MÄNNISKOSYN. “Det idealistiska tankegods som göder Ukrainakriget hade kunnat ha en motsvarighet i en västerländsk idealism fram till någon gång i mitten av 1970-talet, men knappast därefter.” Martin Hägg menar att den enskilda människan i vår del av världen inte längre på samma sätt är ett tänkbart offer för helheten.

Det föll sig så att Vietnamkriget peakade samma år som Neil Armstrong satte en amerikansk flagga på månen. I förstone verkar inte sakerna ha något med varandra att göra utan bara som två ytterligheter där den ena signalerar mod och framgång medan den andra framför allt excellerade i ett meningslöst dödande. En tillfällig kollision i tid alltså – eller?

Nja, inte riktigt, i själva verket blottlägger de båda händelserna en daterad människosyn. På gott och ont är händelserna betydlig svårare att tänka sig 2022, i alla fall i ett västerländskt sammanhang. Hur olika våra attityder än är till månlandningen och Vietnamkriget idag, förutsätter båda en mycket speciell uppfattning av människan som underordnad helheten, existensen av en allenarådande sanning, ett mål eller ideal så eftersträvansvärt att vurmen om den enskilda människan inte kan tillåtas stå i vägen för det stora målet i fjärran.

Armstrongs välbekanta ord när han sätter ner foten på månytan – ett litet steg för människan men ett stort för mänskligheten – är på så vis i allra högsta grad tidstypiskt. Inte för att en enskild människa förlorat sin förmåga att skjuta hela mänskligheten framför sig med ett välplacerat fotsteg utan just för att ett sådant kliv är så mycket mer avlägset idag. De båda exemplen belyser inte bara olikheten i händelsernas utfall (huruvida människans uppoffrande oeuvre sammanstrålar i ett positivt teknologiskt framsteg eller i något negativt förstörande) utan även hur mycket mer främmande liknande uppoffringar framstår idag – eller kanske snarare kravet på liknande uppoffringar.

Alla som tjusas av att bläddra i Guinness rekordbok kan snabbt hitta ytterligare bevis på denna förändrade människosyn. På 50- och 60-talen vimlade det bland mycket annat av människor som satsade liv och lem för att slipa på olika hastighetsrekord (gärna med bil eller flygplan) medan intresset falnar betänkligt från och med 70-talet. Tja, folk skaffar sig väl andra intressen tänker ni kanske. Hålla på med bemannade rekordförsök är väl inte det mest upphetsande man kan syssla med år ut och dag in. Eller blev människan skraj plötsligt? Nja, möjligen något åt det hållet.

I människans ställe kommer under alla omständigheter tekniken. De rekordförsök som gjorts under senare decennier är företrädesvis obemannade, det är för övrigt också något som kännetecknar odysséerna ut i världsrymden efter den sista bemannade månlandningen 1972. Den bemannade månresa som på 60-talet krävde några ynka års planering kräver idag flera decenniers (ängsliga) dito för att kunna upprepas (om den alls blir av, jag tvivlar). Vi tittar inte längre själva framåt, vi låter tekniken titta åt oss. Mot det här skulle man kunna invända att de senare årens svindlande tekniska landvinningar i sig har möjliggjort skonandet av människolivet och att det inte alls är fråga om ett förändrat förhållningssätt till människan. Snarare är det så att det ena- människosynen – pushar det andra, tekniken, det är två delar som förstärker och är beroende av varandra.

Kanske är jag naiv när jag hävdar att det är svårt att tänka sig ett nytt Vietnam.

Kanske är jag naiv när jag hävdar att det är svårt att tänka sig ett nytt Vietnam men faktum är att skonandet av amerikanska liv (relativt sett) varit den gemensamma nämnaren för alla konflikter som USA varit inblandad i därefter.

Men Ukraina då? För att förstå Ukrainakriget måste vi förstå att den förändrade människosynen framför allt är ett västerländskt fenomen. Det idealistiska tankegods (drömmen om imperiet, om den starkes rätt över den svage) som göder Ukrainakriget hade kunnat ha en motsvarighet i en västerländsk idealism fram till någon gång i mitten av 1970-talet (t ex i Vietnamkrigets försök att hejda kommunismens utbredning), men knappast därefter. Dagens starka västliga fördömande av Ukrainakriget hade funnits där även om kriget hade startat för säg 50 år sedan medan den stora skillnaden mellan då och nu består i dimensionen av otidsenlighet. Ryssland 2022 ser ett ideal bortom bergen så attraktivt att man är villig att sända en stor del av sina egna in i döden för detta. Samma agerande är idag nästintill omöjligt i en västerländsk demokrati där den enskilda människan helt enkelt inte längre på samma sätt är ett tänkbart offer för helheten.

En ytterligare invändning mot detta kan vara att samhällssystemen i sig (demokrati eller diktatur) förklarar värnandet, eller bristen på värnade, av människolivet och att den successivt förändrade människosynen förutsätter ett demokratiskt sammanhang. Javisst, men det är inget som motsäger mitt resonemang, det är bara ett ytterligare bevis på att när sådana här parallella tankemönster förstärks betyder det att hotet mot demokratin på ett väldigt konkret sätt är ett hot mot människan.

The post Demokratins utveckling skyddar individen first appeared on Opulens.

FRIHETLIGT. Jag undrar: behövs ledarskap? Mig tycks det bottna i en ovilja och en obehaglig frågeställning: måste du ha någon som håller din blick fixerad och kvar på målet? Blir du uttråkad när inget roligt händer måste kanske en ledare ränna runt dig med det positiva tänkandets silvertejp i Greta Gris-motiv och glatta guldstjärnor. Men du är vuxen. Ledarens närvaro pekar på en ovilja att vara till lags.

Det är lite förnedrande. Men min erfarenhet är att individer vill hålla ihop medan ideologier och trossatser släpar efter i utvecklingen – ledaren existerar med andra ord inte för individens skull. Ibland undrar jag om du inte är medveten om det. Tänk om det till och med, under alla påbjudna föreskrifter, råder allmän och fullkomlig visshet om att hen enbart finns på plats för att hålla dig och dina kollegor på styva linan, det vill säga låtsas vara mer engagerad än vad arbetsuppgiften för handen kräver?

Min erfarenhet säger mig att du är större än din ideologi; du vill människor väl men något står i vägen. Därför är det direkt farligt att vagga in dig i villfarelsen att du måste sträva hårdare än vad som är nödvändigt. Min erfarenhet är att människor gör varandra illa i ett sådant kölvatten. På ett eller annat sätt.

Christoffer Andersson

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Behovet av ledarskap bottnar i ovilja first appeared on Opulens.

”Det är en slående illustration av vår oförmåga att stå emot auktoriteter.” Gustaf Johansson skriver om Milgrams experiment och #Metoo-skandalen som skakar Svenska Akademien.

Att läsa Matilda Gustavssons granskning i Dagens Nyheter av hur en välkänd kulturprofil tillåtits härja i Stockholms kulturliv under årtionden var som att se hur mörkt stycke tyg plötsligt drogs undan och blottlade ett råttbo av feghet, opportunism och våld.

Skulden är förstås förövarens, men inget av det han gjort hade varit möjligt utan det tysta medgivandet från en hårresande mängd andra. Särskilt undfallenheten från Svenska Akademien, vars ledamöter knappast är beroende av den utpekade mannens välvilja, slår en som ofattbar. Ett stycke i Akademiens pressmeddelande bränner sig fast. Kulturprofilen har, skriver man, också gått loss på ”ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli”. Hur är det möjligt? Varför har ingen sagt något?

Kanske finns en del av svaret på den frågan i den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgrams nu halvsekelgamla studier av lydnadens mekanismer. I dessa experiment gavs försökspersonerna, som trodde att de deltog i en minnesstudie, i uppgift att kontrollera om ytterligare en försöksperson, i själva verket en av Milgrams assistenter, mindes en uppsättning ordpar. För varje fel svar skulle deltagarna ge den svarande en elchock (de var förstås fingerade). Under experimentets gång ökade strömstyrkan gradvis, från ofarliga kittlingar till omedelbart dödande. Av Milgrams försökspersoner fortsatte hela sextiofem procent att dela ut chockerna också sedan strömstyrkan nått nivåer som i verkligheten hade varit dödliga. Ingen avbröt experimentet innan chockerna blivit mycket starka. Trots alltmer plågade skrik från rummet intill, trots sina egna tvivel.

Milgrams experiment är förstås en sliten referens. Att jag ändå återvänder dit beror på att det fortfarande har något viktigt att säga oss. Inte bara är det en slående illustration av vår oförmåga att stå emot auktoriteter. Det visar dessutom, som i blixtbelysning, vad som händer när en individ tas i anspråk av en gemenskap. För att uppfylla omgivningens förväntningar bortsåg experimentdeltagarna från alla varningstecken. De klev in i försöksrummet, tilldelades en roll och en uppgift – och förvandlades.

Svenska Akademiens sammanträdesrum är förstås inte analogt med Milgrams försöksrum, men samma mekanismer verkar där, som i alla kollektiv. Det konformerande tryck som förkroppsligades av experimentets försöksledare sitter i väggarna, i institutionens etablerade former, i ledamöternas vilja att höra till. Varningsropen om kulturprofilen har hörts och avfärdats, som när Milgrams försökspersoner stängde skriken från det intilliggande rummet ute och vred på strömmen. Exakt hur det har kunnat bli så är förhoppningsvis en fråga som var och en av de invalda i detta ögonblick ställer sig.

Vad också vi andra kan lära oss av Milgrams studie är hur relationen mellan individ och kollektiv alltid tycks vara riggad till kollektivets fördel. När vi utsätts för grupptillhörighetens tryck visar sig vår moral vara synnerligen töjbar. Vad blir sensmoralen? Kanske att det finns ett grundläggande problem med institutioner där stora mängder pengar och inflytande samlas hos ett fåtal utan utomstående kontrollorgan. Kanske att nästan ingen av oss är lämpad att på det sättet vara makthavare. Kanske att inte bara makten, utan också gemenskapens former, korrumperar. Ytterst pekar Milgrams resultat nämligen mot att det lika gärna hade kunnat vara du eller jag som svävat på målet, urskuldat och sett åt andra hållet. I år efter år efter år.

The post Akademiens #Metoo-skandal visar hur makt korrumperar first appeared on Opulens.