ORDNING. Vad innebär det egentligen att skaffa sig ett vitrinskåp? Jesper Nordström funderar över det han kallar ”vitrinskåpets psykologi”. Inte minst är Nordström kritisk mot städgurun Marie Condo och han varnar för överdriven ordning.

När du blir femtio blir du med vitrinskåp. Bildligt talat, men kanske också bokstavligt. Du vill sortera tingen för att spinna en stämning runt dem. I mitt inre lyser fars kycklinggula lammullströja julaftonen 1987 som starkast i en annars ganska brunmurrig barndom. Vi vill förmodligen hitta några punkter, nav där vi kan hänga upp en hel epok.

”Så var det typiska 50-talet” tänker vi, bara genom att titta på en emaljskylt för Persiltvättmedel.

Minnesfunktionernas personliga batyskaf ger sig ner på betydligt djupare personligare vatten och riskerar riva ruvan av mörka minnens sår.

Själv blev jag således med bokstavligt vitrinskåp som utslag av min grundpersonlighet som är skör, duttande, grönsåpande och ständigt fixande och omstuvande. En av de vänner som jag tillåter vara rå i sin humor gentemot mig sa att mitt hem numera ser ut som det forna östtyska skatteverket.

Med allt för mycket krimskrams och personligt sentimentalt i fönsternischar och hörn så väcktes tanken på att organisera det hela i ett skåp från Älmhults globala möbelmaffia.

Det var dessa ting som inte gnistrar av glädje för att citera den hurtiga städ- och organisationscoachen Marie Condo.

Ingen vuxen, mogen och komplex varelse har den attityden till objekt. Det är bara barnets, sockerchockens, det snabbas attityd. Om ting skall gnistra av glädje blir det sannerligen inte många trögt framväxande långsamma symfonier av Mahler på småknastrig tjeckisk vinyl.

När Marie Condo var som mest populär beskylldes hon för att vara fascist i den där överförda slappa vardagsmeningen. Hennes besatthet av att rensa ut förhåller sig dock venndiagrammatiskt, övelappande till fascism.

Minnet ska organiseras och vara enkelt och positivt. Några få prydnasvaser. Kanske några få heroiska kungar och ett nationalistiskt narrativ. Högerideologierna vill ta över din rätt att tolka ditt minne och samla dina egna milstolpar.

Det kollektiva vitrinskåpet ska inte rymma någon muggig tvetydig friktion eller något krimskrams. Fascismens historiesyn är unikt paradoxal då den inte vill vårda historien i all dess komplikation utan sortera bort det som tynger och drar ner nationens heroiska äppelkindade ideal och framtidsfantasier. Historieförstörande historiebesatthet, kan det kallas.

I mitt vitrinskåp står ”Dödsbjörnen”. Det är en lågkvalitativ leksak som verkligen var ”Made in Hongkong” och, när den fortfarande fungerade, var en björn som åkte på luftkuddar framåt och med roterande honunsburk och bi.

Den visar så tydligt att tolkning och attityd ändras genom åren och går emot totalitarismens snömos om att historien är statiskt evigt existerande.

”Dödsbjörnen” är numera snarare som dockan Chuckie eller The Joker i Batman för mig, lite skrämmande smygelak under glättiga ytan.

Här finns också ett filmstjärnekort på Esther Williams, denna långbenta pingla som var galjonsfigur i aquamusikaler, ett av de märkligaste kulturella 1900-tals-fenomenen.

Precis som alla andra lättsmälta underhållningsrelaterade och populärkulturella ting i mitt vitrinskåp säger hon mycket om sin samtid.

Det är populärkulturen som är nyckeln till tidsandan. Hon simmade och simmade och simmade i vacker symmetri och med schysta spiror i ett sexualneurotiskt tidevarv. Det var fråga om mördande formalistiska och banala filmer som bara var ögongodis. Ja hon medverkade i närmast en hel nations vitrinskåp med allt vackert, fräscht och ordnat. Technicolorfilmer med ett slags syntetisk fräschör.

Ja, jag går förmodligen lite för långt i mina spaningar nu, men epoker besatta av ordning är farligare än de som bejakar och tillåter kaos. Aquamusikalen var förströelse under andra världkrigets era, och sträckte sig sedan in i 50-talets förljugna och överdrivet glättiga tid. En vitrinskåpstid så att säga.

The post Varning för överdriven ordning first appeared on Opulens.

DEJTING. Den svenske mannens mesiga initiativlöshet i dejtingsammanhang var ämne för debatt på kultursidorna förra året. Det var en mycket signifikativ debatt som kokade ner till vem som skall betala för kaffet. En svensk kvinna i Italien gillade såklart bjudmiddagar, drinkar och blommor men tröttnade till slut på bli berövad sin agens helt. ”Alltså jag kan faktiskt betala själv någon gång ”

I sammanhanget kan det vara värt att betänka det språkhistoriska faktum att kavalleri, kavaljer och chevaleresk hänger samman. Det är ord från en tid när en redig karlakarl skulle vara officer och både kunna hantera hästar och kvinnor. Det är månne en smula modernare att anse att kvinnan är kompetent nog att hantera sig själv, och inte falla tillbaka på den tid när hon mest skulle vara ljuv i salongerna och spela Schubert på hammarklaver. Så hur dejta svenskt och modernt? På Ikea såklart, denna sublima inkarnation av vår folksjäl. Så pass traditionell kan mannen kanske vara att han står för en köttbullstallrik med lingondricka. Allt hos en tilltänkt hjärtans kär kan testas här. Hur kompromisslöst gapig drama queen kan hon bli vid en diskussion om sofftyger? Hur hanterar han barnskrik ? Hur maskulint mothuggande är mannen i den här miljön eller hade han kanske kunnat säljas som ”Dörrmattan Stig”?

Om ni väljer sitta kvar i restaurangen så spela gärna kortspelet Uno. Det bygger på tur så ingen risk att mannen låter kvinnan vinna. Å andra sidan finns det alltid lite regler man inte är säker på, och här kan storsintheten komma fram. Och hur skadeglad är hon egentligen när hon lägger ut ett plus4-kort ? Ni ser, det är bara att ta bussen till närmsta handelsområde och se om ni faller för varandra. Kan man bli kär på Ikea så är det äkta kärlek. Bland allt präktigt och sterilt syns en potentiell partners inre skimmer så mycket tydligare.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Modern dejting i dagens Sverige first appeared on Opulens.

KÅSERI. “Så en timme senare, styrkt av mos, köttbullar och Gösser vågar jag mig då på att äntra templet som det ju är, Ikea-religionens allra heligaste.” Jesper Nordström besöker IKEA Museum i Älmhult.

Ikeas museum i Älmhult närmar man sig bäst från söder. Inte för att kommunikationerna fallerar norrifrån, men för att kontrasten blir så stor vilket mentalt landskap vi beger oss in i. I Hässleholm börjar granskogssverige och vi är nu långt ifrån det bördiga Skåne med gåsamiddag och Edvard Perssonskt gemyt. Det rullar på mot gnetsverige, fattigsverige och frimicklarland. Runt omkring oss: möbelindustribältet med Bjärnum som gav oss gitarren Bjärton, Osby passeras med sitt Briomuseum.

Inget föds ur ett vakuum och väl på museet dras det stora växlar på denna regions anda, den småländska själen, att i paradoxal anda både vara strävsam och förnöjd. Fast redan på Stortorget i Älmhult syns den kulturella skillnaden: de strama försiktigt utsmyckade trähusen. En mer konservativ återhållsam hantverkstradition. Vad som slår mig är att detta museum framstår i så stor kontrast till ett genomsnittligt varuhus och det blir väl en öppen fråga om detta är av ondo eller goda. Lite som att det ursprungliga McDonalds var ett rätt ambitiöst steakhouse, men sen…

Ta till att börja med arkitekturen. Här ser vi både första och sista exemplet på att Ikea är sprunget ur Bauhaus och Le Corbusier och andra modernistiska pionjärer. Huset som står på styltor, det avlånga fönsterbandet som ger fart och dynamik i byggnaden. Så olikt de anonyma stora lådorna där vi nu handlar våra värmeljus, kuddar, pryttlar. Och så mitt i lilla Älmhult. Kanske var det som när Citroën DS lanserades i det agrara traditionella Frankrike; som ett rymdskepp fyllt av framtidstro.

Jag frågar lite humoristiskt syrligt i infodisken om det finns ett riktigt Ikea i Älmhult och “jodå, du kör bara ringvägen till industriområde…” Tack, det räcker, det var just min poäng.

Så var det ju det här med köttbullarna. De är dyrare här och smakar bättre. Moset har kryddgrönt och de ligger krispig pressgurka på tallriken. Så, är detta de köttbullar ni gör bra, till skillnad från…?

2015 tog Ikea bort alkoholen från sina varuhus och stärkte därmed på sätt och vis sitt varumärke som familjeinriktat och helylle. Men inte här. Så en timme senare, styrkt av mos, köttbullar och Gösser vågar jag mig då på att äntra templet som det ju är, Ikea-religionens allra heligaste. Ja, jag säger religion, för även om jag denna sommar också besökt ett karmeliterkloster är det först här jag får känslan av mystisk sekt där vi utomstående inte riktigt har inblick och liksom i religion är det de olösliga motsättningarna som både lockar och gäckar.

Den djärva innovationen mot det ödmjukt svenska. Individens snilleblixtar mot lagandan. Den sorts arbetskultur där ordet “prestigelös” florerar, månne? Där dina bidrag sugs upp och försvinner i kollektivet och det inte är läge att sticka ut. Men allvarligt, är det inte denna mystiska komplexitet som just gör Ikea till ett så fascinerande fenomen?

En sak är dock säker: bakom kulisserna råder ingen leende Bullerbyromantik. På listor över företagsetik och hårdföra metoder hamnar de lika illa till som Amazon, Coca Cola och Apple. Kamprads jeans och tröja och ekonomiklass på flyg lurade inte mig i alla fall.

Nå, jag får väl svälja ner den kritiska magsyran och erkänna att det är stor nostalgi och närmast svensk folkhemshistorik att gå igenom decennier av ideal och form. Och visst vågade de gå på tvärs; mitt i det pastelliga 80-talet vågade de lansera ett “mysigt engelskt bibliotek” och deras kreationer från 50- och 60-tal visar kanske tydligast på Ikeas raison d’etre: modernt, men inte för modernt.

En vecka senare när jag handlar hos dem i Malmö får jag dock min starkaste bekräftelse på vad jag misstänkt: jag ser på kvittot att adressen är Kulthusgatan 1. En byggnad för dyrkan och okritiskt följande? Ibland träffar den omedvetna humorn alltför rätt.

The post Ett besök i Ikea-religionens tempel first appeared on Opulens.

STORFÖRETAG. “Alla borde läsa ‘Folkrepubliken Walmart’! Det är en ideologiskt utmanande och tankediger bok, med väsentliga frågor i centrum”, skriver Carsten Palmer Schale.

Folkrepubliken Walmart. Hur de globala storföretagen lägger grunden till socialismen.
Av Leigh Phillips & Michal Rozworski
Verbal förlag

Tänk på detta. Att det finns saker som är nyttiga, men inte lönsamma, och att det finns saker som är lönsamma men onyttiga. Att det finns saker som är såväl nyttiga som lönsamma, och saker som är varken nyttiga eller lönsamma. För profithungriga företag är naturligtvis både det nyttiga och det onyttiga – som är lönsamt – av stort intresse. För samhället i stort är det som är nyttigt och lönsamt viktigt och bra, men även det som ur krass ekonomisk synpunkt är nyttigt men olönsamt.

Tänk på detta. Att marknaden och den planerade ekonomin i förstone – i ljuset av myten om Adam Smiths ”osynliga hand” – kolliderar med varandra. Att den planerade ekonomin har sina åtminstone ideologiska rötter i människors behov, medan marknadens magiska mekanismer handlar om vinnare och förlorare. Att den offentliga sektorn planerar, medan den privata sektorn inte gör det. Men den privata sektorn gör ju just det!

Tänk på detta. Att det funnits, och finns, centraliserad och auktoritär planering – exempelvis i det forna Sovjetunionen och i de nu existerande gigantiska företagen av Walmarts och Ikeas typ – men att vi samtidigt åtminstone kan hysa visioner om någon form av demokratisk planering i såväl lokala som regionala och globala versioner.

Phillips och Rozworski skriver spänstigt om planering kontra marknad från de stora mesopotamiska kulturerna över Adam Smith till och med idag. Man finner då bland annat, att Walmart (och liknande företag) planerar synnerligen intensivt, men naturligtvis med den ekonomiska vinsten för ögonen, och så skickligt att de något paradoxalt lyckas få kapitalismen att likt en självdestruktiv orm bita sig själv i svansen. Det vill säga, så att man övergår från att vara ett megaföretag på en konkurrensutsatt marknad till att bli ett allsmäktigt företag med marknaden, men inte vinsten, satt ur spel. Planering fungerar alltså: det är något som Phillips och Rozworski återkommer till som ett mantra. Men Walmarts planering är auktoritär, vinstinriktad och osolidarisk. En spegelvänd idé vore då att försöka skapa en solidarisk och demokratisk planering på global nivå, med rötterna i människors grundläggande behov.

Denna idé och strävan torde dock, än så länge, vara en utopisk sådan. Likafullt, menar Phillips och Rozworski, är den givetvis värd att omhuldas. Med Walmart som exempel, men med den globala rättvisan som mål. Walmart, påpekar författarna ideligen med emfas, är givetvis i sig något mycket negativt – men detta att man visat att planering fungerar, är essensen i deras resonemang.

Den stora frågan är dock hur och med vilka aktörer som den positiva versionen av Walmart – den globala och demokratiskt styrda planeringen och allokeringen av gott – i praktiken skall komma till stånd? Här kommer man av och till in på ”big data”, datateknologi och olika aktörskonstellationer eller centrala aktörer av rang. Här nämns, eller antyds, FN, EU, nationsöverskridande samarbeten och så vidare – utan att kunna ge ett svar. Med målet att skapa någon form av ”global socialism” med demokratin i förarsätet.

Som alltmer intresserad läsare, är det också lösningen på denna ekvation man åstundar och väntar på. På sista sidan kommer man dock fram till att detta är ämnet för en annan bok – kanske nästa?

Oavsett detta kan jag inte annat säga, än att Phillips och Rozworskis bok är synnerligen stimulerande. Alla borde läsa ”Folkrepubliken Walmart”! Det är en ideologiskt utmanande och tankediger bok, med väsentliga frågor i centrum.

The post Ideologiskt utmanande bok first appeared on Opulens.

VÄLSTÅND. Sveriges ekonomiska välstånd är vårt eget verk. Vi har byggt och fortsätter att bygga det i (huvudsakligen) frivillig samverkan med andra, som ett (i huvudsak) fritt folk i en relativt öppen ekonomi. Ja, det är något att vara stolt över, en glädje att dela med andra och ett arv att utveckla och förvalta, skriver Mattias Svensson.

Att lyfta fram företeelser i historien som blivit föremål för nationell stolthet brukar ofta fokusera på fånigheter eller direkta förgripligheter: kungar, karoliner, vikingar. Härskare, plundring, mord och kuvande av andra folk. Ska det vara något att vara stolt över?

The post Det finaste vi åstadkommit som land är att bli rika first appeared on Opulens.

KAPITALISTER. “Verklig makt rör sig och växer helst i skuggan, lite utanför offentlighetens dömande ljus. Med Ingvar Kamprad, som dog nu i helgen 91 år gammal, var det lite annorlunda”, skriver Amra Bajric.

Ingvar Kamprad är en av de många, som Henry Ford och Hugo Boss, vilka spelade en roll som ideologiska hantlangare åt nazistregimen, men vars sympatier försvann i efterkrigstidens kapitalistiska framgångssaga. Han skapade ju jobb! Denna self-made entreprenör från småländska landsbygden började som 17-åring med två tomma händer, ett massivt skogsägararv, och en nazistisk partibok. Som journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink avslöjade 2011 hade säkerhetspolisen 1943 upprättat en personakt om ungdomen, den aktiva nazisten som inte bara var entreprenör utan också duktig på att värva nya medlemmar.

Vi vet ofta rätt lite om våra verkliga härskare, kapitalisterna. Kanske för att de är så urbota tråkiga. Men också för att verklig makt rör sig och växer helst i skuggan, lite utanför offentlighetens dömande ljus. Med Ingvar Kamprad, som dog nu i helgen 91 år gammal, var det lite annorlunda.

Nu gissar jag bara, men om man går ut på gatan och ställer frågan ”vem var Ingvar Kamprad” till slumpvist utvalda människor så tror jag att de flesta kommer pricka rätt. Den snåla torftiga gubben bakom den helsvenska och nu globala succéberättelsen IKEA. En något framåtböjd och utmärglad gubbe som klädde sig anspråkslöst, arbetade hårt och sparade på slantarna. På något underligt sätt förkroppsligade han folkhemsideologin, ultrakapitalist som han var. Även det folk-hemska, så som steriliseringarna och de rasistiska undertonerna, kan man hitta hos Kamprad – så som Elisabeth Åsbrink ytterligare visat så förblev han lojal med den fascistiska nysvenska rörelsen som Per Engdahls ekonomiska patron, långt efter nazismens fulla brutalitet avslöjats.

Kändisar får sitt värde från allmänhetens personliga uppmärksamhet; deras uppsyn ska helst orsaka anstormningar och utbrott av kollektiv hysteri. Med kapitalister är det annorlunda. Att verka utan att synas, är deras motto. Värdet som samhället tillmäter dem uppstår genom reklamkampanjer för varumärket i något av företagen där de sitter i styrelsen, och genom efterfrågan på ”deras” varor. Det här är precis lika ”verkligt” som Mikael Persbrandts kändisskap, tro inget annat. Men människorna som bestämmer över det overkliga varumärket är anonyma, det är hela poängen.

Kamprads miljarder är naturligtvis säkrade i flera olika stiftelser. Exakt vem som tar efter i möbelimperiet är oklart. SvD Näringsliv spekulerar om att en av Kamprads tre söner nu kommer basa över kapitalet, medan företaget vidare styrs på samma sätt som tidigare, med brevlådeföretag i Nederländerna och Luxemburg (något som EU-kommissionen granskat företaget för tidigare). Någon vidare skatt får Sverige inte ta del av – arvskatten är ju avskaffad sedan 2004, och genom EU:s granskningar har det framgått att IKEA:s skatteupplägg undanhållit miljarder över åren. Bara genom blodsband flyter nu flera miljarder genom de tre sönernas artärer. Kamprad flyttade tillbaka till Småländska Älmhult efter hustruns död 2013, efter flera år i Schweiz, något som lyftes fram i pressen som en godhjärtad skattegärning.

Billys bokhylla behöver inte vara en del av Sveriges själ, lika lite som Kamprad vårt ansikte utåt – vi kan väl alla enas om att det är en praktisk och prisvärd hylla och bespara oss personkulten? Jag ser hellre att alla Kamprads miljarder fördelas på de omkring 150 000 anställda vars arbetskraft ser till att din bokhylla förblir prisvärd.

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Bespara oss personkulten first appeared on Opulens.

LAGOM.  “Mrs. Åkerström hävdar att begreppet kan härledas till vikingarnas solidariska dryckesseder. Mjödhornet gick laget runt, ingen drack för djupt, ingen fick för lite, till alla lagom mycket, ingen blev utan”, skriver Ivo Holmqvist.

Den vänliga och välsorterade bokhandeln Readings på Lygon Street i centrala Melbourne som är en uppskattad samlingspunkt för australiska studenter – den ligger nära the University of Melbourne – skyltar just nu med en ljusblå bok vars tilltalande omslag kunde varit ritat av Eva Billow på fyrtiotalet: Lagom, med undertiteln ”The Swedish Art of Living Well”. Den är skriven av Lola A. Åkerström. Hon skriver om begreppet lagom och ideologin bakom det, på BBC Travel på nätet. Där syns vad mellaninitialen A står för: Akinmade. Hon är en amerikanska som varit bosatt i Sverige tillräckligt länge för att kunna konstatera att det svåröversatta lagom innebär ”not too much, not too little, just right.”

I fjol dominerade böcker om den minst lika svårdefinierade danska ordet hygge. En är skriven av engelskan Helen Russell, The Year of Living Danishly. Uncovering the Secrets of the World´s Happiest Country. Den låg länge i travar i tidningskiosken på Kastrup och gör det kanske fortfarande, en småtrevlig genomgång av danska seder och bruk, storögt noterade. Fast jag är inte bergfast övertygad om att danskar är världens lyckligaste folk, trots alla enkäter och all statistik som påstår det. Under mina tio år som lektor på Odense universitet var vänlighet inte alltid påfallande på institutionsmötena, och grannsämjan över häckarna inte alltid utpräglad: ”ligusterfascisme” är ett täckande och träffande ord.

Det har kommit mer än ett tjog böcker enbart i USA om hygge. Nu är det dags för något annat nygammalt från Skandinavien. Redan i första numret för i år av amerikanska Vogue förutspåddes att den svenska glosan ”lagom” och allt den står för stod på tur att föras ut i världen (och nyss följde man upp med ett färgglatt reportage om hur tjusigt det är i Skåne, särskilt på Österlen, och hur bra man bor på lyxiga hotell och hur gott man äter på svindyra mångstjärniga krogar). Nu sprider sig budskapet att i svensk efterföljd ”live a frugal yet fruitful existence”. Ikeas minimalism föregår med gott exempel.

Mrs. Åkerström hävdar att begreppet kan härledas till vikingarnas solidariska dryckesseder. Mjödhornet gick laget runt, ingen drack för djupt, ingen fick för lite, till alla lagom mycket, ingen blev utan. Den etymologi kan stämma, liksom iakttagelsen att svenskar inte är lagda åt tjatter. Hon förklarar vidare att inte alla svenskar är lika förtjusta i att leva livet lagom. Men visst är måtta i allt en klok regel att följa, inte minst nu som motstrategi mot allt skryt och skrävel om penningar och penningars värde, särskilt i det USA som för tillfället leds (om det nu verkligen är det han gör) av en nyrik krösus med diskutabel smak, omgiven av ja-sägande miljonärer och miljardärer. Lagom är bäst!

The post Inte för mycket, inte för lite – allt med måtta first appeared on Opulens.

DESIGN. “I en tid då teknik lanseras som livsstilsprylar och den verkliga funktionen hamnar ur fokus är Bonk tvetydiga humorister som sätter fokus på allt trams och onödigt i elektronikväg”, skriver Jesper Nordström.

Vackra människor med vackra jobb. Starka muskler och blonda män. Martin Timell som väckelsepräst och Ernst Kirchsteiger som moralfilosof. Att den skandinaviska designen nästan har övertoner av etik har länge varit närmast en truism. Det romantiska konstnärsbegreppet med outsidern i vindsvåningen är en historisk parentes. Idag uppstår inget större tumult om en “fri” konstnär även snickrar möbler eller formger tvättmedelspaket. Bild som bild.

Finska Bonk Business lanserar sig själva som ett företag som gör obrukbar design. Objekt som ser ut att kunna bringa lycka (“om jag bara hade den där prylen skulle mitt liv fullkomnas …”) men som i själva verket är obrukbara. Formen följer funktionen, ropades det i modernistleden, men om det inte finns någon funktion hos den pryl som lanseras – exempelvis en “abstrakt scooter” – flyttas fokus till det rent utseendemässiga. Formen som det  utseendemässiga presenteras i blir huvudsaken och gör det möjligt att tala om konsten som ren retorik utan innehåll. Gör tankeexperimentet att en text inte innehåller något, utan är som en ren parad av stilfigurer, klichéer, jargong!

Bonks upphovsmän har givetvis författat en floskelfylld policyförklaring som verkligen måste gå under etiketten “corporate bullshit”.

Bonks teknologi är emellertid inte hemelektronik i stil med stereoanläggningar eller kylskåp, utan snarare ett slags typiskt maskulina maskiner vars utseende rör sig i gränslandet mellan retrofuturism och medveten antidesign, och den marknadsförs ofta till just män, på ett sätt som anknyter till stereotyper om manlighet, till exempel genom annonser med yppiga blondiner som åmar sig, lite som i tyska biltidningar, där det inte ens går att göra reklam för en fläktrem utan att visa kvinnohud.

Bonk är så att säga ett företag som är solitt och vilar på gamla genuina traditioner, ett företag som hyllar gammal fin strävsamhet. Övertolkning? Tja, undertecknad kan i samband med Bonk inte låta bli att tänka på IKEA, företaget som inkarnerar den nordiska strävsamheten i kombination med en närmast religiös mission: att bringa lycka och skönhet. Bonks maskiner har också ställts ut på hälso- och skönhetsmässor.

Maskinen Raba Hiff: Dr Yes finner koordinater för ett existerande svart hål i rymden och gör sedan så att patientens egna kroppsöppningar och tarmsystem vidgas, ett slags mentalhygienisk sköljning med hjälp av kosmos. Skrämmande nära det flum som lanseras inom new age-rörelsen.

Bonk har till och med skapat en historia kring sitt företag, där den ekonomiska grundbulten är ansjovisolja, som man på 1800-talet upptäckte kunde alstra energi. Detta är inte taget ur luften. I det viktorianska England undersökte man på allvar om det gick att utvinna hushållsgas ur överskott av ruttnande sill. Bonk Business styrka är att de ligger kusligt nära verkligheten, likt ett första april-skämt i lokalpressen som förenar det nästan sannolika med det absurda.

Då bildspråket i Bonks reklam ofta är smetigt och soldränkt som i en Jehovas Vittnen-skrift löper associationsbanorna i många riktningar. Tankarna går kanske i första hand till TV-shops tveksamma bantningsmaskiner, alla dessa batteridrivna vibrationsbälten och annat trams som skall göra oss slimmade och vackra utan ett rejält pass i motionsslingan. En röd tråd i moderniteten har varit att vi ska hitta en ”Jakobs stege” till lycka och hälsa, men tyvärr det finns inga maskiner som ger ett sexpack eller en smal midja utan att faktiskt svettas.

När man betraktar det nordiska kynnet på en mer generell nivå tänker man kanske att lycka och lust måste vara meningsfulla för att inte bli syndiga. Den högst reella Bauhausskolan producerade pedagogiska leksaker som skulle lära små barn skönhet och hantverkets lycka. Bonk har givetvis också en pedagogik på programmet. I fantasimuseet kan barnen få ett eget stämpelkort och prova på att göra fina maskiner, allt övervakat av Doktor Lithium.

Det är nästan som om de parodierade kickoff-/spa-/retreat-cirkusen när de påminner om att lunch inte ingår, men att de å andra sidan inte fakturerar nedsvalda muttrar. Besökaren erbjuds också att gå på en upptäcktsvandring och se spännande historiska moment som vittnar om Bonks tradition. På sin vandring kan man se så fantastiska saker som spaningstornet för elektromagnetiska ballonger, minnesmärket över ”Ansjoviskraftens Seger” och Centraldimsugarens (sic!) lämningar. Just spaningstornet är viktigt eftersom det fyller funktionen att hålla reda på väderballonger som drivs av en slags strålar som utvinns genom att konvertera norrsken till van Gogh-energi. Pierre Bonk insåg att detta slingrande, måleriska ljus innehöll en konstnärlig kraft. Det finns helt enkelt ingen gräns på det absurda.

Men i vilken genre eller stil ska man sortera in Bonk? Inte pop, då de trots allt har en tankeudd och djupare innehåll. När Warhol – ständigt denne Warhol – presenterade soppburkar gjorde han det i en slags avsiktslös tristess och verkade inte mena något annat än att just presentera soppburkar.

Vad vill Bonk? Att vi skall bli asketiska hippies och göra oss oberoende av materiella ting? Eller att vi faktiskt skall bejaka den bekvämlighet som teknologin kan ge oss? Att säga en sak och mena precis tvärtom är den enklaste formen av ironi, men genom det lustbetonade sätt som deras maskiner marknadsförs på  – genom sex och vackra färger – blir man nästan förförd. Alvar Gullichsen, den ledande konstnären inom “rörelsen”, kallar sig givetvis VD, och företaget har sponsrat kulturevenemang. Gullichsen beklagade sig också i en intervju över att folk tog deras kosmiska terapimaskiner för konstverk.

I en tid då teknik lanseras som livsstilsprylar och den verkliga funktionen hamnar ur fokus är Bonk tvetydiga humorister som sätter fokus på allt trams och onödigt i elektronikväg. Maskiner har i vårt överkultiverade samhälle tappat sina basala funktioner, såsom att hjälpa oss med skörden eller bygga hus. Det är produkter som bygger på drömmar, visioner och önskningar. Samtidigt är den internationellt erkända samtidskonsten oftare uppbyggd på idéer, visioner och värderingar än gamla hederliga hantverkstraditioner. Konsten har blivit lika konceptuell och upp-i-det-blå som marknadsföring och business. Ur den vaga gränsen utvinner Bonk sin unika humor.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Maskulina maskiner first appeared on Opulens.