MEDIEKRITIK. I veckans krönika riktar Lars Thulin stark kritik mot hur idolers vurm för självmord lyfts fram i medierna.

När ska självmord sluta sälja?

När Dagens Nyheter gör en djupintervju med Felicia Eriksson som vunnit Melodifestivalen pryds artikeln med rubriken ”Jag visste inte ens om jag skulle fortsätta finnas”. Citatet har plockats ur en del av texten där artisten gör klart att hon var så nedkörd och deprimerad att hon övervägde att se till att hon inte hade någon morgondag. Den enda rimliga tolkningen som en läsare kan göra av ett sådant uttalande är funderingar på självmord. Suicid.

Den som de senaste åren läst personporträtt på unga på väg in i den stentuffa nöjesbranschen finner att tung psykisk ohälsa och planer på självmord verkar vara en farsot. Mängder av artister har mått uselt och funderat på att sluta sina dagar. Det har i sin tur lyfts upp av pressen så att det nästan definierar artisten och ger dem ett namn och ett ansikte. Vilket i sin tur kan ge mer plats på helsidor och i tv-soffor. Även om artisten bara nämnt sina problem i en bisats, så väljer redaktionen ofta att lyfta upp det i rubrik och ingress, alternativt bli en dominerande fråga i ett samtal i etermedia.

Nyhetsfokus på unga kändisars ohälsa

Felicias medtävlare i årets Mello, Grezcula, funderade också på att ända sitt liv. Vilket Aftonbladet betonar på motsvarande sätt i ingressen. Här gjorde dock reportern ett gediget jobb och fångade upp frågan på ett bra sätt. Fast intervjun innehöll även mycket annat. Men ansvarig redaktör visste vad som säljer mer än annat: kändisar som mår dåligt och funderar på självmord.

För något är sedan var storyn den samma om en annan Mello-artist, Clara Klingenström. Hon tog för mycket tabletter då hon tröttnat på livet. Denna dramatik hamnade inte oväntat i topp på en artikel i Aftonbladet. Listan på unga kändisar vars dåliga mående blir huvudnyhet på ett slarvigt och ytligt sätt, kan göras längre. Bara att googla.

Psykisk ohälsa lyfts hela tiden fram

Detta gör mig bedrövad och heligt förbannad. Redaktörer missar sällan chansen att berätta att den psykiska ohälsan ökar. Att vi måste tala om den. Alla måste hjälpa unga som mår dåligt. Journalister vet också att de själva har kraften att göra unga artister till förebilder och idoler för osäkra ungdomar med lätta kaosartade liv och vacklande självbilder. De är i den känsligaste åldern i sina liv. Då allt stormar, impulskontrollen är låg och sökandet efter förebilder utanför den tråkiga vuxenvärlden är som störst. Att då ta varje chans att hamra in att självmord är en slags naturlig utväg för beundrade kändisar, är på gränsen till kriminellt.

Självmord är ett folkhälsoproblem

För självmord är ett svenskt folkhälsoproblem. 2024 tog drygt 1 400 personer sina liv. Det innebär ett fullbordat självmord var sjätte timme. Året om. Det var sju gånger fler som tog sina liv än vad som dog på vägarna detta år. Vad gäller åldersgruppen 15-24 år är suicid den främsta dödsorsaken. Givetvis måste ämnet diskuteras. Men hur? Som en pikant detalj för att ge kändisar lyft? Eller en seriös genomgång av orsaker, förståelse och vägar ur mörkret?

Fördjupning är sällsynt

Om redaktörerna verkligen var intresserade av att hjälpa och en intervjuperson vill tala om sina mörka tankar, måste reportern gräva vidare i denna människans problem. Vad fick hen att känna så, fick hen någon hjälp, vad fick hen att inte göra det, vad lärde personen sig av denna mörka episod? Men det sker sällan. I de flesta fall blir det en pikant krydda i anrättningen. Som mästerkocken, alltså redaktören, ger störst plats på tallriken. Artister som söker maximal uppmärksamhet lär sig snabbt vad rubriksättare vill ha.

Jag har personlig erfarenhet både av vänners suicid och mångas tankar om detta. Jag vet också vad forskarna kommit fram till. Nämligen att tankar på självmord inte är ovanligt hos unga, utan något många flörtar med i de mörkaste stunderna. Att ta det ultimata steget är något annat som dessbättre betydligt färre gör.

Självmord kan ske spontant

Intervjuer med dem som räddats i sista stund och deras närstående visar att det ödesdigra steget kan tas spontant. Att hoppa från bron, tömma tablettburken, kliva ner från perrongen är inte sällan en ögonblickets ingivelse. Att veta att den älskade idolen övervägt samma sak kan bli en utlösande faktor. Att suicid ibland är impulshandlingar är skälet till att anti-självmordsräcken på broar visat sig ha effekt. Eftersom sista steget där blir för jobbigt.

Vurmen för självmord bör inte basuneras ut

Att vi i ett samhälle med denna kunskap har medier som basunerar ut om hjältars och idolers vurm för självmord är svårt att acceptera. Det vidrigaste är att detta är offer som görs på ett altare som består av jakten på läsare och tittare. Något annat som offras är de pressetiska regler jag fick lära mig som ung journalist. Att man inte skrev om de självmord och självmordsförsök som polisen ibland nämnde då de berättade vad som hänt senaste dygnet. Nu förefaller de vara toppnyheter.

Prioritera psykisk hälsa

Visst ska vi tala om psykisk ohälsa. Men då betona att svängningar i humör samt svarta och deppiga tonårstankar ytterst sällan är ohälsa. Utan oftast en naturlig, nödvändig men ansträngande del i den spännande resan mot vuxenheten. Därför bör vi nog inrikta oss på att i stället tala om psykisk hälsa. Och fundera på vad medier och ungdomens hjältar kan göra för att stärka den.

The post Farligt fokus på idolers vurm för självmord first appeared on Opulens.

FETTFOBI. “De längtar alla desperat efter att ha tolkningsföreträde, rätten till hennes röst och att den ska berätta om just deras upplevda verklighet.” Malin Michea har följt dragkampen om en aktuell musikvideo av Taylor Swift och menar att det gäller att själv formulera sig om det egna livet.

I en scen i high school-filmen ”Can’t Hardly Wait” från 1998 försöker huvudkaraktären, den charmigt försynta Preston (Ethan Embry) desperat ta reda på om det stämmer att låten “Mandy” med Barry Manilow handlar om en person eller, som han till sin fasa nyss har fått höra, en hund. Om “Mandy” egentligen handlar om en hund, klarar Preston nämligen inte av att låtsas att låten är en del av en mängd ödets ledtrådar om att han är menad att bli tillsammans med den vackra, till synes ouppnåeliga Amanda (Jennifer Love Hewitt). En låt om en hund kan han inte drömma till, inte dra slutsatser av. Mitt i natten kastar han sig på en betaltelefon för att ringa till en radioshow med Barry Manilow som gäst, för att få ställa frågan.

”Can’t Hardly Wait” är en av mina så kallade guilty pleasures och som sådan ligger den alltid nära till hands när jag funderar över andra, mer aktuella saker. Det är “Mandy”-scenen jag kommer att tänka på när jag läser och lyssnar på debatten om Taylor Swifts musikvideo till låten “Anti-Hero” på nya albumet “Midnights” och huruvida den är att betrakta som fettfobisk eller inte. I en kort sekvens i musikvideon, som handlar om Taylors osäkerhet, självkritik och nojor, kan Taylor ses stå på en badrumsvåg som visar ordet fat istället för en siffra. Det är grunden till den pågående diskussionen, där tunga (no pun intended) namn inom den amerikanska fettacceptansrörelsen tar ståndpunkten att Taylor Swift på det här viset signalerar att “fet” är något dåligt och att hon därmed bidrar till förtryck av tjocka personer och, enligt de hårdaste kritikerna, bidrar till komplex och ätstörningar hos sina yngre fans.

”Taylor Swift’s music video, where she looks down at the scale where it says ’fat’, is a shitty way to describe her body image struggles. Fat people don’t need to have it reiterated yet again that it’s everyone’s worst nightmare to look like us.
– @theshirarose”

Samtalet flyter ut över alla plattformar och jag följer det med både intresse och en stigande, kliande irritation. Det är inte min första mentala rodeo med fat acceptance och säkert inte den sista. Som hyfsat tillfrisknad ätstörd är den något att ständigt förhålla sig till. I sin amerikanska tappning är rörelsen ett hopkok av delvis genuint välmenande människor med värdefulla synpunkter på samhällets negativa attityder mot tjocka människor, men också en armé av livscoacher som har insett att det finns stora pengar att tjäna på att tala om för människor att det enda sättet att hantera ätande är att äta precis vad man vill, när man vill och i vilka mängder man vill. Något som låter fint och frigörande i teorin men som kombinerat med ätstörningar som innefattar tvångsmässigt ätande kan få ganska förödande konsekvenser. Lösningen är förstås att tala om för människor att det inte är något moraliskt fel i att vara “fet” – sant – men också att det inte finns några negativa konsekvenser med att vara det, utöver att behöva möta samhällets fördomar mot tjocka människor.

Taylor Swifts geni ligger i förmågan att skriva den sortens låtar som kanske mer än någon annan modern musik inbjuder till att användas som berättarröst för lyssnarens egna upplevelser.

Här kommer fettacceptans-perspektivet på skapande in. Taylor Swifts musikvideo är fettfobisk och Taylor måste som smal utbilda sig om feta människors verklighet och ta större ansvar som förebild. Man tolkar Taylors video som ett budskap om att det är dåligt att vara tjock och det är det inte. Om debatten låter lite gammal, gjord och trött så beror det på att den är det. Kanske är kritikerna trötta efter sin senaste dust med “fettfobisk” kultur, då man försökt mana till bojkott av Darren Aronofskys film ”The Whale” med en extra tjockvadderad Brendan Fraser i huvudrollen. Inte för att någon hade sett filmen, men man visste minsann att filmen framställer fetma som en negativ aspekt av huvudkaraktärens liv och det går inte för sig. (Jag vet inte hur det kommer gå med bojkotten och jag har blandade känslor beträffande Aronofsky som regissör, men jag ser ändå fram emot filmen.)

Hur som helst. Taylor Swift-debatten som jag följer i sociala medier verkar sakna en viss gnista. Kanske känns det inte lika roligt som för fem år sedan, då fettacceptansrörelsen fortfarande hade en revoltaktig sorts nyhetens behag kring sig. Kanske vet man bara redan från början att varje kuppförsök som innebär att man får Taylors mest hårdnackade Swifties emot sig är dömt att misslyckas. Ändå har de något gemensamt, debattörerna på båda sidor av saken, som de kanske skulle kunna enas i om de stannade upp och reflekterade. De längtar alla desperat efter att ha tolkningsföreträde till Taylor, rätten till hennes röst och att den ska berätta om just deras upplevda verklighet.

Det är förstås ingen slump. Taylor Swifts geni ligger i förmågan att skriva den sortens låtar som kanske mer än någon annan modern musik inbjuder till att användas som berättarröst för lyssnarens egna upplevelser. De är sinnrikt komponerade enligt samma struktur som fin parfym, med basnot, hjärtnot och toppnot, och du kan alltid hitta en att perfekt känslomässigt matcha vilken situation du än råkar befinna dig i. Det är artisten Taylors välsignelse och, möjligen, människan Taylors förbannelse. Helt sin egen blir hon aldrig i slagsmålsdammet runt tolkningar och projektioner. Hennes låtar, videor och bilder kommer alltid vara fair game för också De Arga på Internet att göra sin grej med. När det inte är fettaktivister kommer det att vara några andra, så länge hon är aktiv.

Därför småler jag åt låten “Mastermind” på det nya albumet, och raderna:

No one wanted to play with me as a little kid
So I’ve been scheming like a criminal ever since
To make them love me and make it seem effortless
This is the first time I’ve felt the need to confess

Jag tycker om tanken på Taylor Swift som en intrigmakerska och utstuderad regissör av sin sammantagna image, som vet att använda sin begåvning på just det här viset. Det gör henne inte bara betydligt mer intressant. Det får mig också att tänka att hon personligen inte kommer gå sönder i dragkampen om nyanserna i varje hennes verk, hon kommer vara okej.

För en massa ord sedan skulle jag ju prata om ”Can’t Hardly Wait” och karaktären Prestons jakt på sanningen om låten “Mandy” – handlade den om en hund eller inte? Var det faktum att låten nyss spelats i radio ett tecken från högre makter om att han och Amanda var menade för varandra? I filmen får han aldrig veta. Samtalet till radioshowen avbryts och det blir inte något svar från Barry Manilow. Om ni förlåter ännu en spoiler så här över 20 år senare så kan jag berätta att det aldrig spelade någon roll – han får sin Amanda av egen kraft, tack vare ett vackert kärleksbrev han skrivit alldeles själv. There is fate, but it only takes you so far, because once you’re there it’s up to you to make it happen, säger en annan karaktär till Preston i ett avgörande ögonblick.

Jag kan tänka att det är lite samma sak med den konst vi konsumerar, låtarna vi lyssnar på, läser våra liv genom och bygger drömmar kring. De kan bara skriva ens liv till en viss punkt och därefter måste man ta pennan själv. Och med pennan i egen hand kanske det inte spelar så stor roll vad Taylor Swift egentligen menar med det ena eller det andra?

Men om någon mer än jag i detta herrens år 2022 ändå bryr sig en liten aning om det där svulstiga och översentimentala men ganska ljuvliga låtskrället “Mandy”, så har jag givetvis googlat och nej, texten handlade aldrig om en hund.

The post Taylor Swift kommer att vara okej first appeared on Opulens.

HJÄLTEDYRKAN. Vilken uppgift fyller egentligen idolerna i våra liv? Clemens Altgård har sett två scenkonstföreställningar i Malmö.

I början av året skrev jag här i Opulens om vårt behov av hjältar och hur superhjältehistorier närmast produceras på löpande band i Hollywood. Det var apropå Teater Theatrons Ge mig en ledtråd – en kabaré om hjältar och mod. På senare tid har jag också funderat en del över behovet av idoler. Det har aktualiserats av två scenkonstföreställningar i Malmö.

I det ena fallet rör det sig om en local hero (som också har idolstatus på riksnivå i vissa kretsar), Mikael Wiehe, som uppträder i  … har du sett världen?, som marknadsförts som ett slags musikteaterföreställning på Malmö Live om dels hans liv, dels staden Malmös utveckling. I det andra fallet är det fråga om en pjäs, Dylansällskapet, på Malmö stadsteaters lilla scen Intiman, om några män som förenas av ett extremt intresse för den gemensamma idolen Bob Dylan.

Som scenkonstverk höll föreställningen om Wiehe dessvärre inte måttet. Det märktes att föreställningen inte var tillräckligt genomarbetad i dramaturgiskt avseende. I första akten fanns ansatser till ett slags biografiskt berättande, men i andra akten löstes den dramatiska tråden upp och föreställningen blev alltmer lik en konsert där Wiehe framförde ett pärlband av låtar.

Berättelsen om Malmö splittrades också sönder och staden försvann bakom Wiehe, som backades upp av en hel symfoniorkester. Jag hann tänka många kritiska tankar om det här med idolrollen, Wiehe som ett slags idol för den gamla progressiva vänstern, hyllad i hemstaden med ett rätt så bombastiskt arrangemang. Det finns sedan länge delade meningar om hur lyckat det är att framföra rocklåtar i symfonitappning. I mitt tycke fungerade det som bäst i några låtar där musiken arrangerats så att den påminde om Nino Rotas filmmusik.

Men publiken verkade överlag helnöjd på premiärkvällen. Det enda som saknades var extranumren, som traditionsenligt ropas in på rockkonserter. Men det här var inte rock’n’roll. Fast det var inte musikteater heller, även om Nour El-Refai gjorde några fina rolltolkningar i scener där hon spelade en ung Mikael Wiehe.

Några dagar senare träffade jag en granne (med bakgrund i 68-vänstern) som varit på föreställningen, och han var alltigenom entusiastisk. Därtill hade han mycket svårt för att förstå mina invändningar och jag begrep att hans utgångspunkt var en helt annan. Som ett slags tämligen oproblematiskt musikmarinerat idolporträtt fungerar nämligen … har du sett världen? alldeles utmärkt. Inte minst med Edda Magnasons sånginsatser som en extra krydda.

När jag en tid senare såg Dylansällskapet av Dennis Magnusson på Intiman i Malmö, så hade jag Wieheföreställningen i färskt minne. Ja, den handlar om “Dylanmän”. Det lite nedsättande uttrycket skapades samma år som Dylan helt överraskande fick ett Nobelpris i litteratur. Om det kan mycket sägas, men låt mig gissa att åtminstone några i Svenska Akademien haft honom som ett slags idol i unga år. Wiehe är ju för övrigt också ett slags Dylanman i den meningen att han gjort svenska versioner av nobelpristagarens låtar. Det såg nästan ut som en medveten planering att Dylansällskapet nu gick upp på den lokala repertoaren.

I Dylansällskapet blir behovet av idoler belyst ur olika vinklar. Pjäsen är närmast en komedi, men har ändå djupt allvarliga undertoner. Sällskapet träffas under ritualiserade former och samtalen relaterar hela tiden till idolen, även om det är personliga problem som avhandlas. Typiskt nog är detta en manlig klubb. Skådespelarna Håkan Paaske, Göran Dyrssen, Hans-Peter Edh och Erik Olsson gör sina roller övertygande, med en lätt komisk touch, och det blir samtidigt berörande att se de här rätt vilsna männen som fyller ett slags tomrum med nördkunskaper om Bob Dylan.

Om slutsatsen i Teater Foratts kabaré var att var och en bör försöka vara hjälte i sitt eget liv, en vardagshjälte, så kan jag undra vad vi ska ha idolen till. Som inspiration kanske? Men finns det ett slags budskap i Dylansällskapet så är det nog att det finns ett visst mått av tragik i att låta nyckfulla idoler fylla ut de existentiella tomrummen.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Vårt behov av idoler first appeared on Opulens.