NOVELLER. Carolina Thelin har läst ”Ur mörkret”, en samling mindre kända noveller av Victoria Benedictsson. Trots mörkret finns det ljuspunkter i novellsamlingen, anser Thelin, inte minst i form av landskapsskildringar och porträtteringar av starka kvinnor.

Ur mörkret av Victoria Benedictsson
Bakhåll

Det är märkligt hur saker och ting kan sammanfalla. Sedan ett halvår tillbaka hade jag stått i reservationskö på biblioteket för Lina Wolffs galghumoristiska skröna ”Liken vi begravde”. Under tiden damp ett recensionsexemplar av ”Ur mörkret” av Victoria Benedictsson ner i postfacket. Jag läste men började med det intressanta efterordet som är skrivet av just Lina Wolff. Förutom att båda dessa författare har det lilla skånska samhället Hörby gemensamt så är det också att deras skrivande genomsyras av både svärta och humor, kärleken och de patriarkala strukturer som ofta förgör den. I ”Liken vi begravde” svävar just Benedictssons ande över människospillrorna i Hörby.

Benedictsson (som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren) föddes 1850 och dog genom självmord 1888 som till stor del orsakades av hennes olyckliga kärlek till litteraturkritikern George Brandes. Hon anses vara en av de främsta bland 1880-talets realistiska svenska författare och fick genomslag med romanen ”Pengar” som hämtar motiv från äktenskapet med postmästaren i Hörby. Det sägs att August Strindberg använde Benedictssons karaktär och död som inspiration när han skapade rollfiguren Fröken Julie i pjäsen med samma namn.

Tio noveller

”Ur mörkret” är en samling mindre kända noveller av Benedictsson som nu det skånska förlaget Bakhåll förtjänstfullt valt ut. De flesta av de tio novellerna är skrivna samma år eller året innan hon dog. Wolff skriver i efterordet att det är som att Benedictsson ”talade för alla kvinnor – de forna och de nu levande – och berättar om den största tyngden i den kvinnliga belägenheten: att ha smittats av ett manligt seende som är grundat i djupt förakt, och i egenskap av bärare av detta förakt aldrig kunna uppnå självaktning”.

Noveller om stolta och starka kvinnor

Och det är verkligen så men där finns också stolta och starka kvinnor som, trots armod och förakt från överheten, inte tar någon skit. I novellen ”Vid sotsängen” besöker den unge pastorn en stuga som ”gav intrycket av fattigmanshelg” med enris och sand på lergolvet och tvättade fönsterrutor. Besöket gäller sista nattvarden till en sotsjuk gamling. Den sedesamma pastorn har fasat för att komma dit eftersom sjuklingen och hans kvinna lever i synd som ogifta och för att kvinnan dessutom är barnamörderska.

Men kvinnan med ”vanlig bondfysionomi som tydde på att hon måste passerat femtiotalet” uppvisar inga tecken på den nedrighet han berett sig på. Hon sitter med Bibeln uppslagen vid sjuksängen och blicken hon ger honom är fast och rannsakande. När pastorn ifrågasätter parets förhållande vägrar hon känna ånger för att hon aldrig gifte sig och så småningom faller pastorns inrotade vanföreställningar. Pastorn genomför ritualen och smyger därifrån.

Jag läser andlöst, det är sällan man kommer så nära inpå livet i litteraturen. Benedictsson väcker sympati för alla där i stugan, inte är det särskilt stor skillnad mellan folk och folk.

En överklasskvinnas fall

Novellen ”En baldams historia” handlar till skillnad från ”Vid sotsängen” om en överklasskvinnas fall ner i fattigdom. Berättarjaget har från att hon var ett litet barn betraktat kvinnan, först med vördnad när kvinnan var ung, arrogant och vacker. Då var ingen man god nog. Sedan på kvinnan som hamnat på glasberget och därför förlorat sin självaktning. Och slutligen med både avsmak och djupaste medömkan, på det gamla alkoholiserade vrak den forna baldamen förvandlats till. Novellen sammanfattar det Wolff pekar på – som kvinna har du inget värde utan man.

Landsbygdens skönhet

”Ur mörkret” skildrar både män och kvinnor (och djur: i novellen ”Djurstudie” är berättaren åskådare till ett drama på liv och död mellan två hundar) från olika samhällsklasser med helt olika förutsättningar. De är alla hänvisade till ett system av synliga eller osynliga normer som styr och som är mer eller mindre omöjliga att ta sig ur. Men trots mörkret finns det ljuspunkter. Kanske framför allt skildringen av den skånska landsbygdens skönhet och den torra humorn som sipprar fram mellan de dystra raderna.

Ett barn av sin tid

Benedictsson är ett barn av sin tid, hon är av borgarklass och hennes ibland fördomsfulla blick på mindre lottade kan vara svår att smälta. Hon ser det någon i hennes ställning ser. Och det kan jag ha överseende med, ty hennes blick är djupare än så. Framför allt för att hon har förmågan att greppa tag i den enda möjlighet som ges henne: att fly sitt öde genom att skriva.

The post Victoria Benedictssons noveller i nytt urval first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Lina Wolffs ’Liken vi begravde’ är inspirerande och stundtals kuslig läsning.” Det skriver Bo Bjelvehammar som har läst den Augustprisnominerade romanen.

Liken vi begravde av Lina Wolff
Albert Bonniers förlag

Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen ”Många människor dör som du” och hon slog igenom 2016 med romanen ”De polyglotta älskarna”. Den boken belönades för övrigt med både Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset. Även i år är hon med romanen ”Liken vi begravde” nominerad till Augustpriset.

Lina Wolff skildrar det mörka mellersta Skåne

”Liken vi begravde” är en berättelse från mellersta Skåne – tät, ryslig, rafflande och innehållsrik. Och ofta väcks frågor om denna mörka del av provinsen, med säregna människor, i samhällets utmarker. Det rör sig ofta om vinddrivna existenser och för att tala skånska, rediga ålahuen.

Det finns olika förklaringsmodeller till detta sönderfall. En är att vi här befinner oss i ett gränsland mellan slätt, skog och vatten. I slika landskap uppstår det spänningar och motsättningar. Något som leder människor till beteenden bortom vett och sans. Vilket kan resultera i våld, övergrepp och mord.

Orter får stämplar, som förstärks över tiden. Orten Hörby nämns inte, fast vi befinner oss där i huvudsak. Men det nämns platser, som Maglasäte, Fränninge och Önneköp. Inte för att dessa platser är mer utsatta och besudlade än andra som inte nämns. Nej de nämns snarast för att ringa in området och miljöerna.

Två systrar med olika ambitioner

Berättelsen handlar om två systrar, Jolly och Peggy, som växer upp som fosterbarn i Hörby i mörkaste Skåne. De har olika ambitioner. Peggy väver en gobeläng av sitt liv, hon söker sig till böckerna och till lärdomsstaden Lund. Hon lever med en litteraturforskare, utan ängslighet och begränsningar.

Jolly stannar kvar i byn, berättar vidare både sanningar och skrönor och försöker förklara och förstå det som händer. Det är inte helt enkelt att reda ut vare sig det brutala våldet, de begravda liken eller morden på de två barnen.

Men Jolly har en stark förmåga, tillsammans med sin fostermor, att se, att lyssna och att fästa blicken. De två uppvisar både hoppfullhet och mod och visar på ljuset. Jolly har inte heller något anlag för att skämmas alltför mycket. Det är annars vanligt i dessa tider.

Jolly är klok, närvarande och betraktar saker och ting på ett naket och öppet sätt.

Men det som händer gör att de sover oroligt. Dock finns det i allt en god organisation, som skapar en positiv långsamhet. Detta tack vare två flyktingar, som av en tillfällighet hamnar på gården och har stor erfarenhet av hårda tag.

Flikar av verklighet

Som läsare vet du ingenting om vad allt rör sig omkring – fakta eller fiktion, men en del markörer flaggar för flikar av verklighet. Inte minst gäller det författarinnan Victoria Benedictsson, som går igen, och är ofta närvarande i berättelsen. Det är hon ända till slutet på Hotell Leopold vid Kongens Nytorv i Köpenhamn. Och det bryska rakbladets hugg mot halsen.

Lina Wolffs språk är livfullt och friskt

Lina Wolff är inte undanglidande, när hon närmar sig det brutala våldet eller en människas kliniska ensamhet, hon blir fullt upptagen i skildrandet och gestaltningen, på ett livfullt och friskt språk.

De märks att hon fullt ut har förmågan att på ett trovärdigt vis levandegöra både miljöerna och karaktärerna.

Lina Wolffs ”Liken vi begravde” är inspirerande och stundtals kuslig läsning.

The post Lina Wolffs roman är tät, ryslig och rafflande first appeared on Opulens.

HÖRBY. ”Det är alltså hög tid att någon berättar för de som bor och inte bor i Hörby att Hörby inte alls är så dåligt som alla tror,” skriver Kristian Mandin.

”Hej, jag heter Kristian, jag jobbar med lärlingarna!” sa jag när jag första dagen på jobbet kom in i personalrummet på Hörbys kommunala vuxenutbildning. I rummet satt två av mina nya kollegor och tittade förvånat på mig, de verkade inte veta vad de skulle säga. Jag fortsatte: ”Vad gör ni då?” och tänkte att de kunde berätta vilka ämnen de undervisade i. Men i stället svarade den ena: ”Äter kyckling.” varpå den andra förklarade att han skulle gå ut på byn och äta med några andra lärare.

Jag vet faktiskt inte varför jag hade sökt tjänsten, den var på femton ynka procent och det var långt att åka. Men tre saker lockade: Jag hade saknat att undervisa, jag gillar lärlingsutbildningar och jag var fascinerad av Hörby.

Trots min fascination hade jag aldrig satt min fot i Hörby innan jag kallades på anställningsintervju. Det jag kände till hade jag läst eller sett i media, Hörby kommun verkade vara fast i en spiral av negativ publicitet. Nu hade jag en utmärkt chans att ta reda på hur det verkligen låg till.

Bara Hörby svenska pizzor har

Jag var också hungrig så jag bestämde mig för att hitta någonstans att äta och även leta reda på ett postombud så jag kunde skicka i väg ett paket jag haft med mig hemifrån.

Efter en stund hittade jag en liten servicebutik med posttjänster. Det stod några före i kön, längst fram två tjejer i mjukisbyxor, foppatofflor och alldeles för mycket botox. Den ena skulle skicka två väskor med posten men hade glömt att ta reda på mottagarens adress. Stressat sökte de i sina telefoner tills de hittade uppgifterna. Därefter inföll nästa problem, avsändarens egna uppgifter. De tog upp telefonerna igen och började leta efter hemadressen. Kön växte och personen bakom kassan suckade. När de till slut fått fram alla uppgifter förklarade personen bakom kassan högt och tydligt att nästa gång de tänkte skicka ett paket skulle de se att ha mottagarens uppgifter med sig och även känna till sin egen adress.

När jag kom ut från postombudet upptäckte jag att det låg en pizzeria intill. Det var tomt där inne så jag gick in, beställde en pizza och satte mig till bords. Pizzan blev snabbt klar och till min stora glädje var det en äkta svensk pizza, en sån man kunde köpa i varenda bondhåla förr i tiden med burkskinka och billig ost. Trenden med snobbiga gourmetpizzor med noga utvald skinka och ostar med svåra namn hade tydligen inte kommit till Hörby ännu.

En korv mellan ån och bensinpumpen

Framför det gamla läroverket där vuxenutbildningen har sina lokaler ligger Marknadstorget. Marknadstorget är en grusparkering. Förr i tiden var det ofta marknad i Hörby men nu för tiden är det bara en gång om året. Så de flesta dagar står nästan hela den stora ytan oanvänd. Marknadstorget verkar vara lämnat åt sitt öde, en stor outnyttjad plats mitt i Hörby som det inte finns någon tanke på att göra något vettigt med.

Några dagar efter att jag ätit pizza tar jag bilen från Marknadstorget till en korvkiosk invid ån. Precis som på pizzerian är det tradition som gäller också där. Jag beställer en bamse med pommes frites. När min mat är klar går jag tillbaka till bilen för att äta. Jag har parkerat på en grusplan som ligger intill korvkiosken och funderar på varför det finns en till så stor outnyttjad yta mitt i byn. Uppe vid vägen står det några bensinpumpar och jag gissar att det en gång legat en bensinmack med verkstad på området men att den rivits och därefter har inget gjorts med platsen.

Är det någon som kommer ihåg Ernst Ahlgren?

Snett framför skolan, intill Marknadstorget ligger Ernst Ahlgrensparken. I mitten står en kolonn och på den en urna med lite vissna blommor i. På en skylt kan man läsa att det tidigare fanns en porträttbyst av den i Hörby födda författaren Victoria Benedictsson där men att den stulits och att en gipskopia finns att se på museet, som är stängt på grund av arbetsmiljöproblem.

Ernst Ahlgren var Benedictssons pseudonym och bakom skolan går Ernst Ahlgrengatan. Där ligger en stor ödslig tegelbyggnad med inhägnad innergård. Det finns inget på huset som berättar vad som finns där inne men förmodligen är det en gammal televerksbyggnad. Ernst Ahlgrengatan är annars ganska fin, pampiga stenhus och pittoreska gathus. Men många är förfallna eller okänsligt renoverade. Trottoarerna har blandad beläggning, det verkar som om man tagit det som funnits närmast till hands, gatsten och asfalt om vartannat, det är lappat och lagat.

Gatan slutar vid ett annat av Hörbys torg, Nya torg. Här har kommunen vinnlagt sig om miljön, det är välordnat och snyggt med fri parkering i tre timmar. Bebyggelsen är varierad, hus från olika epoker i olika stilar. I ett av husen ligger en thairestaurang.

Byggnaden är liten men pampig och ser ut som en borg, på en balkong högst upp står en liten kopia av frihetsgudinnan som jag misstänker är av cement. Butikslivet är levande, det är inte så många tomma butikslokaler och det finns affärer i Hörby som börjar bli ovanliga på landsorten, bland annat en välsorterad ekiperingsbutik och en affär som säljer elektronik och vitvaror. Nationella kedjor lyser med sin frånvaro och butikslokalerna har heller inte tagits över av mäklare, loppisar och gym som på så många andra ställen.

Trots att Hörby bara ligger en halvtimme från både Lund och Kristianstad och fyrtio minuter från Malmö verkar folk föredra att handla lokalt. Och vid infartsskyltarna vid europavägen som korsar kommunen står det också: ”En modern handelsort med gamla anor”. För ovanlighetens skull en kommunslogan som det i alla fall ligger lite i.

Och även i statistiken är Hörby inte så dåligt. Hörby är nämligen fruktansvärt genomsnittligt. Arbetslösheten är lägre än snittet, medelinkomsten är också lägre men inte så mycket. Skatteintäkten per invånare är ungefär som snittet men däremot är andelen högutbildade elva procent under riksgenomsnittet. Så ser det ut i många mindre svenska kommuner men det är märkligt att Hörby som ligger så nära universitetsstaden Lund där bostadspriserna är de dubbla, inte kan locka fler högutbildade att flytta dit. Kanske beror det på ryktet.

För att Hörby har problem med omvärldens uppfattning av kommunen och med sin egen kommunikation blir allt mer uppenbart ju mer jag vistas där. Få kommuner får så mycket uppmärksamhet i medierna men få kommuner lyckas också på egen hand skapa så mycket dålig uppmärksamhet som Hörby. Kommunen verkar lida av ett kommunikativt självskadebeteende.

En brandsläckare, en trefaskontakt och två politiker

2022 gjorde Dagens Nyheter ett reportage om Hörby. En reporter och en fotograf följde under några dagar kommunens då ledande politiker, sverigedemokraten Cecilia Bladh in Zito och moderaten Lars-Göran Ritmer.

Det finns en bild i reportaget som är tagen vid en presskonferens som hölls på grund av att kommunens förvaltningschefer riktat ett misstroendevotum mot kommunchefen. De båda politikerna sitter bakom ett bord som står på ett podium.

De har placerat sig på ena sidan av det långa bordet. Framför bordet sitter tre frostade glasskivor med kommunens grafiska profil, en av dem är lite sned. Podiet är av lättmetall och de gråa benen är synliga.

Fotografen har förmodligen gått så långt bak det går att komma i rummet när han tagit bilden och då även fått med stora delar av väggen bakom podiet. En brandsläckare och två röda skyltar som berättar att det finns en brandsläckare där, en trefaskontakt, vars lock lämpligt nog, precis som brandskyltarna och brandsläckaren, har samma färg som kommunens röda profilfärg, en pekskärm, en upptejpad papperslapp och några dosor som kan ha att göra med larm, ventilation eller värme.

Förmodligen har kommunen investerat en hel del pengar i lokalen och försökt skapa en tidsenlig och modern samlingssal. Men det verkar som om de bara fokuserat på detaljerna och inte på helheten, något DN:s fotograf i stället gör, han zoomar ut från det kommunen vill visa och plötsligen är bilden en helt annan, två ensamma människor i ett vitt och ödsligt rum.

Adventsljusstakar, tvål och kaffe

Den negativa publiciteten vilar nästan som en förbannelse över Hörby, det kommunala självhatet går djupt. ”Nu kommer vi nog i tidningen igen!” brukar mina kollegor utbrista när något händer. Som innan jul förra året då kommunledningen gick ut med direktivet att kommunens verksamheter inte fick ta fram sina adventsljusstakar för att kommunen skulle spara på strömmen. Det var ett viktigt symbolbeslut. Det var många i personalen som räknade på besparingens effekter den dagen, förmodligen så många att den planerade besparingen omedelbart åts upp av förlorad effektivitet.

Men även utan adventsljusstakar blev det vinter i Hörby, och det med besked. Europavägen förvandlades till snökaos och när räddningstjänsten skulle rycka ut från den provisoriska brandstationen, den gamla brann ner för några år sedan, visade det sig att bandvagnen var trasig.

Sedan smälte snön och ån svämmade över sina bräddar, det var andra gången den här vintern men nu var det värre än någonsin.

Grusplanen bakom korvkiosken, som nu var stängd för renovering, frekventerades av häpna kommuninvånare som tog bilen dit för att ta en titt på eländet.

När vattnet sjunkit undan var det dags för nästa drev. En skola som skulle spara genom att dra in på personalens kaffe och elevernas tvål. Detta var så klart ett lovligt byte för medierna men rapporteringen innehöll flera sakfel, sakfel som kommunen inte bemötte.

Skolchefen skickades visserligen fram för en katastrofal intervju i lokaltidningen och framförde tveksamhet till att ställa upp på intervjun eftersom media hela tiden vinklade saker fel.

Just detta att misstro medierna är en attityd som återfinns även i den högsta politiska ledningen som tagit bort rutinen att dagen efter kommunstyrelsens sammanträden kalla till pressträff. I stället ska nu en nyanställd kommunikatör berätta vad som bestämts.

Kommunens strategi verkar alltså vara att berätta så lite som möjligt, både för sina invånare och anställda. För när jag då och då träffar personer som jobbar i andra förvaltningar brukar jag visa en presentation med den där statistiken över Hörby som säger att Hörby är genomsnittligt.

Jag gör det för att förklara samhällsnyttan med projektet jag jobbar i men också för att jag tycker det är lite roligt. För medarbetarna blir nämligen alltid lika förvånade över att Hörby inte alls, i alla fall teoretiskt, är en kriskommun. Detta har de aldrig hört talas om, trots att de själva jobbar i kommunen.

Nya hyresgäster i en riven korvkiosk

Men har då inte Hörby några planer för framtiden? Det är ändå en liten fin kommun, centralorten är trevlig, det finns många små idylliska byar runt om, Hörby ligger på pendlingsavstånd till flera större städer, i ett av Sveriges största tillväxtområden och det går en europaväg genom kommunen. Så egentligen borde Hörby ha bättre förutsättningar än de flesta mindre kommuner. På kommunens hemsida försöker jag hitta en plan för hur Hörby ska utvecklas. Framför allt är jag nyfiken på om det finns några strategier för hur de två stora grusplanerna ska exploateras och om det finns några tankar på att köpa Televerkets gamla fastighet och göra något fint där.

Utöver en urvattnad framtidsstrategi hittar jag till slut en PDF som verkar handla om kommunens utveckling. Den är på över hundra sidor och så ogenomtränglig att den inte går att ta till sig. Så jag läser den inte. Och det är nog inte heller meningen att någon ska läsa den. Den framstår närmast som antiinformation.

I lokaltidningen läser jag i stället att det är klart med en ny hyresgäst i den stängda korvkiosken. Det låter spännande och kanske kan jag inom överskådlig framtid få en traditionell svensk korvkiosk-lunch igen. Men några dagar senare står det i tidningen att kiosken nu besiktigats av kommunens fastighetsbolag, som nyligen köpt byggnaden, och att den måste rivas.

De nya hyresgästerna får under tiden som den nya kiosken byggs husera i en för ändamålet utrustad container, som kommer kosta minst en miljon kronor. Och trots att det ska byggas en ny kiosk verkar ingen ha tänkt på att samtidigt piffa upp grusplanen intill. I alla fall berättar man inte det. Förmodligen ska den vara som innan, ett wasteland mitt i byn precis som den andra grusplanen, den framför skolan.

Några hundra meter från det gamla läroverket händer det däremot grejor, kommunen håller på att riva ett gammalt hus. Det är intill en charmig biograf och köptes av kommunen för att renoveras men huset visade sig, precis som korvkiosken, vara helt ruttet. Så det revs i stället och nu ska ett kulturhus uppföras på platsen. Det ska heta Victoria, efter Benedictsson. Det är bra att något i Hörby någon gång uppkallas efter Victoria Benedictssons riktiga namn i stället för efter hennes pseudonym. Den mycket yngre feministiska författaren Lina Wolff kommer också från Hörby så det är något med Hörby som skapar feminism. Det kanske kommunen skulle kunna utnyttja för en ännu bättre kommunslogan: Hörby, kommunen där feminismen frodas!

Men så kommer det nog inte bli.

Å andra sidan vore det helt i logiskt om Hörby plötsligen uppmärksammade en lokal författare som verkligen tyckte illa om byn — Victoria Benedictsson stack ju från Hörby så fort hon kunde!

Dags att ta ner skylten

Den kommunala vuxenutbildningen i Hörby är en fin och nytänkande verksamhet med engagerade och närvarande medarbetare. Jag är glad över att vara en del av den. För det mesta håller jag mina lektioner i Bollhuset. Det är en gammal idrottshall och ett före detta badhus som är ihopbyggt med läroverket. För att komma dit måste jag gå ut från huvudbyggnaden och över bakgården där gränsen mellan grusgång och gräs håller på att raderas ut. På andra sidan huset är entrén till badhuset kvar. På en skylt går det att läsa om badhusets öppettider och vad det kostar att ta sig ett bad. Öppettiderna är för säsongen 2005 — 2006.

I arton år har skylten suttit där men ingen har kommit på tanken att ta ner den. Skylten ger en perfekt bild av Hörby, att man inte går vidare, utvecklas eller ens tar några initiativ. Saker får helt enkelt bara vara som de alltid varit, förändringar genomförs bara om man är tvungen. Det är en grusplan här, en till där, en inaktuell skylt och återkommande dålig publicitet, för så har det alltid varit.

De flesta kommuner brukar arbeta för utveckla platsen, stärka invånarnas förankring och försöka göra de som bor där stolta över sin hemort. Hörby kommun verkar göra det motsatta, få invånarna att skämmas över sin kommun och låta historien om Hörby berättas av andra i stället för att själva ta initiativet.

Hörby styrs av två konservativa partier men de lokala politikerna verkar ha blandat ihop konservatismens vilja att bevara samhällets normer med ovilja till förändring. De verkar inte förstå att det är skillnad mellan att bevara något och att låta det förfalla.

Det är alltså hög tid att någon berättar för de som bor och inte bor i Hörby att Hörby inte alls är så dåligt som alla tror, Hörby är till och med lite bra, eller i alla fall inte sämre än många andra ställen. Och det oavsett vad kommunledningen försöker lura i folk.

The post Hörby och jag first appeared on Opulens.

KULTURPOLITIK. I skånska Höör hotas en gammal kvarn i robust trä och tegel av rivning. Byggnaden utgör ett synnerligen fint och talande exempel på äldre tiders bruksarkitektur. I Trelleborg har Axel Ebbes konsthall länge behandlats så styvmoderligt att den närmast dött svältdöden. Ständiga diskussioner om finansiering, öppettider…Samma med museet i Hörby, en traditionell vacker byggnad i tegel och puts som visar etnologiska utställningar om äldre vardagsliv bland annat.

Vad som förenar dessa tre kommuner är att SD har stort inflytande. Med förlov sagt utgör dessa exempel ingen provocerande samtidskonst utan ligger snarare i linje med det “gamla fina Sverige från förr” som SD säger sig vilja värna. Kort sagt lättsmält som lockar hemestrande.

Så blir det då tydligare att det inte är frågan om hur SD:s kulturpolitik ser ut utan snarare om de har en kulturpolitik överhuvudtaget.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kommunal kulturskymning à la SD first appeared on Opulens.