IDENTITETSPOLITIK. Litteraturkritikerns individuella personbakgrund måste vara sekundär. Det menar Petra Werner, filosofie doktor i estetik, som varnar för när normkritiken blir norm.

”Jag har, i egenskap av 60-pluskvinna, just gått igenom årets sammanlagda utgivning av böcker, och med stigande indignation konstaterat att det är väldigt få 60-pluskvinnor som ges ut. Och eftersom de flesta av dem är mina vänner så kommer jag inte att få recensera dem. Istället kommer deras verk att vara utlämnade till 30-åringar, eller ännu värre: till 30-åriga män! Vad vet en 30-årig man om en 60-årig kvinna? Hur ska kvinnliga konstutövare i 60-årsåldern kunna bli rättvist recenserade när deras verk ska bedömas av 30-åriga män som läser med samma blick som de ser på världen, en kall och hård utifrånblick, snarare än förstående. Eller har det gått så långt att det ska räcka med att en kritiker gör research om verkets bakgrund?”

Ovanstående text är en lätt omskrivning av ett stycke i Nioosha Shams debattartikel på Aftonbladets kultursida från i tisdags. Faktum är att stora delar av det är rena citat. Det är alltid intressant när ideologiska övertygelser kommer till den punkt då de oundvikligen förvandlas till sina egna motsatser. För dit kommer de, förr eller senare. Det ligger i dess natur. Den som i det offentliga rummet hävdar sin individualistiska rätt hamnar snart i ett fördömande av andras individualistiska rätt. Men det är egentligen en bisak i det här sammanhanget, en tråkig biprodukt. Det verkligt allvarliga är hur oerhört snedvriden synen på en hel yrkesgrupp, kulturkritikerna, blivit.

Det finns en scen i Colin Nutleys Gossip där Gunilla Röörs rollfigur får reda på att hon är för gammal för att spela huvudkaraktären i en inspelning av Jeanne d’Arc. Jag är skådespelerska, utbrister hon bestört. Jag kan spela vad som helst, det är mitt yrke! Den här scenen illustrerar ett fenomen som drabbat yrkeskåren kulturkritiker; nämligen förutsättandet att en kritiker endast kan tala för sig och möjligen för ”sin grupp”. För mig ska kulturkritik handla om att ett verk placeras in i kultur-, litteratur- och konsthistoria, oavsett den miljö där verket utspelas.

Trender kommer alltid att finnas, det fanns exempelvis en tid då svensk litteratur översvämmades av den så kallade arbetarlitteraturen, men kritikerns individuella personbakgrund är, och måste vara, sekundär. I den senaste veckans litteraturdebatt, där Shams artikel är ett av de senaste bidragen, dryftas också medelklassens dominans i dagens litteratur och kultur, och visst är det önskvärt med mångfald och visst bör vi alla medverka till att de ohördas röster ska höras. Men riktlinjer om mångfald och individens tillgodoseende förvandlas dessvärre omärkligt till tvingande konstruktioner där representationen plötsligt betyder allt, varpå det som var avsett att inkludera istället paradoxalt får en exkluderande effekt, och normkritiken blir en norm.

Det är för övrigt ingen självklarhet att alls bli recenserad, kanske i synnerhet just när det gäller äldre författare, eller för den som utkommer på ett mindre förlag eller befinner sig på en mindre ort. Det är överhuvudtaget ingen självklarhet att bli utgiven, och det behöver inte ens bero på verkets faktiska kvalitet. Ingår man i ett community av författare och kritiker, som Shams själv påstår sig göra, så är förutsättningarna att bli utgiven, bli recenserad och att få recensera betydligt större, rent av själva förutsättningen. Så grattis till publiceringen av debattartikeln!

The post Snedvriden syn på recensenterna first appeared on Opulens.

BRANDFACKLA. “Att många okritiskt och oreflekterat överför det amerikanska rasproblemet till Sverige vittnar om historielöshet och bristande analys”, skriver Erik Cardelús i sin brandfackla mot kontraproduktiv identitetspolitik.

Vad mer behövs för att inse att identitetspolitiken är en kontraproduktiv återvändsgränd, ett förkrympande och fördunklande sätt att se på världen och alla de individuella och kollektiva utmaningar som möter oss därute?

Nyligen stormade det kring Konstfack i Stockholm där ett mötesrum inte längre bör heta ”Vita Havet”, allt enligt aktivistgruppen med det engelskklingande namnet Brown Island. En grupp där medlemmarna agerar anonymt, oklart varför. Varför inte stå för sina åsikter i en demokrati? Varför agera anonymt i grupp och ge sig på andra? Påminner inte detta om ett fegt mobbarbeteende? Enligt uppgifter måste man vara ”rasifierad” för att få tillhöra denna grupp, alltså ha en speciell sorts pigmentering. Inte heller har lokalen ”Vita havet” det minsta med rasism att göra. Så varken evidensbaserat eller symboliskt finns här någon substans. Istället öppnas dörren för historieförfalskning, faktaresistens och flum.

Den centrala frågan blir vad denna tankehärva bygger på. Vad finns det för evidens gällande att pigmenteringen avgör vad vi kan förstå och vilka politiska kamper vi bör delta i? Ingen alls. Tvärtom visar all tänkbar medicinsk forskning att våra hjärnor inte skiljer sig utifrån pigmentering. Historisk forskning visar också att detta är en rasistisk stereotyp, en tankefigur som måste smulas ner i soptunna så djupt det bara går. Annars riskerar vi att hamna i samma mörka dike som i första halvan av 1900-talet eller under kolonialismen.

Vidare, varför väljer gruppen Brown Island ett engelskklingande namn, en aktionsgrupp som vill motverka maktordningar, bland annat byggda på språk och språkliga diskurser? Är inte engelskan och de engelsktalande kulturernas extrema dominans över andra språk och kulturer ett slående exempel just på en hegemonisk maktordning? Att många okritiskt och oreflekterat överför det amerikanska rasproblemet till Sverige vittnar också om historielöshet och bristande analys. För till skillnad från USA, saknar den absoluta merparten av den svenska invandringen och etniska kartan koppling till slavhandeln. Inte heller har något liknande amerikanska raslagar gällt här. Den sociala och politiska utvecklingen är en annan. Vi har inte heller haft en dum och diskriminerande president vid makten under de senaste fyra åren.

Lika självklart som att Sverige, liksom många andra jämförbara länder, har stora problem med rasism, främlingsfientlighet och diskriminering.

Allt detta är självklart. Lika självklart som att Sverige, liksom många andra jämförbara länder, har stora problem med rasism, främlingsfientlighet och diskriminering. Lika självklart som att Konstfack och många andra institutioner – speciellt i ledande positioner – har en överrepresentation av personer som kommer ur priviligierade samhällsgrupper.

Men för att komma åt problemen behövs en skarpare analys, en evidensbaserad analys som i hög grad utgår från sakliga förhållanden som råder hemmavid, men också i andra jämförbara länder, inte minst i vår närhet. Att ständigt snegla på USA och låna begrepp därifrån riskerar snarare att fördunkla än att förklara. Dessutom finns det många andra länder som har en kolonial slavhistoria, exempelvis Brasilien, liksom det mer närliggande Portugal som var det sista västerländska landet att släppa sina afrikanska kolonier på 1970-talet. Varför inte lyssna mer på intressanta analyser därifrån? Portugisiskan talas ju av över 250 miljoner invånare. Så här finns många intressanta forskare och skribenter. Att ta sig till Portugal är lätt. Landet har också haft en ganska tät förbindelse med Storbritannien, så där finns många – inte minst högutbildade personer – som pratar utmärkt engelska.

Att ständigt dela in människor i kontrasterande (och stundom antagoniserande) kategorier – som rasifierade och vita – leder också fel. För alla rasifierade människor delar inte samma erfarenheter och tänkande, inte heller tänker alla ”vita” på samma sätt och har samma erfarenheter. Spannet inom dessa grupper är enormt. Arbetslöse Valle och bankmannen Wallenberg har ytterst lite gemensamt.

Själv känner jag en högutbildad och urban afroamerikansk dataingenjör, James, en berest och beläst kille som jag upplever större samhörighet med än med många ”vita svenskar” som varken har läst eller rest speciellt mycket. Vad kan detta bero på? Eller är det en illusion?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Enligt ett par nyutkomna och omtalade böcker – talande nog från stormakten USA – är de vita som inte erkänner att de tänker rasistiskt ett alldeles speciellt problem. Ty förnekar de sina ”vita” privilegier och hegemoni är de förljugna och hycklande, alternativt trångsynta och okunniga. Medger de den förtryckande särställningen är det visserligen rätt, men de utgör såklart ett stort problem för samhället. Med andra ord: antingen är den vita människan öppet fördomsfull och förtryckande eller så är hon det i lönndom. Välj vad som är bäst – i detta skruvstäd? Tänkandet fungerar påfallande mycket som den välkänt oärliga snärjarfrasen: Har du slutat slå din fru nu? Svara – ja eller nej?

Ännu ett exempel på hur fel det identitetspolitiska tänkande kan leda, är den vackra och viktiga dikten The Hill We Climb av Amanda Gorman, som skulle ha översatts av katalanen Victor Obiols och den nederländska författaren Marieke Lucas Rijneveld.

Båda av dessa litterärt och språkligt högkompetenta personer fick dock avbryta sina uppdrag med motiveringen att de saknade ”rätt profil” för att översätta dikten. Det fanns alltså inget ”gemensamt” berg som ”vi” klättrade upp för. För ”profil” tycks här vara en snäv hudton och specifik identitet, för katalanen är säkerligen ganska mörk, då befolkningen på den iberiska halvön – av historiska skäl – delar gener med araber. Nederländaren identifierar sig som ickebinär. Oavsett deras yttre, märks återigen detta dumma och destruktiva särartstänkande, där pigmentering, empati och hjärnkapacitet – implicit eller explicit – kopplas ihop. För vad har pigmentering med översättningskompetens att göra? Ingenting.

Inkludering snarare än exkludering, samsyn snarare särsyn.

Så låt oss återigen fastslå att kampen mot rasism, liksom alla sorters diskriminering och antidemokratisk tänkande är ytterst viktig. Det är en ödesfråga för vår civilisation, en kamp som bör pågå ständigt. Det är ett högt berg att klättra upp för – enskilt, tillsammans och genom att vi hjälper varandra, med kraft, stöd och utrustning.

Just därför måste detta gemensamma bergsklättrande bygga på förnuftiga och genomarbetade analyser och premisser. På gemensam kraft, stöd och utrustning. Inkludering snarare än exkludering, samsyn snarare särsyn. Liksom på tron att empati och solidaritet kan förena oss. Göra oss starkare och bättre.

Annars riskerar vi att rasa ner i ett mörkt hål av fragmentiserat och tribaliserat särartstänkande. Ett mörkt hål där vi – med en inverterad logik – använder begrepp som liknar de rasistiska, där pigmenteringen sägs avgöra hur vi tänker och agerar. Ett mörkt hål präglat av vi-mot-dom-tänkande, sekteristiskt misstro och bittra inbördes maktkamper. Och slutligen: det finns inga historiska eller medicinska belägg för att pigmentering och hjärnkapacitet hänger ihop. Det är vedervärdig idé som borde ha raderats ut för länge sedan. Så låt oss radera den nu, en gång för alla. Tillsammans.

The post Hjärnkapacitet och pigmentering hör inte ihop first appeared on Opulens.