ORO. I ett debattinlägg i tre delar framför Jason Diakité och Sten Barnekow skarp kritik mot Lunds lokalpolitiker. Här kommer del 3 i historien om en älskad krog och dess öde i en tid då svenska stadskärnor utarmas. Har du inte följt storyn tidigare så läs först Del 1 och Del 2.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bland politikerna var det endast kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Anders Almgren, som gjorde sig besvär att bemöta vår oro. Han har träffat en av oss vid ett par tillfällen, och han har öppnat upp för fler möten. Han och hans parti var emot privatiseringen av vårt, samtliga invånares, torg 2013. Förvissad om att den förödelse som nu är iscensatt av Löfgren bara var en tidsfråga, försökte de villkora så att Tomas och Lana Persson fick köpa sina lokaler — det är trots allt snart tjugosex år av verksamhet som punkteras.

Alliansen vägrade i all sin upphöjda arrogans också detta. Några ytterligare möten med Almgren är emellertid avböjda, det hjälper inte att han är både sympatisk och rimlig — i likhet med så många andra politiker har han den olyckliga benägenheten att förväxla pratandet med handling; de ser nu alla eftergivet på medan Löfgren förvirrat klipper av hela nattpulsådern och raserar en av stadens mest vitala oaser.

Fastighetsägaren själv besvarade nio månader senare det andra brevet, och bjöd in till ett möte på andra våningen i sitt hus mitt emot Restaurang Stortorget — han ensam äger alltså nu merparten av den norra fasaden ut mot torget. Inte för att lyssna. Utan för att förklara hur allting ligger till. Han visade ritningarna på ombyggnaden och berättade entusiastiskt om planerna för ett pryl- och konsumtionsgalleri. Han säger sig vilja ha Restaurang Stortorget kvar, och ser bara hyreshöjningen som skälig — förvissad om att vem som än driver verksamhet där i princip kan tjäna obegränsat med pengar. Och varför då inte åt honom, det är ju hans hus. Han har självfallet inget formellt ansvar för stadens framtida utveckling, han kan drömma sig vilsen i vilken utdaterad inbillning som helst — det är ju ytterst våra lokalpolitiker som främst borde tjäna stadens nerv. Samtidigt är det högst besynnerligt med en fastighetsägare som inte begriper, att om innerstaden stumnar så är det inte säkert att fastigheternas värde på sikt kan upprätthållas, inte ens med bankernas av allt att döma vrickade, spekulativa incitament, ju högre hyror desto bättre lånevillkor — det är inte så länge sedan Carl Werner-gallerian på andra sidan torget fick slå igen och det står ju redan en och annan butikslokal tom i staden.

Vårt engagemang för Restaurang Stortorget bottnar i en djup och lång vänskap med Tomas och Lana, det här är vårt andra hem — det finns i vår enkla erfarenhet två tunga, själfulla institutioner i Lund, den andra är Grand Hotel; alla andra krogar, hur bra de än är, för oss utbytbara. Men frågan är samtidigt mycket större än så. Den går djupare än all företagsekonomi och lokalpolitik och bisarr spårvagnsmonumentalism, den tilldrar sig på ett omedelbart plan av mellanmänskliga relationer, den avgör om vi ensamma och rotlösa människor ska få ha några rum fredade i centrum där vi på allvar kan komma samman för tröst och vänskap och kärlek, för oumbärliga möten och samtal, för att dansa och skratta och protestera och berusa och förbrödra oss. För utan dessa rum, går snart all glädje och anständighet och frihet förlorad — inte minst i dessa orostider av överspänd konsumtion, förryckt klimatskepticism, högermörk extremism och fascistoid utrensningslängtan.

The post Sveket mot stadslivet — Del 3 first appeared on Opulens.

UTARMNING. I ett debattinlägg i tre delar framför Jason Diakité och Sten Barnekow riktar skarp kritik mot lokalpolitikers svek mot stadslivet. Denna andra del tar upp det digitala hotet mot stadskärnorna runt om i landet men handlar också om turerna kring en älskad krog. Här är Del 1 och del 3.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I vår insisterande korrespondens med berörda parter, hänvisar vi till några olika reflektioner över de utmaningar all framtida stadsplanering står inför som har framskymtat i Sydsvenskan under den senaste tiden. I en intervju den 6 januari i år med Christer Malmström, professor och chef för Arkitektskolan vid LTH, lyfter han fram Restaurang Stortorget, uteserveringen och själva torget som ett bra exempel på lyckad urban arkitektur. När han läste i Lund på 1970-talet var staden död, när han återvände för tio år sedan levde den. Med uteserveringen på Stortorget bands inomhus och utomhus ihop, och en mötesplatsnod uppstod:

När jag sitter vid Stortorget, vilket jag gör emellanåt, kommer det hur många vänner som helst cyklande förbi. Det är som i den lilla byn. Det är vad vi menar med urbant liv, att vi inte ska springa omkring i våra bubblor, utan att det ska uppstå positiv friktion mellan oss som gör livet trevligare.

Och i Sydsvenskan den 27 januari i år återfinns ett längre reportage om framtidens handel, den spås vara här snart och tycks rymma det mesta utom de enorma varuhusladorna: det är e-handel, drönarleveranser och obemannade appstyrda dygnet runt-öppna mobila närbutiker på hjul, som med förbättringar i den artificiella intelligensen kanske snart rent av är självkörande — visst är det lite besynnerligt, den framtida handeln blir mer och mer rörlig, småskalig, föränderlig, och på det svarar våra visionära kommunpolitiker med att gräva ner räls genom hela stan, som för att motverka det flexibla genom att låsa den lokala kommunikationen med slutna, fasta, oföränderliga och permanenta spår.

Med fler obemannade bibliotek och banker utan öppettider och knäande boklådor och kanske robotfrisörer, vem är det vi har att sätta vårt hopp till om staden inte alldeles ska tömmas på folk? Ja, förutom mäklarna och Systembolaget så är det kaféerna, barerna och restaurangerna. Allting annat kan köpas och köps i allt högre utsträckning över nätet. Förvisso inte alltid helt utan mänsklig kontakt. Men den typen av mötesplats som Restaurang Stortorget representerar kan aldrig ersättas eller utkonkurreras av någon som helst nätaktivitet, varken konkreta transaktioner eller virtuella relationer. Det är snart den enda bastionen kvar i ett liv som helt kan utföras i isolering vid en dator. Det är mellan människor i gemenskaper som tillit uppstår i ett samhälle, ett omistligt värde för alla demokratier. Nu förtar den anonyma umgängeskulturen i cyberrymden vårt engagemang i föreningsliv och organisationer. Det är därför viktigare än någonsin att vi fortsätter att prata direkt med varandra.

I vår enfald trodde vi givetvis att detta skulle intressera och engagera politiker, tjänstemän, fastighetsägare och journalister. Servicedirektör Pål Svensson svarade visserligen, men bara pliktskyldigt — han glömde att bifoga något innehåll. Att hans kollega, kulturchefen Annika Eklund, inte ens hörde av sig är ett nytt övertygande besked om det stabila och traditionsbundna allvar med vilket kommunens företrädare betraktar den gränslösa och vidunderliga världen av kultur — som lever och larmar bara två mil bort, i Malmö. Annika Skogar på Sydsvenskans Lundaredaktion skrev till sist en artikel, men i vårt tycke vagt och urvattnat, och uteslutande om hyrestvisten.

Efter förlikningen i Hyresnämnden presterade sedan Alf Sjögren två hållningslöst pliktskyldiga redovisningar på lokalsidan av de respektive kontrahenternas syn på uppgörelsen. Inte i något fall har det funnits en ansats att syna och ställa de ansvariga politikerna och tjänstemännen till svars. Kulturredaktionen lovade att ta in en stympad version av den här texten före valet, men efter att ha skjutit upp publiceringen vid ytterligare två tillfällen drogs löftet — i kölvattnet på uppgörelsen i Hyresnämnden — plötsligt tillbaka. Inte ens de tycks förstå att det här i grunden handlar om den politiska utförsäljningen av vår gemensamma stad, och inte om krämarhyror och näringsidkarnas villkor att driva verksamhet i dessa grovt överskattade, stillastående vatten. Den enda som har sagt något vettigt om kommunledningens många, skiftande och häpnadsväckande tillkortakommanden är arkitekten och konstvetaren Karin Göransson i en insändare i samma tidning den 12 september i år.

The post Sveket mot stadslivet — Del 2 first appeared on Opulens.

HOTAT STADSLIV. I ett debattinlägg i tre delar framför Jason Diakité och Sten Barnekow skarp kritik mot lokalpolitikers svek mot stadslivet. Det är också en story om kärleken till en krog och hur den levande stadskärnan hotas. Utarmningen av städernas centrum pågår runt om i landet. Del 1 tecknar en bakgrund och sedan kan du läsa Del 2 och Del 3.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I Sydsvenskan den 10 juli i år stod att läsa: ”Krogar räddar folklivet i Skånes stadskärnor”. Och det borde ju räcka med rubriken för att alla skulle fatta. Men inte i Lund, inte nödvändigtvis i en akademisk småstad. När det är för många som vet för mycket om allting, kan det mest elementära ibland betraktas som alltför självklart för att vidare beakta. Artikeln hänvisar till en studie av Handelns utredningsinstitut och understryker bara vad som länge har varit känt: den ökade e-handeln gör detaljhandelns nedgång i städerna förutsägbar, med en överhängande risk för centrumdöd till följd. Ett hot som nu emellertid lyckligtvis och inte helt oväntat har visat sig uppvägas av en uppgång för hotell- och restaurangnäringen. En stad som inte bara vill överleva, utan leva, måste satsa på umgänge och allt det där som inte går att digitalisera.

Sedan ett år tillbaka – när vi fick reda på att Herkules bar och nattklubb var uppsagda och att också vår stambar, känd som Restaurang Stortorget, är hotad — har vi försökt uppmärksamma kommunens samtliga partier och ledande tjänstemän, fastighetsägaren Thomas Löfgren och den största lokaltidningen på dessa enkla och avgörande omständigheter. Det handlar ju trots allt om stadens hjärta och eventuella själ, om vad vi vill med vår stad och vem ett torg egentligen tillhör. Vi har rönt ett knappt urskiljbart intresse, och ingen som helst beredskap till granskning och omprövning och handling.

Upprinnelsen till den här attacken på Stortorget Bar och Restaurang är ett politiskt svek och en oförmåga av förunderliga mått. År 2013 skänkte den borgerliga alliansen fastigheten Sankt Laurentius 1, Stortorget 1, för 60 miljoner kronor till den ryktbart slipade och så branschkonventionellt egenintresserade hussamlaren Thomas Löfgren — det fanns en annan tveklöst bättre lämpad fastighetsägare som i princip erbjöd samma summa, en av krogens mest lojala stamgäster, och ytterligare en som aldrig tilläts delta i budgivningens andra omgång.

Ett gammalt bankpalats i stadens absoluta hjärta, med en teater, två barer och en nattklubb och mängder av tomma rum att fylla när utbildnings- och kulturförvaltningen flyttade ut. Vilket magnifikt kulturhus, vilket ojämförligt levande torg det hade kunnat bli!

Men Lilla Teatern kördes omgående på porten och den 15 september i år kastades alltså Herkules bar och nattklubb ut — och de unga generationer som inte är universitetsanknutna förlorade sitt enda och oerhört populära natthäng och tvingas nu överge staden för Malmö — allt för fastighetsägarens djupt originella och framåtsyftande dröm om en galleria med idel affärskedjor. Dessutom krävde han en hyreshöjning för Restaurang Stortorget med 136 procent.

Under bilan, efter segslitna förhandlingar i Hyresnämnden, såg ägarna, Tomas och Lana Persson, inget annat alternativ och skrev måndagen den 10 september på ett nytt hyreskontrakt. Under fem år kommer hyran att höjas etappvis för att till slut i princip landa på Löfgrens begärda nivå. Verksamheten är alltså på inga vis säkrad, en eventuell lönsamhet måste prövas. Så den djupa ovissheten vad gäller krogens och torgets framtida öde består.

The post Sveket mot stadslivet — Del 1 first appeared on Opulens.