Ett av föregående filmårs vackraste möten tecknades i bläckliknande cirklar, när forskare lyckas kommunicera med rymdvarelser i Arrival. Karolina Bergström ser en samtid där pratsamma utomjordingar trängs med bilden av det fientliga rymdmonstret.

I förra årets scifi-hit Arrival får en lingvist det komplicerade uppdraget att fungera som intergalaktisk tolk, då en skara mystiska rymdskepp landar samtidigt över hela jorden. I takt med att hon lär sig mer om rymdvarelsernas språk, börjar hennes egen verklighet också att påverkas av de nya kunskaperna. Samtidigt är det också hennes öppenhet och sårbarhet gentemot besökarna som slutligen möjliggör kommunikation dem emellan.

Sätten är många men målet ett – genom filmhistorien löper ett pärlband av exempel på hur människan föreställt sig kontakt och kommunikation med utomjordiska varelser. I Steven Spielbergs stilbildande Närkontakt av tredje graden sker kommunikationen genom en av utomjordingarna på förhand skickad musikslinga, där besökarna turligt nog kommer med goda avsikter. Likaså i 1997 års Contact, där Jodie Fosters rollkaraktär råkar på signaler från yttre rymden med noggranna instruktioner om byggnationen av en komplex rymdfärja, som tar sin enda resenär till en bokstavligt talat helt ny dimension. Och i Kubricks klassiska 2001 – ett rymdäventyr kan huvudkaraktären Dave Bowmans avslutande utomjordiska kontakt närmast beskrivas som ett existentiellt rymdäventyr i psykedelisk technicolor.

Men vad säger då filmer som Arrival om tiden vi lever i? Och kan filmer som denna bidra till att mota Olle i grind när det gäller samtidens “trumpifierade” misstro mot allt som kan betecknas som främmande?

När Orson Welles radiouppsättning av H.G Wells senare flerfaldigt filmatiserade scifi-roman Världarnas krig år 1938 skrämde slag på amerikanska radiolyssnare, var det med ett knippe illasinnade plåttripoder med världsherravälde som mål. Och filmhistorien är proppad med långt mer oresonliga rymdbesökare än exempel som åttiotalets gullifierade dvärgutomjording E.T. I fejkdokumentären The fourth kind beskrivs de utomjordiska varelserna i högsta grad som hotfulla nattliga besökare, och i den bioaktuella rymdthrillern Life muteras ett mikroskopiskt jordprov från Mars till ett skoningslöst sjöstjärnemonster med total förstörelse som mål.

I ett samhälle där högerextrema och främlingsfientliga krafter inte bara blivit legitima, utan också i allt högre utsträckning tillåts diktera agendan för mediernas omvärldsbevakning, är det kanske inte konstigt att vår bild av en okänd livsform ofta tangerar det skrämmande och invaderande likt marsmonstret i Life. Givetvis får vi heller inte underskatta det, om än flyktiga, underhållningsvärdet i blixtsnabba alien-monster eller fientliga rymdflottor à la Hollywood.

Men framställningar av liv på andra planeter som något potentiellt livsfarligt för också tankarna till de mörka krafter, som tacksamt utnyttjar vår rädsla för det främmande i syfte att resa murar kring den egna nationen. Det är lätt att skratta åt bombastiska USA-hyllningar som Independence day där attackerande utomjordingar får på nöten av en påhejad amerikansk militär – samtidigt hamnar skrattet lätt i halsen när liknande scenarier utspelar sig i nationens egna krig och gränsdragningar.

Nyligen skrev Donald Trump under ett lagförslag med målet att skicka en bemannad Nasa-expedition till Mars under 2030-talet. Bara framtiden kan utvisa hur den trumpska expeditionen kommer närma sig de livsformer man potentiellt kan stöta på – med total utrensning, koloniserande vapenmakt eller kommunikativ humanism. Tills vidare kan vi begrunda den sköra men vackra kommunikation, som i Arrival blir resultatet av lingvisten Louise Banks oändligt tålmodiga arbete för att till fullo förstå och respektera de till vår planet nyanlända varelserna.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Närkontakt i en trumpifierad tid first appeared on Opulens.