DRAUPNER. Kangas Klanger minns Sveriges kanske mest mytomspunna svartklubb: Draupner i 80-talets Göteborg. Alla från John Mayall till Swans stod på scen och när de sista gästerna kravlade hem hade morgonsolen redan värmt upp asfalten.

Minnenas töcken kan vara svåra att tränga igenom. Vad vi minns är inte alltid upp till oss själva. Bakom minnets skira slöja väntar ytterligare ett rum, och bakom det rummet ännu ett, och bortom det… 

Godtyckligt lagrade brottsstycken skaver mot varandra och bildar ett kalejdoskopskt tittskåp där de flesta av rummens dörrar förblir… stängda. Tills det en dag, eller en sömnlös natt, öppnas en minimal springa. Precis när man trodde nyckeln för länge sedan var förlagd och bortglömd. Drömmens dörrhandtag bjuder in, skälmskt uppfodrande: ”Dra upp. Ner.”

Från mina långa och sena discjockeypass på Draupner – detta dova men ihärdiga ljus i det omslutande nattmörkret – minns jag ett och annat. Som när självaste nattens drottning Lydia Lunch ytterst oblygt började stöta på mig. Som turnéledaren som glatt förvånades över att mina skivbackar huserade Jane’s Addictions debutskiva på det lilla indiebolaget, som ingen av hans polare visste vad det var. Eller när de ökänt svårcharmade Swans översvallande kommenterade DJ-musiken. Som om jag ens hörde vad jag spelade efter ha manglats av New York-bandets tordönvolym.

Absolut minns jag Diamanda Galas magiska svarta hål till musik, som uppslukade oss i publikhavet likt den lockande sången från en betvingande siren. Draupners scen hade genomgått en metamorfos, tiljorna förvandlats till mytologins Anthemoessa.

Jag minns Poesifestivalen, med den illustrerade mannen Henry Rollins svårligen dissandes Morrissey, fast helt utan den Smithska udden. Jag minns när schweiziska Bommen-favoriterna The Young Gods plötsligt blev bokade med kortkort varsel och jag fick ringa runt och ragga publik. Fick tag i bästa (så skrev ingen på den tiden) Jean-Louis Huhta som kom och åkte skateboard i den folktomma lokalen innan spelningen. En lokal som i övrigt måste sett ut som en alltför välbekant schweizerost för kvällens underhållningsorkester.

Men framför allt minns jag svettiga dansgolv med kroppar i rytmisk rörelse, och basen som pumpar och skallrar. Någonting måste jag ha gjort rätt, bland all northern soul, orgeljazz, gammal New Orleans-groove, Arthur Russell-vax, funk, afro, hip hop, house, techno och så alla dessa rockmusikens guldklimpar av skiftande karat och glans. Ständigt vaskandes fram The Stooges – för nu var det dags att göra folk vilda – och Iggy, såklart.

En viss låt kom jag aldrig undan, för den var ständigt önskad. Särskilt som DJ-båset var tämligen lättåtkomligt för de skyddrumsberusade besökarna, där det stod bredvid live-akternas mixerbord. Beläget närapå noll och inga nautiska sjömil ut från ön Anthemoessas vid det här laget folktomma strand. En öde scen timmarna efter gig, så när som på någon förlist råddare eller kicksökande groupie. (Jo, Draupner betyder ”Dryparen” på fornnordiska…)

Där, vid DJ-båsets fot, fanns där alltid någon som hade lust på ”The Passenger” med Iggy Pop. Så, ungdomar och nymornade familjebildare: Shoreline i all ära. Frågan är när det reses en ”Spela Passenger!”-sten i Slottsskogen?

Rockexcessernas överstepräst Iggy Pop I fick ju med tiden många akolyter, och små församlingar av dessa reste land och rike kring – ja, världen över. Flera av dessa förkunnare gästade också Draupnerkyrkan för att mässa sina budskap från koret.

En som hämtat viss inspiration från ”The Ig” var den så saknade musiktrollkarlen Freddie Wadling, som ofta spelade på Draupner. Både med oväntat seglivade Cortex, med nya och avancerade projektet Blue For Two och med stråkbråkande Flesh Quartet. Smaka på de namnen och inse mannens musikaliska bredd.

Överhuvudtaget framträdde många av de band som kretsade kring det alternativa konst- och skivbolaget Radium på vår klubb. Ebbot och de brötiga busungarna i Union Carbide Productions, som skulle komma att påverka både Seattle-scenen och The Hellacopters-vågen, och som så småningom blev stommen till det mer framgångsrika The Soundtrack Of Our Lives.

Sator, som var på väg att bli riktigt populära i landet, och vars gitarrist Chips Kiesbye skulle bli Thåströms gitarrist (ja, resten av bandet fick vara med också), och senare husproducent åt såna som The Nomads, Nisse Hellberg, The Hellacopters och Sahara Hotnights. Flera i Sator var också ganska korta till växten, vilket ju passar bra då Odens magiska ring Draupner enligt den nordiska mytologin smiddes av två dvärgar.

Psychotic Youth var Sator närbesläktade med sitt garagerockiga surf-ramalama, och även det bandet håller på än i dag. Produktiva som få, med nya skivor på vilka de surfar runt på turnéer i fjärran länder, långt från Rosenlundskanalens och Masthuggskajens sällan särskilt brädvänliga vågsvall. 

Ännu tyngre lät det om Stillborn, som var tidigt ut med att låta doom metal-aktigt men samtidigt var väldigt egna i sitt sound. Tyvärr stod aldrig Stillborn på Draupners scen, men de spelade flera gånger på klubben Banana Boat i samma byggnad. Sångaren Kari Hokkanen hade även bandet The Dobermanns som släpptes lösa på Draupners scen.

Stillborn-medlemmarna var dock stammisar på Draupner, och har berättat att om de gick till klubben i sällskap med gruppens två meter långa sångare, klädd i sin tuffa skinnjacka, och gärna med en mörk, smältande snusprilla som utmanade jordens tyngdkraft hängande i gapet – ja, då var det aldrig någon i dörren som vågade avkräva sällskapet entréavgift. Kari Hokkanen bara grimaserade snett, kanske grymtade till en smula – och allt var fint som den där prillan. Den var den enda åkte ut. 

Stonefunkers var också stammisar, och det vete tusan om de heller lade många daler i det kassaskrin som väntade i vår sparsmakade vestibul, några trappor upp från kanalen. Men festa, det kunde de, och de var mighty entusiastiska över att det spisades fonky musik som det gick att dansa till. När Emrik dansar go-go är hela salen med…

Annika Blennerhed hade varit med i Freddies Cortex en gång i tiden men hade nu återskapat sig som en något lugnare uttolkare av Dorothy Parker-dikter satta till egen musik. Hon var och nosade på ett internationellt skivkontrakt med Island Records (som då hade U2, Grace Jones, Robert Palmer, Marianne Faithfull, Tom Waits och den musikaliskt närliggande John Martyn) men det blev inget av den saken.

Jag älskar dig till döds ändå, tänkte kanske Annika med Dorothy Parkers ord, om denna sin hemstad. Blennerhed förblev på västkusten, och nu har vi hennes son Albin Lee Meldau, artisten som alltid ser ut som om han just ramlat hem från Draupner i den arla morgontimma. Trots att han föddes först i februari 1988, dagen efter att Television-gitarristen Richard Lloyd stod på vår scen. Se där, en som var med när punken föddes och en gammal punkare som födde…

Jag tror att jag frågat Annika om Draupner var inblandat på något vänster vid tillblivelsen av denna nu så populära sång-och-dans-man, men jag minns inte säkert, och jag minns definitivt inte svaret. Minnenas töcken, har jag skrivit något om det än…?

Något jag däremot minns mycket väl är att Albin Lee går i mammas fotspår då han sjunger in dessa rader av en annan poet: Pär Lagerkvist. Rader som lämpar sig nog så väl som slutord i en text om en färgstark svartklubb som Draupner:

Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus

The post Kangas klanger: Draupner ‒ kontakt med töcken first appeared on Opulens.

SKIVAKTUELLT. Den här veckan har Timo Kangas lyssnat på skivor med John Cale, Ryuichi Sakamoto, Belle and Sebastian, Coil, SoiSong och Billy Nomates. John Cales nya album är hans starkaste på evigheter, konstaterar Kangas.

Förra gången stiftade vi bekantskap med Iggy Pops nya album ”Every Loser”. Iggy fyller 76 år i april, men har gjort sin argaste skiva på väldigt länge. ”1969” heter en av Iggys tidigaste låtar och samma år sparkade hans musikkarriär i gång på allvar när The Stooges släppte sitt klassiska debutalbum, producerat av Velvet Underground-mannen John Cale.

Den grånande gentlemannen Cale fyller 81 i mars, men vägrar även han att bli stillastående i sin musik. ”Mercy” (Domino, LP/CD/DL) är walesarens första album med nytt originalmaterial på över ett decennium. John Cale lever sitt kreativa liv i nuet – även om här finns en tillbakablick till New Yorks nattliv med Bowie på 1970-talet, och en annan låt är tillägnad Nico. På ”Mercy” har han helt konsekvent valt att samarbeta med yngre förmågor som han beundrar.

“Kangas klanger”-hyllade singer-songwritern Weyes Blood närmar sig nästan Nico i sina vokala bidrag till elektrifierat framsvävande minisymfonin ”Story Of Blood”. Laurel Halo är en annan dam som gästar och hon sätter sin prägel på titelspåret.

Ytterligare en artist som jag nyligen skrev om i ”Kangas klanger” dyker upp. Avant-elektroniska favoriten Actress agerar motspelare till John Cales alltid lika igenkännbara musikaliska silhuett i ”Marilyn Monroe’s Legs (Beauty Elsewhere)”. Andra som förgyller tillställningarna är legendariske afrobeat-trummisen Tony Allen (inspelad innan hans bortgång 2020), Dev Hynes (alias Blood Orange), Sylvan Esso, Fat White Family samt Animal Collective-medlemmarna Avey Tare och Panda Bear. Minst känd är colombiansk-kanadesiska artisten Tei Shi, eller Valerie Teicher Barbosa som hon egentligen heter.

”Mercy” är det starkaste album vi fått från John Cale på evigheter. Stämningarna kan minna om de David Bowie skapade mot slutet av sin karriär. Låt oss hoppas att samma öde inte möter John Cale alltför snart, för han är högst relevant på ”Mercy”. 

Apropå Iggy Pop så rekommenderas hans radioprogram på BBC Radio 6 Music. Iggy spelar ofta musik av Billy Nomates, som är Tor Maries valda artistnamn. En brittisk singer-songwriter, beväpnad med trummaskinsbeats, gitarrer och syntar, och som bland annat samarbetat med Sleaford Mods.

Nu kommer hennes andra fullängdare ”Cacti”  (Invada, LP/CD/DL) på Invada Records, Bristol-etiketten där Portishead-mannen Geoff Barrows (numera mest aktiv i konstellationen BEAK>) är en av de drivande. Det är en kraftfull och obeveklig musik, full av överlevnadsinstinkt och attityd, men fullständigt enkel att ta till sig.

Uttrycket är personligare den här gången, urladdningen inte lika nukleär. Musiken är mindre postpunkig, här finns inslag av 80-talets syntpop. Den är mer strukturerad och aningen mer återhållen än senast, men med starka låtar och en övertygande, ärlig grundkänsla. Billy Nomates är mer än värd din bekantskap.

Vänligare ljuder Belle and Sebastians nya album. ”Late Developers” (Matador (LP/CD/DL) kommer som en överraskning, tätt inpå fortfarande relativt färska ”A Bit of Previous”. Textrader som “I wish I could be content / With the football scores / I wish I could be content with my daily chores / With my daily worship of the sublime” paketeras genomgående i mer uppåt musik än på fjolårsalstret.

Låten ”Give A Little Time” är typiskt jublande Belle-indiepop med handklapp och 60-talsvibbar. ”When We Were Very Young” följer efter med mollskuggor och verser som nästan får mig att tro att det är Bowie/Iggy-låten ”China Girl” som rullat i gång. ”So In The Moment” ekar av mods-psykedeliskt 60-tal, medan ”I Don’t Know What You See In Me” är ett formexperiment åt mainstreamhållet till. Den överraskar med sitt arenapopsound och la-di-da-inslag; nästan modern Mello. ”Do You Follow” närmar sig 80-talets skoltryckare, som ett Saint Etienne på hemligt uppdrag i Alphaville. Blandat bandat, alltså, men som alltid så genomsympatiskt. Sedan må det vara hänt att jag gärna hoppar några spår, som det tralliga titelspåret.

I förra Kangas klanger skrev jag om en hyllningsskiva till japanska legendaren Ryuichi Sakamoto, en gång i tiden i Yellow Magic Orchestra och inspiratör för otaliga artister inom syntpop, hiphop, techno och electronica. Sedan decennier är Sakamoto en prominent soloartist och kompositör för film, och därtill samarbetspartner med alla från David Bowie till Roddy Frame. Han hyllades av en rad artister över ett helt album med tolkningar inför den 70-årsdag som inträffade 17 januari.

Ryuichi Sakamoto har drabbats av obotlig cancer, men det har inte hindrat honom från att slutföra albumet ”12” (Milan/Sony), som till råga på allt råkar släppas i samma veva som gamla YMO-bandkamraten Yukihiro Takahashi gått bort.

”12” är ingen dussinskiva, det är en vidunderligt vacker sak. Ett slags ordlös dagbok för att bearbeta sjukdomstillståndets olika faser. ”12” rymmer minimalistisk instrumentalmusik att drapera rummet i, med stämningar som genljuder i sinnet. Elektroniska klanger och ensliga pianotoner masserar mig varsamt till ett trankilt tillstånd. Jag kan inte tänka mig en mer passande skiva att varva ned till i dagens kaotiska värld, ej heller i den här evighetsmörka årstiden. ”12” får 12 poäng av 12 möjliga.  

Två andra inflytelserika musikmakare som verkat inom den elektroniska musiken – och som redan lämnat oss – är John Balance (död 2004) och Peter “Sleazy” Christopherson (2010) som utgjorde kärnan i brittiska Coil. Den experimentella duon startade Coil efter att ha lämnat det ockult präglade Psychic TV. Christopherson hade tidigare även varit medlem i legendariska industrimusik-pionjärerna Throbbing Gristle, samt ingick i designfirman Hipgnosis, som gjorde klassiska skivomslag åt bjässar som Pink Floyd, Led Zeppelin, Wings och 10cc.

Nu finns två återutgåvor tillgängliga av ovanliga Coil-album, båda ursprungligen släppta år 2000. På ”Constant Shallowness Leads To Evil” (Dais, LP/CD/DL) har kärnduon sällskap av Thighpaulsandra (bekant från Julian Copes band och Spiritualized), samt Simon Norris alias Ossian Brown.

Skivan kräver en hel del av sin lyssnare, men har mycket att ge till den som är van vid mer utmanande musik. Förutom den någorlunda normala (nåja) “I Am the Green Child”, med groteskt förvrängd John Balance-röst, är det som att stoppa huvudet inuti en monstruös maskin. Inledande “Higher Beings Command” är det spår som mest liknar moderskeppet Throbbing Gristle. Annat skakar om likt högpotenta högspänningsledningar på högvarv, och det hela övergår till slut i ”None More Black”-noise-kaskader i den långa och yrselframkallande ”Tunnel Of Goats”. Överkörd bara ler jag fånigt när musiken är över. 

“May Cause Drowsiness – Do Not Play While Driving Or Operating Machinery” läser jag på skivomslaget, och det är bara att instämma.

Just maskinerna får klara sig utan Peter Christophersons vridande och petande på systeralbumet ”Queens of the Circulating Library” (Dais, LP/CD/DL). Istället får John Balance och Thighpaulsandra här sällskap av pensionerade operasångerskan Dorothy Lewis, Thighpaulsandras mor som reciterar texterna. Så släpptes inspelningarna också ursprungligen på Mother’s Day.

Musiken är gjord på analoga syntar och ter sig efter ett tag mysigare än den på ”Constant…” Som en enda, 49 minuter lång drone-färd med subtila skiftningar. Klaus Schulze kan kanske vara en referens. En mjukare upplaga av Coil, perfekt att lyssna på medan jag långsamt rör de båda skivornas lentikulärt tryckta omslagsbilder fram och tillbaka. De skapar en tredimensionell effekt som matchar musiken. Snygga pjäser! 

Om Peter “Sleazy” Christopherson lyser med sin frånvaro på ”Queens of the Circulating Library” hittar vi honom igen på en nyutgåva med duon SoiSong. Den catchy titeln lyder ”qXn948s” (Dais, LP/DL), och det skvallrar väl om att musiken knappast är hitlisteinriktad.

Efter John Balances bortgång 2004 flyttade Peter Christopherson till Thailand. Ett av projekten var denna kortlivade duo ihop med ryske experimentalisten och multiinstrumentalisten Ivan Pavlov (COH), som faktiskt är bosatt i Sverige. Halvtannat decennium efter originalreleasen låter musiken lika obunden i tid nu som då. Glitchiga ljud, ekokammar-stämningar, gamelan-strålning och ett spöklikt piano samsas (och gruffar) i något som känns närmast bortomvärldsligt.

Nu finns denna tidiga SoiSong-musik tillgänglig på vinyl för första gången. Vi slipper med andra ord bryta sönder skivomslag av avancerad origami för att komma åt musiken, som var fallet med SoiSongs ursprungliga CD-utgåva. SoiSong hade nämligen sådana hyss för sig. De släppte även musik som bara gick att lyssna på i en Walkman där luckan svetsats ihop – och med begränsad batteritid kan ni ju räkna ut vad som väntade…

En konstnärlig markering tillika symbolisk handling som törhända alluderar på konsten som handelsvara, alternativt på allas vår utmätta tid. Eller på hur flyktigt skapande, konst och design ändå kan te sig. Det skulle nästan kunnat vara en passande inramning för Ryuichi Sakamotos nya – och presumtivt sista – album.

Och därmed stänger “Kangas klanger” luckan för den här gången.

The post Kangas klanger: Guldkorn i skivfloden first appeared on Opulens.

SKIVSLÄPP. Timo Kangas inleder det nya året med att göra en djupdykning i floden av ny musik. Han har lyssnat på allt från Iggys nya album till svenska Holy Nows väna indiepop.

Iggy Pop är tillbaka och han är arg och bullrig igen på ”Every Loser” (Gold Tooth/Atlantic, LP/CD/CASS/DL). Efter en rad stilkast med jazzigare tongångar, franska låtar och en mer eftertänksam rockmusik verkar han nu ha bestämt sig för att återgå till rötterna i den där bråkigt punkiga rocken fjolårets Polarpristagare var med att skapa. Allra punkigast är det i den kändiskritiska låten ”Neo Punk”, som tangerar Black Flag och Off! i attack.

I ryggen har Iggy Pearl Jam-gitarristen Stone Gossard, Guns N’ Roses-basisten Duff McKagan, samt trumslagarna Taylor Hawkins (vila i frid) från Foo Fighters och Red Hot Chili Peppers-sockan Chad Smith. Producent har Andrew Watt agerat, känd från Eddie Vedders soloalbum Earthling och Ozzy Osbournes senaste.

Watt rattade även Morrisseys nya, ännu ej utgivna album, som Iggy för övrigt gästar. Samarbetet innebär en nytändning för 75-åringen.

Soundet är klart, trots att det ofta är nedlusat med gitarrer. Det närmaste Iggy kommer attityden från Stooges glansdagar är i ”Frenzy” (där kraftuttrycken grasserar) och ”Modern Day Rip Off” (det där enkla pianot!). New Atlantis är å andra sidan en klimat-orolig hyllning till hans nuvarande hemvist, Miami. Annat är faktiskt mer i linje med hur Iggy Pop låtit på senare års album. 

Iggy Pop är ett känt exempel på hur gamla skivor kan innehålla musik som är helt ny för dig och mig. Ett färskare exempel är “No Use To Grieve” med Richard Gibbs (Sweet Mental Revenge, LP/DL), en i raden av guldklimpar som eldsjälen L-P Anderson rotat fram ur gömmorna.

Svensken med det passande namnet driver skivmässor och skivetiketter med samma iver som han samlar på sig obskyra vinylbitar.

För att dela med sig av sina fynd släpper han bland annat den här ytterst ovanliga, en gång i tiden privatpressade countryskivan från 1970. 

Det är oborstad, rättfram country i Hank Williams fotspår. Sorg och otur i livet och kärleken, en myckenhet drickande. Tematiken känner vi igen från klichébilden av hästjazzen.

Men sänk ner nålen i vinylen och du fastnar i Louisiana-honky-tonkens träsk. Richard Gibbs är äkta vara, odistillerad känsla utan is. En låttitel som “Too Busy Hurtin’” säger allt. Själva utgåvan är också av toppklass, med läckert, utvikbart omslag och omslagstext av Luke Torn från musikmagasinet Uncut.    

Samtidigt kommer en ovanlig power pop-LP ut på en annan av L-P Andersons skivetiketter. “The Trend Is In” (One Way Ticket, LP/DL) är en bortglömd sak från 1982 som numera betraktas som en raritet. The Trend var en kvintett från Kennett, Missouri med melodiska gitarrpopdrömmar i kölvattnet på den där vågen med smala slipsar och ringande gitarrer som uppstod i samband med The Knacks enorma framgångar (alla minns väl ”My Sharona”?). 

Några liknande listplaceringar nådde aldrig The Trend. Den lätt hemgjorda känslan bidrog säkert till detta, men det är fascinerande lyssning 2023.

Gitarrpop med en ibland punkig energi, nu klädd i utviksomslag, med historisk text av Kieron Tyler från Mojo, bonusspår och bilder från tiden. Tonåringar i formalin, för evigt förevigade.    

L-P Anderson står även bakom en välkommen, remastrad nyutgåva av australiska power-pop-kvintetten The Spliffs singel “You Know What They’ll Say” (One Way Ticket, 7”/DL). Originalet från 1986 är svårt att lägga vantarna på, så det gäller att passa på om du diggar energisk gitarrpop med 1960-talstouch och influenser från såna som The Easybeats.

The Trend är inte långt från amerikaner som The Nerves och (Paul Collins band) The Beat. På innerpåsen (!) har Ric Menck från gruppen Velvet Crush och fanzinet Ugly Things författat en komprimerad historik över ett band som turnerat med The Saints och Hoodoo Gurus.   

Jerker Emanuelsson tackas på omslaget till The Spliffs singel. Emanulesson bor i Vara och är mannen bakom entusiastetiketten Sound Asleep.

Han ligger bakom en lång rad utgåvor med americana, altcountry, power pop och närbesläktade genrer. Till och med en vinylsingel med den numera så populära David Ritschard har det blivit. 

Det lilla bolagets långkörare är serien Hit The Hay, vars senaste volymer är 10, 11 och 12 (Sound Asleep, CD, ej streaming)  Jerker Emanuelsson är en lika inbiten musikälskare som vännen L-P Anderson. Även Emanuelsson har ett stort kontaktnät med artister som han ber om bidrag till skivserien. 

På Hit The Hay samsas klingande power pop-gitarrer med country och americana av den mer jordnära sorten. Ibland är det svårt att skilja genrerna åt.

Favoriter som Amy Allison, Mary Lou Lord, Roy Loney & The Longshots och Steve Almaas medverkar på volym 12, tillsammans med ännu mindre kända akter som Shane Faubert, Nite Sobs och Your Academy.

En spännande tur ner i den melodiska amerikanska myllan. Gillar du sånt som The Jayhawks, Marshall Crenshaw, Wilco, Steve Earle och Teenage Fanclub, och önskar gräva djupare är detta en god inkörsport in till den mer obskyra musiken.

Kolla in volym 10, med genrestorheter som Bill Lloyd och NRBQ-gubbarna i The Spampinato Brothers. Volym 11 rymmer Ben Vaughn (som jobbat med alla från Alan Vega till Kim Fowley), Beachwood Sparks-relaterade GospelbeacH och en räcka andra namn som jag måste undersöka närmare. Det är just den effekten Hit The Hay har.  

Att gräva och leta sig fram bland gammal musik är inspirerande, även minst för nytt skapande. En del artister använder sig av gamla stenkakor, 78-varvare, för att skapa ny musik på sina respektive färska album. Nathan Salsburg har vi kunnat höra på skivor med Bonnie “Prince” Billy, The Weather Station och Jake Xerxes Fussell.

Som artist i eget namn nyttjar han sig av brottstycken ur stenkakornas knastriga dokument från en svunnen tid (1914-1940) och skapar med sitt eget spel på elgitarr, resonator guitar, orgel och piano rent magiska stämningar på “Landwerk No. 3” (No Quarter, LP/DL).  

Det är tredje volymen i en serie skivor med Salsburgs ljudcollage. Så är Salsburg också curator för The Lomax Digital Archive, och lider ingen brist på grundmaterial att inspireras av. 

Nathan Salsburg bor i Louisville, Kentucky med sin fru, singer-songwritern Joan Shelley.

Även hon aktuell med en fin skiva i “The Spur” (No Quarter, LP/DL) Paret sporrar varandra, och på skivan medverkar bland andra Meg Baird, Bill Callahan, Wilco-Jeffs son Spencer Tweedy och Salsburgs gitarrduopartner James Elkington. En riktigt fin skiva som inte bör missas om du längtar efter intim och reflekterande amerikansk folkpop.

En annan person som rör sig i samma kretsar är Chicagobaserade Macie Stewart. Hon är verksam i gruppen Finom (som bytt namn från OHMME av rättsliga skäl) i brytpunkten mellan indierock och improvisationsmusik. Stewart spelar därtill fiol och keyboards i Marker som leds av avantgardejazz-nestorn Ken Vandermark.

Macie Stewart har arrangerat stråkar åt såna som Whitney och SZA, men hon är också en soloartist som nyligen besökte Sverige. 

Debutalbumet “Mouth Full Of Glass” (Full Time Hobby, LP/CD/DL)   serverar barock-ljudande, snygg folkpop med fingerplockande gitarr och stråkar som sveper in oss i trolska känslostämningar. Med glasskärvor lurigt instuckna.

Även Matthew Halsall besökte nyligen Sverige och jag hade förmånen att se hans smått briljanta konsert på Nefertiti i Göteborg.

Denna brittiska jazzman driver Gondwana, en Manchesterbaserad skivetikett döpt efter en förhistorisk kontinent. Gondwana har givit oss akter som GoGo Penguin och Portico Quartet, men Matthew Halsall är också artist i egen rätt. 

2022 har han släppt två EP-skivor av hög klass. Den senaste heter “Changing Earth” (Gondwana, 12”/DL),  och är en halvtimme lång EP med fyra spår som tillåts sträcka ut sig. Harmonisk, transcendental musik i arvet efter Alice Coltrane och den andliga jazzen, lugn jazz med harpa.

Låtarna har titlar som ”Yogic Flying” och ”Upper Space”. Den föregicks av nästan lika långa fyrspårs-EP:n “The Temple Within” (Gondwana, 12”/DL)  som är lika övertygande den, fast med högre tempo i låtarna.

Depeche Mode-fans har fått två överraskningar.

Båda är väldigt långt från moderbandets musikaliska hemvist. Sångaren Dave Gahan tar ut svängarna ihop med vännen Kurt Uenala på femspårs-EP:n “Manuscript” (hfn music, DL).  

Kurt Uenala har tidigare verkat under namnet Null + Void, med samarbeten ihop med Black Rebel Motorcycle Club, Moby, John Grant, The Kills och just Depeche Mode.

Han frågade Gahan vad det var för något Depeche-sångaren skrev i sina anteckningsböcker. Tankar och observationer, svarade Gahan, som började skicka inspelningar med sina uppläsningar till Uenala i isländska Fjörd.

Där använde Uenala bland annat akustiken i en katedral för att få rätt sound. Stämningsskapande och ganska ambient, med Gahans röst till.  

Gahans Depeche Mode-kollega Martin Gore vänsterprasslar medelst sång på en Bowiecover. Alva Noto feat. Martin L. Gore & William Basinski släpper den på tolvtumsvinylen “Subterraneans” (Noton, 12”/DL). En ultra-minimal version av låten ”Subterraneans”, som David Bowie lade sist på 1977 års LP “Low”.

Även den låter som om den spelats in i en katedral. William Basinski bidrar med Bowie-imiterande saxofon, och Gore med ordlös sång. Bowie har nämnt att låten är tillägnad alla som fastnade i Östberlin vid stadens uppdelning.

Ett tema som passar Alva Noto, som egentligen heter Carsten Nicolai och kommer från före detta Östtyskland. Han har tidigare samarbetat med bland andra Blixa Bargeld, Iggy Pop och Ryuichi Sakamoto. Med den senare komponerade han musiken till nyligen SVT-visade västernfilmen “The Revenant”. 

Alva Noto medverkar också på en ny hyllningsskiva till musikaliska vapendragaren Ryuichi Sakamoto, som på sistone varit svårt sjuk i cancer.

“A Tribute to Ryuichi Sakamoto – To the Moon and Back” (Milan, LP/DL)  sammanfaller med Sakamotos 70-årsdag och är en mycket fin dubbel-LP, där artister som David Sylvian, Devonté Hynes (även känd som Blood Orange), Thundercat, Cornelius, Hildur Guðnadóttir och Fennesz tar verk ur Sakamotos omfattande katalog och bearbetar dem efter eget huvud.

Elektroniskt, glitchigt, ambient och stämningsfyllt.  

Här på hemmafronten skapar Holy Now den vänaste indiepop på “Dream Of Her” (Lazy Octopus/Bird Will Sing For You, LP/DL). 

Ylva Holmdahl från Leksand, Samuel von Bahr och Julia Olander från Umeå och Hampus Hampus Edierström Swahn från Göteborg strålade samman på Fridhems folkhögskola. Då bestämde sig kvartetten för att skippa jazzen och göra något helt annat.

Andra albumet från det numera den numera Göteborgsbaserade bandet är den mjukaste pop du kan föreställa dig. Drömpop med extra bekväm huvudkudde.

The post Kangas klanger: Något nytt, något gammalt och indiepop first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Den här veckan har Hanna Chawki inte så många lovord att bjuda på. Två album, en Cohen-tributeplatta med diverse stjärnor och Babe Rainbows nya blir sågade. Dungens nya album får godkänt men inte mycket mer än så.

Producenten Larry Klein har satt ihop en tribute till sin döde vän Leonard Cohen på jazzskivbolaget Blue Note. Here it is. Iggy är med och sjunger Cohens mästerverk ”You want it darker”. Peter Gabriel sjunger titelspåret ”Here it is”. Gregory Porter sjunger ”Suzanne”.

Alltså den ena stjärnan efter den andra är med och sjunger Cohen ovanpå ett löst, jazzigt komp med obekymrade saxdrillar och vispar. Soft och finkulturellt. Motsatsen till Cohen som var stentuff och provokativ med en livsstil som inkluderade både droger och sexuell utlevelse.

Det sömniga jazzkompet gör inte hans låtar någon tjänst mer än att ta bort konturerna och sudda ut dem. Iggys ”You want it darker” låter som ett skämt. Han hade den goda smaken att välja en grym låt men den låter löjlig. Lyssna på Cohen istället. Orädd. Kärnfull. Välarrangerad. Up to date. Motsatsen till denna blaha-blaha-skivan. En fadd soppa. 

Australiska Babe Rainbow släppte sin nya fullängdare ”The Organic Band” den 14 oktober. Den öppnas med ”Inner Space”ett spår som håller ihop.

Vid första lyssningarna saknar jag djup och struktur i skivan som helhet. Detta eftersom resten av låtarna spejsar iväg oinspirerat och det låter som psykedelisk hissmusik.

Det framstår närmast som en skiss över hur en skiva skulle kunna låta, och känns alltså ofärdigt. Organiskt eller inte. Det kan vara bra att smälta maten, ta en tupplur, sova på saken innan man tar beslut. Till exempel om att det är dags att släppa ett album.

Titeln En är för mycket och tusen aldrig nog är väl en variant på ”bättre en fågel i handen än tusen i skogen”. Dungens nya album är nio låtar långt och inleds med spåret ”Skövde” som svävar runt i en tvärflöjts-sfär.

Det är Dungens välbekanta fusionpop. Tänk Kalles Klätterträd fast med vuxentexter som känns bra i munnen men handlar om nånting som jag sällan kan greppa.

I ”Nattens sista strimma ljus” har Dungen lånat några välbekanta ackord från Jakob Hellmans ”Hon har ett sätt”. En låt som ger sig själv karaktär med en snygg gitarr i inledningen.

Dungen känns på sätt och vis oantastliga. De är duktiga musiker och sången är Stockholmscool. Harmonierna är många gånger sköna att rumla runt i. Det här albumet är dock rätt tunt. Det framstår som en mellanskiva. Det är lite av det gamla och så frågetecknet, vad ska vi göra nu då? Vart är vi på väg?

I sista låten ”Om Natten” finns dock en öppning mot stjärnhimlen och något nytt. Det är ett spår som är lugnt, vilsamt, enkelt och smäktande. 

The post Nya ljud: Ett par besvikelser och en mellanskiva first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Hanna Chawki har sett Iggy bli uppvaktad av kungen och bland annat lyssnat på japanska Shintaro Sakamoto, amerikanska Of Montreal samt franska Melody Prochet. Här är hennes rapport! 

Jag kollade Youtube-klipp från TV4 och Polarprisgalan häromdagen. Iggy blev uppvaktad av kungen, Bob Hund, Maja Ivarsson och Ebbot sminkad med svarta blixtar över ögonen. Jag hade utan tvekan mest nöje av Ebbots cover på ”Nightclubbing”.

Det var ett zonkat, bohemiskt klubbande med Rylander på theremin och en annan hejare på sitar. Svårt att tolka Iggys uppsyn under killarnas soaré men han brast ut i ett stort leende när killarna avslutat.

Viagra Boys släpper en ny platta den 8 juni och inför det så trillar det ut singel efter singel. Senast idag en rock’n’roll-rökare som jag säkert kommer köra på repeat ”Punk Rock Loser”. Cool and loose.

Jag ser verkligen fram emot nästa vecka och fullängdaren!

Idag den 3 juni släpps Shintaro Sakamotos album ”Like a Fable”. En titel som ger dårarnas hus på jorden 2022 perspektiv och nytta.

Den öppnas med en lätt sömnig låt men andra numret ”You still ok?” är bra. Titlarna är på engelska men sången på japanska. Ett sällsamt och njutbart gung. Sen kommer det lättsamma ”Like a fable” med japansk doakör och smäktande saxofon.

Skönt flum i ”Floating Weeds”. Låtarna är tillbakalutat solida, välspelade och välproducerade. Ta en espresso och relaxa med psykedeliska Sakamoto.

Det finns massor av roliga psykedeliaband som flödar ymnigt och skoj.

Bland annat Of Montreal som släppte en fantasifull singel den 1 juni som heter ”Marijuana’s a working woman”. Det är namnet till trots ett amerikanskt band med Kevin Barnes i fronten.

Bandet har existerat sedan 1997 i olika skepnader och med olika medlemmar. Här är det en åktur i över- och underjorden.

Melody Prochet sjunger med mycket luft som en fransk eterisk ljusblå flamma i sitt eget projekt Melody’s Echo Chamber. För en månad sedan släppte hon en ny platta som heter “Emotional eternal“.

Titelspåret med samma namn är en strimma ljus, eller en invokation av ljus och känslor. Det rör sig om fransk lolitasång, tvärflöjter och tjusiga stråkarrangemang på låtar som snurrar hit och dit.

Det finns en värld av njutning och sköna toner bortom alla illusioner.

The post Nya ljud: skönt flum, fantasifull åktur och en invokation av ljus first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Hanna Chawki konstaterar att det är vår i luften och tar på sig hörlurarna. Hon tipsar om aktuella låtar med Kurt Vile, Alan Vega och Charlotte Gainsbourg i samarbete med Soundwalk Collective.

Det är vår i luften! Underbart! Jag slänger på lurarna och tar promenader i solen. Upprepar samma favoritlåtar säkert 100 gånger. Ett autistiskt drag jag har. Till exempel discorökaren ”Could heaven ever be like this” med Idris Mohammed eller varför inte  Iggy & The Stooges och ”Cock in my pocket”? Nyutgivninen av ”Girl on the run” med Honey Bane, kanske?  Sådana enkla men ändå viktiga val gör alla dagar i veckan till lyckliga dagar.

Men jag kompletterar alltid dessa gamla rökare med nya som också får gå på repeat. Kurt Vile en av dem. Hans låt ”Like exploding Stones” är redan  sönderspelad.

Det är fyra klassiska ackord vilka tuffar fram som ett långt skönt stönande. Den amerikanska gitarristen från War on Drugs, Kurt Vile är så cool att man blir kär. Han är som en Neil Young med humor.

Vile ska snart ut på en Like exploding Stones tour genom Amerika och Europa.  Fyra vinnande ackord och en trygg, självsäker amerikan.

Alan Vega från Suicide är död sedan 2016 men förra fredagen släpptes två tidigare outgivna spår   som heter ”Invasion”och ”Murder One”. Det är hans ännu levande fru som skött den jordiska leveransen. Vega ylar från den andra sidan omgiven av kompakt mörker. ”Nobody fucking cares man, assholes, youre useless, MURDER ONE, AAAAHHRRR!!!” Bottenlös uppgivenhet och svärta till  psykotiskt, suggestivt komp. Människans själväckel, rädslor  och tragedi.  Vegas tajming, både vad gäller frasering och datum för det postuma singelsläppet är helt perfekt. Kalla kårar med Vega den 25 februari 2022.

Serge Gainsbourgs och Jane Birkins avkomma Charlotte känns ytterst komplex och spännande i allt hon gör. Att Charlotte Gainsbourg som flicka sjöng med sin far i ”Lemon Incest” banade oåterkalleligt väg för ett originellt konstnärsliv och tänkande med stora perspektiv.

Fågelögat som lyfter oss, som ger oss värdighet och mänsklighet. Gainsbourg har gjort ett samarbete med Soundwalk Collective från New York som tidigare har gjort kollaborationer med till exempel Patti Smith. Charlotte Gainbourg läser poesi på männens  rytmiska stråkljud och röster som kluckar fram i små vågformer. Låten heter “Empower and Enhance“. Meditativt.

The post Nya ljud: Kurt Vile, Alan Vega och Charlotte Gainsbourg first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Hanna Chawki har valt ut tre aktuella musiksläpp med Snoop Dogg, Dubokaj & Lee Scratch Perry och Nina Hagen. Det handlar både om flum och om flammor. 

Iggy har fått Stikkans Polarpris. Han kan kröna sitt vilda rock’n’roll-liv med ett erkännande från de skandinaviska fina salongerna, ett pris utdelat av svenska kungen. Kunde de inte låta bli att kludda på Iggy? Nåväl, har arrangören feeling så låter han Viagra Boys köra covers på ”Tight Pants” & ”Penetration” under prisutdelningen vilket Iggy troligtvis skulle uppskatta eftersom han hyllar Viagra Boys i sin radioshow.

Snoop Dogg låter samlad och solid på nya plattan BODR (Bacc On Death Row) släppt fredag den 11 februari 2022 på Death Row records. Han rappar avslappnat i en ointaglig borg av coolness. Tillbakalutad elegans. Kan röka hur mycket gräs han vill. Trudeau fäktar och flyr, Snoop rullar en joint. Still Smoking. Catch a vibe. Pop pop. Titel efter titel som andas lätthet och trygghet. (Men… Snoop har nyss blivit anklagad för sexuella övergrepp och sitter kanske lösare än han ger sken av?)

Innan Lee Scratch Perry lämnade jorden för gott förra året så fick dubscientisten Dubokaj nåra exklusiva timmar med stjärnan från yttre rymden, i studion, och har satt ihop ett flumflum-moln av ljud och Perrys röst som virrar runt i slappa bank, shhheiip och klonk.

Perry eldar upp pappret med låttexten under inspelningen. En jamaikansk magisk ritual för att få orden att flyga fritt in space, gissar jag. Jag är inte scientist, bara en enkel, vanlig, lunsig medborgare. Två spår. Singeln heter Planiemore. Första låten trevar försiktigt och andra låten “Mountainwater” tar behagligt form med trumbeats och kluckljud. Gött att bara känna sig fram, speciellt med Perry som sällskap.

Nina Hagen. Kvinnan som har allt. Pondus. Själ. Frihet. Sex appeal. En okuvlig fighter med brinnande ögon. Hon har släppt en singel, en cover på en låt från 1957, Shadrack. Louis Armstrong är en av flera som gjort en tolkning av denna spiritual skriven av The golden gate quartet, vilken bygger på en text i Gamla Testamentet som handlar om tre gudfruktiga män, Sadrak, Mesak och Abed-Nego som kastas i en ugn av kung Nebukadnessar II. Detta eftersom de inte ville tillbe en staty av denne kung. Men de tre männen brann inte upp av lågorna utan spankulerade runt bland flammorna, skyddade av Gud. Citerat ur Bibeln: ”vågade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud.“

Det är således en sedelärande story inbakad i Hagens nya tuffa cover. Perfekt att ha i lurarna när man med beslutsamma steg går till Hemköp och inhandlar djupfrysta blåbär. Här är det inget flum. Hagens röst har mognat än mer. Mörk, kraftfull, bestämd. Nina Hagen visar vägen 2022. Inte tillbe några kungar, hålla oss trogna källan. Thanx Nina, du är ljuvlig!

The post Nya ljud: Snoop Dogg, Dubokaj & Lee Scratch Perry samt Nina Hagen first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Hanna Chawki tipsar den här veckan om hård, svärtad rock, en rappande poet och elektronisk psykedelia. 

BBC radio släpper allteftersom namnen på de skivor som Iggy Pop anser vara årets höjdare. En av dem är “Welfare Jazz” med svenska Viagra Boys! Glädjande. En superb skiva. Sångaren Sebastian Murphy är rätt underbar. Hits som “Ain’t nice” har man dansat fram till med ett stort skratt åtskilliga gånger 2021.

Från Iggy till Tranås, och den intensiva duon Lady Banana som kör så det ryker. Rock’n’roll som går i 180 och inte förnekar sig. De började lira i Tranås men bor numer i Göteborg. Ett lysande, tajt liveband som är mkt underhållande att se på.

Två personligheter. Ingen annan har Westmans drillade benföring och Nilsson är en helt outstanding trummis som lirar trumset stående. Deras senaste EP “The sun goes up and then down” inspelad hos Torstensson i Studio Katakomb är fyra låtar lång och rätt otäck.

Humor och självdistans på tidigare plattor har blivit ett skoningslöst uppvaknande till ett helvete. “Wake up Billy” är stenhård och och kort. Ordet telephone uttalas charmigt distinkt. De gör en cover på låten “Colombian Necktie” från skivan Songs about fucking med bandet Big Black.

Jag föredrar Lady Bananas variant även om den låter mer som en halshuggning än ett fuck.

Men jag blir lite nedstämd av hårdheten och svärtan i låtarna och lyssnar hellre på deras gamla tvåminutersrökare “I’m not you”. Som ess i rockärmen har de ett snyggt omslag där Westman och Nilsson ligger nakna bredvid varann, en parafras på John & Yoko och en av deras sista gemensamma fotosessioner.

En poet och rappare som kallar sig Gatuduvan har gett ut en singel i samarbete med Hökarängen Soundsystem. ”Lingvägen” heter låten. Den handlar om en uteliggare med ”en joint i ena handen och en begravning i den andra.” Gatuduvans rappande röst låter genuint pundig, samtidigt som han med en poets öga skådar skelettet Stockholm.

Hökarängens Soundsystem gör ett livfullt, spännande komp. Alltför ofta är hiphopkomp urtrista men här får musiken ta lite plats och är fantasifull. Lingvägen är försmaken på en fullängdare som dyker upp framigenom. Ska ha koll på den.

Höga Nord Rekords ger ut två singlar med Fontän. Iriz/Mast & Svett/Bekçi. Fontän är elektronisk psykedelia av den suveräne musikern Jesper Jarold och för mig okände Johan Melin. Jarold har genom åren tagit ton i en rad fräcka band som Svensson och Uran Gbg.

I Fontän är det en mer slick och finkänslig sida som framträder.

De två singlarna som släpps nu är helt instrumentala. Det är rytmiskt, sfäriskt och böljande. Att sväva runt i olika tillstånd, bli på lyran utan substanser.

Iriz har ett mystiskt sug. Det åker in och ut. Riktningen är oklar, ett virrvarr att bara flyta med i, som livet självt.

The post Nya ljud: Lady Banana, Gatuduvan och Fontän first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Idag startar Opulens en musikspalt, Nya ljud, signerad Hanna Chawki som främst kommer att ta upp aktuella musiksläpp med pop- och rockartister. Den här veckan har Hanna lyssnat på en primadonna, arbetarsånger och en fortfarande vital idol.

Som sig bör är det ladies first! Lena Margreth Lee Junoff, även känd som Primadonnan från Hisingen, övade upp sin röst till osannolik förmåga och stort omfång, från fem års ålder då hon började lyssna på och härma Yma Sumac.

Hennes liv har efter det kantats av äventyr med Duke Ellington, Johnny Bode, Spotnicks, Hep Stars och på senare år Cosmic Ellington Girls (där avantgardistiska hårdrullande musiker som Timo Lundgren och Pontus Torstensson, såväl som superrullaren Nikke Ström, florerat på skiva och scen). Hon är verksam sångerska på Göteborgs svartklubbar och små scener än idag. Hon snart fyller 80 år och hennes röst, musikalitet, personlighet och improvisationsförmåga överraskar fortfarande.

2020 släpptes en orättvist ouppmärksammad EP med henne och det en gång i tiden världsberömda gitarrbandet Spotnicks. Låtar de spelade in tillsammans redan 1987 men som kom ut först förra året. Främst är det pärlan ”Det kommer nog en dag” som tar tag i det ljus och den oskuld som har boning i hjärtat när vi raderar bort allt som någonsin förbittrat våra sinnen.

Den har en strålande vacker melodi och text. Lenas förtjusande kvitter är fritt från cynism, hennes tro på grönskan, blommorna och att hålla i hand skär i bröstet. Livet som spirar i oss som ett fång små rosa ängsblommor under en klarblå himmel.

I september släpptes den andra skivan med rymdgubbarna och Lena inspelade under samma period 1987. Denna gång är låtarna på engelska. Jag föredrar den svenska skivan men den engelska är också bra. Musiken finns på Spotify och ber man Junoff snällt så specialbeställer hon cd-skivor av Urmas Plunt som hon senare signerar vid önskemål om det. Skivbolaget som ligger bakom släppet är Riverside Records.

Franska Trion är ett annat Göteborgsband som hade sitt första gig på friformklubben Brötz 2004. Pianisten och sångaren Matti Ollikainen, trummisen Tommy Larsson och kontrabasisten Viktor Furbacken spelade på små fester och krogar, ute i ingenstans för ibland fem personer – ganska många år innan deras hängivna publik växt fram, förtrollade av Ollikainens fantastiska, intensiva pianospel, egensinniga texter och sång som sticker i väg och har en tajming lika säker som hos Dylan och Lou Reed. Trion har under alla år valt att ge ut sina skivor själva och friheten att följa eget huvud och hjärta – alltså integritet – genomsyrar varje cell av Ollikainens gärning.

Efter att ha levererat en uppsjö plattor ut i kosmos och efter trummisen Larssons plötsliga död, Furbackens sorti, de nya medlemmarna Christopher Cantillo och Viktor Turegård intåg, släpper Franska Trion en EP med klassiska arbetarsånger. I dagarna hade filmen I väntan på Jan Myrdals död av filmaren och radioproducenten Bosse Sjökvist premiär. Det är trion som på uppdrag av Sjökvist gjort musiken. Filmbolaget Picky Pictures ger ut låtarna, även på vinyl.

De tuffar fram jazzigt utan början och utan slut, påminner om tider då sossar med rörande värdighet paraderande med nejlikan i knapphålet och röda fanor på första maj, stolta över sin strävan efter rättvisa, solidaritet och folkhemmet.

En svunnen tid, då alla politiker nu verkar tappat det, en samtid då girighet och förvirring äter upp människan inifrån (dock börjar små lågor slå fram lite överallt då konsekvenser av vår galenskap är så uppenbar att den inte kan förnekas). Ollikainen och hans trio kanske lyckas återskapa en magi som en gång rådde, ge några beskedliga sossar styrkan och tron tillbaka. Ollikainen sjunger mjukt, sluddrar igenom vissa fraser, har inte bråttom nånstans, vänder skeppet bakåt i hamn till enkelhet och värdighet. Lyssna här!

Den sista artisten jag denna gång vill nämna och hylla är min stora levande idol Iggy Pop. Ännu en person som vet vad han vill och inte gör avsteg från sin i stjärnorna nedtecknade kompromisslösa punkiga bana. Iggy har en egen radioshow på BBC radio, är vital nog att vara nyfiken på andras musik och fortsätter själv rocka i studion lika glatt och chosefritt som alltid.

Senaste släppet är en singel, ”European son”, cover på en Velvet Underground-låt.  Ett samarbete med Matt Sweeney. En ihållande hetsig basslinga, distade gitarrer, sång och tjut. Inget märkvärdigt men ändå väldigt märkvärdigt och underbart att Iggy låter sig leka, skrika och bara ha kul. Befriad från hävdelsebehov och att upprätthålla nån fånig status.

Leve Iggy!

The post Nya ljud: Junoff, Franska Trion och Iggy Pop first appeared on Opulens.