The post Noterat: Finlandssvenska samtal first appeared on Opulens.

GRÖNKÖPING. Vi har fått en litterär reception som tycks ha mer överens med Grönköpings skvallerblad än en litteraturkritisk tradition, som vi känner den, anser Erik Bovin.

Litteraturens slut sammanfaller med litteraturkritikens kris. Slutet har pågått under en längre tid och paradoxalt nog bara börjat. Linda Skugges skandalösa recension häromveckan av Kristina Sandbergs bok En ensam plats (2021) har inte bara föranlett en kulturdebatt, den har nu även fått litteraturkritiken att rucka på sina yrkesprinciper. Den som tagit del av Skugges recension kan tycka att hon (som vanligt i sina texter) använder ämnet (i det här fallet Sandbergs bok) som förevändning för att skriva om sig själv. Recensionen avslutas symtomatiskt nog med att hon jämför Sandbergs cancersjukdom med sin egen sviktande hälsa: ”För det här har jag varit med om, skriver Sandberg, på den där hjärndöda kursiviskan. Det här ÄR jag med om, skriver jag i marginalen.”  En illvillig redaktör hade övervägt att korrigera den sistnämnda meningen genom att skriva jag med stora versaler istället för är. Textens troligtvis oavsiktliga kontenta är uppenbar: Se mig, hör mig, tyck synd om MIG, inte Sandberg!

Jag kan förstå lockelsen, att som kritiker, kommentera en sådan iögonfallande text i sin anmälan. Så har nu skett. I Hufvudstadsbladet publicerades nyligen en recension av Pia Ingström med rubriken ”Linda Skugge hade fel – Kristina Sandbergs cancerskildring är arg, otrevlig och god litteratur”. Mig veterligen har det sedan länge varit kutym att som kritiker måna om sin självständighet. Att referera till andra omdömen av recensionsobjektet är således ett big no, no! Ingström gör genast avkall på denna princip genom att inledningsvis tala om för läsaren att även hon minsann läst och förfasat sig över Skugges recension. Jaget och den egna positionen riskerar således att överskugga recensionsobjektet. Detta är problematiskt av många skäl. En recension är, som bekant, något annat än en dagskrönika eller debattartikel, och bör så förbli.

Stig Larsson är en annan kritiker känd för att låta det egna jaget ta plats i recensionen. Kanhända är det ett sätt att ta avstånd från den något auktoritära kritikerkår av smakdomare som föregick hans generation. En recension är till syvende och sist ett subjektivt omdöme, fair enough. Att recensera är dock något av en balansakt. Larssons recension av Per Wästbergs bok Utsikt från stol 12 (2021), med rubriken ”Självklart stod jag på Horace sida” kom att läsas på fel grunder. Delvis tack vare Larssons val att inleda texten med en generös redogörelse för sin inte helt okontroversiella hållning i akademistriden. Wästbergs bok hamnade därigenom i skymundan. En fadäs Larsson delar med rubriksättaren.

Ett litterärt paradigmskifte har således skett, eller rättare sagt: en backlash.

Skugge, Ingström och Larssons kritik exemplifierar en trend inom samtida litteraturkritik, där recensionsobjektet hamnar i skuggan och recensionen alltmer utgör en hybrid mellan recension, dagskrönika och debattartikel. Kanhända speglar denna utveckling en kris inom det litterära fältet. Sven Anders Johansson utkom nyligen med boken Litteraturens slut (2021), som tar sin utgångspunkt i litteraturens nutida villkor. Bokens huvudtes är att samtidens litterära fält gräver sin egen grav genom sättet litteratur skrivs och tas emot. När litteraturen inte längre spelar någon roll blir det fritt fram för kulturredaktörer att publicera kritik av det slag där kritikern saluför sig själv och sina åsikter eller kommenterar författaren som person. Litteraturens slut är författarens återkomst, som Sven Olof Wallenstein fyndigt formulerade det i ett boksamtal med Johansson (SITE Zones). Wallenstein refererade därmed indirekt till Roland Barthes dödförklarande av författaren i slutet av 1960-talet.

Ett litterärt paradigmskifte har således skett, eller rättare sagt: en backlash. Kultursidorna intresserar sig idag mer för författarens person och mindre för hens böcker. Detta snäva fokus på personen snarare än verket ger bränsle åt en redan individualistisk och självbespeglande kultur. Jag vet inte om denna kulturkritiska avarts medlemmar är medvetna om sitt ansvar, om de till fullo förstått vidden av det skrivna ordets agens? Kritikern skapar sina läsare, konsumenten blir vad hen äter. Av detta skäl är det av vikt att fråga sig – är det den här sortens recensioner vi vill ha? En litterär reception som tycks ha mer överens med Grönköpings skvallerblad än en litteraturkritisk tradition, som vi känner den, sprungen ur exempelvis Diderot och Lessings intellektuella praktik.

The post Vad har hänt med kritikerkårens yrkesetik? first appeared on Opulens.

FINLANDSSVENSKT. Rolf Karlman har läst Heiman av Ann-Luise Bertell, en roman som i år nominerades till Finlandiapriset. Han finner att det är en mycket finsk historia, men på det andra nationalspråket svenska.

Heiman av Ann-Luise Bertell
Förlaget

Den finlandssvenska författaren Jarl Hemmer 1893–1944) skrev en gång i Hufvudstadsbladet om svenskspråkiga författares situation i Finland: ”Trots det bistra andliga klimatet vi skapa, trots det tryckande barometertillståndet med nationalitetsfrågor och allehanda oro i luften ha vi vissa påtagliga fördelar i jämförelse med rikssvenska författare. I Finland finns det ännu bra mycket kvar av ursprunglighet, av de primitiva resterna som nog inte är någon prydnad för ett välordnat samhälle, men som diktare så ohjälpligt älskat. Och vi har upplevat mycket, kanske för mycket. Marken omkring oss ligger översållad med tragiskt stoff, man nästan vadar genom det vid varje steg. Nej, om vi inte lyckas skapa någon mänskligt betydande dikt, så är felet sannerligen vårt eget.”

Således är romanen Heiman av Ann-Luise Bertell en mycket finsk historia men på det andra nationalspråket svenska. Författaren skriver om ensamhet, kärlek, sprit, fattigdom och slutligen välstånd. Om män med krigstrauman och starka kvinnor. Hon behandlar också barnen värld och de som är lite ”eljest”.

En hare som symboliserar rädslor täcker bokens omslag. Heiman är en släktroman från Österbottens svenskbygder. Heiman är dialektalt ord för ”Hemman”. Det är Ann-Luise Bertells släkt som skildras via berättelser från en äldre generation.  Några rader av finlandssvenska akademiledamoten Tua Forsström inleder boken ”Du är ju gammal nu lilla barn / var inte rädd lilla hare”.

Boken handlar om författarens farfar, här benämnd Elof. Född i mitten av 1920-talet i yttersta fattigdom. Han och lillebror Ivar förlorar både mamman och pappan inom loppet av några år. Den lungsjuke pappan plågas av svåra minnen från Tammerfors 1918 då han tvingats arkebusera unga pojkar på den röda sidan under inbördeskriget. Det är kallt, fattigt och smutsigt i pojkarnas bondstuga. Efter föräldrarnas död placeras pojkarna hos mormodern, en stark kvinna. Morfadern är innesluten i sig själv efter svåra krigstrauman under inbördeskriget.

Elof och Ivar är överlevare på olika sätt. Elof är en pratmakare och lustigkurre men samtidigt innerst inne en räddhare. Han imponerar med bibelcitat inför lärarinnan och äldre släktingar. Han genomför mandomsprovet som konfirmand och klättrar upp till tuppen på Oravais kyrka. Han lämnar svenskbygderna och via förbindelser får han arbete på en vapenfabrik i Jyväskylä. Han lär sig ett yrke och han upptäcker kvinnorna. I boken beskrivs en händelse när Per Albin Hansson i egenskap av svensk minister besöker fabriken. Det finns några små partier som eventuellt kan betecknas som skrönor: som när en medlem av ”knivjunkarna” (österbottniska slagskämpar och våldsverkare) besöker morföräldrarnas gård, samt inslaget om Per Albin Hansson.

Som 19-åring, år 1943, kommenderas Elof ut till fronten i Karelen. Han är livrädd och utför inga hjältedåd. Han bevittnar hur en vän från hembygden stupar. Han drabbas av mindre blessyr och vistas på ett krigssjukhus i Jakobstad till vapenstilleståndet. Den verbala förmågan hjälper honom att beveka överläkaren att förlänga sjukskrivningen så han slipper åka tillbaka till fronten.

Åter i österbottniska hemtrakter söker han upp den stupade vännens fästmö. Hon är lite äldre än han, lite längre, starkare. Han vinner aldrig över henne i armbrytning. Men framförallt är hon tyst och lugn. De blir ett par och flyttar till Elofs hemgård (”Heiman”). De bygger upp ett gemensamt hem. Planterar blommor, bakar rågbröd, skaffar ko, höns och häst. Två barn föds. Efterkrigsfinland moderniseras med Fergusontraktor, kylskåp, grovkök, vardagsrum och även en bil, av den ryska tillverkaren Moskvits.

Problemet är att Elof super och så även grannen Viktor. Författaren skriver: ”Drickandet var som en resa i känslornas värld, en oförutsägbar värld, men som många tyckte om att vistas i.” Det var männens värld. Kvinnorna tog ansvar. Grannfamiljen går under i misär medan hustrun Olga tvingar Elof att bli nykter.

Boken innehåller också fina kapitel med stort barnperspektiv. Även de udda personligheterna och originalen i byn skildras med stor värme.

The post Heiman – en släktkrönika från Österbotten first appeared on Opulens.