KULTURHUS. Ingivningen har föregåtts av debatt, men nu får Skellefteborna ett nytt kulturhus döpt efter Sara Lidman, tillika en av världens högsta träbyggnader. I Sara Kulturhus samsas länsteatern med två museer, bibliotek, hotell och spa.

Onsdagens invigning sker på plats men också i strömmad direktsändning med anledning av pandemins restriktioner. Tanken är att alla ska kunna vara med när bandet klipps till det 20 våningar och 74 meter höga kulturhuset, ritat av White Arkitekter, och beläget mitt i stadskärnan.

Sara Kulturhus är i princip helt byggt i industriträ med inslag av stål och enligt programchefen Sofia Andersson Lundberg representerar bara själva byggnaden något helt nytt i Skellefteå .

– För mig som Skelleftebo i grunden är det ganska overkligt att det händer här, när man går in tänker man att man är någon annanstans, det här är så mäktigt på alla vis. Vi har ett bygge som är unikt i världen, säger hon.

Högst uppe på våning 20 finns en spa-avdelning. Hotellet har reception i bottenvåningen och är integrerat i stället för separerat från kulturhuset, framhåller vd Maria Ekström Brännström. Teater, musik och museer får samtidigt helt nya förutsättningar, framhåller hon.

– Nu kan de göra allt det härliga som bara de kan göra. Det här ger nya möjligheter att skapa nya saker. Det är inte så att det har saknats bra kultur tidigare, men det har saknats bra ytor.

En miljard

Kommunfullmäktige klubbade bygget 2015 och kostnaden ser i dag ut att landa på en miljard kronor.

Stadsbiblioteket, som började flytta in i juni, har minskat bokbeståndet med cirka 25 procent för att rymmas på runt 1 400 kvadratmeter i stället för tidigare 2 300 kvadratmeter, inklusive scenyta och kafé. Utbudet är nu till 60 procent inriktat på barn och unga, uppger Västerbottens-Kuriren.

De verksamheter som har flyttat in ska – förutom stadsbiblioteket – till skillnad från tidigare dela scener och utställningslokaler med varandra och andra.

Västerbottensteatern har kvar sin gamla teaterbyggnad i ytterligare ett år, men kommer redan nu att spela på de nya scenerna. Höstens urpremiär på dramatiseringen av PO Enquists “Musikanternas uttåg” hålls på Sara Kulturhus. I samband med invigningen ger man i stället “Lifsens rot” efter Sara Lidmans roman.

Västerbottensteatern delar scenerna med artister, konserter och annan scenkonst.

– Det är learning by doing. Vi har varit ensam herre på täppan i 40 år, vår verksamhet är ju väldigt skicklig på att ställa om och anpassa sig, men nu ska det också ske i samklang med andra och det blir förstås en utmaning i början att hitta rätt, säger vd Francesca Quartey, som samtidigt – förutom de nya lokalerna – ser fram emot fördjupade samarbeten.

– Vi har diskuterat och argumenterat, men nu har vi och hela personalen landat i en spänd förväntan.

Nytt måleri av Sara-Vide Ericson

Skellefteå konsthall och Museum Anna Nordlander fortsätter som självständiga verksamheter, men ska nu samsas om samma utställningslokaler. Allra först bebos de av konsthallen som visar nytt måleri av Sara-Vide Ericson med titeln “Ditch dance”.

Inför invigningen har Sara Kulturhus kritiserats för att ha ett upplägg som prioriterar konsumtion snarare än kulturell produktion. I våras protesterade fackliga företrädare i en skrivelse till kommunen bland annat mot att kulturhusbolaget skulle ges utslagsröst om bokningarna krockar.

– Det man inte får glömma bort är att det här är nytt för alla. Det är nytt det vi gör. Det vore konstigt om det inte vore en utmaning, men vi har alla bestämt oss för att det här ska funka och det tycker jag genomsyrar dagarna nu. Vi har byggt det här enorma huset, vi ska se till att det funkar! Det har gått förvånansvärt bra så här långt, säger programchefen Sofia Andersson Lundberg.

Erika Josefsson/TT

The post Omdebatterat kulturhus invigs i Skellefteå first appeared on Opulens.

SAMHÄLLSKRIS. När terrorn slår in vardagens öppna dörr behöver vi kanske filmens värld mer än någonsin, vare sig det gäller musikalbetonad verklighetsflykt, peppande solidaritetsdraman eller barndomsbetonad magi.

Det finns inga mentala bromskuddar i världen som kan hindra pulsen från att slå som en kolibri och sinnet att krackelera inför en sådan ofattbar ondska, som den som drabbade oss den där första fredagen i april. Och även när de närmaste kunnat räknas in i trygg säkerhet, fortsätter de obönhörliga nyhetsuppdateringarna att ticka in minut för minut. Skottlossning vid Fridhemsplan, kaos i city, har det smällt på centralstationen, vilka känner jag som kan befinna sig där?

När tryggheten som vi känner den smulas sönder till fint stoft och sprids för vinden, famlar vi efter något som kan ge om bara en liten puff tillbaka in i normaliteten. Där vardagen har sin gång med jobb som ska utföras, ärenden som ska fixas, barn som ska hämtas och mat som ska lagas. Och där lastbilar är till för att frakta gods och inte för att släcka drömmar.

När ögonen dagen efter den svarta fredagen till sist inte mäktade med fler surrealistiska nyhetsuppdateringar, famlade undertecknad efter fjärrkontrollen för att bara för en stund få vila i en annan verklighet. Det blev till sist den gamla musikalklassikern Singin’ in the rain, en film jag för övrigt analyserat sönder och samman i filmvetenskapens b-uppsats där den synades jämte genrevännen Rocky Horror Picture Show ur ett blickriktningsperspektiv. När hjärnan inte orkade med mer av i högsta grad verklighetsförankrad dramatik, lindade sångpärlor som Good morning och You are my lucky star in huvudet i ett välbehövligt fluff av skönkoreograferade dansnummer och rosaskimrande femtiotalsromantik, och för bara några timmar väntade världens ondska ute i farstun istället för hamrandes inne i pannloben.

Längtan efter att få fly in i en annan värld efter svåra händelser har kanske mer bäring än vad man kan tro. Vetenskapliga studier har visat hur personer som upplevt en traumatisk händelse visar sig löpa mindre risk att drabbas av posttraumatiskt stressyndrom, om de en stund efter det inträffade får spela datorspelet Tetris. Spelandet i sig förhindrar nämligen att minnesbilder från den traumatiska händelsen spelas upp i vår hjärna gång på gång och på så sätt biter sig fast. Även om det saknas liknande studier vad gäller film och traumabehandling, ligger det förstås nära till hands att tänka att även en stunds avdramatiserat filmtittande kan ha liknande effekter. Rörliga bilder har sedan länge också använts inom så kallad filmterapi, där filmklipp används för att öppna upp för samtal om de egna problemen.

Sedan är det detta med att återgå till en slags vardag, och ett liv där solidariteten och tilliten människor emellan vinner över rädsla och misstänksamhet. Om det gick att utvinna essensen ur en film och injicera den i vårt just nu rätt darriga samhällsklimat, skulle valet till exempel kunna falla på den peppande dramakomedin Pride, där brittiska hbtqia-aktivister gör gemensam sak med en grupp strejkande gruvarbetare. Eller barndomssagan Beasts of the southern wild, där sexåriga Hushpuppy skapar sin egen magiska livsberättelse ur en benhård tillvaro, eller varför inte Lisa Langseths briljanta terapidrama Hotell där en grupp människor sänker garden mot varandra med förvånande resultat.

För rädsla urholkar själen, för att citera Fassbinders gamla pjästitel, och bästa botemedlet i tider som dessa är regelbundna doser fantasi, empati och medmänsklighet i alla dess uttryck. Så ta en stund och sätt ihop din egen hoppingivande filmkanon som vaccin mot samtidens intoleranta uttryck – den kommer, trist nog, förmodligen att behövas.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Med filmen som tröst first appeared on Opulens.