“Det geniala, det som genererar den vassaste komiken i denna skildring, är att Hermansson ligger vägg i vägg med verkligheten och bara avviker i några små graders extra uppskruvade galenskaper”, Benny Holmberg recenserar en absurd satir. 

Avanti! En satir om en utvecklingsdirektör och en kommun i sönderfall av Christer Hermansson 
Bokförlaget Mormor (2017)

När kommunens utvecklingsdirektör Leonard Lundberg ska ha en föredragning för sina medarbetare om målstyrning i arbetet för att öka effektiviteten och trivseln i kommunen – iscensatt inom ramen för projektet Avanti – inleder han med att beskriva projektets grundläggande värderingar, moraliska bäring, målsättningar och praktiska utformning. Det nya projektet står för allt det goda, deklarerar Lundberg. Värdegrundande begrepp från de flesta av marknadens aktuella feel good- och manegementteorier ingår. Det hela är grundat i NPM (New Public Management, en politisk reformideologi) och har därtill ett stänk av mindfullnessteorier, lite tillskott av HR (så kallade Human Resource-teorier) samt en liten krydda av kristen kärleksretorik. Utvecklingsdirektör Lundberg öser på med att projektet kommer att utveckla personalens ödmjukhet, kreativitet, delaktighet och nytänkande, detta med otraditionella lösningar, oändlig flexibilitet och med kommunens värdegrund som bas. Så galant ska detta arbete implementeras i medarbetarnas dagliga verksamhet. Och inte nog med detta, de ska dessutom vara tydliga, utvecklingsinriktade, proaktiva, inkluderande.

Med andra ord skall, bör och kommer naturligtvis resultatet i slutändan för kommunen att bli att ”allt ska bli bättre för alla”. 

Christer Hermansson går i klinch med de verbala floskelmaskiner som genereras ur allehanda managementteorier, vars uppfinningsrikedom angående målinriktning och resurshushållning för kommunal verksamhet och personalpolitik tycks outsinliga och överträffar det mesta i sina ordorgier.

Den grundläggande “underverksteorin” om arbetet i denna av voluminösa teoribildningar snart briserande kommun är NPM, ”en politisk reformideologi, en strategi för att omvandla offentliga verksamheter, baserad på en företagsekonomisk styrningsmodell som syftar till ständig rationalisering av drift och organisation för att göra det hela mer kostnadseffektivt.” New Public Management ska vara verksamhetsoberoende, det vill säga applicerbar på alla verksamheter.

Som kulturchef i Strängnäs kommun och tidigare verksam som bibliotikarie är författaren Christer Hermansson en man som befinner sig mitt i alla de olika teoribildande farornas riktningar om man talar om verbala floskelfarsoter. Med andra ord är han strategiskt placerad i lejonets kula för att auktoritativt och initierat kunna uttala sig om saker och ting. Tidigare har Hermansson glatt sina läsare med skildringar såsom Ich bin ein Bibliothekar! från 2001, där vardagen i det kommunala biblioteket har dragit i väg i det managementska floskelträsket så det står härliga till och smetats ut i kvasipsykologiska personalomsorgsorgier där verklighetens otroligheter snart blir övermäktiga och någon sorts kommunal kulturfiktion tar vid för personalen där man, antingen man vill det eller ej, tvingas ”äga” den och “göra den till sin” och själv börja ”tänka kund”, “tänka sälja”, “tänka helhet”.

I romanen Det är väl inget jävla bibliotek heller! från 2015 tog Christer Hermansson nytt tag i debatten om folkbiblioteken och gjorde ytterligare djupdykningar i det verbala kaos som enligt Hermansson tycksgärda inte bara folkbiblioteksestetiken utan hela kultursektorn ute i kommunerna och som tycks ge så generöst utrymme för alla dessa oändliga tirader av teorier med verksamhetsmjukvara vad gäller arbetsorganisations- och personalpolitiska frågor, med floskelansamlingar utan dess like, där alla managementsutsagor och publicserviceorgier samsas i en hejdlös röra, allt detta genererat i en närmast transcendental åsiktsbildning.

I den nya romanen Avanti! är det NPM som gäller. Här skildrar Hermansson verksamheten i en kommun drabbad av denna marknadsbaserade ”reformideologi” som ska göra så att ”allt blir bättre för alla i kommunen”!

Till sin hjälp har Leonard Lundberg kommunens ekonom Aniela (som vurmar för mindfullness och har en kritisk poet därhemma i maken Erik), kommunhusets safetycontroller Niklas (som är religiös åt det maniskt citerande hållet) och till sist den ivriga HR-specialisten Emma (titeln motsvarar det som “förr i tiden” benämndes som beteendevetare och personaladministratör).

Om man får tro Hermansson finns det idag inom kommunernas förvaltningar en förhäxad tro på undergörande för att inte säga saliggörande managementteorier med grandiost övergripande projektbeskrivningar som ska åstadkomma underverk i kommuners verksamhet.

I denna skildring är det utvecklingsdirektören Leonard Lundberg som går i bräschen, han som av sina anställda i de kommunala korridorerna går under öknamnet Musse, en anspelning på Mussolini, och som lever upp till detta smeknamn i sin roll som ledare för det förnyelsearbete som går under namnet Avanti.

Projektutvecklingen tar fart i en flerstegsraket som regisseras av Leonard Lundberg, som lägger in pretentiösa anspelningar än hit och än dit när han beskriver hur allting skall bli i slutändan.

Det blir uppstartsmöte, fotografering av hela gänget iförda löjliga – enligt Lundström säljande – one-piecedresser, sedan dialogmöte och naturligtvis ett påföljande uppföljningsmöte.

Det geniala, det som genererar den vassaste komiken i denna skildring, är att Hermansson ligger vägg i vägg med verkligheten och bara avviker i några små graders extra uppskruvade galenskaper. Detta nära-verkligheten-läge får en sådan tung humoristisk effekt att man skrattar sig viktlös av hämningslösheten i skildringen och snart inte längre är säker på vad som egentligen är verklighet där ute i kommunerna. Det är en alldeles lysande skildring och en kraftfull kritik av denna verbala floskelmentalitet, där man lider med denna stackars kommun, som drabbats av alla dessa kolliderande teoribildningar, från det övergripande NPM över mindfulness via HR till minsta kristna må-gott-citat i oefterhärmlig geggamoja av teoribildande sörja.

Nu är det ju så att personskildringarna snarare blir bärare av olika teoribildningar än “köttiga” gestaltningar, då de underordnas Hermanssons övergripande målsättning att “synliggöra” dessa vansinnesverksamheter och göra dem “transparenta” för oss läsare. Det godtages helt och fullt!

Med den grandiosa målsättningen att “allt skall bli bättre för alla!” kan kommunen absolut inte misslyckas, om man får tro den åsiktsbemängde, tungt och gediget beslutsvillige utvecklingsdirektören Leonard Lundberg, en av dessa kraftfulla maktmänniskor som är så välbekanta i Hermanssons skönlitterära skildringar av kommunal verksamhet i allmänhet och dess bliblioteka ärenden i synnerhet.

The post Allt skall bli bättre för alla! first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. “Boken är koncentrerad och läsbar, och säkert njutbar och inspirerande även för den som ännu inte passerat den gustafssonska garderoben.” Opulens medarbetare Crister Enander har utkommit med den första stora skildringen av Lars Gustafsson efter dennes död. Vi bad Peter J Olsson, ej redaktionsmedlem men skribent i bland annat Axess och Svensk Tidskrift, läsa boken.

”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.”
Anteckningar om Lars Gustafsson
Crister Enander
Ord & Kulturs Förlag, 2016

Det finns författare som griper tag i en läsarkrets. Kanske är det så med alla riktigt stora författare. Man stiger gärna in i deras värld som genom en magisk garderob, och återvänder ofta dit; varje gång ett nytt verk utvidgar denna alternativa värld är det en stor händelse.

Den förra året bortgångne Lars Gustafsson var en författare med en sådan läsekrets. Jag minns en studentafton i Lund en mörk fredagskväll, trots tidpunkten fylldes Akademiska föreningens lilla sal med hängivna Gustafssonfans – där många uppenbarligen kunde långa passager ur hans verk utantill. Jag med.

När litteraturkritikern Crister Enander ger ut den första stora Gustafssonskildringen efter dennes död är det en annan medlem av denna anhängarskara. Mycket möjligt var han med på Akademiska föreningen den där fredagskvällen, han har hur som helst inte bara en djup beläsenhet i Gustafssons produktion utan har även haft nära kontakt med honom.

Dessa egenskaper gör det både lätt och svårt att skriva ett kritiskt verk. Kunskapen är mer än tillräcklig, men just därför svårbemästrad. Närheten ger rätt känsla men kan hindra andra perspektiv. Crister Enander har lyckats utvinna mycket ur fördelarna och undvikit riskerna. Boken är koncentrerad och läsbar, och säkert njutbar och inspirerande även för den som ännu inte passerat den gustafssonska garderoben. Gustafsson själv skulle kanske velat att ingången till nya världar gick via ”en mycket gammal brunn i ett landskap med ekskog” övervakad av en grym hertig.

Enander är ibland så inne i världen att anekdoter han berättar blir märkvärdigt lika en Gustafssontext, som när han beskriver ett möte i ett hemligt sällskap tillägnat Lars Gustafsson, för kvällen gästat av författaren själv – som dock avviker tidigt för att hälsa på en dambekant, berättar Enander. Minst en mening i stycket kunde mycket väl vara skriven av Lars Gustafsson:

”En mer frekvent närvarande medlem var H.W. – en kvinnlig och osedvanligt briljant litteraturvetare som i bestämda ordalag låtit mig förstå att det inte skulle roa henne det minsta att bli nämnd vid sitt rätta namn här.”

Anekdoterna och diskussionerna om hur Gustafssons författarskap påverkat honom ger en personlig närvaro. Tyngdpunkten i boken är förstås det som handlar om Gustafssons verk. Och om hans olika uttrycksformer: Romanerna, lyriken, essäerna, de filosofiska undersökningarna och den politiska polemiken. Men över alltihopa prosan och poesin.

Storverket Sprickorna i muren med fem romaner över åtta år på 70-talet skildrar ett Sverige där det trygga folkhemmet inte är så tryggt och öppet som det verkar. Makten har cementerats och lögnen är dess vapen. Finns sprickor även i den? Och hur ska man förhålla sig till makten? Diskussionen har bäring på Gustafssons politiska utveckling, hans tidiga vänsterliberala anarkism – som Enander gillar. Likaväl som hans senare mer antisocialistiska liberalism – som Enander kanske inte förstår riktigt. Enander undrar mest över mängden av polemiska artiklar under 80-talet.

Han identifierar helt riktigt den något senare romanen Sorgemusik för frimurare som en direkt fortsättning på Sprickorna i muren. Och det senare storverket Bernard Foys tredje rockad. I denna fullbordas de tidigare romanernas lek med perspektiv där skilda figurer kanske ändå är samma individ, i denna är samma person på ett sätt många skal – Bernard Foy är en rysk docka med lager på lager av personligheter. Att detta både är en av de riktigt stora svenska romanerna och en nyckel eller kanske karta till Lars Gustafssons mångskiftande och komplicerade värld är tydligt, och det blir tydligt i Enanders genomgång.

Lars Gustafssons komplexa värld om än med återkommande ämnen ser Enander som ett sätt att utforska en labyrintisk verklighet. Den orubblige debattören är till exempel med detta synsätt bara en provisorisk roll.

Det är i poeten Lars Gustafsson som Enander hittar den autentiske Gustafsson, vilket lite paradoxalt nog är den ”gäckande” Gustafsson, som i ständigt nya försök utforskar världen, kärleken, skrivandet och hela universum. Det som citatet som blivit boktitel säger: ”Vi ger oss inte. Vi försöker igen.”

Och detta bär en trovärdighet. Gustafssons ägnar sig åt ”gåtan människan”, den som är den verkliga personen. Och som inte är entydigt bestämd. Som det står i en dikt:

”Det vi kallar ’jag’
är det mest opersonliga vi har:
magistrarnas röster,
småskolefröken med linjalen
visselpipan i den alltför ekande gymnastiksalen.”

Till och med den ytterst politiska dikten om (mot) Yassir Arafats besök i Stockholm (den publicerades i Expressen och kom inte i någon bok) slutar på detta minnesvärda sätt:

”Ridå för prins Hamlet och de tveksamma.
Välkommen Caliban. Välkommen malörtsnatt.
Ur alla svenska hjärtans djup välkommen natt.
Ty senare än midnatt räcker ändå aldrig uren.”

The post Att stiga in i Gustafssons värld first appeared on Opulens.