stark film om förändring, vänskap och kärlek, som griper tag i den unga publiken. En av många utmärkta animerade filmer på årets Buff.

”Diktatorns tårta” i regi av Hasan Hadi, i samproduktion mellan Irak, Qatar och USA, handlar om att hela Irak skall fira diktatorn Saddam Husseins födelsedag genom att äta tårta. Flickan Lamia, som bor ensam med sin fattiga farmor, blir utsedd att baka kakan till klassen i skolan. Nästan med livet som insats jagar hon ingredienser till detta bakverk (nästan som i en Chaplinfilm) i en rörig stad där det är svårt att få tag på mat. Dessutom har hon knappt några pengar. En stark skildring av Irak under Saddam Husseins sista tid vid makten och en film som visar Buffs bredd i konstnärligt urval av aktuella filmer. Kort sagt en minnesvärd och  i god mening oväntad film. Årets upplaga av Buff bjöd på såväl mångfald som nya perspektiv för alla att ta med sig.

The post Buff 2026: Fokus på utsatthet och medmänsklighet first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Berlin International Film Festival är den största filmfestivalen efter Cannes. Ingela Brovik rapporterar om nya sevärda filmer 2026.

Berlin International Film Festival 12-22 februari 2026

Publiken på den stora biografen vid Marlene Dietrich Platz applåderar oavbrutet i minst 20 minuter efter visningen av ”À voix basse”, en fransk-arabisk spelfilm i regi av Leyla Bouzid, en kvinnlig tunisisk filmregissör. Hon reagerar starkt på publikens stora positiva upplevelse av hennes film som deltar i den internationella tävlingen på filmfestivalen i Berlin. Filmen handlar om en familjegåta efter att en familjemedlem plötsligt dött och saker och ting måste utredas. Det är en lyhörd, poetisk film som berättar om familjen med stark känsla, mellan lek och allvar, humor och eftertänksamhet.

Den framstår som en av de bästa filmerna i den internationella tävlingen på årets Berlinale, Berlin Film Festival som i år arrangeras för 76:e gången 12- 22 februari med mycket publik som tar plats på Berlins alla biografer. Filmfestivalen i Berlin är den näst största i världen efter Cannes, som ibland knappt har en enda kvinnlig regissör i den internationella tävlingen. Men Berlin har i sitt internationella tävlingsprogram filmer med kvinnliga regissörer och i år är det relativt många.

Det är mycket liv och rörelse på årets filmfestival, publiken strömmar till alla biograferna och fullsatt är det på ”À voix basse” där kvinnors känslor, tankar och idéer om framtiden tar plats med eftertryck. Publiken reagerar positivt och tillsammans delar vi upplevelsen av den starka filmen. Vi tar med oss det ut i Berlin där festivalen är en angelägenhet för många, ja, man pratar om den på stadens gator och torg.

”Dao” är en fransk-afrikansk/Guinea-Bissau-film i regi av Alain Gomis. Det rör sig om två fester på två kontinenter och familjers liv. Den skildrar olika generationer som firar med eftertryck, massor av folk och diskussioner om vilken grupp man tillhör. Här har vi att göra med en ovanlig film präglad av stark kollektiv energi.

”Rose”, i regi av Markus Schleinzer är en tysk film. Handligen utspelas på landsbygden under 1600-talet där kvinnors liv inte tycks lika mycket värda som männens. Med utsökt svartvitt foto skapas en mycket speciell stämning genomsyrad av vemod. Detta är berättelsen om en ensam och vacker ung kvinna som folket i trakten talar om. De undrar hur hon skall klara sig med allt arbete på lantbruket. Kvinnan skaffar sig en annan kvinna som partner, efter en tid blir hon gravid och grannarna undrar hur det kan ha gått till. Men de två fortsätter att vara ett par och en viss gåtfullhet omgärdar filmens story, som fascinerar.

Sandra Hüller som gjorde rollen som kvinna förklädd till man/soldat i ”Rose” vann priset Silverbjörnen för bästa skådespelarinsats, ett numera könsneutralt pris. ”Rose” var onekligen en av de mest intressanta tyska filmerna i årets internationella tävling på Berlinfilmfestivalen.

Ytterligare en tysk film som gjort ett starkt intryck är ”Meine Frau weint” ( Min fru gråter) i regi av Angela Schanelec, En man får ett telefonsamtal från sin fru som vill att han skall hämta henne på sjukhuset. Men när han kommer dit finns hon inte där utan i parken utanför. Märkliga scener utspelas som i en iscensatt performance. När mannen hittat sin hustru på en bänk i parken sitter hon och gråter. Det är kort sagt en djupt originell film.

”Queen at Sea”, är en amerikansk film i regi av Lance Hammer med Juliette Binoche i huvudrollen som frustrerad vuxen dotter till en mamma som plötsligt  börjar flippa ut i hemmet där hennes make vill ha det som vanligt. Men den vuxna dottern som, Binoche spelar med stark energi, vill inte att mamman skall underordna sig makens krav på sex. Dottern vill därför få bort honom från mammans liv.

Det blir således en dramatisk story där Binoche tar plats med extra allt i sina uttryck i detta sorgliga familjedrama som blir till en bra men tung film vars tema man sällan har sett utspelas så kraftfullt.

Således var det här ännu en film med en stark kvinna i huvudrollen. Därtill en film som på sitt speciella sätt gestaltar tidsandan. Den fick juryns Silverbjörn för bästa film.

”Dust” i regi av Anke Blondé, är en samproduktion av Belgien, Polen, Grekland och Storbritannien. Handlingen utspelas i Belgien 1999 i västra Flandern där ett antal affärsmän samlas för att investera i ett lokalt tech-bolag. Enbart män spelar de centrala rollerna i denna story om pengar och makt. Det handlar också om uppgång och fall för två prominenta män utan någon reell kapacitet. Det är onekligen en välgjord film om manlig makt och pengar. Men den gick inte hem hos publiken i Berlin.

Svensk film på den här filmfestivalen brukar mestadels vara barn-och ungdomsfilm. Svensk barn- och ungdomsfilm har nämligen gott rykte i Berlin sedan lång tid tillbaka. Men i år är det bara en enda svensk film här i Berlin, i programmet Forum. Det rör sig om ”Doggerland” i regi av Kim Ekberg. Det är en spelfilm om en man i 40-årsåldern som bor hemma hos sin mamma i Norrköping, utan att söka ett ”riktigt jobb”. En välgjord film med analogt svartvitfoto som med sin estetik engagerar i emotionellt avseende.

Ja, detta var några av de verkliga höjdpunkterna i årets upplaga av filmfestivalen i Berlin.

The post Filmfestivalen i Berlin bjöd på ett flertal höjdpunkter first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival.

Affischen för den 49:e upplagan av Göteborgs filmfestival har skapats av konstnären Lovisa Sköld. Motivet utgörs av en kvinna klädd i en intensivt röd kappa som glänser, hon har långt. Det är en bild som utforskar förhållandet mellan yta och sanning.

Sanning är årets tema på Göteborg filmfestival och utöver filmvisningar så arrangeras intressanta seminarier ”på spaning efter den sanning som flytt” som det står i festivalens program. Det gör festivalen extra laddad med existentiella frågor.

Invigningsfilmen ”Biodlaren”, är en svensk film i regi av Marcus Carlsson. Den fick sin urpremiär på festivalens stora biograf Draken i Göteborg den 23 januari och samtidigt på drygt 30 Folkets Bio-salonger runt om i hela Sverige.

”Biodlaren” är en melankolisk och lyhörd film som går sin egen väg med en berättelse om en man på landsbygden som är biodlare och har en dotter. De delar en gemensam stor sorg som tynger varje dag och detta är onekligen en annorlunda film som gör avtryck.

Det är en bra invigningsfilm med poetiskt lågmäld kraft och undertryckt emotionellt uttryck.

I viss kontrast till nästa film i programmet, franska ”Bad Apples” om unga skolflickor som försöker finna sin framtid genom att vara ”duktig flicka” i skolan, självständig utan att göra uppror. En tänkvärd film som visar respekt mot de unga sårbara tjejerna.

Flera kortfilmer i en film

”Startsladden” består av ett antal ovanligt bra svenska kortfilmer som avlöser varandra i en och samma film. Den är en av årets absoluta höjdpunkter och applåderades hejdlöst av publiken. Startsladden utgörs av cirka tio kortfilmer och efter visningen utsågs en vinnare av juryn. Vinnare blev ”Det som finns kvar av mig” i regi av Christer Wahlberg.

Vinnarfilmen berättar om Tomas, en ung man som faller ihop på golvet och inte kan ta hand om sig själv eller sitt barn. Det är den värsta situation man kan tänka sig som skildras med ömsinthet och klarhet på oväntat sätt. Det är med andra ord en mycket stark film som man inte kan glömma.

Sanning och lögn

Därefter följde ett seminarium på temat sanning och lögn. Under filmfestivalen samlas många filmskapare och skådespelare för att presentera, diskutera och visa sina filmer. Däribland den svenska skådespelaren Noomi Rapace som är årets nordiska hederspristagare och Agnieszka Holland, filmregissör från Polen som är årets hederspristagare och vars filmer hyllats på filmfestivalen i Berlin där jag hört henne föreläsa.

På filmfestivalen i Göteborg visas också Jan Troells nya dokumentärfilm om hans föräldrageneration och deras historia. Det är en mycket vacker, tankeväckande och poetisk svartvit film med dynamiskt filmfoto och en insiktsfull berättelse. Den utgör ytterligare en höjdpunkt på filmfestivalen med diskussion av sakkunniga efteråt.

Festivalens bästa film

En annan av många höjdpunkter är ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” i regi av Kaouther Ben Hania, Det är en spelfilm med en autenticitet som känns dokumentär och som fördjupar perspektivet. I januari 2024 tar Röda Halvmånens larmcentral emot ett telefonsamtal från en sexårig palestinsk flicka, som sitter fast i en trasig bil med döda släktingar i norra Gaza. Hon vill få hjälp att komma därifrån och talar länge med personalen på larmcentralen medan kulorna smattrar. Just detta är ett dokumentärt inslag eftersom det är flickans autentiska röst vi får höra i filmen.

Sammanfattningsvis en intensiv, stark och mycket bra film, enligt min åsikt, årets bästa film på Göteborg filmfestival 2026. ”Hind Rajab  – rösten från Gaza” är både omskakande och hjärtskärande. En av många filmer att ta med sig ut från biografen.

Är du nyfiken på samtliga som tilldelades festivalpriser så finns hela listan här.

The post Sanningen i fokus på Göteborg Film Festival 2026 first appeared on Opulens.

BIOFILM. ”Sound of Falling” är en tysk biofilm som du inte bör missa, enligt Ingela Brovik. Filmen har ett kvinnohistoriskt perspektiv och den berättas på ett djupt originellt vis.

”Sound of falling” (In die Sonne schauen) i regi av Mascha Schilinski är en drygt två och en halv timme lång film i en helt egen och djupt originell stil. Det rör sig om en intensiv visuell berättelse om flickors och kvinnors liv i en familjehistoria som sträcker sig genom en lång period från 1910-talet och framåt. I centrum för handlingen står ett stort tegelhus i Tyskland.

Det är en komplex historia som tar plats i ett land stigmatiserat av två världskrig, Det är krig som skymtar fram associativt och mestadels indirekt i filmen och återspeglas på ett emotionellt plan.

Under fyra olika tidsperioder på 1900-talet följer filmen familjens flickors och kvinnors liv. Det handlar om hur de växer upp och får lära sig villkoren för kvinnor jämfört med män. Men det handlar också om hur tiden och rummet formar kvinnors villkor. Allt är utfört med fantastiskt foto som skapar en lågmäld berättelse full av tung undertext.

Enkelt uttryckt så får publiken följa flickors uppväxt, unga kvinnors stränga villkor vad gäller drömmar om kärlek i en nära framtid och de äldre kvinnornas minskade utrymme i familjen, i det stora huset och i samhället.

Med andra ord så är ”Sound of falling” en synnerligen intressant och därtill annorlunda film. Det är för övrigt mera sällan som tysk film visas på svenska biografer nuförtiden.

Väl att märka så berättar den här filmen även om tjänsteflickornas/pigornas liv i denna familj, som de står så nära. Dessa tjänsteflickor förväntas ställa upp som älskarinnor för familjens män, ogifta eller inte. Ja, det framgår att just detta är ett krav som ställs på dessa pigor. Det är en patriarkalisk ordning som inte medför något gott för någon av flickorna och kvinnorna i det tyska tegelhuset.

Således är det en riktigt tung familjehistoria som framställs men den är skildrad med poetisk melankoli och ett visst mått svart humor.

Det är ytterst en existentiell film av sällan skådat slag, vacker och melankolisk och den berättar om en undertryckt tysk kvinnlig historia, som verkligen är värd att komma upp till ytan.

”Sound of falling” är kort sagt en film som du absolut inte skall missa!

The post ”Sound of Falling” är mycket sevärd first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om fyra sevärda filmer på bio just nu. Allt från politisk thriller och dokumentärfilm till dystopisk sci-fi-action och barnfilm.

”Eagles of the Republic” är en unik film

”Eagles of the Republic” är en två timmar lång politisk thriller, producerad av Sverige, Frankrike, Danmark och Finland. Den är en del av Tarik Salehs Kairo-trilogi som startade 2017 med ”The Nile Hilton Incident”. Den följdes upp 2022 med ”Boy from Heaven”, en film som är ett politiskt verk med inriktning på religion och spioneri.

Nu har Tarik Saleh som sagt skapat en thriller och den handlar om den egyptisk filmindustrin. Det är en bransch som i Egypten måste förhålla sig till såväl censur som politisk styrning.

Trilogin handlar i sin helhet om maktutövning och korruption inom den krets som styr Egypten med stark kontroll. Det är en intressant och unik film som förhoppningsvis kan ge ny energi till svensk filmkonst.

I ”Eagles of the Republic” spelar Fares Fares den egyptiske filmstjärnan George Fahmy , en charmör med smeknamnet ”den vita dukens farao”, dyrkad av kvinnor, men svartsjukt och ilsket behandlad av män i Egypten. Denne manlige filmstjärna har stora privata problem med sin exfru med flera personer. Till saken hör att hans bild av sig själv är att han är omutbar och integriteten är därför hans stolthet. I denna film om film får han plötsligt får i uppdrag att spela den egyptiske presidenten Abd al-Fattah al-Sisi. Detta trots att de två är så olika.

Filmen i filmen skall heta ”Folkets vilja” och regimens utsända kollar indirekt och direkt hur inspelningen går till. Det hela utvecklas närmast till satir och indirekt ironi över maktens mekanismer, infall och utfall som publiken kan skratta eller skaka på huvudet åt, med eller utan ambivalens,

Det är en studie i makt och maktmissbruk, i vilket fall som helst där Fares Fares med sin återhållna mimik har mycket under ytan som vibrerar av undertryckta känslor, något som han är mästare på att gestalta. Här visar Fares Fares vilken skicklig skådespelare han är. Det gör han dessutom i en film full av undertext som också är oväntat rolig.

I den efterföljande diskussionen vid den filmvisning jag bevistade sa regissören Tarik Saleh att medborgare i Egypten inte är särskilt nationalistiska av sig, till skillnad från folk i de andra länderna i Mellanöstern. Det är något att komma ihåg, menade han. Diskussionen pågick oavbrutet i en dryg timme, ett livfullt samtal om en film som gestaltar tidsandan på bästa möjliga sätt.

”Confessions of a Swedish Man” är en stark film

”Confessions of a Swedish Man” är en svensk dokumentärfilm i regi av Hampus Linder som fokuserar på begreppet manlighet i sin film. Vi får följa med när han reser till manslägret Maniphesto i Danmark. Där möter han tuffa och arga män, högerkristna, nationalister, Burning Man-hippier och diverse aggressiva mansgrupper. Dessa utgör en kontrast till filmaren själv, som är feminist. Därtill är Linder ensamstående pappa och skilsmässobarn. Det var hans pappa som lämnade familjen vilket regissören Hampus Linder fortfarande har smärtsamma minnen av.

Således har det resulterat i en intressant, känslomättad dokumentär som följer manslägrets maskulina utspel, fysiska och emotionella uttryck som ständigt fördjupas och kompliceras på oväntade sätt. Allt är filmat på ypperligt vis. Efter att ha sett både ”Eagles of the Republic” och denna svenska dokumentär så har jag fått se två skilda sidor av manlighetens väsen och ett fördjupat perspektiv på att vara eller inte vara man.

”The Running Man” gestaltar tidsandan

Ytterligare en aspekt på manlighet i aktuell film på bio är ”The Running Man”, en amerikansk film i regi av Edgar Wright. baserad på en dystopisk sciencefictionbok av Stephen King. Filmens huvudperson Ben och hans familj har det ekonomiskt svårt. Ben lovar sin fru att inte ställa upp i den löpartävling som arrangeras i staden. Man tävlar nämligen med livet som insats, men kan vinna stora pengar. Det löftet avges innan han beger sig i väg till sin arbetsplats men så snart han kommit fram bestämmer han sig för att ändå delta i denna tävling på stadens gator och i andra miljöer. Skådespelaren Glen Powell gör rollen Ben med starkt återhållen mimik när han springer så snabbt som möjligt på den enormt långa sträckan. Hans ansikte ser ut att vara avstängt, som vore det ihopmurat ( av osynlig betong). Vi har alltså här att göra med ett mycket starkt skådespeleri av sällan skådat slag.

Innan han beger sig ut på löpartävlingen får se honom på arbetsplatsen med återhållen stress som han försöker dölja i den pengar och makt-miljö som gestaltas i filmen.

”The Running Man” är en övertygande film som gestaltar tidsandan med tydlighet.

”Gabbys dockskåp” är en mycket speciell film

Den delvis animerade filmen ”Gabbys dockskåp – filmen” i regi av Ryan Crego är en annorlunda barnfilm, baserad på en tv-seriesuccé, med sin speciella berättelse om ett dockskåp, fullt med livfulla kattdockor som trivs tillsammans.

Det är en situation som kanske skulle förändras om de flyttade isär. Men i stället blir det en stilig men elak dam som helt plötsligt stjäl dockskåpet med alla dockor och tar med det ut på stan, där hon försöker tjäna pengar på att sälja det. Här kombineras live-action med riktiga skådespelare och scener med animerade karaktärer.

Storyn förflyttar sig till San Francisco och blir alltmer bisarr på ett intressant sätt, som nästan börjar påminna om en thriller av Hitchcock. Den blonda dockskåpstjuven (spelad av Oscarsnominerade Kristen Wiig) liknar huvudrollen i hans ”Vertigo – en studie i brott”. De vuxna i biosalongen skakar på huvudet medan barnen skrattar och hejar på dockornas kamp för frihet. ”Gabbys dockskåp” är en mycket speciell film som ger nya perspektiv på tillvaron, helt plötsligt.

The post Film på bio – 4 filmer som är riktigt sevärda first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från tyska DOK Leipzig, en av världens äldsta dokumentär-och animationsfilmfestivaler.

DOK Leipzig
27.10 – 2.11 2025

DOK Leipzig – en viktig mötesplats

Motivet på affischen och omslagsbilden för årets DOK Leipzig är ett par röda skor, en klassisk modell för både kvinnor och män, en sko ligger på sidan, den andra står stadigt på golvet.  DOK-Leipzig, en av världens äldsta dokumentärfilmfestivaler, var den enda platsen för yttrandefrihet under DDR-tiden då Östtyskland var en del av Sovjetunionens geopolitiska sfär. Följaktligen så blev festivalen internationellt uppmärksammad och en viktig mötesplats.

Det var i Leipzig som den fredliga revolutionen började 1989, och än idag är DOK Leipzig en plats för yttrandefrihet, då det fortfarande visas upproriska och djupt samhällskritiska filmer på festivalen.

Dokumentärfilm är en spegel av världen, men det är även animerad film som alltid visas på DOK Leipzig, och i årets program finns det många filmer som fördjupar och komplicerar bilden av sakernas tillstånd i världen. Inte minst i det officiella tävlingsprogrammet internationell dokumentärfilm, men kortfilmer och animerade filmer tävlar också om priser i sina respektive kategorier.

Årets upplaga av DOK Leipzig

På årets filmfestival visas 225 filmer från 55 olika länder med 53 000 festivalbesökare, och det är hela 12 priser som delas ut.

Ett något oväntat tema i år är retrospektivprogrammet Un-American Activities. Films from the “Other America” at the Leipzig Dokumentarfilmwoche 1962-1989, med affischbild på röda tuffa stövlar.

I det programmet visas ”Harlan County, USA” i regi av Barbara Kopple. En dokumentärfilm om en gruvarbetarstrejk 1977 i Harlan County, Kentucky där en ikonisk sångerska sjunger ”Which side are you on”, mitt ibland gruvarbetarna. En film som tog plats i Leipzig, då som nu. Det är festivalhistoria att ta med sig. Och en film som fortfarande känns aktuell, med tanke på dagens politiska läge.

”Elephants & Squirrels” , i regi av Gregor Brändli, Schweiz, är en initierad dokumentär om kolonialism och museivärlden. En konstnär från Sri Lanka, Deneth Piumakshi Veda Arachchige, gör en upptäckt på ett museum i Schweiz. Det rör sig om föremål och kvarlevor från Sri Lanka som i början av 1900-talet, under tvivelaktiga omständigheter och med våldsamma metoder, fördes till Basel. Nu vill konstnären ställa historien till rätta.

Detta är en film som fördjupar kolonialismens historia på ett annorlunda sätt och med visuell kraft. Detta är tveklöst en av årets bästa dokumentärfilmer och den belönades följdriktigt med ett pris på festivalen.

”Balentes”, är en animationsfilm i svartvitt, i regi av Giovanni Columbu. Det rör sig om en italiensk-tysk samproduktion som skapar en fascinerande bildberättelse om en sann historia.  Två unga pojkar i Sardinien år 1940, i ett tidigt skede av andra världskriget, befriar en grupp hästar från ett militärt stuteri. Deras idealistiska handling leder till att de förråds av en lokalinvånare och jagas av milisen, vilket får tragiska konsekvenser.

Det är en visuellt mycket stark film där varje litet bildelement skapar mening och rörelse på engagerande sätt. Regissören pratar i ett efterföljande samtal om sitt sätt att skapa bilder med oss i publiken på maximalt intressant sätt. Och knappt någon vill lämna biografen förrän Columbu talat färdigt.

Detta är kännetecknande för DOK Leipzig där mötena mellan filmskapare och publik alltid blir oväntat intressanta. Det finns enligt forskning, ett ökande behov av att diskutera film på plats där den visas, vilket således bekräftas här i Leipzig där det varit flera intressanta möten mellan regissör och publik.

Förr och nu i östra Tyskland

”White Smoke over Schwarze Pumpe” av Martin Gressmann and Peter Badel, är en dokumentärfilm som undersöker de sociala och miljömässiga konsekvenserna av stängningen av energianläggningen i Schwarze Pumpe belägen i före detta DDR. Filmen kombinerar sekvenser från 1991 med nytt material filmat mellan 2019 och 2025 och tar upp teman som arbetarklassens liv, miljöförstöring och de ärr som fortfarande finns kvar efter stängningen.

Något som stannar kvar i minnet när festivalen avslutats är hur filmaren frågar ut män och kvinnor från öst och väst. ”Har ni ett arbete?” är frågan. ”Nej!” svarar alla de män som bor i före detta DDR/Östtyskland. Det är stor skillnad när frågan om jobb ställs till män och kvinnor från före detta Västtyskland, där alla har arbete. Och ett annat liv. Jag kommer inte att glömma hur publiken i Leipzig suckade och gav uttryck för att historien har satt sina spår, för alltid.

The post DOK Leipzig 2025 vidgar perspektiven first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik konstaterar att Dag Johan Haugeruds ”Drömmar” är ”en film som utspelas just som i en dröm, med poetisk touch och humor.

Den norska filmen ”Drömmar” i regi av Dag Johan Haugerud har en intensitet som inte släpper greppet om publiken. Det pågår en ständig kommunikation mellan de tre centrala kvinnliga rollgestalterna, tonårsdotter, mamma och mormor.

Samtliga är lika närvarande i sina rollkaraktärer där de pendlar mellan allvar, lek och stark känsla i denna egensinniga film. Den är en del av en filmtriologi ”Sex, Kärlek, Drömmar”.

Förvånande förälskelse

Den handlar om en tonåring, Johanne, som till sin stora förvåning blir förälskad i sin kvinnliga lärare i franska. Johanne vill inte berätta om detta för sin mamma utan i stället börjar hon skriva. Ett skrivande för att försöka förstå sig själv, som vore det en dagbok eller rentav en bok.

Hon skulle kanske kunna prata med sin. mormor i stället för sin mamma? Eller kanske låta denna tuffa mormor, som är författare, få läsa hennes text? Många inre diskussioner pågår i huvudet på Johanne, väl spelad av Ella Øverbye, med stark inre energi och ett ansikte präglat av återhållen emotionell kraft.

Starka närbilder i filmen

Närbilderna av tonårstjejen Johanne är mycket starka. Hon blickar in i filmkameran med en alldeles extra intensitet och många ambivalenta känslor förmedlas. Ord och känslor växlar i filmen, allting fungerar för att fördjupa komplexiteten. Ambivalens och frågor om identitet växer till ett sammanhang bortom det förväntade.

Filmscenerna med Johanne och mormor är livfulla och pendlar mellan humor och allvar. Scenerna med mor och dotter är lite mer komplexa. Det mesta utspelas i Oslo, en dynamisk stad med mycket trappor där Johanne springer så fort det går.

Storstaden framstår som en plats som gjord för att söka nya perspektiv medan spaning pågår efter den tid och de känslor, den plats i livet som man håller på att lämna.

”Drömmar” är en film som utspelas just som i en dröm, med poetisk touch och humor. Kort sagt är det en mycket bra norsk film.

The post ”Drömmar” är en stark och intensiv film first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. ”’Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson’ är en fin och lyhörd dokumentärfilm som du inte skall missa!” Det skriver Ingela Brovik.

”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson” är titeln på en svensk dokumentärfilm om den kända konstnären och keramikern. Det var fullsatt på Folkets Bio Panora i Malmö när den nyligen hade premiär.

Barnbarnet har regisserat

Filmen är regisserad av Emilia Ekman Larson, barnbarn till Lisa Larson. Farmoderns keramikfigurer av gulliga barn, knubbiga kvinnor, roliga djur och andra figurer är moderna klassiker och mycket populära i såväl Sverige som utomlands. Till exempel hölls det en utställning i Tokyo med Lisa Larsons verk 2014 som lockade 70 000 besökare inom loppet av två veckor.

Nämnas kan också serviser och andra föremål som hon skapat under en lång tid som konstnär med en helt egen stil, inte minst på Gustavsbergs porslinsfabrik.

Lisa Larson i närbild

När filmen inleds har Lisa Larson fortfarande inte slutat jobba, trots att hon är mellan 80 och 90 år och har blivit änka. Vi ser henne ofta i närbild där regissören och filmfotografen Emilia Ekman Larson följer henne, nära och intensivt. Vi får se hur och nästan varför konsten blir till, i Lisa Larsons ateljé på Österlen och ibland i Stockholm.

Det blir oavbrutet fascinerande och rörande att se hur Lisa Larsons arbetsglädje och kreativitet frambringar nya verk inför filmkameran. Kärleken till konsten ackompanjeras av det emotionella bandet mellan konstnären Lisa Larson och filmaren Emilia Ekman Larson, vilket fördjupar filmens berättelse.

Stark närvarokänsla

Det finns en ovanligt stark känsla av närvaro i filmen. Ja, det är faktiskt en närvarokänsla som man sällan kan ta del av i en dokumentärfilm om en skapande konstnärs kreativa processer.

Efter premiärvisningen av filmen blir det en dialog mellan regissören och publiken. Diskussionen blir både livfull och engagerad, positivt nyfiken och eftertänksam.

”Farmors leriga händer – en film om Lisa Larson” är en fin och lyhörd dokumentärfilm som du inte skall missa!

The post Lisa Larson porträtteras i lyhörd dokumentärfilm first appeared on Opulens.