KAPITALISM. ”Jag rekommenderar alltså boken för den som vill få inblick i kapitalismens logik. Men var beredda på det djupa allvar som tynger boken,” skriver Lis Lovén som läst Tommy Jensens bok Kapitalism.

Kapitalism av Tommy Jensen
Black Island Books

Kanske, tänker jag slugt, kan vi äntligen göra oss av med kommunismen för att rätt förstå Marx, och verkligen förstå kapitalismens inneboende logik. För logik finns det i massor. Även jag som är förhållandevis okunnig när det gäller ekonomisk teori kan ta till mig Tommy Jensens bok som  har titeln Kapitalism och undertiteln organiserandet av ojämlikhet och naturförstörelse.

Boken är på ett vis lätt att läsa, men sedan när jag återvänder till texten för att fundera över vad jag fastnade för så har jag svårt att sammanfatta vad jag läst. Men jag försöker ändå. Det finns något lockande med vad kapitalismen utlovar. Allt kan säljas och i ekonomins efterföljd kommer det gränslösa som öppnar upp för en hel värld. Allt är en arena i den globala kapitalismen, men inte alla är fria aktörer. Vi har hamnat i buken på den ekonomi som svalt oss med löften om att allt är möjligt. Jag har till och med en skev uppfattning om att kapitalismen kan sälja ”rätt” slags radikala böcker och därmed inlemma oss än en gång i löftet om att vi faktiskt är fria individer.

Tommy Jensen tror att kapitalismen är konstruerad av oss människor, alltså går det att komma åt den. Men grejen med dess löfte tycks mig vara att den är naturgiven, att den vuxit fram ur historiska och kulturella förutsättningar.

Kapitalismen styr men den tycks styra bortom mänskliga principer. Det är något spöklikt med den värld vi lever i och kanske är det därför många ger upp hoppet om att vi kan komma till rätta med de globala problemen, inte minst miljöproblemen. Och eftersom vi blir individualister på kapitalets marknad känner vi oss maktlösa i en värld vi inte kan överblicka.

Det är som om allt hänger på individen. Därför tänker Jensen att det är kollektiva lösningar vi borde ha. Något större som lyfter bördan från våra egna privata val. Ja, kapitalism och borgerlig privatism hänger ihop. Alltså är dess grenverk något som kryper in i den privata sfären. Kapitalismen slinker in i våra privata liv. Den omgärdar oss överallt.

Det är som om vi måste sälja oss själva för att vara gångbara. Kapitalismens logik är ju att få allt i dess väg att ge avkastning. Allt ska öka profiten och i kapitalets logik ska vi äta vad som serveras. Men i en värld där individen har löfte om att vara totalt fri blir människan beroende av profitens löfte även om många i fattiga länder hamnar utanför.

Om vi blir arbetslösa eller fattiga beror problemet på oss själva. Och det utanförskap som skapas i kapitalismens kölvatten blir ett politiskt problem. Det tycks mig som att just detta är en paradox.

Kapitalismen vill täcka in allt men skapar ett ojämlikt samhälle där några hamnar utanför. Och de som är utanför drömmer om att bli rika för att höra till. 

På ett sätt förstår jag logiken och på ett annat plan hamnar jag i motsägelser. När jag vänder tillbaka till bokens innehåll känner jag en viss uppgivenhet. Och att ge upp är ju känslan kapitalismen i sig kan ge oss. Ge upp för att lösningen på dess problematik tycks hänga på oss som individer. Och inte många av oss i dagens samhälle vill organisera sig.  Men Jensen tror att vi kan avmystifiera kapitalismen för att sedan avveckla den. Och denna avveckling måste då utgå från politiska beslut.

När jag kommer till kapitlet om tillväxt tröttnar jag rejält, men inte för att texten är dåligt skriven. Det är snarast ämnets omåttliga tyngd och allvar som gör att mitt fokus släpper.  

Jensen lägger fram sin kunskap på ett bra sätt, men hopplösheten griper mig ändå. Han tror att det kan finnas marknader med få inslag av kapitalism och han lotsar läsaren genom den slags omvälvning som behövs för att ta oss dit. Ja, det hela verkar vettigt men svårt för mig att återge på bästa sätt. Jag rekommenderar alltså boken till alla som vill få inblick i kapitalismens logik. Men var beredda på det djupa allvar som tynger boken.

The post En inblick i kapitalismens logik first appeared on Opulens.

ESSÄ. “Det pratas mycket om behovet av gemenskap och samhörighet nu, men vi behöver inte enbart samlas under den nationella flaggan. I stället kan sammanhållningen kanske skapas ur omvårdnaden och omtanken av varandra.” Det skriver Henrik Schedin som läst Kvinnoland och The Care Manifesto.

Det sägs att man kan mäta hur civiliserat ett samhälle är utifrån hur det tar hand om sina svaga. Det vill säga mäta det i kvaliteten på omvårdnaden.

Ett mjukare samhälle har sökts av samhällskritiker under lång tid även om verkligheten är hård. Redan 1915 skrev Charlotte Perkins Gilman boken Kvinnoland, som nu har kommit i svensk översättning av Emilia Fjeld, en bok om ett land enbart befolkat av kvinnor som lever efter omvårdnadsideal.

Romanen handlar om tre män som genom en expedition kommer till det isolerade landet Kvinnoland. Genom jungfrufödsel har landet lyckats överleva under flera tusen år, och utvecklat en kultur och ett system som bygger på en omvårdnadsideologi. På så sätt har det varit en plats av och för kvinnor genom generationer.

Männen utgörs av tre stereotyper. Terry är en rik och äventyrslysten playboy som suktar efter drömmen om att vara ensam tupp i en hönsgård. Den känslosamme Jeff är botaniker och poet, en sentimental själ som hittar hem bland de moderliga kvinnorna. Samt berättarjaget Vandrake som är en rationell sociolog som fascineras av det nyupptäckta samhället och jämför det med sitt eget.

Kvinnoland är ett kollektivt samhälle där det omvårdande moderskapet står i centrum och den gemensamma strävan är utveckling och kunskap. Samhället bygger på en mjuk fostran och en lekfull undervisning, där den moderliga kärleken är allomfattande. Omvårdnaden inkluderar även naturen, och skogen är skött som parker och ekosystemet har utvecklats i symbios med kvinnorna.

Sjukdom och fattigdom tyder på en uppenbar brist på omvårdnad.

Det är ett mjukt och välskött samhälle utan sjukdom eller fattigdom, vilket kontrasteras till 1910-talets USA som männen kommer från. Det manschauvinistiska samhället styrt med makt och kontroll falnar i jämförelse med Kvinnoland. Sjukdom och fattigdom tyder på en uppenbar brist på omvårdnad, och det finns mycket förbättringspotential.

Genom Kvinnoland skriver Gilman en samhällskritik som sorgligt nog behövs även ett sekel senare. Londonbaserade Care Collective, vilket består av en samling forskare, har skrivit The Care Manifesto med skarp kritik mot vår samtid. Manifestet kritiserar neoliberalismens möjligheter att ta hand om oss, och skildrar en värld där vårdslöshet snarare än omvårdnad regerar.

Care Manifesto handlar inte bara om just omvårdnad, utan kritiserar en helhetsbild av ett individualiserat samhälle, där omtanken om den andre inte uppmuntras. Författarna påpekar att alla är beroende av varandra samt att omvårdnad och samhället i stort bygger på just det ömsesidiga beroendet, men att det glömts bort i individualismens tidevarv.

Vår samtid har till exempel self-care, ett modernt uttryck som anspelar på att få tid att ta hand om sig själv. Som begreppet antyder är det individuellt, utgår från eget ansvar och handlar bara om en själv.

När även omvårdnaden blir individuell och omtanken kretsar kring sitt eget börjar det bli både skrämmande och sorgligt. Därför kan Kvinnoland bli en påminnelse för vad alternativet kan vara även i vår tid. Den gemensamma strävan efter något större och mjukare som målas upp i romanen är avundsvärt. De typiskt kvinnliga egenskaperna är förvisso stereotypa, men också nyttiga för ett välfärdssamhälle att leva efter. Gilman bytte ut broderskap, jämlikhet och frihet till moderskap, jämlikhet och ömhet.

Kvinnoland och det samhälle Care Collective vill åberopa är nästan identiska. Omvårdnad, gemenskap och delaktighet bör premieras, inte vinster, kontroll och osäkerhet.

När jag läser de båda böckerna efter varandra blir det påtagligt att vi lever i en skev värld. Kvinnolands rationella syn på omvårdnaden av alla framstår som fullt rimlig, och den värld där alla inte är omhändertagna ter sig något absurd.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

De två böckerna är båda radikala för sin tid, och det är tråkigt att det är radikalt att tycka att ett mjukare och mer omtänksamt samhälle är av nytta. Det är ännu tråkigare att under läsningen komma på sig själv tänka tanken att det är svårt att uppnå. Radikala idéer kan få oss att byta bana och inse vad världen kan – eller kanske borde – vara.

Det idealistiska i att bygga ett samhälle kring omvårdnad kan verka omöjligt att uppnå idag. Omvårdnadsyrket har låg status och omvårdnadssektorn är i mångt och mycket försummad, vilket kan göra det svårt att se möjligheterna i Kvinnoland och Care Manifesto. Som idéböcker är de däremot viktiga.

Det pratas mycket om behovet av gemenskap och samhörighet nu, men vi behöver inte enbart samlas under den nationella flaggan. I stället kan sammanhållningen kanske skapas ur omvårdnaden och omtanken av varandra likt i Kvinnoland?

Filosofen Emmanuel Levinas utforskade efter andra världskriget och Förintelsen hur vårt samhälle ska motverka rädslan för de som är främmande. Levinas menar att vi behöver förståelse och beskriver ett asymmetriskt förhållande till våra medmänniskor som ett ideal. I detta förhållande är jag skyldig den andre allt, men den andre är inte skyldig mig något.

Det innebär en förutsättningslös och ovillkorlig omtanke av andra människor, en medmänsklighet som utgår från andra och inte sig själv. Dessutom lägger tanken fokus på det mellanmänskliga och ömsesidiga beroende som är det fina med omvårdnad, och skulle kunna leda till ett mjukare och mänskligare samhällsklimat.

Så om vi ska kunna mäta oss med civiliserade fiktiva länder bör omvårdnaden och våra mellanmänskliga relationer omvärderas till något större, så att samhället faktiskt kan ta hand om sina invånare.

The post Ett mjukare samhälle är möjligt first appeared on Opulens.

MISSFÖRSTÅND. Gunnar Lundin skriver om två till synes vitt skilda författartyper. Oändliga missförstånd kan uppstå mellan dessa två, menar Lundin.

Det finns för att generalisera två sorters författare.  Vissa insikter fås genom att generalisera (jag saknar de tecknare som med två, tre penndrag kunde karakterisera en människa). Så jag påstår nu att det finns två sorters författare. Den ena är samhällskritiker, den andra människokritiker; den förra söker förbättra samhället, den senare ser till individens möjligheter.

Det kan uppstå oändliga missförstånd mellan dessa två.

Och det är inte fråga om vattentäta skott. Samhällskritikern kan mellanspela som psykolog och existentialist, människokritikern kan, då han ser sig tvungen, ha ett ord att säga i en samhällsfråga.

The post Olika författartyper first appeared on Opulens.

LIVSFILOSOFI. “Vad som slår mig i antologins beskrivningar från tidigare epoker är att döden inte beskrivs som något transcendentalt. Den är snarare en fysisk plats”, skriver Lis Lovén som läst “Dödens idéhistoria”.

Dödens idéhistoria
Red: Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund 
Appell förlag

Många författare har skrivit om besök i dödsriket. Dante, Homeros, Vergilius, Milton. Boken om Gilgamesh från Mesopotamien beskriver mötet med döden. Ja, även den egyptiska myten om Isis och Osiris har ett dödstema. Det gamla Egypten var ju besatt av döden och hur man skulle förhålla sig till den. De grekisk-romerska kulturerna hade sin förfäderskult. Och så har vi förstås Bibeln med sina förböner…

Vad som slår mig i antologin Dödens idéhistoria är beskrivningarna från tidigare epoker där döden inte betraktas som något transcendentalt. Den är snarare en fysisk plats. Döden var förstås allmängiltig, bland annat för att religiösa föreställningar förr i tiden angick flertalet. Ceremonier kring döden utarbetades för att göra den giltig på ett kulturellt plan. Helt enkelt hitta vägar att införliva den på ett andligt sätt.

Det ogripbara blev hanterbart i och med en rit. Men ändå har döda kroppar alltid varit laddade med mening, även om förhållningssättet till denna slags mening förändrats över tid. Vissa personers död är viktigare än andras. Så även i döden kan man utläsa maktordning och status. Jag tänker då på Jesus död som var och blev en kollektiv mening för samhället i stort. Men jag förstår det även som att den personliga döden inte tillskrevs samma vikt under de kristna epokerna. Man levde kollektivt och man dog kollektivt.

Under antiken och medeltiden förhöll man sig till underjordens geografi, så att den blev närvarande på ett annat sätt än under vår moderna tid.

För att fortleva efter döden krävs ett offer. Tänk på Jesus som lider offerdöden! Och asatrons Oden blickar ner i underjorden för att få visdom. Kanske kan man säga att döden kan bära på ett budskap för de som lever.

Dåtidens begravningspredikningar kan för dagens historiker vara en dokumenterad källa.

Inom filosofi tänker man sig att betraktelsen över döden kan lära människan ett sätt att leva. Och själva smärtan och lidandet i tidigare europeiska traditioner gavs en filosofisk eller religiös mening, olikt våra dagars utsatthet genom den privatisering och individualisering som skett i och med det moderna samhället.

Och när vetenskap och medicin utvecklas behövs döda kroppar för det anatomiska studiet inom biologi. De rika hade ju råd med pampiga och ”viktiga” begravningar och släpper inte iväg sina döda kroppar för att användas inom  medicinen. Fattiga, utsatta, prostituerade, brottslingar, sinnesslöa och mentalsjuka var tvungna att betala sin ”skuld” till samhället genom att bidra med sina kroppar till anatomiska studier i det allmännas tjänst. Döda kroppar kunde nu beställas på en marknad där gravplundring kunde bli vanligt eftersom man kunde tjäna pengar hos obducenterna som hade ökat efterfrågan på lik.

Dåtidens begravningspredikningar kan för dagens historiker vara en dokumenterad källa för att undersöka tidigare tiders syn på livet i sig. På ett annat sätt än i våra dagar, åtminstone i Europa, aktualiserades döden genom sjukdomar, svält, självmord, mord, olyckor, pest, krig, drunkning, dueller, dödsstraff och hög barnadödlighet. Idag har döden blivit mer medicinsk och anonym eftersom de flesta dör inom vården på sjukhus.

Ja, det finns mycket att säga om denna bok. Den upprepar sig ibland men överlag är den intressant skriven och man får en inblick i döendet genom tiderna. Även djur, slakt och jakt nämns i förbigående. Och när religionen släpper sitt grepp om människan blir döden en anonym händelse just för att individualiseringen i samhället har ökat. På 1900-talet försöker poeter och tänkare istället leta sig fram till en livsfilosofi bortom religionerna.

Ändå finns här ett arv från slutet av 1800-talet där spiritisterna utvecklar tekniker för att komma i kontakt med döda. Så problemet med döden är nu både tabu och likväl en arena för förnyad fascination. Och med atomenergin blir strålning en ogripbar fara och ett nytt slags kollektivt hot. Detta öppnar upp för nya dimensioner bortom tid och rum. Ett dödens hot som nu är svårt att stå i relation till.

The post Intressanta historiska perspektiv på döden first appeared on Opulens.

TIDFULL ARKITEKTUR. Tradition behöver ges en respektabel ställning i en ny genuin modernitet som ser tid relaterad till historiska processer av mycket olika slag. Det handlar inte om att gå bakåt i tiden. Det handlar om en genuin förståelse av hur historiska processer tett sig och tagit sig uttryck sig i verkligheten, i levande traditioner och andra olika former institutionaliseringar. Det menar Lars Jadelius, docent i arkitektur, historiker och kulturvetare i denna tredelade essä.

De landvinningar som uppnåtts genom århundraden behöver försvaras parallellt med att vi siktar framåt mot något bättre, mycket bättre. Om vi i det revolutionära arbetet inte förmår att ta till vara de institutionaliseringar, sedvanor och konventioner vi lyckats formera, så kommer allt samhälleligt att brytas ner. ”Allt som är fast förflyktigas” är en självlysande formulering ur Kommunistiska manifestet (1848) som många gånger kommit att användas för att karaktärisera modernismens strävanden. Då detta korta lilla citat återges lösryckt har det närapå fått en motsatt innebörd än den Karl Marxs tyska original har. På engelska gäller i hög grad samma sak: ”All that is solid melts in the air”.

I textrutan ovan finns hela meningen i en egen mer ordagrann översättning. Allt det beständiga bör, så som originalet på tyska därunder säger, tvärtom ses som hotat. Upplösning är absolut inget eftersträvansvärt, utan Marx menar att den drabbar människorna så hårt att de kommer att överväga uppror.

Vi bör således inte bara förändra det bestående samhället utan balansera detta med att kritiskt ta till vara och stärka allt det mänskliga som vi faktiskt skapat. ”Allt som är fast förflyktigas” blir, om det tas ur sitt sammanhang, ett förfelat slagord för drömmar om den ”nya människan”, ”den individuella friheten” och till och med om ”statens upplösning”. Drömmar som idag borde betraktas som utagerade med vår erfarenhet av konsekvenserna där sådana drömmar praktiserats.

Den marxistiska debatten har hittills fokuserats på huvudmotsättningen mellan arbete och kapital. En både/och-dialektik kan vara ett redskap för att analysera också de mer underordnade motsättningar som präglar vår vardag och ge redskap att kritiskt värdera kulturarven. Med en sådan dialektik blir det möjligt att hantera de kulturellt komplexa relationer som utvecklats och utvecklas mellan motsatser som traditionellt/modernt, privat/offentligt, gemensamt/allmänt och ansvar/frihet.

Begreppet maktlöshetens arkitektur bygger på något dubbeltydigt i ordet maktlös.

Sammanfattningsvis så är nymodernismen en yttring som dels speglar och dels bygger under en bild av att vi människor rör oss i ett samhälle som styrs någon annanstans ifrån. Nymodernister tycks mena att en sådan arkitektur blir demokratisk om den gör makten osynlig och opåtaglig. De förespråkar därigenom oftast helt omedvetet en ’maktlöshetens arkitektur’. Där blir det inte mänskliga krafter eller faktiska makthavare, kapitalister som kan ställas till svars. Det är istället det helt anonymiserade systemet som får ta allt ansvar. I samhället är dock den finansiella makten sammanvävd med den politiska. Ägarnas makt är minst lika politisk som de valda politikernas.

Begreppet maktlöshetens arkitektur bygger på något dubbeltydigt i ordet maktlös. Samtidigt som makt osynliggörs i demokratins namn, finns ändå ägarna någonstans långt borta med sin faktiska makt. Då blir en känsla av maktlöshet ändå påtaglig inför dessa byggnader. Men inte bara det. Om makten inte kan återfinnas på plats blir det inte möjligt att avkräva någons ansvar, varken för stort eller för smått.

I en sådan arkitektur blir det svårt för människors gemensamma strävanden och lokala verksamheter att komma till uttryck. Om helt universella regler, som kanske låter bra på ett abstrakt plan, får råda ensamt och inte kan avpassas efter de olika lokala kulturarven, då förlorar människorna.

Bilden ovan illustrerar hur vissa krafter i staden Lagos i Nigeria drömmer om ett ”Eco Atlantic”, där ingenjörerna och finanskapitalisterna förvandlas till hjältar. Människorna och det mänskliga och dess samspel både med varandra och naturen får en mycket undanträngd roll. I detta ”moderna” inryms såväl kapitalets maktfullkomlighet som dess osynlighet. All deras abstraherade men reella makt befästs i de fysiska rummen och numera framför allt via de virtuella rummen.

Där på internet håller vi i realiteten på att tappa all vår demokratisk formade makt till de superrika, till de globala storägarna, till en informell, men mycket expansiv Trump-Putin-Pakt. En opåtaglig pakt som dessutom numera också involverar kinesiska och saudiska oligarker. Denna pakt arbetar mer eller mindre organiserat för en global oligarki, med ultranationalism, splittring och klimatkrisförnekelse som budskap. Mycket förvirrande nog har Fake News dels blivit ett slagord som denna oligarki använder mot etablerade media och dels ett måtto som karakteriserar oligarkernas desinformation.

Demokratins syfte bör nu därför vidgas till en kunskapande motkraft; till ett mer effektivt samhälleligt lärande i allas intresse, såväl i arkitekturens framtidsdrömmar som i de sociala medierna. Vi måste återta makten över de samhällsideal som befästs via arkitekturen och de sociala rummen.

Här ligger ett spännande, nydanande arbete framför oss, där den ’revolutionära’ insikten att tradition och rationalitet i sig inte är varandra uteslutande, där inte varje byggnad, varje del, varje plats är sig själv nog utan samspelar på nya intressanta sätt med sammanhanget. Delars helhetlighet binder ihop medan byggprojektens helhet tonas ner. Gränser som kan överskridas blir det normala i vår arkitekturtänkande; en grund för en användarvänlig human arkitektur.

En viss inspiration kan vi hitta i svensk arkitektur i efterkrigstidens nyanserade funktionalism, som i flera avseenden skulle kunna karaktäriseras som kritisk regionalism, eller varför inte som situerad universalism.

Där annorlunda tillkomstprocesser funnits kan vi ofta få nya inpirerande infallsvinklar på arkitektur och modernitet. Omvandlingen av Haga i Göteborg ger en ingång, som bör uppmärksammas. Den föregicks av en långvarig kamp för att rädda arbetarstadsdelen med dess historiskt givna kvaliteter. En hel del revs men nybebyggelsen fick lov att inordna sig de kvaliteter som lyfts upp i kampen. Det var ingen självklarhet för arkitekterna, men resulterade i både hus och gatumiljöer som lyckades väl. Där kom också en del byggnader till som mer blev stela kompromisser med den tidens bostadbyggnadsideal. Haga är idag mycket populärt att bo i och har blivit ett betydande besöksmål i Göteborg med kaféer, ’mysig shopping’ varvad med tillfälliga marknader på huvudgatan. Denna omvandlingsprocess behöver utvärderas med respekt och erkännande.

Kville Saluhall från 2014 på Vågmästareplatsen är ett vackert exempel med en talande historia. Den drevs fram, vad jag förstått, av entreprenörer från det nu avrivna affärs- och industriområdet intill. Hur mycket detta engagemang har fått betydelse för den trivsamma utformningen är något jag är nyfiken på. En sak är klar; med sin trivsamma och vackra inramning har matbutiker och restauranger kunnat ta sig en väl avvägd estetisk frihet. Resultatet är varmt och levande.

Den tyska traditionen med byggemenskaper har resulterat i en hel del relativt tänkvärd och levande arkitektur.

Andra inspirationskällor kan vara de ekobyar som realiserats runt om i landet med sina ofta individualistiska och experimentella hus, som ändå ofta samsats med spännande tankar om bogemenskap.

Den tyska traditionen med byggemenskaper har resulterat i en hel del relativt tänkvärd och levande arkitektur. Framför allt finns där en del projekt där samhälleliga ambitioner från platsens stadsplanerare aktivt kunnat vävas samman med gemenskapernas egna drömmar. Här finns en hel del sevärt på gång också i Sverige.

Under 2000-talet har ett stort antal besöksträdgårdar vuxit fram runt om i landet där äldre koloniodlingar ibland fått samsas med ny kaféverksamhet, försäljning av grönsaker o.s.v.. Särskilt spännande har jag funnit hur enkelt och fint inbyggda containerhus samspelar med park, kafé och växthus i Vintervikens Trädgård i Stockholm. Platsen har utvecklats som ideell förening under en lång tid och med många olika drivande aktörer. I anslutning finns både ett större koloniområde och industriminnen ombyggda för nya spännande funktioner.

Dessa inspirationskällor är alla platser där människor i olika organisationsformer kommer till tals både före, under och efter själva byggnationen. Det vi som arkitekter har att utveckla är medskapande designprocesser där visionära estetiska ideal kan växa fram. Det finns arkitekter runt om i världen som är beredda att ta på sig en sådan roll. Vi skulle kunna utveckla en erkännandets estetik, inspirerat bland annat av den tyske filosofen Axel Honneths tankar i boken Erkännande. Alla intressegrupper som rimligen är berörda på varje plats, ska känna sig sedda och erkända före byggandet, i bygget och i förvaltning och omgestaltning i användarskedet.

Exemplen här närmast ovan finns med framför allt som motvikt till den arkitektur där makt ses som något fult som inte ska få synas alls; som försöker ge en illusion av ett samhälle där teknikutvecklingen, rationaliteten och ekonomin tänks styra i egen kraft. Sådana maktlöshetens visioner kommer mer eller mindre till uttryck i de byggnader och stadsmiljöer där storägarna har den avgörande beslutsrätten, utan att de någonsin bejakar eller ens erkänner människorna på plats.

The post Del 3: Allas maktlöshet eller gemensam nytta? first appeared on Opulens.

TIDFULL ARKITEKTUR. Tradition behöver ges en respektabel ställning i en ny genuin modernitet som ser tid relaterad till historiska processer av mycket olika slag. Det handlar inte om att gå bakåt i tiden.

Det handlar om en genuin förståelse av hur historiska processer tett sig och tagit sig uttryck sig i verkligheten, i levande traditioner och andra olika former institutionaliseringar. Det menar Lars Jadelius, docent i arkitektur, historiker och kulturvetare i denna tredelade essä.

Arkitekturen skulle stå ovanför/utanför alla konkreta maktanspråk, och då helst inte ha några drag av sådant som kan tolkas som privata eller ens personligt och mänskligt. Öppenhet och allmänt tillgängligt blev ledord framför allt i offentlig arkitektur. Detta har blivit alldeles orimligt när de privata företagen i samma anda antagit denna distanserande estetik. Det rationella och det öppna har blivit en chimär sett ur mitt perspektiv av gemensam nytta och förvaltning.

Formspråket ska då vara abstrakt och rationellt, samtidigt som materialens behandling präglas av ny teknik och nya tekniska möjligheter. Ingenjörerna blir tidens hjältar. Det samhälleliga förvandlas alltmer till något opåtagligt och därmed osynligt präglat av den så kallade ”ekonomin” eller av ”utvecklingen”. Modernisternas liksom hela kulturradikalismens samhällskritik riktas istället mot ”småborgarna” och mot all form av nostalgi och mysighet. Inte alls mot industrikapitalet, fossilkapitalet och dess enormt maktfullkomliga storägare.

När postmodernismen slog igenom på sjuttiotalet beskrevs den som en tankevärld som radikalt bröt med modernismen. Så enkelt var det absolut inte. På ett positivt sätt gav den en förståelse av staden och dess kvaliteter, som sedan kom att bestå i nymodernismen; åtminstone i deras retorik för att få möjlighet att bygga högt och tätt.

Samtidigt så återupplivades en av modernismens svagaste tankebyggnader. “Det upplösta rummet” var ett ideal som flertalet postmodernister tog över. Skissen här bredvid väljer fenomenologen Norberg-Schulz för att illustrera det upplösta som ideal. Detta ideal verkar fortfarande i nymodernismens epok vara en ännu knappast ifrågasatt teoretisk grund för byggandet. Det hade varit bra för arkitekturkunnandets utveckling om nittonhundratalets arkitekturteorier hade utvärderats kritiskt, och samtidigt nyanserat och respektfullt.

Arkitekturhistorikern Kenneth Framton försökte på 1980-talet sig på att hitta en linje som på flera sätt sökte sig vidare. Han och hans efterföljare benämnde sådana ambitioner ’kritisk regionalism’. Detta begrepp stod för en ambitiös insikt att samspelet mellan det universella i modernismen och det lokala behöver hanteras övertänkt och sansat. Men en brist var att de med fenomenologin som grund var alltför fokuserade på den enskildes upplevelser. Detta fick till följd att arkitekturens samspel med det samhälleliga och med ägarnas makt inte heller här fick någon uppmärksamhet. Den fick ett mycket marginellt genomslag i byggandet.

Vissa konstnärer kan nu få stoltsera som radikala individualister och få en viss status.

En gammalmodig nymodernism kom istället att få ett genomslag i samhället och i stadsbilden. Även om de rätlinjiga nymodernisterna hatar begreppet nostalgi, kan inte jag se något annat än just en nostalgisk längtan efter en svunnen tids framtidsdrömmar. Det mänskliga och det av människor präglade ser nymodernisterna som nostalgiskt bakåtsträvande, medan den industriella karaktären tillskrivs det moderna, rationella och vetenskapliga.

Vissa konstnärer kan nu få stoltsera som radikala individualister och få en viss status. De blir då en ersättning för det humanistiska perspektivet, fast de just i sin individualism inte kan bygga sig någon egentlig grund i modern humaniora eller samhällsvetenskap. Att de dessutom saknar förankring i både folkliga rörelser och värderingar ses snarast som ett bevis för deras moderna och experimentella tänkande av de styrande i staden.

Nymodernismens arkitektur har sedan 2000-talets början ofta proklamerat stadsmässighet, men har i praktiken bara blivit mer och mer stadslivs- och folkfientlig. Den har snarast blivit ett uttryck för den nu så dominerande, internationaliserade genikulten inom arkitekturen. Samtidigt fungerar denna individualism som ett förtäckt ideologiskt stöd för nyliberalismens lössläppta kapitalism med dess nedtonande av det komplexa, i gemenskap byggda och gestaltade.

Dessa nyliberalismens arkitekturideal är i än högre grad skapad av en prisbelönad arkitekturelit med uppdrag från de dominerande fastighetsägarna, byggföretagen och deras företrädare inom politiken. Genom det privata ägandets extrema dominans i dagens byggande har en estetik vuxit fram som präglas av både individualism och en mycket oreflekterad syn på det offentliga, på det gemensamma, på det samhälleliga.

Det ”arkitekturuppror” som under senare tid vuxit sig starkt på sociala medier står för en kraftfull reaktion mot nymodernismens brutalt ”fula lådor”, men har inget annat att erbjuda än en tillbakablickande ”klassisk arkitektur” med en uddlös, rakt igenom konservativ estetik. Våra kulturarv är och har alltid varit komplexa och motsägelsefulla. Vad är värt att ta till vara i detta och vad krävs det för förändringar i kultur och samhällelig ideologi? Hur dessa ska komma till uttryck i en modern arkitektur är både en konkret och visionär utmaning.

Varken modernismen, postmodernismen och nymodernismens ideal har formats helt och fullt i folkets gemensamma intresse. De presenteras ofta som en vetenskapens och rationalitetens uppgörelse med det förlegade, med det traditionella, det småborgerliga. Men arkitektur gestaltas till skillnad från exempelvis musiken på uppdrag av olika intressenter på en relativt toppstyrd arkitekturmarknad.

Affischen för en internationell ”arkitekturens dag” 2019 här nedan utformad för UIA, den internationella arkitektunionen, speglar väl den syn på husen och dess medborgare/medarbetare som dominerar dagens storskaliga byggande. På bilden reduceras människorna till anonyma siluetter i ett grafiskt mönster. Sådan grafisk estetik återfinns genomgående i den nymodernistiska arkitekturen. Det återspeglar en syn på människans relation till både det offentliga och till det universella, som saknar anknytning både till plats och historia. En sådan estetik står i stark kontrast till all den vardagliga mänsklighet som både bär och när kulturer i samspel med våra livsvillkor.

Med hjälp av en både/och-dialektik skulle vi däremot kunna förstå arkitekturen bättre som uttryck för en både konkret och komplex universell samhällelighet. Med ett sådant både/och-perspektiv behöver vi inte heller fastna i vare sig nationalistisk inskränkthet eller i kulturradikalistiskt översitteri.

Vi kan inte låta oss nöja med den abstrakta och vaga allmänhet/universalism som konstruerats som motpol till privategendomen eller till det säregna, relativa som olika kulturella erfarenheter runt om i världen erbjuder. Den gemensamma, lokala aspekten av de universella rättighetskamperna får inte förloras. Om det händer så tappar vi snart all levande medansvarighet och den framtidstro som hänger samman med delaktighet och tillit. Vi bör istället relatera allt det särskilda som den konkreta kampen för rimliga mänskliga rättigheter tillför våra lokala kulturer.

På en abstrakt nivå anses oftast universalismen utesluta relativismen.

På en abstrakt nivå anses oftast universalismen utesluta relativismen, dvs de kulturellt unika värderingar som har lokal betydelse. I föreställda avgränsade kulturella sfärer ofta i form av nationer och folk skapas ett vi och ett dom utifrån mycket förenklade självbilder. Kenneth Framton närmade sig detta problem när ännu postmodernismen var aktuell med kritisk regionalism som motto, men sätter individen i centrum, inte samhället och de levande kulturarven. Den skulle få en mer samhällelig karaktär om den också knöts till filosofen Seyla Benhabibs tankar.

I Jürgen Habermas efterföljd är Benhabib uttalad universalist, men hon gör det möjligt och givande att från det hållet erkänna och tillämpa en historiskt, politiskt och kulturellt situerad universalism. Med det framhåller hon att alla universella ambitioner finns och utformas på en viss plats och i ett visst historiskt och politiskt sammanhang. Det blir då viktigt att hänsyn de många olika ”situationer” kultur- och maktförhållanden där kampen för lika rätt och värde utspelar sig. Då kommer på så sätt samhällelighetens, maktens och ägandets perspektiv med i ekvationen. Det gör stor skillnad. Kritisk regionalism och situerad universalism bör närma sig varandra och tydligt utvecklas vidare i samspel.

Benhabib som är feminist påpekar också att vi idag faktiskt uppfattar våld mot kvinnor och barn i hemmet som en samhällelig fråga, inte alls som en privatsak. Alltfler statsmakter tvingas ingripa mot alla former av övergrepp, även i hemmen. Vi kan således inte behandla det privata generellt som en strikt hemlig sfär. (Seyla Benhabib, s87, s108 ff) Lika lite kan vi betrakta det offentliga som något stående över det mänskliga, det traditionella eller det som formats i demokratisk kamp.

The post Del 2: Allas maktlöshet eller gemensam nytta? first appeared on Opulens.

TIDFULL ARKITEKTUR. Tradition behöver ges en respektabel ställning i en ny genuin modernitet som ser tid relaterad till historiska processer av mycket olika slag. Det handlar inte om att gå bakåt i tiden. Det handlar om en genuin förståelse av hur historiska processer tett sig och tagit sig uttryck sig i verkligheten, i levande traditioner och andra olika former institutionaliseringar. Det menar Lars Jadelius, docent i arkitektur, historiker och kulturvetare i denna tredelade essä.

Dessa är inte bundna av vare sig mekanisk eller digital klocktid. Vissa processer går mycket långsamt och andra rör sig snabbt. Tidlöst och tidsenligt bör smälta samman som en både/och-relation till något reflekterat, kunskapsbaserat “tidfullt”.

Ägandets gällande rättigheter och dess nuvarande filosofi finner sina uttryck inom de flesta kunskapsområden. Min mångåriga forskning inom arkitektur och designmetodik har krävt en djupare reflektion kring tillägnelse, besittningstagande och ägande. Många frågor rör sig även här kring dikotomin privat och offentligt både i arkitekturens rumsliga organisation och i hur denna omsatts i estetiska ideal.

Arkitekturen representerar något som är en materiellt och ekonomiskt betydelsefull organisation av samhället, samtidigt som den är normativ och ideologisk genom sitt sätt att gestalta rationalitet, rumslighet och estetik. Arkitekturen illustrerar både de byggda begränsningar vi lever med idag och dess visionära påståenden om samhällets ideala, framväxande struktur, om oss människor och vår roll i detta samhälle.

Arkitekturen vi har idag bör ses som byggda, i hög utsträckning permanentade, ofta teknikromantiska samhällsvisioner; visioner som vi inte kan välja bort som individer. Vi vistas och verkar i det byggda vare sig vi vill eller inte.

Individualistiska och nyliberala visioner dominerar byggandet idag. Vilka som valt dess uttryck är bortom vår makt. Det är här inte alls den typ av val som gäller exempelvis vilken musik vi väljer att lyssna på, eller vilken pjäs som vi vill se.

Modernitet bör i första hand ses analytiskt som något som beskriver nuets särdrag, en faktisk kontrast gentemot det som varit. Särskilt efter det att en mer djupgående samhällsförändring skett eller ibland bara som kontrast i något enstaka avseende. Det avser alltså något som samhällsvetare och humanister kan studera och forska om, men det bör parallellt förstås utifrån våra vardagliga upplevelser av våra livshistorier. Varken modernisterna eller försvararna av klassisk eller traditionell arkitektur verkar emellertid vilja ge våra historiska erfarenheter någon medveten roll.

Förr var det traditionsbundna samhället fattigt och präglat av en hel del okunskap, särskilt sett ur de moderna professionernas perspektiv. Med den kommunala demokratin fick de professionella en växande betydelse för planering och politik, vilket kom att få betydelse för arkitekturidealens utveckling. Estetiken i byggandet blev exempelvis mer och mer en fråga enbart för arkitekterna, påhejade av sina professionella likar. Hantverkaren och även byggmästaren fråntogs det estetiska omdömet. De skulle nu bara kunna läsa ritningar eller organisera byggprocessen, vilket tydligt avspeglar sig i byggandets utbildningar. Under en senare del av 1900-talet dirigerades estetiken alltmer av ingenjörer och byggindustrins ekonomer och även arkitekternas ambitioner blev alltmer styrda av beställarnas krassa ideal.

Metaforiskt sett står kulturarv för allt det kulturellt skapade som vi tar över.

Hur vi idag uttolkar det moderna är en fråga som starka krafter kunnat lägga beslag på. Inte ens inom arkitekturen finns någon visionär diskussion om vad begreppet modernt skulle kunna stå för. I undervisning såväl som i bedömning av ny arkitektur upprepas ordet modern istället som ett mantra, som något självklart eftersträvansvärt.

Vad det moderna då står för och skulle kunna stå för, bör förstås i mötet humanistisk och samhällsvetenskaplig kunskap. Denna kunskap borde i högre utsträckning nyttjas inte minst för att kritiskt granska hur det moderna förhåller sig till de kulturer vi ärver. Detta behöver inte stå i strid med att låta människors erfarenheter av det befintliga, av sina egna historier och sina drömmar om det nya komma till tals. Tvärtom! Våra gemensamma, pragmatiska upplevelseerfarenheter från arbete och fritid i det moderna är livsavgörande. Framför allt här har konsten och konstnärerna en oerhört stor uppgift, som bara kan klaras med en djup personlig inlevelse.

Den humanistiska och samhällsvetenskapliga kunskap om det moderna samhället, som vi faktiskt har tillgång till idag, borde alltså mer systematiskt nyttjas för att förstå hur vi skall bejaka en genuint modern samhällsutveckling, parallellt med att ta till vara och stärka väl fungerande traditioner och redan byggda miljöer. Modernismens så kallade förnyare och bevarare tenderar att förespråka en banal motsättning mellan tradition och utveckling.

Husen och staden skulle kunna illustrera och konkretisera en demokratiskt väl reflekterad visionär samhällelighet, ett kollaborativt uttryck för en mer modern samverkan. En human och demokratiskt sinnad arkitektonisk vision underlättas om vi väljer att hålla isär våra begrepp om modernism och om modernitet. Modernism bör då primärt ses som ett normativt, ideologiskt ställningstagande gentemot vad dess företrädare ofta betecknar som traditionernas och konventionernas irrationalitet.

Med nedanstående citat lite fritt sammanfattat ur historikern, Maja Hagermans senaste bok Trådarna i väven vill jag sätta fingret på en mer vetenskaplig syn på kultur, arv och modernitet. Metaforiskt sett står kulturarv för allt det kulturellt skapade som vi tar över. I denna vidare betydelse står det för alla de gemensamma investeringar som vi ärver, dvs, tänkesätt, vanor, infrastruktur, språk, berättelser medmera. I den meningen ingår både modernismen, postmodernism och nymodernismen på olika sätt i vårt kulturella arv inte bara i Sverige, utan också på en global nivå.

“Jag tänker på Sverige som en väv, en samhällsväv som rullar fram ur historien och fortsätter mot framtiden. Men det gäller att vara på sin vakt. Det pågår en dragkamp om vad som är ett kulturarv. Det riskerar att kidnappas för politiska syften av krafter som vill ta kontroll över kulturhistorien. Det ska få vara just så komplext och mångbottnat som det faktiskt är.” (Hagerman, Maja, s 11)

Begreppet kulturarv bör precis som Hagerman förespråkar inte begränsas till att beteckna det som anses värt att bevara i syfte att skapa historisk förståelse. Om vi ser det institutionaliserade bevarandet idag som en del av en modernistisk epok, finner vi där ett fokus på att rekonstruera ett original. Detta ska då helst lyftas fram som motvikt till det nutida, och nya tillägg bör då i modernismens anda radikalt tydliggöras som något nytt och annorlunda. Materialet att föredra för dessa nya inslag har under nittonhundratalet ofta varit glas, stål eller betong. Material som kan klassas som moderna enbart ur en mycket begränsad teknisk, industriell synvinkel, knappast ur bredare ett samhällshistoriskt perspektiv.

Det ligger i modernismens natur att bejaka en bild av ett nu, “det moderna” och konstruera ett tydligt då, det traditionella, det konventionella, som vi nu lämnar bakom oss. Kulturarvsbegreppet blir på så sätt museifierat som en pendang till en sökt strävan att bygga ett samhälle präglat av det som ter sig nytt och modernt.

Kulturarven betyder emellertid så mycket mera för oss. De lägger grunden för vårt kunnande, vår förståelse, vår handlingskraft och därmed också vår förnyelseförmåga. Då blir bevarande, eller hellre “ta-till-vara strategier” som bilden här bredvid illustrerar, något samhällsbärande som vi alltid har att balansera mot våra förändringsambitioner. Alla våra komplexa kulturarv bör betraktas som aspekter av det moderna, av det rationella och det förnuftiga. Kulturarven står då inte längre för det gamla, hindrande; de förvandlas till ekonomins relativt öppna och rörliga grundval.

Modernism, postmodernism liksom nymodernism är tre historiska rörelser som präglat nittonhundratalets samhällsbygge och skapat arkitekturens och samhällsbyggets nuvarande ideologiska grundvalar. All dess arkitektur eller alla dess företrädare kan inte dras över en kam. Det har ritats och byggts en hel del fint och känsligt inom ramen för alla dessa tre ideal. Att lyfta fram dessa rörelsers svagheter för att kunna överskrida dem ligger dock framför oss, oavsett om vi ser detta som ett bevarande eller som en modernisering av det de lämnar över till oss.

Modernismen var på sin tid onekligen ett steg mot ett mer modernt och demokratiskt byggande när den växte fram på 1920-talet. Samtidigt var den ett resultat av en alltmer koncentrerad arkitekturmarknad med sin grund i dåtidens maktförhållanden och dess överdrivna tilltro till stordrift och mekanisering. Genom åren har kritik av modernismen formulerats från många olika perspektiv. Många gånger sakligt och nyanserat. Lika ofta okunnigt och svepande.

Sådana ideal kom i denna Saltsjöbadsanda att också prägla en hel del av 1900-talets arkitektur.

I min doktorsavhandling Folk, form och funktionalism har jag kritiskt analyserat modernismen och dess genombrott på 1920-talet sedd som en rörelse i tiden. Avhandlingen avfärdar inte funktionalismen, utan försöker sig på en bredare förståelse av offentlighetens arkitektur sedd i ett historiskt, demokratiskt perspektiv. De grundläggande analyserna står jag för fortfarande och ligger i botten för denna text. Följande citat från Ugo Mattei många år senare sammanfattar väl min kritik av modernismens förhållande till det gemensamma, fast han här med begreppet modernitet brett syftar på dåtida rättsliga maktförhållanden.

“Modernitetens reduktion och våldsamma förenkling av den levande rättens rikedom, komplexitet och pluralism, är bara ett i raden på angrepp på det gemensamma. Än en gång ställs rätten inför två varandra uteslutande alternativ. (Offentlig rätt och civilrätt, mitt förtydligande) Ännu en gång ett nollsummespel, ännu en gång ett antingen – eller i vars inre själva rikedomen i erfarenheten av det gemensamma (mänskligt och ekologiskt) förödmjukas.” (Mattei s 116)

Tongivande modernistiska ideologer motiverade sina arkitekturideal med det allmänna intresset, med friheten i det öppna och demokratiska samhället. Det tycks de och deras beställare sedan tolka som att vi ska sky alla former av maktrelationer. Att vara men inte synas – Esse non videri – har allt sedan fyrtiotalet varit familjen Wallenbergs motto. Denna osynlighetsambition blev något som makten alltmer åtog sig också i ett bredare politiskt perspektiv. Sådana ideal kom i denna Saltsjöbadsanda att också prägla en hel del av 1900-talets arkitektur. Betrakta till exempel den arkitektur som förverkligats i enskilda bank- och kontorsbyggnader liksom i helt nya visionära stadsbyggnadsprojekt som Neom och Eco Atlantic illustrerar. Samma utslätade asociala höghusarkitektur finner vi talande nog också i alla Trump Towers runt om i världen.

The post Del 1: Allas maktlöshet eller gemensam nytta? first appeared on Opulens.

IDENTITETSPOLITIK. “Vi ser aldrig de andra om vi bara ska titta på några identitetskopplade privilegier vi ständigt förutsätts ha. Vi ser aldrig sammanhangen om de där fördelarna sägs vara universella”, skriver Nathan Hamelberg.

Kan vi börja checka våra förutsättningar? Eller, hitta alternativ till att ständigt tala om privilegier i politik? Ett privilegium betyder ordagrant en exklusiv rättighet som ges till en viss person eller grupp av staten eller annat organ som kan utdela ett sådant. I den politiska debatten används det till vardags på ett sätt som jag ofta uppfattar som kontraproduktivt. Om syftet är att bidra till mer jämlikhet så tror jag det sättet att tala ibland riskerar att människor vänder sig mot ökad jämlikhet snarare än tvärtom.

The post Privilegiesnacket står i vägen för jämlikhet first appeared on Opulens.

INDIVIDUALISM. “Istället för en neutral stat och autonoma individer som väljer sina egna normer och sina egna livsprojekt sätter konservativa en i förväg fastställd mall för hur det goda livet ska se ut.” Ulf Öfverberg avslutar debatten som inleddes med hans ”varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism.” De fyra tidigare inläggen i debatten hittar du genom att söka på ”nationalpopulism” i magasinets arkiv.

Det vi i dag upplever är en kulturell backlash från de som aldrig känt sig hemma i det frihetliga och progressiva kulturklimatet. Det är människor som fortfarande värderar det som var fast men har förflyktigats, för att parafrasera Karl Marx. Det är denna konfliktdimension som statsvetare och andra försöker fånga med GAL/TAN-dimensionen som ett komplement till den traditionella vänster/höger-skalan.

Bland dessa människor skördar nationalpopulismen framgångar. Det har skapats en ny politisk verklighet. Med nationalpopulismen är det också som med nationalismen, den kan låna sig till lite vad som. Det är en så kallad ”tunn” ideologi, det vill säga att den lånas av andra ideologier. Därför finns det såväl en vänster- som högerpopulism. Mot den sistnämnda konvergerar delar av den konservativa traditionen.

Många konservativa – de som Bengt Olof Dike väljer att kalla för ”nyliberaler” på exempelvis Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarsidor – omfamnar denna nya gemenskap mellan konservatism och nationalpopulism. Dike är dock kritisk mot SD-kramarna, och lyfter även fram andra värdekonservativa partier på kontinenten som tagit avstånd från nationalpopulisterna. Bra så, men om Dike menar allvar med att konservativa ska ta tydligt avstånd från Sverigedemokraterna bör han rikta den kritiken mot tidigare nämnda ledarsidor och framförallt mot våra konservativa partier, Kristdemokraterna och Moderaterna. För de har just släppt in Sverigedemokraterna i värmen.

Ja, tänk vad hemskt om den enskilde människan själv får bestämma under vilka normer hen ska leva och vilka livsprojekt hen väljer!

Det är inte konstigt att det är den liberala individualismen som är kärnan i konflikten med konservatismen. Men en nästan freudiansk felsägning skriver Dike: ”Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ‘som individen själv bestämt’? Var och en sin egen liberala lyckas smed!”

Ja, tänk vad hemskt om den enskilde människan själv får bestämma under vilka normer hen ska leva och vilka livsprojekt hen väljer!

För att bli lite retorisk, vi liberaler har helt enkelt en mer omfattande tilltro till individens egen förmåga att ta beslut över sitt liv. Och för att upprepa mig, liberalismens tilltro till individen är inte – och har aldrig varit – detsamma som en gränslös frihet.

Liberalismen har till och med en etik, så klart. För att ta ett tydligt exempel, filosofen och en av den moderna liberalismens stora Ronald Dworkin, har utvecklat en sådan. Och där blir skillnaden mot exempelvis konservatismen tydlig.

Dworkins etik utgår från två till synes enkla principer. För det första att alla liv har ett objektivt värde och att det därför är objektivt viktigt att alla liv blir lyckade istället för misslyckade. För det andra att alla bär eget ansvar för sitt liv; vad det ska bestå av, hur det ska bli framgångsrikt och hur man ska sträva efter att uppnå det. Tillsammans bildar dessa två principer hans ”etiska individualism”.

Ur dessa två etiska principer härleder Dworkin sin jämlikhetssyn, eller allas lika rätt till samma hänsyn och respekt, som det heter i en av hans nu klassiska formuleringar. Ur detta följer att den liberala staten ska förhålla sig neutral till människors livsval, annars bryter den mot allas rätt till likvärdig hänsyn och respekt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kravet på att staten ska vara neutral skapar ofta konflikter gentemot konservativa. I synnerhet i moral- och värderingsfrågor. Istället för en neutral stat och autonoma individer som väljer sina egna normer och sina egna livsprojekt sätter konservativa en i förväg fastställd mall för hur det goda livet ska se ut. Sedan ska individen anpassas till mallen.

Därav konservativas motstånd till homosexuellas rättigheter, tveksamhet eller avstånd inför kvinnors reproduktiva rättigheter, ointresse för jämställdhet samt en allmän oro över kulturellt förfall och nästan ett förakt för individualismens olika uttryck i samhället. Och ja, här blir skillnaden tydlig mellan de av Dike tidigare nämnda liberala halmhattarna och de ”gamkonservativa” när det begav sig på det glada sextiotalet.

Men egentligen behöver inte konservativa vara rädda för att liberalismens individualism bryter ner gemenskaper.

Demokratin, marknadsekonomin och det moderna projektet, där individualiseringen ställdes mot kollektivismen verkar i sig ha en ansvarsutkrävande effekt. Det var också den slutsats som 1800-talsliberalen Alexis de Tocqueville fann under sin amerikanska resa, att demokratin har en självdisciplinerande verkan. Människorna insåg att för att kunna få del av det gemensamma goda livet måste man också ta på sig en del av dess bördor. Frivilliga organisationer och lokal självstyrelse bildade starka band. Demokratin skapade nya former av gemenskap, konstaterade han. Det är också därför demokratier med en väl fungerande rättsstat och en välfärdspolitik har ett gott socialt kapital, hög tillit och ett aktivt civilsamhälle. När människor själva väljer, väljer de också gemenskaper.

Samtidigt, lurar runt hörnet ständigt faran; den snabbaste förvandlingen är den från godhet till ondska, som Schelling skrev i sin Dr. Faustus. Dagens grannar kan över natten bli morgondagens bödlar. Se på Balkanhalvön på 1990-talet, se på Rwanda och se Förintelsen!

Liberalismen bär på insikten om att vi alla kan bli monster, men att den liberala ordningen som reglerar vår samlevnad, avhåller oss från mörkret samtidigt som den främjar de goda handlingarna. För det är handlingarna som definierar oss. Eller som det hette i den gamla folkpartistiska valslogan: Frihet under ansvar.

The post Konservatism på villovägar first appeared on Opulens.

KONSERVATISM. “Som om vår europeiska värdekonservatism med sin sociala marknadsekonomi och inbyggda trygghet för medborgarna står i motsats till frihet!” Bengt Olof Dike fortsätter debatten som inleddes med Ulf Öfverbergs ”varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism.” De tre tidigare inläggen i debatten hittar du genom att söka på “nationalpopulism” i magasinets arkiv.

Att i samhällsdebatten utnyttja Sverigedemokraternas (SD) ”annektering” av den klassiska och socialt ansvarsfulla konservatismen för att därigenom stämpla det äkta ideologiska varumärket som mer eller mindre suspekt har vi den senaste tiden sett flera exempel på.

Men kopior kan som bekant aldrig ersätta originalet, på samma sätt som originalets kvalitet inte försämras bara därför att någon påstår att en kopia har dykt upp.

Det bör Ulf Öfverberg besinna i sin– dock något nedtonade replik– strävan att höja ett varnande finger för den ideologi, som inte minst legat till grund för den framgångsrika utvecklingen i Västeuropa efter andra världskriget. Det är som bekant verklighetens resultat som gäller, inte ideologiskt vinklade försök att förvränga dessa.

Konservatismen är sannerligen varken suspekt eller ”människofientlig” som jag påminde om att kulturradikale debattören och medarbetaren i Expressen Per Wirtén kallar den. Så långt går klokt nog inte Öfverberg i sitt i och för sig riktiga konstaterande av beröringspunkter mellan den äkta varan och ”nationalpopulismen”, modell SD.

Men vad göra åt detta faktum? Varför skall den goda, beprövade konservatismen som helhet klä skott för att SD gjort ett ideologiskt varumärkesintrång? Det återstår att förklara – och bevisa – särskilt som avståndstagandena från såväl SD som dess likasinnade partier i Europa har duggat tätt under många år från de stora konservativa och kristdemokratiska familjerna.. Och varför är det så förtvivlat svårt att erkänna att Europasamarbetets ursprungliga fäder var den konservativa och kristdemokratiska trio, som jag nämnde i mitt inlägg? Såväl vid samarbetets födelse som i årtionden därefter fanns liberala partier knappast ens på kartan i flera västeuropeiska stater.

Konservatismen som dokumenterat framgångsrik kan kanske för liberaler te sig besvärande, med tanke på det ojämna styrkeförhållandet mellan den och deras egen ideologiska plattform. Inte sällan försöker ju den lilla hunden sticka upp mot den stora. Och för somliga liberaler är också konservatismen och konservativa partier lika stora – eller större – fiender än Socialdemokraterna. 1970-talets unga liberalers, de så kallade halmhattarna, animositet gentemot Moderata Samlingspartiet (som Moderaterna då hette) är bekant för alla minnesgoda.

Och visst finns det avgörande skillnader mellan de båda ideologierna, som dock inte bekymrade dem, vilka för tre decennier sedan enkelt slog ihop dem i en påse och kallade densamma ”liberalkonservatism”. Kanske hade de glömt att konservatismen en gång såg dagens ljus som en reaktion mot liberalismen.

Intressant i sammanhanget är också att pånyttfödelsen av konservatismen i dagens samhällsdebatt tvingat i grunden liberala aktörer, som exempelvis tankesmedjan Timbro, att uppmärksamma ideologin – men då med betoning på vad som avsiktligt kallas ”frihetlig konservatism”, där huvudsakligen den transatlantiska står i förgrunden.

Som om vår europeiska värdekonservatism med sin sociala marknadsekonomi och inbyggda trygghet för medborgarna står i motsats till frihet! Ulf Öfverberg antyder något liknande i påståendet att kritiken mot liberalismen är liktydig med rädsla för det öppna samhället.

Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ”som individen själv bestämt”? Var och en sin egen liberala lyckas smed!

Sedan är det omöjligt att hänga med honom i resonemanget att den liberala individualismen inte är detsamma som normlöshet och gränslös frihet. Ty en sådan har aldrig varit tänkbar, inskärper han.

Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ”som individen själv bestämt”? Var och en sin egen liberala lyckas smed! Där debattörer som presenterar sig som liberala och som har slutits i nyss nämnda Timbros famn och även blivit återkommande kelgrisar i inte minst etermedierna, öppet står för exempelvis ett slopande av alla kollektivavtal på arbetsmarknaden (de skall ersättas av individuella avtal), fria bordeller, avskaffande av sexköpslagen och allt offentligt kulturstöd, fri narkotikaförsäljning och en rad andra förslag, som visar att det inte finns just några gränser för den ”frihet” som förespråkas! En av dem skrev för blott några få år sedan i tidningen Metro om ett förslag att legalisera nekrofili, som några tokstollar i ett politiskt ungdomsförbund lagt fram: ”Att nekrofili är äckligt innebär inte att det ska vara olagligt.”

Det vore mig fjärran att göra Öfverberg ansvarig för slikt i liberalismens namn. Men detta dementerar samtidigt med all önskvärd tydlighet att vi som enskilda individer kan skriva – och leva efter – våra egna normer och regler. Det trygga samfundet måste ha gemensamma normer – medmänsklighet, gemenskap omtanke – utan vilka vi alla står oss slätt.

Friheten blir heller inte hel och äkta utan trygghet.

The post Liberal individualism är inte granne med hänsyn first appeared on Opulens.

This text was originally published by Jesper Ahlin Marceta via his blog and translated by Helena Prytz. 

FREEDOM. Neo-liberalism is dead. Self-inflicted, it is not a day too soon. In his article in the Expressen newspaper, Payam Moula from the left-wing think tank Tiden makes a philosophical interpretation of the contemporary development which demands a response. The liberal individualism must be defended.

As editor-in-chief of the social democratic magazine Tiden (meaning The Time) Moula argues that the decade we are just leaving behind is a decade when ‘(neo) liberalism finally died, both politically and intellectually’. Grotesque inequalities and massive injustices mixed into a ‘toxic cocktail’ have resulted in ‘the legitimate disappointment in social development, politics and establishment’.

 Indeed, there is much to be said about this analysis. Nevertheless, Payam focuses primarily on the liberal individualism, which he claims is wrong and destructive in its foundations.

 According to this view, the human being is a social atom completely isolated from others. Such views do not take into consideration that the human being is a social animal or that such things as loneliness can be terrible, which is why friendships are a good thing. The full ideological understanding of human beings is wrong. It separates humans and leads to communities, cultures and societies breaking down.

 Therefore, the labour movement should at the time of ‘our crisis’ choose a different way of looking at humans, one that is natural and leads to a good life and a good society. Payam does not state what that means. This omittance to explain what he means is also seen in some of the friends he is referring to – maybe because the alternatives to liberal individualism are horrifying under normal circumstances.

For a start, Payam’s theory about atomical individualism is an old one. It is also a malicious portrait. As far back as the 1930s, John Dewey, who was an individualist, wrote that socially and culturally isolated individuals are ‘monstrosities’. A decade later, Friedrich A. Hayek wrote that this criticism is the ‘silliest of the common misunderstandings’ because the individualists are ‘starting from men whose whole nature and character is determined by their existence in society’. 

Instead of individuality, it was the group belonging that decided how one particular human should relate to others. Individualism has contributed to the breakdown of this social determinism in which social and economic circumstances decided the human destiny.

Sure, some liberals have the kind of view on human beings that Payam is ascribing to all liberals, but they are few. Most such liberals are found in different youth organisations where they ideologically rage at meetings, boring the other members. The idea that humans are social atoms has very weak support among liberals both in politics and in philosophy. Such views are not ‘dominating’, as Payam claims.

The malicious portrait of individualism that Payam is presenting is sinister, partly because it is ascribing views to liberals which they do not have. This is dishonest, but it also hides individualism’s merits.

 Individualism argues that individuals deserve attention and that they have a particularly high value compared to other moral differences, such as group-based interests. In my view (shared by many), the political and social impact of the ideology belongs to humanity’s main achievements – something that can be compared to agricultural and scientific revolutions.

Our history can illuminate something of the value of individualism. Before individualism made a breakthrough in Sweden, the population was divided into social groups such as priesthood, nobility, bourgeoisie and peasantry. Humans were social, political and judicial subjects in relation to being group members – not individuals.

Instead of individuality, it was the group belonging that decided how one particular human should relate to others. Individualism has contributed to the breakdown of this social determinism in which social and economic circumstances decided the human destiny.

During the 20th century, individualist ideas created a foundation for individual taxation, which liberated many women from a predetermined social function in the family. Today, individualism is a motivating factor when it comes to things such as that a private person should have the right to decide about her medical treatment – the family or its leader should not be the ones deciding which medical treatments another individual should undergo, for example. This is also important when it comes to counteracting the rise of local clan societies.

Even the critics acknowledge the many virtues of individualism. Charles Taylor, one of the philosophers mentioned in Payam’s article, argues that it was individualism which provided humans with a right to choose their lifestyles with their conscience and beliefs. Previously, people were often stuck in a particular place in a particular role which it was almost unthinkable to deviate from, but now they are liberated.

Karl Marx, to continue with philosophers mentioned by Payam, argued that the historical development was going in the direction of individualisation and that it was a good thing. Individuality, according to Marx, concerns the extent to which a human being has achieved his potential and become a free and creative individual in society.

In the historical development, according to Marx, people are transformed into individuals in step with achieving increased control over their social existence. Communism, argued Marx, was an individualistic last stop where the human being has become complete.

Individualism has other merits and defenders. The socialist and liberal philosopher John Stuart Mill argued that individualism allows the human to flourish. As the contemporary philosopher George Kateb puts it – individualism means more than expressiveness, sensibility and a feeling of liveliness. Research shows that individualistic norms promote democracy and economic growth, make it easier to handle common resources (which is critical from an ecological and climate perspective, and contribute to the equality between genders.

Few philosophers and contemporary thinkers would defend atomism today, i.e. the caricature of individualism that Payam is the latest of many to reiterate. Today’s individualists are discussing the very aspect that Payam claims is missing in individualism: how the human being is positioned socially and the effect that has on us.

Among the research areas that individualists are pursuing in academia are questions such as what makes a human being able to competently make decisions for herself in hazardous situations, given that risks are at least partially dependent social factors and how the social framework of the statement of the fact affects how it is perceived. Moreover, just during the last 15 years, robust theories about the individual as a socially and physically constructed being have been developed by philosophers such as John Christman and Rachel Haliburton.

Much of the idea-packages of the individualist philosophers can be found in our daily life. Those freedoms that our liberal democracies are protecting are individualism’s values – individuality, expressiveness, personal autonomy. In Sweden for example, liberal individualists argue in favour of individualisation of parental insurance, partly because they believe that it is hard for the individual to make life choices completely independent from their social expectations that influence their decisions.

It is, therefore, a pity for many reasons that an editor of a social democratic magazine is putting individualism in a glass bowl and encouraging the labour movement to make a choice.

Payam is arguing with the support of, among others, the conservative political theorist Patrick Deneen’s theories that the labour movement should promote ‘traditions and other things that empower community’. In the book, Payam is referring to Deneen argues against social mobility and in favour of a return to social determinism. Deneen believes that real pluralism is only created when people are restricted to living in those geographical and social contexts into which they were born.

Furthermore, Deenen is searching for a freedom-term that is ‘compatible with authority’ and would make it possible to pin down people socially while simultaneously claiming that they are free. Nevertheless, an idea about freedom which is compatible with authority is in the end only an idea for authority.

When Deneen’s book was published, he was invited by Viktor Orbán – who in the previous year had banned gender studies from his country’s universities – to a public meeting. The two were re-joined in front of the cameras the two agreed that the future is based on ‘national and family values rather than on liberalism’. It is in light of this that one should read Payam’s pitch for his article in Expressen, where he states that the modern liberalism is a ‘disease’ that has ‘spread like a cancer’ and ‘has to be eliminated’.

Payam’s attack on the ‘liberal human view’ does not lead to one but two choices for the labour movement, mainly the following:

It is possible to conserve social structures as the conservative thinker Deneen wishes, or one can act in favour of improving them and creating new structures, as the progressive individualists want. Is the labour movement going to choose a conservative or a progressive line? The answer makes a difference when it comes to such things as the question of whether parental insurance should be individualised: a conservative labour movement does not promote feminism.

Moreover, people can either be liberated from the social structures that are making their lives follow a determined path, something that individualists are arguing in favour of and that Swedish Social Democrats have supported in the past. Alternatively, people can be pushed back into old structures. What is the choice labour movement’s choice: freedom or authority?

Earlier, I have argued that individualism can unite liberals and socialists in the struggle to liberate the human being from social and historical determinism. Together, we should change the circumstances that are infringing our possibilities to create our lives. Payam’s assumptions seem to be the exact opposite, which is deeply regrettable.

The post The choice for the labour movement: authoritarian conservatism or progressive individualism? first appeared on Opulens.

DREV OCH POLITIK. Vi behöver lära oss att se skillnaden mellan interna politiska diskussioner och internets stundtals orimliga, uttråkade drevkultur. Det förstnämnda är nämligen jävligt viktigt, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Youtubern ContraPoints, som egentligen heter Natalie Wynn, har hyllats både för kvaliteten på sina videos och för att hon är en av de relativt få vänsterprofiler som nått kultstatus på plattformen. Att hon gjort det utan att göra avkall på stundtals långrandiga filosofiska eller ideologiska resonemang, och under sin process för att korrigera sitt kön till kvinna, gör det bara till en större prestation.

Wynn lämnade nyligen Twitter efter att ha attackerats för ett uttalande där hon pratar om att vara obekväm med att ständigt behöva bekräfta sitt pronomen i sammanhang med transpersoner.

Det är en rätt komplicerad konflikt om man inte har koll på sammanhanget, och inte riktigt den poängen jag vill komma till. Egentligen är den mer ett exempel av många som lyfts på hur hårda vänstern kan vara mot sina egna, även om det kanske snarare skulle ses som ett exempel på orimliga drev.

Vänsterns interna bråk och splittringar har blivit en meme. Lite som konflikten mellan “Judean People’s Front” och “People’s Front of Judea” från Monty Pythons Life of Brian.

Det kan tyckas märkligt att en rörelse som bygger på brödraskap och enighet, samtidigt är så benägen att träta över vad som kan upplevas som små detaljer i den större bilden. Jag är inte så säker på att det är det.

Individualistisk höger kan, rent ideologiskt, klara av betydligt större skillnader så länge alla enas om att individualism är vägen till framgång. Ett relativt nytt exempel på det är hur libertarianer gradvis lyckats alliera sig med auktoritär alt-höger på ett sätt som i Sverige bäst visade sig i Medborgerlig Samling – partiet som verkade dra till sig både extrema liberaler och förbudshöger bortom Sverigedemokraterna.

Dessutom bör en bra vänster sträva efter ett samhälle som tillåter mångfald. Mångfald innebär att fler röster och åsikter måste få höras, inte bara de starkaste.

I ett politiskt klimat där högerblocket växer sig starkare möts intern kritik ofta av synpunkter på att vänstern bör sluta bråka med varandra, för att det försvagar vårt politiska motstånd. Jag håller inte med, och jag ska förklara varför bråken, så länge de handlar om ideologi, är viktiga.

Vissa av de saker som skapar konflikter är oerhört tunga frågor. Att väga fokus mellan klass- och identitetspolitik, hur pass radikalt vi vill förändra samhället från det rådande kapitalistiska systemet, och vilka eftergifter som ska göras för personlig frihet för att nämna några.

Dessutom bör en bra vänster sträva efter ett samhälle som tillåter mångfald. Mångfald innebär att fler röster och åsikter måste få höras, inte bara de starkaste. Som av en händelse är det just de svagaste rösterna som brukar bli tillsagda att backa för att inte splittra kampen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Den kanske viktigaste avslutande grejen är vikten av att kunna försvara sina ståndpunkter. Kan du inte göra det i diskussion med någon som håller med dig i grunden, hur kan du någonsin hoppas på att en utomstående ska kunna ta till sig dina övertygelser?

Jag har alltid förespråkat vikten av intern kritik och diskussion för att slipa den egna rörelsen, och ogillat tanken på att jag skulle stötta någon villkorslöst bara för att vi råkar spela för samma lag. När det blir för stark konsensus i ett sammanhang blir jag antingen uttråkad, misstänksam eller obstinat.

Att vara en rörelse som tillåts vara spretig gör att vi kan nå ut till många olika människor. Att inte tanklöst inrätta sig efter starka ledare och ideologisk dogmatism är vad som särskiljer oss från konservativa reaktionärer.

Vi behöver lära oss att se skillnaden mellan interna politiska diskussioner och internets stundtals orimliga, uttråkade drevkultur. Det förstnämnda är nämligen jävligt viktigt.

The post Den grälsjuka vänstern first appeared on Opulens.