FOTOKONST. “Cindy Sherman intresserade sig för hur subjektets identitet konstruerades i ett fotografi. Hon berättar att hon initialt inspirerades av kvinnogestalter i europeisk film. Dessa kvinnoporträtt upplevde hon som mer utsatta och jordnära än Hollywoods utslätade kvinnoporträtt i päls och diamanter”, skriver Maria Johansson.

”Sometimes I disappear”

– Cindy Sherman och Untitled #470

1975 började Cindy Sherman och Robert Longo och några medstudenter på artcollege i Buffalo State hänga konstverk i korridorerna mellan sina ateljéer. De omvandlade den tomma rymden till Hallwalls, ett icke-kommersiellt och konstnärsdrivet galleri. Hallwalls utvecklades till ett etablerat sammanhang i amerikansk samtidskonst och är fortfarande aktivt. Cindy Sherman berättar i en intervju att sammanhanget hade stor betydelse för henne. Gruppens medlemmar inspirerades samtliga av film, media och kommersiella bilder. De tillhör den postmoderna generation konstnärer som utmanade originalitetsbegreppet och utvecklade fotografi till konst. Cindy Sherman är även, som flera av Hallwalls medlemmar, en av nyckelpersonerna i Picture Generation, där även Laurie Simmons, Barbara Kruger, Louise Lawler och Sherrie Levine ingick.

Cindy Sherman växte upp på 50-talet. I det samhälle som skapades i industrialismens efterdyningar med strävan efter det perfekta livet, nybyggda villaförorter, välansade gräsmattor och rabatter, lyckligt leende kvinnor med getingmidja och spetsiga bröst under jersey-jumprar, köksförkläde med volanger, glänsande köksmaskiner som med ett trollslag befriade kvinnor från hemarbetet, välartade Tommy och Annika-barn, Barbie och Ken-dockor, pappor med portföljer som åkte i pastellfärgade bilar till jobbet varje dag. Månadslöner, amorteringar och försäkringar som möjliggjorde allt. Och baksidan med drogmissbruk, hemmafru-alkoholism, tristess, alienation och frånvarande pappor. Trots den amerikanska drömmen och trots att allt skulle bli så bra.

Cindy Sherman intresserade sig för hur subjektets identitet konstruerades i ett fotografi. Hon berättar att hon initialt inspirerades av kvinnogestalter i europeisk film. Dessa kvinnoporträtt upplevde hon som mer utsatta och jordnära än Hollywoods utslätade kvinnoporträtt i päls och diamanter. Det är som att hon skapar sina porträtt med empati, ett kritiskt öga och en stark känsla för detaljer och tajming. Det handlar om att fånga just det ögonblicket när personen hon vill skapa till slut efter alla förberedelser kommer till liv. Hennes studier av kvinnlig identitet har utvecklat synen på kvinnan och bidragit till att stärka den kvinnliga identiteten.

I fotografiet Untitled #470, 2008, av en äldre kvinna (som just nu visas i Moderna museets Stockholm samling) tydliggör Cindy Sherman igen hur identitet skapas, att vi alla är tomma dukar med flera identiteter. Exempelvis yrkeskvinnan, väninnan, modern, hustrun, svärmodern. Kvinnan på fotografiet har likt Snövits elaka styvmor besegrats av åldern. Hon kan inte längre personifiera sexualitet och fertilitet, hon är i stället upptagen av sin sociala status. Placerad i en borgerlig historisk miljö och medveten om allvaret i rollen hon spelar. Samtidigt får man en känsla av att hon står i ett korthus eller något som skapats för att visas upp. Det framgår hur bräckligt identitetsbyggandet kan vara. Hur läskigt det är att inte vara grundad i sig själv, i sina värderingar och i sin relation till omvärlden. När världen är i gungning, när värdegrunder ifrågasätts som de gör idag, är det lätt att bli någon som omgivningen och tidens sociala medier skapar om man inte är grundad i en egen kärna och med en känsla för vad som är rätt och fel. Detta blir extra tydligt i Shermans skräckthriller The Office Killer från 1997 där huvudpersonens identitet under filmens gång upplöses i ständiga försök att vara alla till lags.

I sina fotografier är Cindy Sherman alltid subjektet men likväl aldrig sig själv: ”I feel anonymous in my work. When I look at the pictures I never see myself; They are not self-portraits, sometimes I disappear”, berättar hon. Till vardags i New York vill hon smälta in, hon talar om sin trygghetsfasad, sitt skydd mot staden och ett sätt att hålla de karaktärer hon skapar i sina bilder på avstånd. Även det tydliggör hur skört vårt identitetsbygge är eller kan vara. Hur lätt det är att bli någon annan. Att följa John. Låta någon annan bli ”jag”. Och hur farligt det är om den man blir inte är den man vill vara.

The post Ibland försvinner jag first appeared on Opulens.