CENTRALEN. ”I Stockholm är det mycket synligt och på senare tid har splittringen ökat.” Lars Thulin skriver om de ökande sociala klyftorna i landet utifrån en plats de flesta av oss någon gång varit på, huvudstadens centralstation.

Stockholms Centralstation är precis som andra stationer i stora städer. Byggnaden förenar och splittrar. Här föds och dör drömmar. Många som kommer till huvudstaden möter först dess station. Kanske kommer de hit för drömjobbet, för en eftertraktad utbildning. Eller för att komma bort från det invanda, börja om på nytt, pröva sina vingar. Då föds drömmar.

Men kraven är hårda, fällorna är många. Det behövs inte mycket för att det ska gå fel. Därför kan en station också bli en värmestuga, en plats att tigga, en plats för hopp att något bra ska hända. Om inte, dör drömmar.

Splittringen har ökat

I Stockholm är det mycket synligt och på senare tid har splittringen ökat. Nämligen det faktum att de sociala klyftorna i både huvudstaden och landet växer. Fler skryter med sin rikedom, fler hukar i sin fattigdom.

En kluven central

Centralen i Stockholm delas rent fysiskt av Klarabergsgatan. På den södra sidan av denna ligger det som har med tåg att göra: fjärr- och lokaltrafik, tunnelbana och tåg till Arlanda. På den norra sidan allt som rör den långväga busstrafiken. Delen kallas Cityterminalen.

Men onsdag och söndag kväll delar gatan också upp staden ekonomiskt. I den gamla stationen, den med tågen, ligger restaurangen och champagnebaren Perini. Med utsikt mot Klarabergsgatan.

Champagne för de rika på centralen

Här kan den som känner sig sugen på bubbel slinka in. Och välja mellan olika varianter på den pärlande och förföriskt goda drycken. Kanske en Gimonnet-Gonet L´Accord för 798 kronor? Eller varför inte 2013 Billecart-Salmon för 1 600 spänn? Allt flinkt serverat av vänlig personal i de långa förkläden som hör franska restaurangkulturen till. Här är platsen att visa sin klasstillhörighet, sin rikedom. En plats för att imponera på andra och kanske även på sig själv.

Soppkök för de fattiga

På andra sidan gatan bildades det vid 18-tiden en lång kö med människor. De som väntar på att soppköket ska dra igång. Varm mat, kaffe och en påse med frukt delas ut. Stämningen i kön är dämpad, det är inte ärofullt att stå här. Men nödvändigt för många. Här delar sig staden: Champagnebar – soppkök. En del som besökt soppköket söker sig senare till Centralstationen för att få värme. Och den är öppen mer än 21 timmar per dygn.

Antalet fattiga ökar

Antalet fattiga i Sverige ökar långsamt men stadigt. Som fattig räknas den som lever på under 60 procent av snittinkomsten i landet. 2021 låg gränsen på 13 900 kronor efter skatt. Så lever 15 procent av svenskarna. Termen är relativ fattigdom. Absolut fattigdom är då pengarna inte räcker för att betala de nödvändiga utgifterna. Det är verklighet för drygt en halv miljon medborgare.

Stora geografiska skillnader

Geografiska skillnaderna är stora. I Djursholm norr om Stockholm lever fyra procent under gränsen för relativ fattigdom. I Rinkeby, någon mil därifrån, är siffran 45. I Skanör, en av Skånes gräddhyllor är det 5 procent. I Rosengård i Malmö 68 procent. Siffran minskat från 84 för tio år sedan. I villaidyllen Örgryte i Göteborg gäller sex procent, i Norra Biskopsgården 47 procent.

Matmissionen

Fattigdomen märks också i butiker. Sedan några år driver Stockholms Stadsmission butikskedjan Matmissionen. Nu är det sex butiker i huvudstaden som i ett fint samarbete med livsmedelskedjorna till låga priser säljer det som kallas överbliven mat. Främst är det varor nära eller något över bäst-före-datum. Samt färskvaror som är okej men inte jättefräscha. Och livsmedel i förpackningar som skadats.

Det är en vinst för miljön och för hushåll med svag ekonomi. För att få handla till det låga priset krävs bevis på att kunden lever på en inkomst under socialtjänstens gräns för försörjningsstöd. 11 190 kronor i månaden 2022. Dessa kunder kallas medlemmar. Från 2022, ett år präglat av sviktande ekonomi i samhället och hög inflation, inte minst på mat, har antalet medlemmar fördubblats.

Matmissionen i Jakobsberg kontra färska hummern i Östermalms saluhall. En annan spricka i Stockholm.

Inget nytt fenomen

Fenomenet är dock inte nytt. Det upptäckte jag i mitten av sjuttiotalet då jag i ett halvår arbetade på posten på Centralen. Jobbet bestod av lastning och lossning av bilar och järnvägsvagnar, i princip dygnet runt.

En morgon 04.15 väntade jag och en kollega på posttåget från Malmö. Det var femton grader kallt ute och en bitande vind. Centralen var stängd men vi kom in bakvägen via postterminalen och gick runt i en tom men varm stationshall. Tyckte synd om oss själva som tvingades jobba så tidigt.

Jag tog en sväng mot portarna mot Vasagatan och chockades då jag upptäckte en grupp på säkert 40 personer som bokstavligt talat pressade sina ansikten mot de låsta glasdörrarna. De väntade på att få komma in. Få vara där jag var – i värmen, ljuset och utan isande blåst.

Centralen som mikrokosmos

Ibland är gränsen mellan omedelbar lycka och olycka bara en glasruta. Den natten var jag på den lyckliga sidan.

Senare i livet insåg jag att det inte behövs mycket för att man ska hamna på fel sida av gatan, i fel matbutik, på fel sida glaset. Orsaken kan vara händelser man inte kan rå på samt ohälsa, otur, några dåliga beslut. Mer krävs inte. Att förstå detta skapar ödmjukhet och tacksamhet.

Järnvägsstationer är mikrokosmos. Som kan lära oss mycket.

The post Centralen – där drömmar föds och dör first appeared on Opulens.

HUVUDSTADSHATET. “Vanligt för dem som vill fly Stockholm tycks vara att de inte är födda här. Därför är det också de som är mest trendkänsliga. Länge har trenden varit en bostad i rätt område. Nu är det istället att längta ut på landet och tycka illa om sin bostadsort som gäller.”Lars Thulin tittar på vilka förutsättningar att bo på landet som finns för stockholmare som längtar bort.

Är man intellektuell och bor i Stockholm bör man avsky sin hemstad. Det är nu helt klart. På kort tid har fyra kända krönikörer i Stockholms största tidning förklarat att man hatar denna vidriga stad. Björn Wiman, Andrev Walden, Wiman en gång till, Kristofer Ahlström och Bengt Ohlsson tycker alla lika. I intervjuer har andra mer eller mindre namnkunniga uttryckt samma sak. Det kan tyckas märkligt att en tidning som har sin bas i huvudstaden driver denna linje. Men DN har på senare tid förtjänstfullt byggt ut sin redaktion med bevakning i Skåne, Göteborg och Norrland.

Och för att locka läsare i dessa regioner måste man kanske göra det som Sverige utanför Stockholms län gör så bra – ständigt och vällustigt förakta rikets största stad.

Vanligt för dem som vill fly Stockholm tycks vara att de inte är födda här. Därför är det också de som är mest trendkänsliga. Eller kalla det ängsliga. Oron för att inte passa in är stor. Sålunda hänger de nervöst på allt som är politiskt korrekt. Länge har det varit en bostad i rätt område. Nu är det istället att längta ut på landet och tycka illa om sin bostadsort som gäller.

Jag har varit mantalsskriven i Stockholm, Nordens Venedig, Mälardrottningen, Städernas stad, hela min drygt sextioåriga tillvaro och vill vara det livet ut. Utvecklingen av synen på bostäder och boende i Stockholm har förändrats våldsamt över dessa år. Förändringen märks mest i sociala sammanhang, typ mingel. För i denna märkliga och krävande verksamhet gäller det att snacka med okända och sedan bedöma dem. Ska man gilla dem och bestämma om man har nytta av att känna dem?

För många år sedan gjorde stockholmare denna bedömning utifrån yrke, utbildning, kanske vilken musik man gillade och inställning i politikens dagsfrågor. Nu gäller i princip bara en sak: Var och hur bor du? Om svaren bedöms som ”rätt” följer en lång diskussion som handlar om bostadspriser, bostadspriser och bostadspriser. Typisk replik är denna:

“Herregud, i vårt kvarter såldes en trea på första våningen, verkligen inte märkvärdig, för 6,9 miljoner. Kan du fatta det? Prisutvecklingen är så sjuk och otäck.”

En titt i personens ögon visar dock att hen inte alls tycker det är otäckt. För blicken är fylld av extas och ren girighet.

En deltidsanställd städare boende på Östermalm har sålunda betydligt högre status än en hjärnkirurg med postadress Farsta. Jag har i nästan 40 år bott i Skärholmen. Det är inte klassificerat som särskilt utsatt område, men präglat av det som kallas mångkultur. Det är till stor del en välsignelse, till mindre del en förbannelse.

Om jag i mingelsammanhang nämner min adress möts det på i huvudsak tre olika sätt. Detta för att jag klassats som paria på grund av fel postnummer.

Det första är total tystnad och ett plågat ansikte. Personen önskar att genast bli teleporterad minst tio mil bort.

Det andra är att frågeställaren plötsligt upptäckt en person i vimlet som var studiekamrat på högskolan. Denne måste fångas upp direkt – så, ursäktar du mig?

Det tredje är att hen tillkämpat hurtigt säger att det var ju intressant. Och att kebaben där ute är underbar och grönsakspriserna på torget fantastiskt låga. Men även denna person vill bli teleporterad omgående.

Jag hoppas att DN:s skribenter hittar bostäder långt från den plats som ger dem sådan ångest. Kommer de att trivas? Låt oss se på förutsättningarna.

Jag utgår från att de äger sina hem. Det gör våra utvandrare till vinnare. För även för mediokra bostäder i trista lägen får de loss pengar för att köpa två hästgårdar i Värmland eller en halv by i Norrlands inland.

Väl på plats – är de välkomna? Jag har korta tider bott och arbetat på flera håll i vårt avlånga land och haft fritidshus både i fjällen och i Skåne. Som stockholmare är man hatad och misstrodd vart än man kommer. Fördomarna flödar och alla på landet vet exakt hur vidrigt det är i huvudstaden. Personerna ondgör sig över att stockholmare har fördomar om lantisar och tror sig veta bäst. Att de agerar på samma sätt mot stockholmare, det föresvävar dem aldrig.

Om man i månader förnedrar sig och pudlar för att bli accepterad ute i landet kan man i bästa fall få kommentaren: ”Du är ganska okej – fast du är nollåtta”. Längre når man aldrig. Misstänksamhet och gliringar finns där för evigt.

Materiellt kan utvandrarna leva gott – boendekostnaderna är låga och skatteutjämningsbidragen från det vidriga Stockholm faller likt manna från himlen över många kommuner på landsorten.

Så jag önskar dessa kulturhöjdare lycka till i sina flyttplaner. För med IT-teknik kan deras för Sverige så oerhört väsentliga jobb utföras i hela landet.

Då blir bostäder tomma. När efterfrågan på dem från väl betalda kulturarbetare sjunker kanske priserna går ner. Då kan de som har mindre viktiga jobb i huvudstaden – lärare, sjukvårdspersonal och anställda i kollektivtrafiken – få råd att bo.

När rapporterar krönikörerna om sina flyttlass? Vi som gillar Stockholm vill gärna läsa de berättelserna.

The post Låt de intellektuella lämna Stockholm first appeared on Opulens.