FILM. Ingela Brovik rapporterar från Ifema+, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som nu har hållits för 20:e gången.

Ifema+ – 20:e upplagan av International Female Film Festival
Malmö 2026

Den 20:e upplagan av Ifema+, International Female+ Film Festival i Malmö, har just avslutats med en vecka av intressanta, nyskapande filmer från hela världen på biograf Panora i Malmö. Med det i år tillagda plustecknet vill festivalens arrangörer signalera att det är välkommet med bidrag från queera, trans- och icke-binära personer. Filmerna har också visats i ”digital salong” i samarbete med Draken Film.

”Strejkarna”, som är en svensk dokumentärfilm i regi av Helena Molin, var en av de filmer som visades sista dagen, helt utsåld på biografens största biosalong, följd av en livfull debatt mellan deltagare i filmen och en engagerad publik, ett samtal som pågick länge.

Dokumentärfilmen följer, under sju års inspelning, en grupp tonåringar som tar plats utanför Sveriges riksdag med handskrivna plakat som kräver åtgärder för att rädda klimatet och på så sätt startar en av de största ungdomsrörelserna i nutid. En av dem är Greta – tjejen som vi minns med plakatet ”Skolstrejk mot klimatet” – men här i filmen får vi i publiken följa ett kollektiv av tjejer och killar. Det rör sig om unga aktivister som engagerar sig i demonstrationer, förhandlingar och politiska konfrontationer, samtidigt som rörelsen växer snabbt.

”Strejkarna” är en av de bästa filmerna på årets Ifema+, som firar 20 år med ett extra intressant och bra program. Festivalen visar spelfilm, dokumentärer och kortfilmer av kvinnliga regissörer och ger viktiga perspektiv på den tid vi lever i.

Invigningsfilmen ”Vanilla”, i regi av Mayra Hermosillo (Mexiko), är en spelfilm om en grupp kvinnor i ett hus i 1980-talets Mexiko som kämpar för att rädda sitt gemensamma hem.

Storyn skildras genom den åttaåriga flickan Robertas blick. Hon har koll på läget. Vi får se tuffa kvinnor som har ont om pengar men ingen lust att ge upp. Det hela förstärks av barndomens magi. Det är en stark, poetisk film med lekfullhet mitt i allvaret.

Paneldiskussionen med regissörer och filmfotografer är mycket intressant att ta del av – ett programpass som fördjupar perspektiven och sprider energi på festivalen.

Detsamma gäller Work in progress, med nya verk på gång att se fram emot, och inte minst kortfilmsprogrammet med filmer av helt olika slag. Tillsammans ger de en mångfasetterad bild av kvinnligt filmskapande. Kortfilmen ”Carmen”, i regi av Ros Al Moradi, bjuder på en drastisk humor som får publiken att gapskratta – månne oväntat.

Det är mycket att ta med sig från årets Ifema+. En festival som firar 20-årsjubileum med ett varierat och rikt urval av film på temat community i Malmö – en stad där många filmfestivaler har sin plats, förmodligen Sveriges främsta filmfestivalstad.

The post Ifema+ 2026 – en mångfasetterad filmfestival first appeared on Opulens.

FILM. Kvinnofilmfestivalen Ifema 2025, som Ingela Brovik tidigare tipsat om, har nu avslutas. Här följer hennes rapport och slutsummering.

Ifema – 19h International Female Film Festival 23-27 april 2025

Årets Ifema har nyss avslutats, den 19:e upplagan av Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som arrangeras i Malmö, på biograf Panora,Folkets Bio.

Programmet med tio filmer och ett kortfilmsprogram har genomförts med ett mångfasetterat urval av filmer från hela världen med kvinnliga regissörer som öppnat upp nya perspektiv på kvinnor, liv, frihet och rättvisa, filmer av hög kvalitet och med synnerligen angeläget innehåll.

”Reas”, i regi av Lola Arias, festivalens enda långfilmsdokumentär, är en av de mest intressanta på årets Ifema. Det är en tysk-argentinsk-schweizisk samproduktion om kvinnor som suttit i fängelse i Buenos Aires.

I filmen så återskapar de sina liv i detta fängelse. Det handlar om unga, arga kvinnor som sjunger, spelar gitarr och andra instrument, dansar och på så sätt återupplever sina liv. Det är en både allvarlig och rolig film, som gestaltar och liksom indirekt avhandlar frågor om brott och straff. Därtill handlar filmen om hur man skall kunna klara sig ut ur situationen och musikens roll i just detta – att komma vidare i livet. En minnesvärd film, som så många andra på årets Ifema, som visar att man aldrig är så allvarlig som när man skämtar.

”Familiar Touch”, är en amerikansk film i regi av Sarah Friedland, är en intensiv story om hur en drygt åttioårig kvinna plötsligt hämtas i bil av sin son och körs till ett assisterat boende för äldre, utan att sonen sagt ett ord om vad som skall hända. Hon bara hamnar där, i ett stiligt hus med assistenter, där hon brottas med sin motstridiga relation till sig själv och andra, vad hon minns, vad hon tänker om sin ålder och annat.

Skådespelaren, en stilig kvinna, gör en stark insats i sin rollkaraktär som vill behålla sin integritet och kraft i denna lätt surrealistiska situation. Det är kort sagt en mycket bra film, som vann pris på den 81:a filmfestivalen i Venedig, välförtjänt.

”Lykke post partum”, är en svensk film i regi av Alexe Landgren och Karen Helene Haugaard.

Filmen utspelas på den skånska landsbygden, där ett en familj som driver ett galoppstuteri hamnar i kris när familjens andra barn föds på golvet, helt plötsligt. Familjens första barn, en dotter i femårsåldern, är mycket skeptisk till att få ett syskon. Mamma Lykke får förlossningsdepression och alla drabbas av krisen i denna känslomässigt kraftfulla film, med utsökt foto och imponerande skådespelare, vuxna som barn.

”Orenda”, är en finsk-svensk-estnisk film i regi av Pirjo Honkasalo, handlar om ett speciellt möte mellan två viljestarka kvinnor i ett drömlikt landskap vid havet. Båda vill helst inte tala om det som förenar dem, att de sörjer en avliden man, som de känner skuld inför. De vet inte hur de skall hantera detta, vilket gestaltas skickligt i denna dramatiska film.

Den yngre kvinnan, en stressad operasångare, söker upp den äldre kvinnliga prästen, en tuffing med temperament, som retar upp de traditionella kyrkliga kollegorna. Det är onekligen ett originellt porträtt av en kvinnlig präst som sticker ut, på årets Ifema. Detta är en film om nåd, åtstramning och försoning. I mitt tycke är det en av de allra bästa filmerna på festivalen och den visar verkligen den finska filmkonstens styrka och verkshöjd.

En lite mer glad film är den fransk-tyska filmen ”Language Etrangére”, ”Främmande språk”, i regi av Claire Burger, om två tjejer, en från Tyskland och en från Frankrike, som träffas och blir vänner. De tar del av varandras erfarenheter, där de två ländernas historia under andra världskriget komplicerar och fördjupar deras kontakt.

Ifema bjöd också på ett samtal om kvinnor och film med tre sakkunniga kvinnliga filmare, en mycket intressant debatt att ta med sig från årets festival, tillsammans med alla de sevärda och viktiga filmer som visats.

The post Många minnesvärda filmer på årets Ifema first appeared on Opulens.

IFEMA. Ingela Brovik tipsar om Ifema, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som nu arrangeras för 19:e gången i Malmö.

Ifema – 19th International Female Film Festival Malmö 23-27/4 2025

På filmfestivalen i Cannes, som anses vara världens främsta filmfestival, visas vissa år inte en endaste film med kvinnlig regissör i den internationella tävlingen, det mest prestigefulla programmet. Men på filmfestivalen i Berlin visas alltid film av kvinnliga regissörer i den internationella tävlingen, vilket är en skillnad som jag lagt märke till under mina många år på filmfestivalerna.

Den moderna filmen uppfanns av bröderna Lumière i Paris 1895 och de har blivit filmkonstens hjältar. Häromåret visades en fransk dokumentär där en kvinnlig filmregissör tog plats vid sidan av bröderna Lumière 1895 och utvecklade filmkonsten på artistiskt sätt. Men hennes namn försvann ur filmhistorien. Varför? Frågan är förstås retorisk…

Ifema bjuder på viktiga berättelser

Således behövs Ifema, International Female Film Festival i Malmö, för att visa filmkonstens kvinnliga perspektiv. Det är en festival som arrangeras för 19:e gången och ger prov på nya, viktiga berättelser om kvinnor, tonåringar, flickor och småttingar.

Festivalen invigs nu på onsdag den 23 april klockan 18 på bio Panora med ”Sima’s Song” i regi av Roya Sadat om två unga kvinnor från Afghanistan som har olika uppfattningar om frihet, jämlikhet och kvinnors rättigheter. 

Engagerad publik på Ifema

Tio filmer och ett kortfilmsprogram står på Ifema-programmet den 23-27 april, och det brukar även vara diskussioner ibland efter visningen, eftersom publiken är engagerad, nyfiken och har lust att lära sig någonting nytt angående filmen man sett.

En av många intressanta filmer

Den fransk-tyska filmen ”Langue Étrangère”, ”Främmande språk”, i regi av Claire Burger handlar om två tjejer, en tysk, en fransk, som träffas och blir vänner. De tar del av varandras liv i både Tyskland och Frankrike. De två ländernas historia under andra världskriget komplicerar – och fördjupar tjejernas kontakt. Det finns spår som går åt olika håll men blir till ett slags emotionell roadmovie genom Europa, med en ung, kvinnlig blick på historien.

Det är en av många intressanta och angelägna filmer som visas på årets Ifema. Här visas filmer som öppnar upp för nya perspektiv.

The post Ifema ‒ en kvinnofilmfestival som öppnar nya perspektiv first appeared on Opulens.

IFEMA. Ingela Brovik rapporterar från Ifema, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som nyligen hållits i Malmö.

Ifema/ International Female Film Festival 2024
Malmö

”As The Tide Comes In”, är en dansk dokumentärfilm i regi av Sofie Husum Johannesen och Juan Palacios, var invigningsfilm på Ifema, International Female Film Festival. Det rör sig om en kvinnofilmfestival i Malmö som arrangerades för 18:e året i rad. 

Festivalen visar kort-och långfilmer av kvinnliga filmregissörer från hela världen, dock hade invigningsfilmen två regissörer, en kvinnlig, Sofie Husum Johannesen och en manlig, Juan Palacios. Efter filmvisningen följde en diskussion med den kvinnliga regissören om hennes insats i denna film. Det blev ett intressant och ovanligt samtal om kvinnligt och manligt filmskapande.

Denna danska dokumentär handlar om den lilla danska ön Mandø i Vadehavet där det bor 27 invånare, på en ö där det ofta är hårt väder och översvämningar, vilket är jobbigt för de som bor där. Men nu kan det bli ännu värre på grund av oroande klimatförändringar.

Filmen följer med stor lyhördhet en familj som bott på ön i åtta generationer och vi får möta den sista bonden som vägrar att ge upp. Han hoppas även på att hitta en fru. Samtidigt firar den äldsta kvinnan på ön sin hundraårsdag med glädje.

”As The Tide Comes In” är en av de bästa dokumentärfilmerna på årets Ifema med sin personliga men ändå allt annat än privata berättelse. Allt är filmat med dynamisk filmkamera, som visar mycket, men aldrig exploaterar invånarna på denna ensamma ö, vars skönhet gestaltas på ett lågmält vis.

”Grand Me”, heter en dokumentär i regi av Atiye Zare Arandi berättar om den åttaåriga flickan Melina som bor med sina morföräldrar i en iransk stad. Hennes föräldrar som är skilda, hör av sig till dottern på mobiltelefon och dyker upp ibland. Men ofta blir dottern besviken och de ses alltför sällan. Det är en tuff liten flicka som står i fokus i denna annorlunda dokumentär där saker förändras då hon fyller nio år – och blir myndig (!) enligt lagen i Iran.

Då händer det saker som inte skall avslöjas här – i denna annorlunda dokumentär, om ett barn, åtta år gammalt, med lust att försöka förstå och genomskåda tillvaron. Hon må vara liten, men vill bestämma själv över sitt unga liv. Detta är filmbilder som fastnar i minnet.

I kortfilmsprogrammet finns korta intensiva berättelser som också är minnesvärda, som ”How To Please” i regi av Elina Talvensaari, Finland. Den handlar om en ung man som flytt från inbördeskriget i Irak för att söka uppehållstillstånd och asyl i Finland. Men hans ansökan avslås, gång på gång, och det uppstår en tung intensitet som i Becketts pjäs ”I väntan på Godot”. Det är en stark kortfilm och avgjort en av festivalens bästa i sin kategori.

”Projekt Pappa”, är en kortfilm i regi av Camilla Jämting, är en annan film som går sin egen väg, om en ansträngd far-och dotter-relation, Här har vi att göra med en självbiografisk debutfilm om kärlek, frustration och lust att ta itu med det hela. Camilla är feminist och konstnär medan hennes pappa, som ser snäll ut, är ett slags förförare och expert på att lära män hur man lyckas på Tinder. Det blir en både rolig och drastisk film, som biopubliken skrattar högt åt.

Könsroller utmanas i de samtal som förs mellan dotter och far. Konversationerna är humoristiska. Och ibland rent av bisarra som när samtal pågår under topless-promenader.

Långfilmen ”Motherboard” är en spelfilmsdokumentär (en lite ovanlig genre) av och med Victoria Mapplebeck, som vid 38 års ålder var ensamstående, gravid och utan pengar. Omständigheterna gjorde att hon valde att filma sig själv och sin lille son i olika mer eller mindre dramatiska situationer. Det är en mycket bra och på många vis annorlunda film. Det är en oväntat rolig och mycket kärleksfull berättelse om svårigheter och att komma vidare i livet. Allt skildrat med extra mycket kärlek och humor. 

The post Ifema ‒ kvinnofilmfestival med flera höjdpunkter first appeared on Opulens.

IFEMA. Ingela Brovik rapporterar från Ifema, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som nyligen hållits i Malmö. 

Ifema  17th International Female Film Festival
1-4 februari 2023 i Malmö

“Ifema hyllar år efter år de kvinnor som år efter år bryter igenom unika hinder och utmaningar, i världen såväl som i filmbranschen. Detta är sannerligen något att fira!” Ett citat ur årets program där Ifema, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival firar 17 år med engagerande och intressanta filmer och där publiken röstar fram årets bästa spelfilm/dokumentärfilm samt årets bästa kortfilm.

Det handlar inte om feelgoodfilmer, snarare tvärtom. Till exempel går det att bli upprörd över sakernas tillstånd i ”La Civil” av Teodora Mihai, belgisk-rumänsk filmregissör. Filmen handlar om hemmafrun Cielo som letar efter sin dotter, som kidnappats av en kriminell kartell i norra Mexiko. Cielo utvecklas från vanlig hemmafru till aktivist, tar saken i egna händer eftersom polis och andra myndigheter inte gör någonting. Det finns ett frustrerat kvinnligt perspektiv i denna film som stannar kvar i medvetandet, likt ett smärtsamt minne.

Bredd och mångfald satte sin prägel på årets festival. Extra minnesvärda är de helt nya kortfilmer som traditionsenligt visades i slutet av festivalen. Dessa lockade fram mycket skratt och roliga kommentarer från publiken i diskussionen efteråt.

I år visades åtta nya svenska kortfilmer som med allvar, drastisk humor och annorlunda perspektiv gav oss i publiken en ny blick på vår egen tid, och framtiden.

The post Bredd och mångfald på kvinnofilmfestival first appeared on Opulens.

IFEMA. Ingela Brovik rapporterar från Ifema, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival som nyligen hållits i Malmö.

Ifema 2022 /International Female Film Festival
Malmö 9-12 februari

Ifema, Sveriges äldsta kvinnofilmfestival, arrangerades för 16:e året i rad i Malmö med film som för närvarande inte finns i svensk distribution. Det rör sig om filmer av kvinnliga regissörer som i år visade många olika berättelser om att förändra världen att inspirera biopubliken att inte ge upp.

En av de allra bästa, mest intressanta är dokumentärfilmen Writing with Fire i regi av Rintu Thomas och Suishit Ghosh. Deras film handlar om Indiens enda tidning som drivs av dalitkvinnor, Khabar Lahariya. Daliter rankas längst ner i kastsystemet i Indien.

Dessa modiga, tuffa kvinnor gör intervjuer via smartphones, skriver artiklar om makt och maktlöshet, avslöjar maktelitens korruption, våld mot kvinnor, livsfarligt arbete i gruvor som gör att arbetare dör. Tidningen har en miljon läsare på internet och på redaktionen finns många engagerade kvinnor som jobbar tillsammans mot förtrycket.

I en scen ser vi en ensam kvinna stå med sin smartphone framför provinsens högste ledare och intervjua, med viss mjuk ironi – och lyckas genomföra sitt arbete – trots en hotfull situation, med fullt av sura män runtomkring. Det är en film man inte kan glömma, en av alla de ovanligt starka filmer på årets Ifema, som har extra kraft detta år. Dessutom har filmen, glädjande nog, just fått en Oscars-nominering.

Maixabel, en spansk spelfilm i regi av Ician Bollain, bygger på verkliga händelser, om Maixabel Lasa, som förlorade sin man när han mördades år 2000 av ETA (en baskisk separatistisk rebellgrupp) i Spanien. Elva år senare får hon en förfrågan från en av mördarna (som sitter i fängelse) att han vill träffa henne och be om förlåtelse. Hon ställer upp på ett möte. Filmen visar en stark kvinna, suveränt gestaltad, som aldrig ger upp sin tro på en bättre värld. Det är en viktig film i vår tid.

Den tyska filmen Daughters/Töchter ( Döttrar) i regi av Nana Neul berättar om två medelålders väninnor, Betty och Martha som har problematiska fadersrelationer.

De ger sig ut på bilresa med Bettys pappa, som bestämt sig för att han snart skall dö. Men vägen genom Europa till den plats som beslutats, får inte den avslutning som planerats. I stället får vi se en existentiell road-movie med svart tysk humor som pendlar mellan skratt och förtvivlan, med extra allt, i en liten sliten röd bil.

Ja, det är några av de utmärkta filmer som visats på årets Ifema, och som tillsammans med seminarier som ”Makten, marknaden och dokumentären” skapar nya perspektiv på framtiden för film, liv och drömmar om en bättre värld att ta med sig från filmfestivalen Ifema i Malmö och ut i världen.

The post Starka filmer på kvinnofilmfestival first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från Malmö och Ifema 2020: Sveriges äldsta kvinnofilmfestival.

Sveriges äldsta feministiska filmfestival, International Female Film Festival Malmö (Ifema) arrangeras i år för fjortonde gången och inleddes den 12 februari.

En engagerad kvinna får i uppdrag att företräda tolv arbetare som förlorat sina jobb, men hon får inte tala i det officiella sammanhanget – detta för att hon är kvinna. Det är Sverige i början på 1900-talet, kvinnan är Moa Martinson, som Maj Wechselmann berättar om i sin nya dokumentärfilm Moa Martinson – landsmodern. Filmen inledde årets Ifema.

Moa Martinson – landsmodern är en utmärkt dokumentär om kvinnans situation i det blivande svenska folkhemmet, där det rådde brist på rättvisa. Detta var något som Moa Martinsson ägnade mycket kraft åt i sitt arbete som författare och hon nådde ut till svenska kvinnor och förändrade Sverige, till det bättre. Maj Wechselmann, som gjort drygt 60 filmer, arbetar i samma anda som Martinsson – mot orättvisor, förtryck och krig. Hennes senaste dokumentär hade urpremiär på nyligen avslutade Göteborg Film Festival,  Atomen i människans tjänst, en angelägen film om utvecklingen av atombomben i USA och i Sverige. Filmen visar bland annat hur svensk atombombsforskning skulle hemlighållas för svenska medborgare.

Maj Wechselmann borde uppmärksammas för sitt exceptionella filmarbete, varför inte på nästa Ifema?

Den officiella invigningen skedde dagen efter startdatum, detta med en antologifilm från Nya Zeeland, Vai. Filmen är skapad av åtta kvinnliga filmare från öar i Stilla Havet som gått samman och gestaltat den upproriska Vai – från flicka till 80-årig kvinna. Vai, som betyder vatten på maori-språket, består av åtta kortfilmer från sju olika länder i Stillahavsområdet med temat kvinnlig frigörelse. Det är en originell film som ger nya perspektiv, med humor och viss ilska, över sakernas tillstånd.

En av de nya  skånska dokumentärfilmerna som visas på filmfestivalen är Den sista cirkusprinsessan i regi av Åsa Sjöström. Filmen handlar om den unga Simona, sjunde generationen i cirkusfamiljen Rhodin, som driver cirkusen tillsammans med sin starka mamma och med sin mormor som var stjärnan då cirkus Rhodin turnerade runt i hela Europa. Nu reser de runt i södra Sverige, gärna i Skåne. Vi får följa familjens historia med filmklipp från 1900-talets turnéer. Dokumentären är suveränt klippt av Erik Bäfving, en av svensk dokumentärfilms bästa i sitt slag. Bäfving är även manusförfattare till filmen, en film som speglar tidsandan, nu och då, med lyhörd intensitet. Filmen visar hur cirkuslivet gått från patriarkal struktur till nu, tufft matriarkat.

Amanda Kernell, som debuterade 2017 med Sameblod, har med sin nya film Charter skapat en intensiv familjethriller. En mamma vill efter en separation ha tillbaka relationen med sina barn och tar till drastiska metoder,som skapar problem, ambivalens och oförutsägbarhet. Filmen är skickligt gjord. En av många intressanta filmer på årets Ifema, där en av höjdpunkterna är kortfilmsprogrammet som avslutade filmfestivalen med ett spännande urval. Det var mycket olika filmer i format, tema, utformning.

En av de kortfilmer som sticker ut mest är Mössor och mens i regi av Astrid Askberger och Stine Marcinkowski Pettersson. Det rör sig om en dokumentärfilm om dansaren Stine Marcinkowski. Marcinkowski brukar plocka upp mössor som folk tappat på gatan, och till slut har hon lika många mössor som dagarna i en genomsnittlig menscykel. Hon hänger upp mössorna på en lina och börjar dansa nära kajen vid hamnen (i Göteborg). Det är en helt osannolikt rolig dokumentärfilm om mössor ur en kvinnlig synvinkel. En annan minnesvärd film är Jenifer Malmqvists Min värld i din, en novellfilm på 29 minuter. Filmen handlar om två unga kvinnor som blivit kära i varandra, men Shams har inte berättat för Stella att hon, Shams, är papperslös och söker asyl.

Ett starkt drama gjord med största möjliga intensitet, kraft och närhet. En film som gestaltar tidsandan, kongenialt. En av de 40 filmer från 34 olika länder med det omtvistade temat Moder Jord, i vår tid av brinnande skogar, klimatångest, faktaresistenta makthavare.

The post Feministisk filmfestival med temat Moder Jord first appeared on Opulens.

FEMINISM. Efter ett år då den patriarkala ordningen i filmindustrin skakats om på allvar har den trettonde upplagan av Ifema, Sveriges äldsta feministiska filmfestival, ägt rum i Malmö. Ingela Brovik var där.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sveriges äldsta feministiska filmfestival, International Female Film Festival Malmö (Ifema) firar 13 år med ett mångfacetterat program. Ett program där magisk feminism blandas med socialrealistiska filmer som tar oväntad vändning, moderskap med olika infallsvinklar och fokus på film från Polen, ett land där film alltid haft stor konstnärlig och politisk betydelse (inte minst under Sovjettiden). Med kvinnliga regissörer som ordföranden för European Film Academy, Agnieszka Holland, som varit av central betydelse i polskt filmskapande.

På årets Ifema fanns således mycket intressanta filmer i programmet. Dessutom har festivalen öppnat upp för samarbete med en helt ny biograf, Malmös första, och än så länge enda, mikrobiograf. Biografen Hypnos på Norra Grängesbergsgatan. En intim biograf med klassiska biografstolar från Folkets Bios Panora, från den tid bion fanns i lokaler nära Centralstationen i Malmö, det vill säga från 1980-talet fram till 2011.

På biografen Hypnos visades Rafiki i regi av Wanuri Kahiu, om kärlek och politisk konflikt mellan två unga kvinnor i Kenya som blir kära i varandra trots politisk rivalitet mellan deras familjer. En ovanlig afrikansk film med starka rollprestationer av de unga kvinnliga skådespelarna. Därtill är det en film med livfull energi som bryter tabun.

Irina i regi av Nadeja Koseva, en bulgarisk film (ett land vars filmer sällan visas på svenska biografer) är starkt berörande. Den handlar om en ung kvinna som jobbar deltid på en restaurang, har dåligt betalt, smugglar matrester med sig hem till sin sure make som inte jobbar alls, och sitt lilla barn. När hon får sparken från jobbet och mannen råkar ut för en olycka blir fattigdomen akut. Den smala unga kvinnan vägrar dock att ge upp, hittar en annons där ett rikt par söker en surrogatmamma. Irina tar “jobbet” trots alla komplikationer. En av de bästa filmerna på årets Ifema med sitt utsökta bildspråk, starka skådespeleri och en tät dramatik, om fattigdom i dagens Europa.

En annan höjdpunkt var den stumfilmskonsert som gavs i samband med visningen av Fadren i regi av Anna Hofman-Uddgren, Sveriges första kvinnliga regissör som gjorde sex filmer, varav Fadren från 1912 efter Strindbergs verk är den enda som finns bevarad. Musiken till filmen med Gerda Holmquist, cellist och musikskapare från Malmöbaserade stråkkvartetten Vindla String Quartet, är unik i sin dova tonart, sitt fantastiska vibrato och en klangfärg, långt bort från den traditionella pianomusik
som brukar framföras till filmen. Dessutom bjöds det på förfilm i form av Lev livet leende i regi av Pauline Brunius, en komedi som blir ett slags satir med fokus på manlig makt och kvinnlig upprorsanda år 1924 i Stockholm.

Efter detta oförglömliga stumfilmsprogram visades ett spännande kortfilmsprogram med bredd och mångfald.  Vi fick se svensk kortfilm, där Dagsländan i regi av Emelia Hansson är i sin egen kategori. Den handlar om en 8-årig flicka, Emma som backar upp sin pappa, så han skall fatta att han är bästa pappan. När han blir för stressad, förvandlas han till ett monster som skrämmer henne. Men hon måste vara en duktig dotter. Mamman som knappt syns i bild är ständigt arg och den lilla flickan är den mest vuxna
i rummet. Hon är den enda som ser helheten i familjen men fixar det — utan att bli ett offer. En riktigt bra kortfilm i sin egen rätt, och ett utmärkt exempel på vad årets Ifema hade att erbjuda.

The post Feministisk filmfestival med många höjdpunkter first appeared on Opulens.