ÖVERSÄTTNING. Thomas Almqvist har läst två aktuella Dylan Thomas-böcker och konstaterar att läsaren blir rikligt belönad. Det rör sig om en komplett diktsamling och ett hörspel i svensk översättning. 

Död och öppningar av Dylan Thomas
Översättning: Axel Englund
Rámus

Intill Mjölkhagen av Dylan Thomas
Översättning: Thomas Warburton,
reviderad av Erik Andersson och Per Bergström
Rámus

Att Rámus förlag ger ut Dylan Thomas sista diktsamling, ”Död och öppningar”, samt pjäsen ”Intill Mjölkhagen” måste vara höstens stora klassikerhändelser.

Utgivningen av ”Död och öppningar” är till och med första gången som en komplett diktsamling av Thomas ges ut i svensk översättning. Det var sista diktsamlingen som publicerades under hans livstid. Översättningen är gjord av Axel Englund och efterordet har skrivits av Judith Kiros.

Grundlig revidering

Erik Andersson och Per Bergström har gjort en grundlig revidering av Thomas Warburtons översättning av hörspelet ”Intill Mjölkhagen” från 1956.

Ulf Lundell har skrivit förordet, där han skriver hur Thomas sätt att skriva hjälpte till att öppna upp hans eget språk och att ta det i besittning. Det är egentligen ett hörspel för olika röster och skrevs ursprungligen för radion och det är förmodligen Thomas mest kända och mest älskade verk.

Mytomspunna uppläsningar

Dylan Thomas föddes i Swansea i Wales 1914 och dog 1953 i New York. Han blev bara 39 år, men han är ändå en av 1900-talets mest betydelsefulla poeter och hans korta liv och många uppläsningar har närmast blivit mytomspunna.

I ”Död och öppningar” skriver han om livet och döden mot bakgrund av minnen från barndomen och uppväxttiden i Wales. Hans lyrik är krävande och kräver en uppmärksam läsare.

Det suggererade var oftast lika viktigt som det direkt uttalade för honom.

Det fanns inte heller några vattentäta skott mellan liv och död utan det blev en glidande övergång mellan de båda existensformerna.

I hans dikter finns ofta ett slags tragisk undergångssymbolik, då han gärna hämtade sina minnen från det undermedvetnas mörklagda bottnar.

Svåröversatta dikter

Det måste vara svårt att översätta Thomas dikter som en följd av den oerhörda ordrikedomen och en snårig och mycket djärv, men samtidigt underbart vacker, metaforik.

Om man ägnar Thomas dikter lite mera tid än man normalt ägnar åt en dikt, kommer man att bli rikligt belönad. Varje dikt i ”Död och öppningar” är en halvöppen dörr, där vi i glipan anar kärlek, barndomsminnen och någon form av ljus. Samtidigt är födseln själva öppningen i dörren till döden. Öppningen är för Thomas sinnlig språklighet. Den mycket berömda och populära dikten ”Fern Hill” avslutar hela samlingen.

Ordekvilibristik

I ”Intill Mjölkhagen” får vi följa invånarna i den lilla fiskebyn Llareggub i Wales under en dag, en dag som genomsyras av åtrå, längtan, skvaller, kärlek och död.

Förebilder för Llareggub var New Quay och Laugherne, där Thomas själv bodde. Hörspelet skulle vara en walesisk motsvarighet till James Joyces ”Ulysses”, där allt också skedde under en dag. Vi får lära känna byns alla udda karaktärer, varav en del framstår som rena karikatyrer.

Dylan Thomas är här väldigt lekfull och han riktigt briljerar med sin ordekvilibristik och en stor portion fantasi. Han är här en mera jordnära verklighetsskildrare, även om det fantastiska också är viktigt.

Fabuleringsförmåga

I den estetik som han byggde upp var ingenting för litet eller ens betydelselöst. Allt räknades och skönheten fanns ofta i det oansenliga. Thomas besatt både fabuleringsförmåga och trots allt en hel del humor också, även om det var en humor av det svartare slaget. 

Hörspelets uruppförande

När ”Intill Mjölkhagen” uruppfördes på BBC spelade Richard Burton den Första rösten. När den filmatiserades spelades huvudrollerna av Richard Burton, Elizabeth Taylor och Peter O’Toole.

Dylan Thomas behärskade aldrig walesiska, men även den walesiska dialektala varianten av engelska var ytterst viktig vid framförandet av ”Intill Mjölkhagen”.

Vi får också otaliga exempel på walesiska ortsnamn, som ger lokalfärg åt pjäsen. Thomas avancerade stilgrepp både i diktens och hörspelets form ger oss en mycket god föreställning om språkets och litteraturens möjligheter.

The post Den som läser Dylan Thomas blir rikligt belönad first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström berättar om ett album som gavs ut av Sveriges Radio. Den spräckliga vinylsivan kan ses som ett typiskt exempel på svensk 60-tals-avantgardism.

Ljudkonsten och den elektroniska musiken började på 50-talet göra sig gällande på bred front. Nåja, bred och bred, men produktionsformerna och själva infrastrukturen kring det hela byggdes upp med studioteknik och ett allmänt gillande från de inflytelserika personer som höll i pengarna. Kort sagt: detta var det nya ”smala” som kom på bred front och gav stipendier.

Detta sagt inte för att förringa den tidens ljudkonstnärer. Med tiden kom ju Beatles med sina trevande första konceptalbum i art rock-genren där vad som helst på rullband kunde utgöra material för musik.

Här har vi då Pistolteaterns första artefakt i form av en vit marmorerad vinylskiva. Nej det är inte bara Depeche Mode som – långt senare, för övrigt – ägnat sig åt detta för att förmå fansen att köpa ännu en tolvtummare. ”En pistolskiva” är försedd med texten ”Radioteatern presenterar” och består av Staffan Olzons ”Snyggt och trevligt” och Pi Linds ”På vägen mot Enköping”. På omslaget står det också: ”Tre från Pistolteatern: P Lind, Staffan Olzon, Evan Storm.” Den vit-blå-svart-spräckliga 10”-vinylen utgavs 1966 av Sveriges Radio.

Låter Pistolteatern bra då? Frågan är fel ställd. Det här är bland det mest typiska i form av 60-tals-folkhemsavantgarde som jag har hört. Torrt och absurt som en Lasse O´Månsson-sketch (Lasse O’Månsson introducerade sjuk humor i Sverige och var en av de första stora humoristerna i radio och tv. Reds. anm.). Inspelningen är märkt av sin tid och väldigt teatralisk. Det här var tiden då en skådespelare verkligen pratade som en skååådespeeelare, och jag kan föreställa mig och visualisera hur den övre kulturella medelklassen satt och avnjöt detta bredvid sin fina skivspelare med lågt nåltryck.

Ni märker den lite syrliga ironin, va? Frågan är väl om kundkretsen för sådan här konstnärlig vinyl inte är den samma nu som då. En välavlönad 48-årig man vars stereo kostar lika mycket som vad du eller jag betalar för en bil. Den sortens man som propsar på att Bob Dylan ska höras på 180-grams vinyl och som nyss har bråkat med sin fru om att han köpte stereotillbehör för lika mycket pengar som en weekend i Paris kostar.

Behöver Pistolteatern och Staffan Olzon en presentation egentligen? Nej, men det kan väl nämnas att han tog en helt annan väg i sitt skapande efter det här experimentet. Centralt i sammanhanget är att han var elektronikkonstruktör och ljudtekniker på SR och nästan kan kallas vår egen Karlheinz Stockhausen i sitt pionjärarbete med nya ljud, överskridande former.

För mig personligen är detta en påminnelse om hur sällan man faktiskt hör radioteater eller hörspel nuförtiden, denna krävande gamla fina kulturform. Nu är det ju september och då känns det som läge för att citera Galenskaparnas Claes Eriksson ”Nu är hösten här, en härlig tid när man kan sitta inomhus med en kopp god buljong och höra nån fin gammal radiopjäs och andas luft som inte varit vädrad på 14 dar.”

The post Veckans vax: Ljudkonst med Pistolteatern first appeared on Opulens.

EXISTENTIELLT. “På scenen, samlade på ett chartermål någonstans söderut, har samlats ett antal människor i hög ålder, som här för sig själva och för varandra biktar sina känslor inför den förestående döden”. Björn Gustavsson om Vintermusik.

Vintermusik av Lars Norén
Regi: Sofia Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland.
I rollerna: Niklas Falk, Marika Lindström, Monica Stenbeck, Ulf Eklund, Claire Wikholm, Lars Lind, Sten Ljunggren, Anita Ekström, Åke Lundqvist och Lars Helander.
Stockholms stadsteater

Häromåret visades en originell Norénpjäs på Elverket i Stockholm, Stilla liv, där ingen av skådespelarna yttrade ett enda ord. Det var en märklig pjäs såtillvida som Norén under sin långa karriär utmärkt sig inte minst som en replikernas mästare. Nu i december har det varit urpremiär på ännu en Norénpjäs, Vintermusik, där vi åter möter människor som talar, kanske inte så mycket med varandra som snarare rätt ut i tomheten.

På scenen, samlade på en sandstrand, svart som aska, på ett chartermål någonstans söderut, har samlats ett antal människor i hög ålder, som här för sig själva och för varandra biktar sina känslor inför den förestående döden, samtidigt som de i fragmentariska minnesbilder ser tillbaka på sina liv. De pratar också med varandra, men utan att egentligen vare sig vilja eller förmå nå varandra.

Pjäsen, upplags som ett hörspel, där replikerna sprids som frön för vinden, ger associationer till Becketts I väntan på Godot, men också till Jon Fosse, som Lars Norén under senare år tycks ha tagit starkt intryck av.

Sofia Jupither har tidigare tagit sig an Norén, och även om hon, delvis kanske för att hon är så ung, inte helt övertygar som uttolkare av just dessa mörka textmassor, är det en uppsättning som i mångt och mycket djupnar och som sammantaget ger en berörande bild av människors ensamhet i en gemenskap som i grunden framstår som en chimär.

Många av skådespelarna, varav flertalet sedan länge uppnått pensionsåldern, känns igen från Stadsteaterns uppsättningar alltsedan 1980-talet. Flera av dem har tidigare framträtt i starka Norénproduktioner, som exempelvis Lars Lind, Anita Ekström och Sten Ljunggren. Dessa ärrade veteraner möter här likt en hel skådespelargenerations farväl till teaterscenen.

Som så ofta när det gäller Norén pendlar rollfigurerna mellan uppgivenhet och desperation, mellan existentiella funderingar, bittra utgjutelser, nonsensartad svada och svart humor. Och dess skådespelare har verkligen förstått att röra sig mellan dessa olika nivåer och förvandla fragmenten till en helhet där livet framstår som en saga som till deras nästan häpnad är på väg att ta slut innan många av drömmarna aldrig hann bli verklighet. Solen sjunker över havet, de sitter overksamma i skymningen, inser att allting när som helst kommer att sluta och att någon klarhet aldrig kommer att nås.

En av rollfigurerna minns hur han som barn gick bakom sin far och bar på dennes verktyg: ett minne så starkt att han åter tycker sig vara där. En gammal kvinna säger att hon aldrig hann bli ung.

Alla medverkande gör storartade insatser, inte minst Sten Ljunggren som den gamle bitvargen som klagar på det mesta samtidigt som han ser tillbaka på ett liv som långtradarchaufför och mest av allt tycks betrakta det förflutna som en meningslös sträcka fram till en lika meningslös väntan på slutet. Niklas Falk och Marika Lindström som det grälande gamla paret påminner om de likartade förhållanden som präglat så många av Lars Noréns tidigare relationsdramer. Nu, mer eller mindre insjuknade i alzheimerliknande tillstånd, fräser de åt varandra, i en blandning av grälsjuka och djupt liggande sympati. Emellanåt minns de inte i vilken tid de egentligen finns: då och nu blandas och precis som de andra gestalterna talar de oftast förbi varandra. Av allt detta gör dessa skådespelare stor konst.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Berörande bild av människors ensamhet i en gemenskap first appeared on Opulens.