DEMOKRATI. En uppriktig krigsförklaring mot våldet och en kärleksförklaring för freden. Carolina Thelin läser Stina Oscarsons Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig?.

Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? av Stina Oscarson.
Illustratör Sara Granér
Leopard förlag 2018

I Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? resonerar teatermänniskan, författaren och samhällsdebattören Stina Oscarson med sig själv och med oss läsare om demokrati; hur den ska kunna hållas vid liv i ett samhälle där ordet inte erkänns dess rätta värde, där böcker förvandlas till dekoration och där det civila samhället börjar agera som företag. Hon tar delvis avstamp i den amerikanske tänkaren och Livelihood-pristagaren Gene Sharps skrifter om icke-våld som medel för samhällsförändring: From Dictatorship to Democracy och Waging Non-Violent Struggle. 

Sharp dog den 28 januari i år nittio år gammal. Samtidigt kommer Oscarsons bok ut som en otvetydig hyllning. Ett märkligt sammanträffande.

Idén till boken föddes efter att hon i ETC recenserat den amerikanske statsvetaren Jason Brennans bok Efter demokratin, där han pläderar för att statens angelägenheter borde skötas av en liten skolad elit i stället för den obildade massan. “Det måste finnas ett annat svar!”, utropar hon i bokens inledande kapitel.

Sharp kom fram till 198 metoder för att förändra världen utan våld, skriver Oscarson. Hon förtecknar 132 av dem, såsom “Förlöjligande utmärkelser”, “Protestmöten”, “Vägra samarbeta på sin arbetsplats” och “Sexuell bojkott”, även om hon tar sig friheten att utveckla tillvägagångssätten genom exempel ur sin egen samtid.

Oscarson menar dock att många icke-våldsmetoder innehåller någon form av våld (till exempel metoden att vända ryggen till den som talar) och att de på så sätt är misslyckanden. Därför säger hon att samtalet, försöken till möte, diplomatin, försöken att finna en minsta gemensam nämnare, är det primära för demokratin.

Här blir jag frustrerad. För hur ska till exempel en asylsökande papperslös immigrant nå ett samförstånd med en Sverigedemokrat? Det går att tänka sig diplomatiska förhandlingar mellan FN och Nato, mellan Putin och Trump, men det goda samtalet är svårt att få till stånd om inte parterna är något så när jämbördiga. Hoola Bandoola Band sjunger “Är det verkligen fred vi vill ha till varje tänkbart pris? Är vi alldeles säkra på det att det värsta av allt är krig?”, och jag kan inte låta bli att fråga mig samma sak, i alla fall när det gäller Oscarsons ortodoxa inställning till icke-våld.

Oscarson berättar om hur en student från Konstfack konfronterar henne när hon är inbjuden som föredragshållare. Hellre en klimatdiktatur än att jorden går under, det går inte att vänta, säger Konstfackstjejen. Oscarson svarar lite mästrande att visst är bråttom, men inte så bråttom att vi får offra demokratin, upphöra att tänka och sluta försöka förstå våra meningsmotståndares tankar.

Jag kommer att tänka på Ken Loachs film Land och frihet, som handlar om spanska inbördeskriget och bygger på George Orwells bok Hyllning till Katalonien. I en av filmens starkaste scener har POUM-milisen precis lyckats befria en bergsby från fascisterna. De sitter och diskuterar strategi tillsammans med byinvånarna. I den internationella POUM-brigaden ingår bland annat Stalintrogna kommunister, trotskister och anarkosyndikalister, och alla dessa har olika syn på hur fascismen ska krossas. Kommunisterna, som stödjer Sovjets inblandning i kriget, säger att ideologin får vänta. Krossa fascismen först, först därefter kan vi skapa ett rättvist samhälle. Anarkisterna säger tvärtom. Om vi inte skapar ett rättvist samhälle här och nu går revolutionen om intet.

Rosa Luxemburg sade nästan precis detsamma, enligt Nina Björk i Drömmen om det röda – det är bättre att misslyckas och börja om än att bygga en revolution på att någon tar makten. Det måste vara arbetarnas revolution, hela vägen, hela tiden, annars leder den bara till ett nytt förtryck.

Det finns likheter mellan Oscarsons, Luxemburgs och anarkisternas syn på demokrati. De vill alla att det ska få ta tid, att demokratin går förlorad om inte alla får vara med och bestämma, trots att det är så förtvivlat bråttom. Men det finns också skillnader.  Om Oscarson vill ha samförstånd, vill Luxemburg och anarkisterna ha konflikt. Genom samtalet skapas fred, säger Oscarson, ur konflikten skapas förändring säger de andra.

Denna kritik till trots är Tror du att du kan förändra världen utan att anstränga dig? en angelägen skrift. Sara Granérs absurdistiska illustrationer och kollageartade rubriksättning gör sitt till. Jag gillar att Oscarson är så pragmatisk, att hon med sina metoder verkligen vill tala om för oss hur man kan göra för att skapa ett bättre samhälle. Det är en uppriktig krigsförklaring mot våldet och en kärleksförklaring till freden, som gör sig vackrast när hon citerar Sapfo:

Somliga säger en här till häst och
somliga en här till fots, andra säger att
en flotta är vackrast av allt här på den
svarta jorden

Jag säger att vackrast är det som vi älskar.
För var och en är detta lätt att förstå.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Metoder för ett bättre samhälle first appeared on Opulens.