MAKT. Det enda värre med ett dåligt samhälle, är ett förljuget samhälle där ”sanning” bara handlar om vem som har mest makt att lura på andra sin världsbild. Regina Zaitzova skriver om Gaslighting vilket hon menar är 2022 års ord.

Gaslighting, att information förvrängs, är 2022 års modeord. Det som började som en pjäs från 1940-talet, filmatiserades med Ingrid Bergman i huvudrollen, och populariserades på internet när feminism och social justice lockade in oss alla i hetsiga diskussioner runt 2014. Sen dess har något hänt.

Gaslighting har blivit ett helt vanligt ord. Så ofta har vi nämligen använt det. Jag är inte förvånad; ända sen jag lärde mig ordet har jag upptäckt att jag blivit gaslightad hela mitt liv, och den upptäckten tror jag fler har gjort. Fler kvinnor, förstås, för när får vi nånsin vår världsbild bekräftad? Senast förra månaden skrev Anna-Karin Wyndhamn en konstig artikel i GP där hon försökte gaslighta kvinnor till att vi visst har mycket makt i samhället och att jämställdhetsarbetet är överflödigt (hon visade upp ett snedvridet urval av statistik som visade att kvinnor oftare är mellanchefer i kommuner).

Det har gått så långt att det finns en Tiktok-trend där tjejer skämtar om hur mycket deras pojkvänner gaslightar dem. Det har ironiskt nog fött fram uttrycket ”Gaslight. Gatekeep. Girlboss”, för varför ska endast män ha privilegiet att gaslighta andra? Varför kan man inte vara en girlboss och göra det själv? Idag ser man tjejer som gör det hela tiden. Ett exempel är instagraminfluencers som gaslightar både sin publik och sponsorer att de är populära, när de egentligen köper följare. När de får frågor om sitt låga engagemang på kontot säger de att det är ”algoritmen”.

Kim Kardashian sa att hon inte har gjort några skönhetsprocedurer, bara ”en droppe mascara”. Hela Kardashian-familjen populariserade att använda photoshop och facetune på sina bilder, men låtsas som att de inte gör det. Grundaren av Theranos, biljonföretaget som visade sig vara byggt på en lögn, Elizabeth Holmes, gaslightade sina investerare. När hon fick frågor om sin icke-existerande maskin så sa hon bara att den var en ”trade secret”. Youtubaren Shallon Lester tipsade i en video om att gaslighta sin pojkvän ”just a little bit”. Gaslight. Gatekeep. Girlboss.

Varför är ordet gaslight så populärt år 2022? Kanske för att verkligheten är precis vad vi vill att den ska vara. Och det är skillnaden mellan killars gaslightande, och tjejers. Killar gör det i relationer för att få makt. Tjejer gör det för att deras positiva bild av sitt liv och världen ska stämma. Det tänker jag varje gång jag ser någon Onlyfans-tjej överdriva sina inkomster. Eller när min kompis ljuger om att hennes förhållande är mycket bättre än vad det egentligen är. Eller när någon desperat skriver på LinkedIn att hon har startat ett nytt framgångsrikt företag, fast man får stark MLM-känsla. Det är inte konstigt att ordet blivit en trend.

Jag har känt mig gaslightad av familj, relationer och Arbetsförmedlingen hela mitt liv (ni vet, det där de gör när de säger att de hjälper till att förmedla jobb). Vad är det med verkligheten som gör den så svår att tåla? Jag har inget svar, men vi måste komma ur detta. Det enda värre med ett dåligt samhälle, är ett förljuget samhälle där ”sanning” bara handlar om vem som har mest makt att lura på andra sin världsbild. På det sättet verkar årets ord ”gaslighting” bara vara tjejernas respons på 2022 års ojämlikhet.

The post Gaslighting är tjejers respons på dagens ojämlikhet first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. “Att säga att influencern är det slutgiltiga steget in i marknadssamhället är kanske för mycket sagt, men det är ett steg i den riktningen”, skriver Stellan Lindqvist.

Influencer. Något flyter in, fyller ut håligheter. Vad är detta nya? Märkte vi ens när det hände, att det porlar?

För inte så länge sen var vi, kunderna, på ett ställe och marknaden på ett annat. Köpcenter, annonsblad, tevereklam (så daterat det låter, idylliskt nästan). Vi valde efter behov och tillgänglig information, just så rationellt som läroböckerna i nationalekonomi sa att vi skulle göra i en välfungerande marknadsekonomi.

Inte längre så.

Marknaden vill in, hem till dig, bli vän, skratta, gråta, tala om barnen om kärleken, hinta om sex. Det personliga tilltalet, fysiskt från en levande person, illusionen av intimitet och vänskap, den återkommande och vardagliga kontakten, allt finns där för att runda förnuftet. Jo, du vet om det, men det spelar ingen större roll. Du är nu i en relation och relationer rymmer så mycket mer än rationella beslut. Du är en följare och det porlande vattnet flyter in. Så upplöses något, gradvis: det faktum att du är kund och ingenting annat.

Att säga att influencern är det slutgiltiga steget in i marknadssamhället är kanske för mycket sagt, men det är ett steg i den riktningen, det vill säga i den riktning där marknad och samhälle alltmer flyter samman; där mål och medel byter plats, där marknaden blir målet och vi medlet. Facebook är inte primärt en mötesplats, Facebook är en säljplats där vi är varan.

Vad detta spelar för roll? Rollerna, det är det som spelar roll! I ett demokratiskt samhälle är vi medborgare och vi delar ansvaret för sammanhållningen och den nödvändiga och ömsesidiga tilliten. I en marknad är vi kunder och det är de egna preferenserna som styr. Två roller, nödvändiga att hålla isär. Förtvinar medborgarrollen så växer individualismen (och faktiskt också egoismen) och det ”vi” som är nödvändigt för ett starkt demokratiskt samhälle försvagas.

Paradigmskiftet skedde under Reinfeldtåren. Det var då, och i ett slag – utan någon hörbar reaktion från socialdemokraterna – som stora delar av välfärden privatiserades (för en hungrig marknad finns få områden som är mer aptitliga än de där intäkterna är fixerade och kundunderlaget är givet). Skiftet hade några år tidigare getts vetenskaplig legitimitet genom nobelpriset till de båda amerikanska ekonomerna James Buchanan och Gordon Tullock. Public choice kallades deras ”upptäckt”, den som föreskrev att alla offentliga åtaganden skulle bli så mycket bättre och effektivare om de marknadiserades, det vill säga om de delades upp i köp-och-sälj-enheter, om ”produkterna” och målen gjordes mätbara.

Tankarna blev mycket framgångsrika och drog under nittiotalet och tidigt tjugohundratal fram som en stormvind genom det offentliga Sverige, nu under namnet new public management. Byråchefer och enhetschefer fick plötsligt för sig att de var vd:ar och kursgårdar, där man lärde sig det nya språket, blomstrade runt om i landet.

Sverige blev på kort tid något annat, en i det närmaste revolutionär mentalitetsförändring tog sin början. Vi fick valfrihet, vi blev kunder, nu även i de områden där vi tidigare var medborgare.

Det som samtidigt eroderade, något skulle ju ersättas, finns beskrivet i idéhistorikern Ronny Ambjörnssons numera klassiska arbete ”Den skötsamme arbetaren”. Där beskriver han hur, under tidigt nittonhundratal, långsamt och målmedvetet en medborgerlig och demokratisk kultur växte fram; hur, i arbetarkommuner, nykterhetsloger och frikyrkoföreningar ett civilsamhälle växte fram. Genom att delta i möten, lyssna, föra protokoll, ta ansvar och diskutera övade arbetaren in demokratin, egenintresset växlade över i gemensamma intressen.

För övrigt finns det stark vetenskaplig evidens, exempelvis i statsvetaren Robert Putnams “Making Democracy Work”, för att en utbredd medborgerlig tillit är ett nödvändigt villkor för en välfungerande demokrati. Och faktiskt också för en välfungerande ekonomi.

The post När marknad och samhälle flyter samman first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “Reklamen spelar med ett falskt överjag, en glättig übermensch som förkläs och paketeras av en låtsas-kompis, en influencer, som lockar fram våra svagaste sidor och trycker på dess enklaste knappar”, skriver Erik Cardelús.

Var går gränsen mellan jaget och reklamen? Det enkla svaret är att den inte finns, för vi simmar alla runt i en soppa där någon vill sälja oss något. Och nog har det alltid sett ut så: varumärken har aldrig varit kirurgiskt separerade från omgivningen. Människan är ett synnerligt socialt djur, från savannen till Säffle. Och alla vill vi göra intryck på varandra. Impa och stajla är en förutsättning för den parningslek som sedermera sätter människor till världen och att vara utanför gör ondare än något annat för oss människor. Därför är rädslan i en cancel- eller incelkultur så effektiv och plågsam, för ingen vill vara ensam och utstött. Alla vill ju vara med och lira, som rockpionjären Jerry Williams en gång förkunnade. Eller: Vi vill never walk alone, för att sjunga den gamla fotbollsdängan på svengelska.

Köper man en ny hatt dubbelexponeras någon cool typ som glider runt i just i en sådan hatt. Läppjar man på en drink eller sätter på läppstift stryker bilden av en snajdig kändistyp förbi i rörelsen. Allt det där är gammal kommersiell och självförhärligande skåpmat, just nu kallad för influencer, personligt varumärke och relationsbyggande marketing.

Skillnaden mellan nu och då är att flödena har blivit så mycket effektivare. Bluffen maxas, nu när flödena är så digitala och lättmanipulerade. För alla vet att de andras liv inte är så perfekta som på Instagram, men ändå. Går man på teater, ja då ska det vara vässat illusionsmakeri.

Förr var det annorlunda. Verkligheten hade fler synliga skråmor och repor. Ville man efterlikna Snygg-Jonas eller Stark-Stina på bondgården eller ungdomsgården, fanns alltid motbilder och nyanseringar. Ibland var Jonas kraftigt bakis och hade nyutslagna finnar, Stina hade svåra menssmärtor och stukad fot. Det fula gick inte att filtrera bort; det trista snacket inte att klippa bort. Fulheten fanns där hela tiden, tillsammans med skönheten. Det svaga och det starka badade i samma pöl. Varken skönhetskirurgi eller (o)verklighetskirurgin var så utvecklad.

I Svenska Dagbladet i måndags skrev Essy Klingberg insiktsfullt om vår nya sköna värld, med influencers och deras följarflockar. Närmast påminner de om sekter, snurrande kring säljet och inte själen. Det sägs att om ”blankpolerade och poserande selfies kan man tycka vad man vill, men faktum kvarstår: våra blickar riktas hit. Således också annonsörerna.”

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I texten droppas några akademiska kändisar: den franske filosofen Baudrillard som menade att vi lever i en hyperverklighet, med manipulationen som mänsklig motor. Här nämns också den frustande skäggige slovenske filosofen Slavoj Žižek, som menar att vår digitalt dopade tillvaro ger oss möjlighet att leva ut undanträngda delar av oss själv. Tänk bara alla perfekta plutmunnar och inoljade tvättbrädor på Tinder, snyggheter som sedan visar sig vara något annat. Ny-marxisten Žižek kanske inte menade just så, för manipulationen kan såklart löpa åt olika håll och det finns både överjag, jag och det, liksom en sublimerande fantasi enligt bland andra Freud. Men reklamen spelar med ett falskt överjag, en glättig übermensch som förkläs och paketeras av en låtsas-kompis (en influencer) som lockar fram våra svagaste sidor och trycker på dess enklaste knappar. Reklamen använder enkla drifter och lovar en superversion av oss själva. Och detta bondfångartrick passerar aldrig bäst-före-datum.

Att det digitala formatet lätt kan förvrida, förvränga och förgifta, är inget nytt. Bekant är också att vi saknar effektiv beredskap för det; inte minst om ”vi” råkar vara unga, med hjärnor och erfarenheter som inte riktigt mognat. Människan har trots allt haft många tusentals år att finslipa den analoga samtalskonsten, men blott ett par decennier att kommunicera digitalt. Psykiatern och skribenten Anders Hansen – och alla hans forskande gelikar – har pumpat ut mängder av folkbildande böcker och föredrag om saken. Forskningsrapporter visar i princip samma sak: att personliga jämförelser baserade på digitala berättelser lätt kan få oss att må dåligt, att överdriven skärmtid tar tid från annat och bidrar till att de sociala relationerna inte underhålls och utvecklas, att digitala medier skickar dopaminduschar som får oss att fastna och påverkar sömnen negativt. Gammal skåpmat numera. Frågan är ändå hur vi går vidare.

Redan på 1950-talet gav Sven Lindqvist ut den omtalade och omdebatterade boken Reklamen är livsfarlig. Och nog hade han många poänger, den skarpe Sven. Själv skulle jag gärna skriva en fortsättning på boken (väl medveten om att Sven nog hade gjort det bättre).

Andemeningen i min bok skulle vara att reklamen alltid varit livsfarlig, men främst livsfientlig: att vi undervärderar, missaktar och underutnyttjar det enda liv vi fått, tillsammans med andra. Reklamen bygger på att vi ständigt är missnöjda med oss själva, att vi ständigt är på väg vidare, sneglar bort och på någon annan, ständigt vill köpa mer och nytt. Att vi ständigt vill vara någon annan och någon annanstans. En rastlös och uppstressad eskapistisk-kommersiell rörelse utan slut, ett oändligt svajpande, zappande och zoomande. Och med dagens extraordinära globala hot är den inställningen mer skadlig än någonsin. För vi behöver mer än någonsin stå kvar och kämpa för den enda värld som vi fått och aldrig kan byta ut.

The post Det eviga bondfångartricket first appeared on Opulens.

SJÄLVMORDSPROBLEMATIK. Undersökningar visar att många självmord är impulshandlingar. Att låta ungdomars idoler mala på om självmord, en tanke man kan flörta med, skapar impulser.

”Vi måste tala om psykisk ohälsa bland unga. Den ökar våldsamt”. Det är slagord som ständigt vevas i media av debattörer och redaktörer. Det känns som om inträdesbiljetten till en tevesoffa är att vittna om psykisk ohälsa – sin egen eller någon närståendes. Och programledarna ska då nicka inkännande, lägga huvudet på sned och försäkra att det är såååå viktigt att tala mer om psykisk ohälsa

Jag sticker ut huvudet och hävdar motsatsen – vi måste nog prata MINDRE om psykisk ohälsa bland unga. Om inte annat måste vi byta namn på tillståndet. För idag används begreppet på ett urvattnat, devalverat, slarvigt och därmed farligt vis. Det gagnar ingen.

Verklig psykisk sjukdom finns i tre huvudsakliga former: psykoser som schizofreni, förlamande ångest samt djupa kliniska depressioner där livslust och initiativförmåga utraderats. Inget tyder på att dessa diagnoser ökat våldsamt de senaste åren.

Sedan finns en glidande skala med psykiska besvär av varierande svårighetsgrad. Vanliga är lättare ångest, utbrändhet, nedstämdhet. Men är allt som kallas psykisk ohälsa något som kräver insatser av en överansträngd psykvård? Är det ens ohälsa? Eller tecken på att vi i minskande grad accepterar att livet ofta är ansträngande, orättvist, kränkande? Men då och då också underbart. Min mormor var fylld av visdomsord. Hon sade att livet handlade om att få ärr. Den som inte hade ärr hade inte levt fullt ut.

Problemet är nog att många unga till följd av en bild av livet förmedlad i media, anser sig ha rätt till en tillvaro som för de flesta är ouppnåelig. Alla kan inte bli lyckade influencers eller artister. Alla kan inte leta upp sin livspartner i ett lekprogram i teve och få evig kärlek. Eller bli miljonär på aktier.

Jag har vänner som arbetar i psykvården. De vittnar om besök, ibland på akutmottagningar, av unga som brutit med sin hjärtevän, som tvingats avliva sin hund, som avskyr sina föräldrar, som inte pallar med skolan. Därför mår de dåligt. De tror då att de drabbats av psykisk ohälsa. Den som alla pratar om, men alla måste tala ännu mer om. Nu har den unga personen i fråga enligt självdiagnos drabbats av psykisk ohälsa. Och har därför har rätt att kräva hjälp. Därför sitter de i väntrummet.

Måhända har de istället drabbats av psykisk hälsa. De har i ett första skede reagerat sunt på det jobbiga i livet. Följden av en omvälvande händelse som träffar själen är ofta förvirring, nedstämdhet och tappad tilltro till sig själv. Det repareras ofta bäst av tiden och av samtal med erfarna – ett äldre syskon, en förälder, en lärare, en klok mormor, en präst om man är lagd åt det hållet. Men mindre ofta av en läkare inriktad på psykoser, maniska tillstånd och förlamande depressioner. En läkare som akut inte har tid till samtal utan bara hinner använda receptblocket.

Vägen tillbaka ut i ljuset går sällan via djupdykningar på nätet där drabbade tillsammans likasinnade blandar en mustig cocktail bestående av förtvivlan, pseudokunskaper om psykiska sjukdomar samt självömkan.

En farlig konsekvens av att kändisar ”måste tala om psykisk ohälsa” är att de ofta säger att de ”tänkte ta sitt liv”. Om det sägs lyfter programledare eller rubriksättare genast upp det. Att någon övervägt självmord är ett så kallat klickmonster.

Menar jag nu att vi ska ignorera unga som mår dåligt?

Statistiken säger att cirka 1 500 personer per år tar sina liv. Det är fem gånger fler än som dör i trafiken. 1 500 per år är fyra om dagen. Ett självmord var sjätte timme. Antalet mer eller mindre seriösa försök är mångdubbelt fler. Skrämmande siffror.

Undersökningar visar att många självmord är impulshandlingar – att hoppa från perrongen eller bron är ett beslut som kan tas och genomföras blixtsnabbt men aldrig ångras. Att låta ungdomars idoler mala på om självmord, en tanke man kan flörta med, skapar impulser. De som cyniskt sprider detta för att ta plats i rampljuset tar på sig stort ansvar. Det gäller både redaktörer och kändisar.

Menar jag nu att vi ska ignorera unga som mår dåligt? Att det bara är att ta sig i kragen? Nej, absolut inte. För det första, den som är psykiskt sjuk på riktigt har ingen krage att ta sig i. Det är förmodligen en av definitionerna på psykisk sjukdom. För det andra, jag har dessvärre personliga erfarenheter av en djup depression som krävde lång behandling. Därför vet jag att psykvården måste ägna sig åt psykiskt sjuka. De som drabbats av det som kallas livet bör få hjälp på enklare, bättre och närmare håll.

Och hur ser då en sådan hjälp ut? Jag tror att vi alla, främst vi vuxna som fått en del ärr under vår levnadsbana, måste våga tala mer, öppnare och längre med ungdomar som är förtvivlade och förvirrade för att livet brutalt knackat på hos dem. Men vi ska akta oss väldigt noga för att kalla allt för psykisk ohälsa och hänvisa till experter på detta tillstånd. Låt oss spara det till de tillfällen då det är relevant.

Vidare bör vi inse att verktygen för att hänga med i livets berg- och dalbana inte alltid kan hämtas ur pillerburken. Fast måhända håller inte läkemedelsindustrin och dess aktieägare med om den uppfattningen.

The post Vi måste tala mindre om psykisk ohälsa first appeared on Opulens.

INFLUENCER. Typiskt, förra veckans Tankespegel var ovanligt omtyckt. Jag trivs ju som bäst när nästan ingen tycker om det jag gör, det får mig att känna mig obemärkt och fri som en fågel. Nu är jag plötsligt populär och förväntningarna från alla håll stiger naturligtvis.

I morse ringde chefredaktören och undrade hur det går med nästa Tankespegel, vilket alltså är just denna text. Jo då, ljög jag. Jag har massor av uppslag. Bra det, sa chefredaktören, för nu verkar du ju äntligen ha hittat rätt ton.

För nya läsare kan jag ju meddela att min förra Tankespegel stack av från mitt vanliga sätt att skriva. Mina texter dryper i vanliga fall av elände och depression och sorg och bedrövelse, och jag förmodar att det är sånt som ligger mig närmast om hjärtat. Men förra veckan fick jag en idé att testa något nytt. Att skriva om något självupplevt, och på ett lätt humoristiskt sätt.

Det var inte lätt, jag fick kämpa med varenda mening för att få ihop det, och när jag var klar tänkte jag: aldrig mer!

Det var just den texten som blev så himla populär, till och med delad på stentrista Twitter! Och chefredaktören, alltid på jakt efter stora läsarskaror, blev naturligtvis eld och lågor. Äntligen lyckas Christian få ihop nåt som folket i stugorna går igång på.

Men jag försöker vända problemet till något positivt. Jag läste i en bok nån gång att ens egen inställning i någon mån har betydelse för hur man upplever en viss situation. Om man till exempel råkat hamna i kvicksand, och endast håret syns för de krokodiler som är på väg dit – lockade av den underbara doften som uppstår när man har dödsångest – då kan man tänka att “va härligt, jag är i alla fall inte HELT under ytan!”

Tvålbolaget säljer som aldrig förr och gör ännu mer abnorma vinster än vanligt, jag köper en jättelik teve fylld av reklam för hundratusen spänn.

Några sekunder senare, när även håret är dolt i gyttja, då kan man säga till sig själv: “Vilken tur jag har som får utforska marken inifrån!”

Och så vidare. Och i min nuvarande prekära situation, att tvingas upprepa en succé trots att jag egentligen är mera inne på att skriva krångliga och snåriga texter som nästan ingen vill läsa, försöker jag öppna mig för att se möjligheterna.

Jag kanske kan bli en influencer? Dom tjänar ju bra med pengar har jag hört. Och jag tvättar mig ibland också, så då kan jag ju ta kort på min tvål, och så vill alla köpa den tvålen, och så hör de rika tvålbolagen av sig och vill att jag ska använda deras tvål istället, och då säger jag att självklart, hundratusen spänn så använder jag er jävla tvål, för allt är ju till salu här i världen, och så tar jag kort på tvålen och lägger upp på mitt hyperpopulära Instagramkonto, och så är alla glada. Tvålbolaget säljer som aldrig förr och gör ännu mer abnorma vinster än vanligt, jag köper en jättelik teve fylld av reklam för hundratusen spänn, och mina Instagramföljare har fått objektiv konsumentupplysning om en tvål, vilket gör dem fullständigt crazy av lycka och köpsug.

Varför begränsa sig till tvål? Det finns många saker jag använder i min vardag som säkert kan inspirera mina miljoner läsare.

Jag köpte kortbyxor på loppis igår till exempel, för i ett svagt ögonblick trodde jag att våren var på väg. Det var nämligen sol mer än fem minuter i sträck, och temperaturen översteg nio grader under en kort period. Ni kan ju tänka er hur populärt det blir med kortbyxor om jag publicerar en bild av mig själv i solnedgången iklädd mitt loppisköp och intet annat?

Ibland köper jag vindruvor, så då kanske nåt vinmärke hör av sig och vill inleda ett samarbete. Chrilles Rosé, det vore väl nåt? Säljs pallvis på landets alla systembolag, och mitt bankkonto blir bara fetare och fetare.

När jag är förkyld så snyter jag mig ibland, och då använder jag väldigt speciella pappersnäsdukar som jag köper på Möllans Coop. Dessa pappersnäsdukar vill förstås alla ha om jag skriver om dom. Dom blir så att säga inne, och den som är förkyld och snyter sig i andra pappersnäsdukar råkar ut för näthat och andra typer av mobbning.

Ja, jag försöker verkligen att se möjligheterna med min nya position som plötsligt populär skribent på Opulens.

Men jag ska vara ärlig. Allt är inte pengar. Jag ser även andra sätt att profitera på mitt kändisskap. Kanske ska jag ge mig in i politiken? Statsminister till exempel, jag tror att det är en roll som skulle passa mig bra.

Då skulle jag bestämma att kultursektorn får alla pengar som nu går till att bygga idiotiska fotbollsarenor där bortskämda miljonärer springer runt och skriker och ramlar när en motståndare kommer i närheten, och så skulle jag stoppa privatiseringarna av det som är gemensamt i samhället, det vill säga polisen, militären, skolan, sjukvården, omsorgen och inte minst apoteken, eftersom det är testat och bevisat att penningtörst och samhällsansvar är inkompatibla entiteter.

Men visst, jag är inte där ännu. Kanske går jag händelserna lite i förväg. Det är nu dags för mig att fundera över hur jag ska formulera denna text på ett häpnadsväckande sätt.

The post Tankespeglar: Dags att upprepa succén first appeared on Opulens.

PROSA. Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson äger inte den friskhet och charm som gjorde Tripprapporter intressant. Det är en välskriven och snygg roman men den kommer inte att finnas kvar i mig särskilt länge, skriver Carolina Thelin.

Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson 
Norstedts

I min bokklubb läser vi klassiker och just nu är det “gubblitteratur” som gäller. Jag segar mig igenom På drift (som i översättningen från  originalmanuset, heter På väg – Originalversionen). En paradox kan tyckas men den fartfyllda romanen, fullsmockad av snabba bilfärder, vilda fester, droger och knull gör mig helt blasé. Tone Schunnessons debut Tripprapporter kan till viss del beskrivas som 2010-talets motsvarighet. Schunnessons hjältinna är liksom Kerouacs hjälte på väg i både fysisk och psykisk bemärkelse. Erfarenheten är allt som räknas och det spelar ingen roll om den förgör dig. Två generationsromaner från olika epoker men Tripprapporter är definitivt mer min piece of cake.

I Schunnessons nya roman Dagarna, dagarna, dagarna är jaget en bedagad föredetting. Bibbs är en barnlös snart trettionioåring som har levt livets glada dagar som bloggare, programledare och influencer. När MTV var the shit och bloggen var ny var hon där. Hon har tanklöst spenderat sina pengar som om det inte funnits någon morgondag men nu, när storhetstiden är över, finns det ingen kosing kvar. Det ordnar sig väl ljuger Bibbs inför sig själv och säger till sin man Baby att hon har pengar på sparkontot. Om man upprepar lögnen tillräckligt många gånger förvandlas den till sanning.

The post Allt är förtingligat, allt är en yta first appeared on Opulens.

POSITIONERING. “Feminismen har vunnit slaget men vi har förlorat framtiden. För det finns inget politiskt kvar i den här rörelsen längre. Allting handlar om kända profilers positionering mot varandra”, skriver Amra Bajric.

Åsa Linderborg har en mening i sin senaste bok Året med 13 månader som får mig att stanna upp. ”Feminismen kritiserar maktstrukturer men har själv blivit en maktstruktur som inte går att kritisera”, skriver hon som en analys av metoo och debatten kring pressetiken som uppstod efter hösten 2017. Det slår mig att hon har rätt. Feminismen i Sverige är idag inte längre en rörelse underifrån. Vi har vunnit slaget men problemet är att vi inte kommer bort från fältet.

The post Dags att så fältet vi står på first appeared on Opulens.

KOMMERSIALISM. “Som supernovor rör sig influencers i omloppsbanor skapta av vinstdrivande storföretag. De agerar på order av, och utgör en skyddande sköld åt, företag som helskinnade slipper undan både ansvar och kritik”, skriver Nellie Skute.

Våra blickar riktas mot strålande superstjärnor i en digital rymd. De offentliggör sina privatliv i sociala medier, framställer varumärken och produkter i positiv dager och tjänar på så vis sitt levebröd. Våra älskade och hatade influencers.

”Influencers har blivit vår tids nya reklampelare – och makthavare” kan jag läsa i Expressen. Och ja, i utbyte mot fart, fläkt och flärd agerar de reklambudbärare och har makt att påverka sina följare. Som förebild, inspiratör, motivatör, trendsättare och opinionsbildare (kärt barn har många namn) skapar och bryter influencern trender tillsammans med sina, ofta unga och till stor del kvinnliga, följare. Dessa börjar tidigt sukta efter livet i den digitala världen. Vill ha samma kläder, samma smink, samma lukt. Vill åka till samma strand, träna sig till samma rumpa, äta lika grönt. De trogna följarnas blickar hamnar på rabattkoder och exklusiva erbjudanden. Önskedröm kan bli sanndröm!

Skönhetsideal styr oss in i osäkerhet och konkurrens med budskapet att du alltid har något att förbättra, du duger inte som du är. Samtidigt pratas det allt mer om det motsatta: att vi ska hitta och vara oss själva, våga bryta normer och ”gå vår egen väg”. Lägligt nog har en ny trend etablerat sig på skönhetsmarknaden: Att se så “naturlig” ut som möjligt. Ska vi sluta sminka oss? Absolut inte! På Youtube florerar mängder tutorials som riktar sig till unga tjejer med tips och trix om hur du på bästa sätt sminkar dig osminkad. Och det gäller att överträffa sin omgivning. Har du de naturligaste produkterna och de second-handigaste solglasögonen kan du känna dig nöjd. För en liten stund. Så lyder konsumtionslogiken.

Desto starkare band följare och influencers emellan, desto bättre. Så länge influencers beter sig som influencers bör, så länge följare beter sig som konsumenter, så långt är allt gott och väl. För konsumtion är svaret på alla dina frågor, nyckeln till frihet, lycka och framgång. Vägen till perfektion.

Influencers får även möta mängder av kritik – kärleksbomber varvas med näthat. Instagramkontot Aningslösa influencers ifrågasätter exempelvis influencers flygvanor. Genom att räkna ut hur många ton koldioxidutsläpp olika personers resande orsakar klimatet och därefter hänga ut personerna som klimatbovar vill de få influencers att reflektera över sina flygvanor. Syftet med kontot är även att folkbilda om flygets klimatpåverkan och försöka sänka den höga status som flyget fortfarande har. Att kritisera och medvetandegöra problematiken kring vår tids ohållbara resvanor är jag helt på det klara med. Men kritiken är till stor del missriktad. Blickar faller på den som står i rampljusen – influencern. Men i skuggan av influencerindustrin döljer sig de verkliga skurkarna med storkosingen i tryggt förvar.

Som supernovor rör sig influencers i omloppsbanor skapta av vinstdrivande storföretag. De agerar på order av, och utgör en skyddande sköld åt, företag som helskinnade slipper undan både ansvar och kritik. Så upprätthålls skeva ideal och konsumtion. Aktivitet i omloppsbanan. Men detta glimmande stjärnskådespel måste få ett slut. Vi måste nå längre med blicken. Det är dag att spänna ögonen i företagen.

Och med vinstbegär som norm urholkas dagens unga

Jag vänder mig mot att företag använder influencers som medel för att nå sina egna mål: att gå med vinst. Jag vänder mig mot normalisering av materiella ting som statusmarkör. Jag vänder mig mot skeva ideal. Jag vänder mig mot att vi lär oss – med blicken i spegeln och oss själva i tanken – söka efter brister. Men främst fasar jag över att allt fler vill springa ärenden å företagens vägnar.

Med influencers som ideal rör och för vi oss mekaniskt i vår digitala sfär, styrda och automatiserade av ett blint vinstbegär. Och med vinstbegär som norm urholkas dagens unga. Så nu gäller det att vässa våra blickar och använda vår analytiska förmåga för att få gemene man att genomskåda det väloljade system av prestationsinriktade konkurrens- och konsumtionstänk som den växande influencerindustrin för vidare. Med tillräcklig styrka och kraft kan vi hoppa av i farten. Vi kan lämna omloppsbanan.

Och suktar du fortfarande efter glimmande superstjärnor, lyft blicken en stjärnklar natt.

The post Stjärnskådespel åt folket first appeared on Opulens.

DANS. “Trots att Ellen Lindblad är fenomenal som Snövit så är det dock svårt att slita blicken från Daniel Koivunens gestaltning av den elaka drottningen. Hans enastående talang stjäl omedelbart fokus när han befinner sig på scen”, skriver Signe Elvin-Nowak om Snövit som har urpremiär ikväll onsdag på Dansens Hus i Stockholm. 

Snövit av Fredrik Benke Rydman
Dansare: Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Idé och Koreografi: Fredrik “Benke” Rydman
Scenografi: Fredrik “Benke” Rydman och Lehna Edwall
Kostym: Lehna Edwall
Ljus: Linus Fellbom
Dansens Hus stora scen, Stockholm

Efter succéföreställningar som Våroffer, Nötknäpparen och Svansjön är den före detta Bounce-medlemmen Fredrik “Benke” Rydman tillbaka med ännu en magnifik produktion. Denna gången tolkar dansaren och koreografen bröderna Grimms berättelse om Snövit och de sju dvärgarna, en historia tidigare mest känd som Disneyfilm. I den här versionen är Snövit dock ingen Disneyprinsessa utan en internetdrottning. Hennes mamma sitter på en tron av likes och regerar sociala medier. Instagram är spegeln som återger värde, skönhet och status. När Snövit således ges en egen telefon och snabbt får fler likes på Instagram tvingas modern ta till drastiska åtgärder. För att återigen bli internets populäraste person behöver hon röja Snövit ur vägen.

“Benke” Rydman är inte främmande för moderna tolkningar av klassiska berättelser. År 2013 gjorde han en uppsättning av Shakespeares Macbeth på Stockholms Stadsteater, i blomstrande 70-tals version. När “Benke” koreograferar så fungerar grundhistorien mest som en röd tråd för skapandet av det konstnärliga uttrycket. En välkänd historia är lätt att följa utan att det stjäl fokus från de fysiska prestationerna på scen. Något av det mest utmärkande i “Benkes” sätt att arbeta är att han inte räds för att blanda en mängd olika dansstilar och musikaliska genres. Själv är han en enastående balettdansör som mer än gärna blandar sina piruetter med hård streetdance och kaxig hiphop. Denna strategi tar han med sig i koreografin av Snövit och den annars ganska trista historien får äntligen ett helt nytt liv.

Rollen som Snövit görs av Ellen Lindblad, som även stod för titelrollen i “Benke” Rydmans föreställning Nötknäpparen. Hennes uttryck är genomgående modernt men hon dansar till synes helt utan fysiska begränsningar och det är lätt att se varför “Benke” Rydman valt att återanvända sin huvudrollsinnehavare. Trots att Lindblad är fenomenal så är det dock svårt att slita blicken från Daniel Koivunens gestaltning av den elaka drottningen och tillika Snövits mamma. Koivunen är slående klädd i röd paljettdräkt, som sakta färgas svart i takt med att avundsjuka och hat får övertaget. Han har tidigare medverkat i både Svansjön och Nötknäpparen och visar här att han bemästrar alltifrån hiphop och house till modernt och balett. Koivunens sätt att gestalta avund, begär och ångest över sociala medier är strålande. Utan ett enda ord lyckas han bygga upp en påtaglig relation till de andra karaktärerna och hans enastående talang stjäl omedelbart fokus när han befinner sig på scen.

Föreställningen går i Snövits egna färger; rött, vitt och svart. Scenografin är designad av Rydman själv, tillsammans med Lehna Edwall. Vid första anblick tycks den bestå av en enkel vägg, men under föreställningens gång visar den sig vara en beundransvärt mångsidig och kreativt designad plattform för en mängd olika miljöer. För den imponerande ljusdesignen står Linus Fellbom och hans roll i berättandet är nästan lika viktig som dansarnas. Klingande champagneglas, skrämmande skogar och inte minst växande Instagram-status, allt skildras med hjälp av ljus. Lösningarna är så komplicerade att de blir självklara.

Historien om Snövit är över 200 år gammal och originalversionen, med en timid prinsessa som (i sovande tillstånd!) blir kysst av en okänd prins, känns extremt förlegad. I “Benke” Rydmans moderna tolkning blir den dock återigen intressant. De konstant närvarande mobiltelefonerna manifesteras med hjälp av lampor i händerna på dansarna och “Benke” Rydman väcker frågor om extremt skärmberoende och den överhängande faran som sociala medier utgör för vår mentala hälsa. Idag använder 42 procent av jordens befolkning sociala medier och Instagram är en ständig måttstock för framgång.

Unga människor jämför sina egna sämsta sidor med den retuscherade låtsasvärld som andra lägger fram på polerade profiler, vilket ger upphov till avundsjuka och självhat. Ju högre väggar sociala medier bygger desto mindre ser vi av varandra, desto längre kommer vi från verklig social interaktion. Denna skrämmande verklighet blir här tydligare än någonsin och när publiken nästan skamset lämnar lokalen vill vi alla göra som Snövit – bestämt slänga telefonen åt skogen.

The post Klassisk saga om influencern som fick flest likes first appeared on Opulens.

HYCKLERI. Kan influencers som Linnéa Claeson inte ens influera sig själva, varför tror vi då att deras uppmaningar ska övertala någon annan? undrar Myra Åhbeck Öhrman. Människor borde också sluta prata om Greta Thunberg och istället börjar prata om hur de kan göra världen bättre.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag är en rätt dålig miljökämpe. Jag vet inget om utsläpp, jag slarvar med källsorteringen och jag konsumerar onödiga prylar. Trots det har jag åtminstone ett svalt intresse av att bevara jorden för kommande generationer. Det gör mig nog ganska lik alla andra.

Till skillnad från många andra, däremot, så har Greta Thunbergs korståg lämnat mig mestadels oberörd. Jag blir varken kränkt in i själen eller tror att hon kommer att rädda världen.

“You do you”, tänker jag, rycker på axlarna och minns den politiskt engagerade sextonåring jag brukade vara en gång. Jag fick aldrig tala inför FN, men jag vet att jag inte hade fel i sak.

Det har nog inte Greta heller. Sextonåringar, i all sin politiska svartvithet, har ofta jobbigt sanna poänger.

Hade jag inte sett det förut — unga människor som applåderas av en hel värld för att de vågar vara så där envetet jobbiga — hade jag kanske reagerat med mer än en axelryckning.

Awareness har blivit ett av våra mest tröttsamma buzzwords.

Det räcker inte att vara medveten. Det har inget egenvärde, även om vi lurats att tro det. Jag är trött på våra personkulter och vår övertro på att en individ ska kunna vända strömmen och med världen på sina axlar ta oss i rätt riktning.

Jag såg en kille på Twitter härom veckan som undrade hur valsiffrorna kunde stämma när han aldrig såg någon på plattformen skriva något positivt om sossarna. Han har köpt, inrett och bor nu i luftslottet som är vår tilltro till att delnings- och gilla-ekonomin i sociala medier representerar verkligheten.

Helt meningslöst är det så klart inte. Ju fler som uppmärksammar något, desto troligare är det att någon faktiskt agerar. Men som helt fristående akt har att skapa awareness, i längden, inte så mycket vikt.

Aldrig blir det så uppenbart som när influencers som själva skrivit om hur vi måste rädda miljön exponeras för sitt eget vårdslösa, onödiga flygande.

Kan de inte ens influera sig själva, varför tror vi då att deras uppmaningar ska övertala någon annan? Om deras fans envist försvarar deras dåliga vanor när de uppdagas, hur mycket har de egentligen påverkats av deras brandtal för att rädda klimatet?

Ibland behöver vi påminnas om att även kolosser har lerfötter. Att vi alla är hycklare, särskilt de med mest bekvämlighet att förlora.

Ett gott syfte helgar bara medlen om du agerar konsekvent. Någon som säger sig förespråka jämställdhet och miljötänk, som Linnéa Claeson, har inga ursäkter om hon samtidigt flyger utomlands för att göra bikinireklam i smyg till sina unga kvinnliga följare.

I sitt försvarstal, som presenteras som ett försvarstal för andra, skriver hon att konsumentmakten inte spelar roll — det krävs politiska beslut för att rädda miljön. Det blir lite oklart om hon menar att det är politikernas jobb att säga åt henne att sluta flyga. Kanske för att det är svårt att försvara hyckleri sådär i efterhand när man låtsas att man inte gör det.

Samtidigt regnar utmärkelserna över henne. Hon har ju så många följare, och säger sig stå för feminism, antinazism och miljötänk! Det är klart att hon måste vara en viktig röst. Tänk på all awareness hon skapat. Resultatet? Lite oklart. Men titta på antalet gillningar!

På så sätt är Greta ändå okej. Något säger mig att hon skulle stå där med sin skylt oavsett om någon var framme med en kamera eller ej. Jag hoppas innerligt att jag slipper bli motbevisad.

Jag hoppas också att människor slutar prata om Greta och istället börjar prata om hur de kan göra världen bättre. Framför allt hoppas jag att vi går mot en framtid där vi uppskattar kunskap, pragmatism och lite hederlig svensk tråkighet mer än sådana saker som får folk att klicka “dela”.

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Influencers på lerfötter first appeared on Opulens.

I senaste numret av branschtidningen Svensk Bokhandel läser jag om en ny typ av litterära event. Ja, jag tror att ett ”event” är den rätta benämningen, för i det här reportaget är stilen management-svenska. Tryfferad av anglicismer som en bättre fruktkaka till jul. Det handlar om hur nya böcker i Body/Mind/Spirit-genren (kom igen: självhjälp är sååå 2005!) promotas av influencers (googla det!) på hemmapartyn med särskild selfie-hörna. Det är glittriga hjärtballonger och det är positivt tänkande: ”Strängt förbjudet: Pekpinnar och dieter.”

Det ligger i betraktarens öga att avgöra om den här presentationen är hjälp eller stjälp i lanseringen av Bonnier-förlagens nya så kallade imprint (googla det!), Yourlife Books. Men på mingelbilderna från förläggaren Carina Nunstedts lägenhet på Odenplan är alla glada och skrattar och kramas. Alla får tygkassar med förlagsnamnet och var sitt exemplar av kvällens bok, Glennon Doyle Meltons självbiografiska skilsmässoroman Love Warrior – en amerikansk bestseller, vald till månadsbok i Oprahs bokklubb (jo, jag googlade). Känd-från-teve-kvoten fylls upp av kvällens influencers: Sanna Lundell och Ann Söderlund.

Influencer, var ordet, sa Bull. Inte det nya svarta, men definitivt det nya smarta. Min googling lär mig snabbt att vare sig ordet eller fenomenet är nytt. Det finns till och med redan en svensk branschorganisation, Sweden Influencers, som sköter bokningar för sina medlemmar. Rätt många är bloggare eller youtubers, som det verkar.

Influencers är helt enkelt den felande länken mellan producenter och konsumenter. De säljer grejer så att det nästan inte känns. Det handlar inte om reklam, utan förtroende. Influencers vet vad de pratar om, de har levt det, gjort det. Deras valuta är det personliga mötet. Att tala just till mig och dig. Utan filter.

Det kan inte hjälpas: jag får en smått åksjuk känsla i magen, ungefär som när jag försöker läsa på en skakig bussresa. Den invasiva anglifieringen gör något liknande med oss, med våra tankar. Skakar horisontlinjen så att det skeva blir rakt. Som när chefsekonomerna på mitt universitet plötsligt började tituleras controllers var det inte bara ett byte av ord utan också en avspegling av marknadstänkandets nyliberala triumftåg in i kunskapsvärlden. Och plötsligt verkar svenskans ord lika hopplöst daterade som en hemmakväll med tablå-teve.

Det här är ingen spaning, det ligger i sakens natur. Det är som med alla förändringar: när vi som är närmast berörda märker det har det redan hänt. Jag misstänker att vanliga författare, kulturskribenter och litteraturvetare hamnar rätt långt ner på förlagens gästlistor för slagkraftiga influencers. Åtminstone de av oss som inte helt självklart kan förväntas bete oss rätt på kramkalaset.

Låt mig bara säga: en influencer kommer sällan ensam. När boksamtal kläs om till litterära Tupperware-partyn är det dags att räta upp bokryggarna och istället börja krama bibliotekarier. Jag försäkrar: behovet av amerikanska plastburkar med praktiska lock i svenska hushåll är kraftigt överskattat. Det går lika bra med plastfolie. Och vad det senaste glammiga imprintet än försöker slå i dig ska du inte låta dig luras. Att läsa böcker är inte coolt. Det är nördigt. Och livsviktigt. Tack och lov.

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post När boksamtal kläs om till litterära Tupperware-partyn first appeared on Opulens.