PROSA. Under vårt sedvanliga veckolånga vårvinteruppehåll har vi glädjen att presentera fyra utdrag ur vår medarbetare Björn Gustavssons debutroman Jag var Johannes Brahms. I dag publicerar vi den första delen.

Tidigare har vår medarbetare Björn Gustavsson utkommit med litteraturhistoriska verk, en novellsamling, samt fyra diktsamlingar. Hans debutroman bär visserligen titeln Jag var Johannes Brahms, men det är en text som rymmer fyra parallella människoöden i olika tidsplan. Det är alltså inte någon biografi över Brahms, om någon nu trodde det. Romanen gestaltar förälskelsens omvälvande kraft.

I korthet kan romanens innehåll beskrivas så här: Den framgångsrike förlagsredaktören Vilhelm förälskar sig i  konstnären Gunilla – och är genast beredd att göra vad som helst för att få henne. Den långt yngre Mikael sitter framför datorn och får syn på ett profilfoto – och inser att den främmande kvinnan på skärmen, Anna, är någon han snarast vill lära känna. Hugo Alfvén blir fullständigt besatt av den vackra Marie Kröyer som han 1902 möter i italienska Taormina. Omedelbar kärlek drabbar även den tjugoårige Johannes Brahms när han 1853 träffar Clara Schumann i Düsseldorf.

Romanen skildrar således fyra parallella förälskelser – där komplikationen är att samtliga fyra kvinnor redan är gifta. Det rör sig om en fresk, med stor spännvidd i tid och rum, som skildrar människors dubbelhet.  Här får vi möta passioner, drömmar och själsfrändskap – men också längtan och svek, om ensamhet och gemenskap, om lycka och sorg… Detta är också en roman om konstens betydelse i vid mening – som tröst, som livselixir och som nödvändighet.

I en recension i Kulturdelen skriver Isak Adolfsson bland annat följande om Björn Gustavssons roman: “Det finns en musikalisk lätthet i texten. Utan att vara tung eller svulstig, trippar texten fram; med ledighet rör den sig förutom mellan de olika narrativen även mellan skilda ämnen som historia, konstkritik, politik och musik. Att kunna tala ledigt om allvarsamheter, utan att låta det övergå i kåseri, kräver förtrogenhet. Det påminner om somlig jazz.” Recensionen kan läsas i sin helhet på Kulturdelens webbsajt.

Jag var Johannes Brahms utkom i december 2021 på Recito förlag och kan beställas på Bokus, Adlibris och andra ställen men tillhandahålls också på många bibliotek. Den kommer även att finnas tillgänglig som e-bok.

OPULENSREDAKTIONEN

Utdrag ur Jag var Johannes Brahms. Del 1: 

Det var i vintras han funnit henne. Han mindes tydligt den dagen. Han hade suttit i sitt arbetsrum på länsstyrelsen i Östersund. Innan han gick hem kollade han sitt twitterkonto; han använde det mest för att hålla kontakt med kollegor runtom i landet och brukade bara sporadiskt logga in. Medan han scrollade i flödet uppmärksammade han en kvinna vars profil genast fångade honom. Hon var vacker på ett säreget sätt. Föreföll smal och vältränad, hade långt mörkblont hår, känslig, öppen blick. Han zoomade in fotografiet. Ögonen mandelformade, aningen snedställda. Hon hette Anna Söderberg, var 35 år och arbetade som lågstadielärare. Var hon bodde framgick inte och de hade inga gemensamma kontakter. Hon var gift och ägnade tydligen fritiden åt läsning och friluftsliv. Knappt hade han tryckt bort fotot förrän han ångrade sig. Han tryckte «retur» men lyckades inte få tillbaka historiken. Han fick för sig att han begått ett ödesdigert misstag och greps nästan av panik. Hur han än knappade lyckades han inte hitta henne, och efternamnet hade han redan glömt. Först några dagar senare dök profilen åter upp i hans flöde. Han skickade en kontaktförfrågan och hoppades att hon inte skulle tycka att han var för framfusig och blockera honom. Det gick en vecka utan att hon svarade. Han googlade på namnet och fick tre träffar. Efter ytterligare en stunds sökningar fick han fram adress och telefonnummer. Jönköping var en stad han inte hade det minsta begrepp om, men utan att tveka dukade han upp en historia om att han till sommaren skulle semestra i just den trakten och att han länge varit nyfiken på det småländska höglandet (var fick han det ifrån?). Han underströk att han delade hennes intresse för friluftsliv (en av mina största passioner, högg han till med) och att han – eftersom han nu råkat se hennes profil – vore tacksam om hon kanske kunde ge tips på vandringsleder i området. Det dröjde inte många minuter förrän hon i ett långt sms noga redogjorde för sina personliga favoritsträckor: den sex mil långa John Bauer-leden från Huskvarna upp till Gränna, Dunmosseleden genom en av länets största våtmarker («passar om du gillar fåglar! Kan det vara nåt?») och Franciskusleden upp till Alvastra («ingår i ett nätverk av pilgrimsleder – du kan fortsätta till Santiago de Compostella om du gillar rejäla motionspass»). När han nämnde att en pilgrimsled faktiskt passerade alldeles utanför hans eget hem, i Jämtland, frågade hon om det möjligen var Sankt Olavsleden, «den som fortsätter till Trondheim». Jo, det stämde. «Det är min dröm att en gång få vandra där», kom det i nästa sms. «Du är välkommen», svarade han, «jag följer med, åtminstone en liten bit.» Det hade känts fullständigt naturligt att de bytte mailadresser och snart även började prata med varandra. Hon hade låtit så mjuk, så välkomnande, att han omedelbart fylldes av starka känslor för henne. Inom kort hade den dagliga kontakten med Anna blivit en viktig del av vardagen. Men, påpekade hon tidigt, jag är en gift kvinna och kan inget annat erbjuda än vänskap. Han hade blivit överrumplad av hur lätt och självklart de kommunicerade, och att de på något underligt vis tycktes så besläktade.

The post Ur “Jag var Johannes Brahms” – Del 1 first appeared on Opulens.

LARS GULLIN. Fredrik Lindborg visar i sina arrangemang en god känsla för Lars Gullins kompositioner och fångar ypperligt det både sammansatta och generöst öppna, skriver Bo Bjelvehammar.

Fredrik Lindborg
A Swedish Portrait
Musik av Lars Gullin
Prophone Records

På ett frimärke från 1983 finns en av Europas främsta jazzmusiker, Lars Gullin(1928 – 1976), det är graverat av den polske gravören Czeslaw Slania. Grunden till frimärket är ett fotografi av Christer Landergren från sent 60 – tal. Inte nog med att Lars Gullin har ett eget frimärke, han har även ett eget museum, i Sanda stationshus, ett litet stationssamhälle på Gotland, Lars Gullins födelseby. Det handlar om en jazzmusiker i världsklass, framför allt barytonsaxofonist, men även originell kompositör, som under 1950 – talet fick sitt musikaliska och konstnärliga genombrott.

Fredrik Lindborg med sina saxofoner och eminenta medmusiker, har nu utifrån egna infallsvinklar gjort personliga tolkningar av något av Lars Gullins rika musikskatt. Bakom det hela står en septett, som består av saxofon, två fioler, viola, cello, bas och trummor. Albumets titel är A Swedish Portrait.

Lars Gullin har ett sound, som inte går att efterhärma, det är personligt och eget, han har en särdeles lätt och rörlig spelstil, hans signum är, bredvid kreativiteten, en musikalisk ärlighet. Fredrik Lindborg och hans band återskapar Lars Gullins glädje i musiken, även det särskilda svänget i det musikaliska uttrycket. De förstärker även Lars Gullins två stora musikkällor, folkmusiken och inspirationen från nationalromantiska tonsättare som Hugo Alfvén och Kurt Atterberg.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Fredrik Lindborg visar i sina arrangemang en god känsla för Lars Gullins kompositioner, och fångar ypperligt det både sammansatta och generöst öppna. Det är underbart att lyssna på Lars Gullins eget arrangemang på det första spåret, Mazurka.

Om du vill fördjupa dig ytterligare i Lars Gullin och hans musik finns det en utmärkt bok, Jazz Amour Affair, av Keith Knox, redigerad och bearbetad av Gunnar Lundqvist. Den kom 1986 och innehåller både en analys av Lars Gullins musik och en diskografi.

The post Svensk jazzklassiker i ny tappning first appeared on Opulens.

RESEBREV. Björn Gustavsson tog in på Bröndums anrika hotell där sekelskiftesstämningar från Skagenmålarnas tid alltjämt lever kvar.

Danmarks nordligaste stad Skagen fick sina stadsrättigheter redan 1413. Men först i början av 1900-talet, då en rad kända konstnärer hade bosatt sig här, började detta livaktiga fiskeläge bli känt i bredare kretsar.

De friluftsmålare som sökte sig hit fascinerades av det säregna ljuset. Och ljuset är onekligen säreget här på den nordliga spetsen av Jylland, sommar som vinter. Kattegatt möter Skagerrack, sandvidder möter havsvidder…

Även Evert Taube inspirerades av det speciella Skagen-ljuset. Han bodde här sommaren 1919 och gjorde samtidigt en av sina första oljemålningar. Vid denna tid gjorde han också ett av sina första framträdanden som trubadur. Det skedde på Bröndums hotell – som var centrum för målarkolonin på Skagen. På Bröndums skrev Taube även texterna till sin första vissamling: Sju sjömansvisor och Byssan Lull.

Också Hugo Alfvén bodde en tid i Skagen. Under en stipendievistelse i Italien hade han mött den vackra Marie Kröyer, gift med den internationellt kände danske konstnären PS Kröyer. På Glyptoteket i Köpenhamn såg Alfvén senare en målning där Marie står på en Skagenstrand och med ryggen mot betraktaren blickar ut över ett månskensblankt hav. Intill sig har hon en hund – symbolen för trofasthet… Konstverket återuppväckte den unge Alfvéns förälskelse.

PS Kröyer gissade att det hela bara var en oskyldig liten ”fling” och trodde nog inte att hustrun skulle överge honom för en fattig svensk musiker – som dessutom hade rykte om sig att vara lösaktig kvinnokarl. Kröyer till och med dristade sig att bjuda Alfvén till Skagen och hyrde ett litet hus åt denne!

Men detta rosenomgärdade sommarhus blev ett kärleksnäste, sommaren 1903 såväl som sommaren 1904. Året därefter fick det unga ”skandalparet” en dotter, och 1909 flyttade de in i en överdådig, nationalromantiskt byggd villa i Tällberg – ett projekt som mer eller mindre skulle komma att ruinera tonsättaren.

PS Kröyers sista stora målning, som kan beskådas på fantastiska Skagens museum, visar valborgsmässofirande på havsstranden och konstnären själv som ”pyrotekniker” vid brasan. I eldslågornas vindriktning har konstnären, infernaliskt nog, placerat hustrun och den unge svensken; det är som att Kröyer här sänder död och förbannelse över de älskande. Framför paret syns ringdansande barn – likt demoner på en medeltida helvetestavla.

I Skagen skrev Hugo Alfvén sommaren 1903 sången Ved huset – möjligen fröet till hela Midsommarvaka; en rapsodi han de följande veckorna snabbt skrev ned.

Jag lyssnar till det översinnligt känsliga tema som i Midsommarvaka smyger sig in efter ungefär sex minuter; mjukt som skymningsljus över Skagens vita stränder. Sekvensen genomsköljer resten av rapsodin: en våg av ömsint kärlek som inget kan stoppa – inte ens kompositören själv.

Konstnärskolonin på Skagen, präglad av naturalistiskt friluftsmåleri och överdådiga motiv i det starka, särpräglade ljuset, genomsyrades av en stor gemenskap, med många glada upptåg i ”Hipp hipp hurra-anda”. Vistelsen i kretsen av ”ljusmålare”, som även innefattade åtskilliga svenska konstnärer, och i ett landskap som grandiost blandade hav och himmel, stärkte Hugo Alfvéns beslutsamhet att fortsättningsvis ägna sig åt kontinuerligt komponerande.

De vidsträckta sandsträndernas intensiva sken, det fjäll-lika hedlandskapet, sanddynerna, Kattegats och Skageracks saltstungna möte på landtungan uppe vid ”Grenen”, det pittoreska vardagslivet med fiskare och sjömän, de sena middagarna i hotell Bröndum – allt sådant plus framförallt förälskelsen i Marie måtte ha kastat Alfvén in i den ”lyckliga dröm” han här tyckte sig uppleva. (Memoarerna avslöjar visserligen inte så mycket om Skagenvistelsen – förmodligen för att de skrevs efter skilsmässan från Marie Kröyer.)

Med Bröndums som utgångspunkt kan man lätt leva sig in i alla de motivkretsar som med koloristiskt överdåd fyller de många ramarna på konstmuseerna: Skagens museum, Michael och Anna Anchers hus och Holger Drachmanns gamla bostad. Skagen: ett resmål jag ständigt vill återvända till.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Motivkretsar med koloristiskt överdåd first appeared on Opulens.