SAKPROSA. ”Det är ett särlingskap som träder fram i denna lilla vackra essäbok, en lätt förklädd minibiografi,” skriver Bo Bjelvehammar som läst ”Själen och musiken” av Horace Engdahl.

Horace Engdahl skriver om musik och poesi

Själen och musiken av Horace Engdahl
Albert Bonniers förlag

Horace Engdahl är en för det stora flertalet svenskar välkänd författare, litteraturforskare och kritiker. Han valdes 1997 in i Svenska Akademien, vars ständige sekreterare han var mellan åren 1999 och 2009. Vid det här laget har Engdahl gett ut ett tiotal böcker inom skilda genrer.

Horace Engdahls nya bok består av fyra essäer, tre om musik och en om poesi. Boken presenteras som ett slags självbiografi, även om de självbiografiska inslagen är sparsamma.

Horace Engdahl berättar om hur kompositörerna Chopin, Brahms och Wagner har format honom. Och förändrat hans liv på ett avgörande sätt. Musik har för honom skapat ett liv av organisk helhet. Allt har kommit till under en kort period av hans liv, från fjorton år och åtta år framåt. Omvälvningarnas tid.

Mötet med Chopin blir avgörande. Hans Leygraf arbetar med en av sina elever på Edsbergs slott. Stycket är Chopins vals opus 64 nummer 2.

Horace Engdal hör och ser det, blir betagen och börjar ivrigt öva, det blir bättre och bättre fast han blir ingen konsertpianist. Däremot blir musiken en viktig del i hans liv liksom konsten och litteraturen.

Det sker inga omvälvande musikaliska upplevelser efter 22 års ålder. Det förefaller märkligt samtidigt som Horace Engdahl bekänner att inget tankesystem eller någon konstnärlig inriktning är obekant för honom.

Det är ett särlingskap som träder fram i denna lilla vackra essäbok, en lätt förklädd minibiografi.

Om hur han med en briljant formuleringskonst är trogen sina ideal och sina värderingar över tid. Inte olikt den franske ordvirtuosen Stéphane Mallarmé en av de främsta företrädarna för symbolismen.

Det är lätt att förstå att Horace Engdahl känner sig hemma i och är bekväm med 1800–talet.

The post Horace Engdahl bjuder på briljant formuleringskonst first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Bo Bjelvehammar har läst Horace Engdahls aktuella essäbok ”Ugglor i mossen” om idiom och konstaterar att den är stilsäkert skriven samt rik på infall och idéer.

Ugglor i mossen
Tankar om idiom
av Horace Engdahl
Norstedts

Vi tar ibland till alldeles särskilda språkuttryck, som inte sällan stelnat i sin form. Vi väljer att säga ”ana ugglor i mossen” i stället för att säga ”ana oråd” eller att misstänka att det finns en dold fara. Just detta specifika uttryck bygger på en språklig missuppfattning och förvanskning som skett över tid. Hur som helst är den språkvetenskapliga termen för sådana uttryck idiom.

Horace Engdahl har valt ut några av sina favoritidiom i en bok som heter just ”Ugglor i mossen”.

Han dissekerar dessa idiomatiska uttrycks natur och plats i språksystemet. Det gör han med en uppenbar glädje och en säker språkkänsla. Till detta kommer en framställning som är rik på infall och idéer.

Det är en lista på passande idiom – med uppgifter om ursprung, historia och betydelse. Varje idiomatiskt uttryck blir föremål för en språkhistorisk utredning. SAOB, Svenska Akademiens ordbok, har varit en ovärderlig hjälp i arbetet.

Några av de språkliga uttrycken har använts i hundratals år medan andra är helt färska. Många har över tiden bytt användningsområde och genomgått metamorfoser.

Vissa är välkända men andra tar jag del av för första gången, som detta ”att hålla hunden” – att hålla god min, att överse med en annan människas brister.

Så tillbaka till idiomet ”att ana ugglor i mossen” – det har funnits ända sedan 1600–talet och hade ursprungligen en annan lydelse – ”der er ulve i mosen”. Ordet ulv, varg, blev i svensk tappning förvrängt till en uggla.  

Det är en språklig vandring med en avspänd konversatör, en språkflanör, som avrundar sin bok med två tack, ett till SAOB och ett till Ingvar Oldsberg, som här benämns programledarsnille.

The post Horace Engdahl skriver stilsäkert om idiom first appeared on Opulens.

HORACE. På SVT Play visas just nu en dokumentärfilm med titeln ”Horace går ‒ en vandring genom livet och krisen”. Stellan Lindqvist har sett den. Här följer hans reflektioner.

”Mannen på den sjuttonde stolen”

Han går inte, han vandrar. Vandrar gör man när man vill tränga in i något. Ett landskap, en känsla. Det är inte första gången han vandrar, det ser man på hans fötter, kängorna är väl använda.

På ryggen en ryggsäck, gången är spänstig. Han vandrar i ett gammalt landskap på en gammal väg. Murarna utmed den gamla vägen är övervuxna av murgröna, kanske också annat.

I ryggsäcken finns inte det vi tror, inte smörgåspaketet, inte termosen. Denna vandring är av ett annat slag. Det är mannen på den sjuttonde stolen som vandrar. Det är en vandring i offentligheten.

Kanske finns i ryggsäcken hans anteckningsbok, den där han skriver ner sina maximer. Kanske finns där Turgenjevs ”En jägares dagbok”, kanske något av Petrarca.

Kameran följer hans rygg, följer stegen. När landskapet vid ett krön öppnar sig, ser vi, långt i fjärran, en by på en av de många kullarna. En mycket gammal by är det, vi ser siluetter av tornhus. Detta landskap är en plats att dö på, som Rom, den eviga staden, säger han. Samtiden finns inte här, säger han och ler. Hans leende är inte riktat mot intervjuaren eller kamerateamet som vi kan tro. Det är insiktens leende, den utvaldes, den som inte ville utväljas men ändå blev utvald.

Man ställer frågor och mannen på den sjuttonde stolen svarar. Världen är som den är, säger han, intressant men likgiltig. Ibland är man hatad, ibland är man älskad. Människor leker sina roller, larmar och gör sig till.

Insikter av dessa slag är förstås tunga, därför är också hans ögonlock tunga, skärmar av det som måste skärmas av.

Samtidigt, i leendet och i glittret i hans ögon, finns en sorts lätthet som kan tyckas förunderlig. En väg ut? Frikopplandet från samtiden skapar en sorts frihet, tycks leendet och glittret säga, lämnar revor i nätet, revor där han kan leva, revor utom räckhåll för samhällets förkvävande normer, dess hyckleri och principer. Revor för den som har förmågan och möjligheten att leva det goda livet. Skål!

Ovan allt detta finns dock ett ‒ hans enda stolthet, adelsmärket: vänskapen (i detta fall med en viss herr A, också han en kännare av det goda livet). För denna vänskap skall han ljuga, baktala och slunga hämndens spjut.

Mannen på den sjuttonde stolen är en ensam man.

The post Horace ‒ ”Mannen på den sjuttonde stolen” first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. ”Det finns en öppenhet och en ärlighet i Stig Larssons skrivande, något som känns lika friskt som vårens första grönska,” skriver Bo Bjelvehammar som läst den aktuella essäsamlingen ”Högt och lågt”. En bok rik på idéer och uppslag med nya infallsvinklar.

Högt och lågt av Stig Larsson
Essäer
Albert Bonniers förlag

Under långa perioder är det förhållandevis tyst kring Stig Larsson, men så kan han plötsligt åter vara i rampljuset och göra mer eller mindre spektakulära och kontroversiella uttalanden.  

Han rör sig med lätthet mellan olika kulturella genrer som film, teater och litteratur. Och när han nu närmar sig 70-årsåldern är det uppenbart att han fortfarande hör till de tongivande i svenskt kulturliv.

Anledningarna till hans frånvaro kan skifta från sjukdom till en taktisk frånvaro för att rida ut en storm eller att han bestämt sig för att sluta att skriva såväl romaner som poesi.

Och så har det inträffat svåra saker i hans liv – han har blivit lurad på pengar, han har förlorat sin älskade katt Cecil eller så blir han som nu, i en stor och omskriven radiointervju i samband med den nya boken, anklagad för pedofili.

Detta är nu en gles essäsamling på etthundra sidor, som uppenbart kommit till under en lång tid. Som vanligt ventilerar han tankar om de mest skilda ting, fritt och associationsrikt. Flera essäer handlar om den svenska deckaren, och han ger även en lista över de tio bästa svenska deckarna genom tiderna. På första plats finns Stieg Larsson. Och så prisas nummer fyra på listan, Jan Guillou.

Stig Larsson delar också med sig av sina tankar om metoo, en rörelse, som han är kritisk till. Han höll sig under denna period i bakgrunden, för att undvika att själv bli uthängd. I sammanhanget prövas hans vänner Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault. Stig Larsson är under hela processen trogen en av sina bästa vänner, Horace Engdahl.

Det är en bok rik på idéer och uppslag med nya infallsvinklar. Särskilt uppskattar jag som läsare, det gränsöverskridande tankesättet, att söka nya förklaringar och ge nya belysningar när det gäller konstriktningar och rörelser inom filmkonsten.

Det finns en öppenhet och en ärlighet i Stig Larssons skrivande, som känns lika friskt som vårens första grönska.

Stig Larsson är ödmjuk inför sitt eget skrivande. Han ser det som ett privilegium. Detta att skriva innebär för honom att ge andra människor gåvor och att låta dem få följa med till det innersta och i det skrivna möta en annan människa.

The post Stig Larssons nya bok är rik på idéer och uppslag first appeared on Opulens.

BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. ESSÄER OCH AFORISMER

Op. 101 av Horace Engdahl
Recension av Tommy Gunnarsson
Albert Bonniers Förlag

Många har fördomar om Horace Engdahl, det går inte att sticka under stolen med. En av de mest seglivade är att han skulle vara snobbig. En myt som Engdahl nog aldrig kan tvätta bort i allmänhetens ögon. En så banal fördom om snobbighet slår dock lätt tillbaka på en själv, speciellt om man lägger den på en person som Engdahl som har fog för sitt kvalitetsmätande. Förutom det essäistiska bjuder Engdahl i Op. 101 som vanligt på sköna och tankeväckande aforismer. Inte sällan är de också djupt melankoliska.

Om det är något Engdahl är så är det pedagogiskt välformulerad. “Läs hans essä- och aforismsamlingar så kanske du fattar vad jag menar”, skriver Tommy Gunnarsson, och syftar inte minst på hans senaste alster, Op. 101, som precis som hans övriga böcker låter en följa med på ett bildningshöjande och tankeväckande flanerande genom såväl kulturhistorien som samtiden.

2. LYRIK

Sakrament av Johan Lindblom
Recension av Erik Bovin
it-lit

Det går, lite förenklat, urskilja två riktningar i den svenska samtidspoesin. En politisk diktning skriven av unga – och inte så unga men mycket arga – poeter, och en experimentell diktning skriven av de som gör sitt för att utmana gränserna för vad som kan räknas som poesi. Undantag finns. Men det är onekligen dessa två riktningar som röner mest uppmärksamhet. Erik Bovin har inte svårt att finna utmärkta exempel i båda lägren, men längtar dock ibland efter poeter som skriver lyrik med stort L. Johan Lindblom är en av dem. Därför gläder det mig att Lindblom nu återkommer till poesin, efter ett längre uppehåll, med Sakrament (2021).

I diktsamlingens första och längsta svit ”Mytologier” framträder ett på en gång förhistoriskt och mytologiskt landskap. Sviten är dock ojämn och hade gott kunnat strykas ned. Ibland är Lindblom onödigt kryptisk, i vissa fall raka motsatsen – övertydlig – och här finns dessvärre en del truismer.

Trots detta är Sakrament ytterst läsvärd. Mycket tack vare dess avslutande två sviter där Lindblom lossar på slipsknuten och låter orden strömma friare.

3. PROSA

Det tredje ljuset och Små ting som dessa av Claire Keegan
Recension av Camilla Carnmo
Wahlström & Widstrand

Det tredje ljuset kom redan 2009 och ges nu ut i samma band som den nyskrivna Små ting som dessa. Det är två kortromaner i en bok. Eller om det är långa noveller. Litteratur som känns och berör är det otvivelaktigt. Clarie Keegan är en irländsk författare som är en ny bekantskap för Opulens recensent Camilla Carnmo – och hon är tacksam för att ha fått upptäcka hennes rika varma prosa.

Claire Keegans noveller är mycket konkret bundna till faktiska verkligheter. Rätt karga sådana. Fattigdom, övergivenhet. Hårt arbete. En tydlig vardag med praktiska göromål och fysiska ting. Utan stora åthävor skriver Keegan något som skimrar och blänker, som innehåller djupaste mörker och klaraste ljus.

Gastkramande och hyperkänsligt. Oerhört skickligt. Claire Keegan är ännu en påminnelse om att stor litteratur inte behöver vidlyftiga format.

The post Boktips: Från sköna aforismer till hyperkänsliga noveller first appeared on Opulens.

PROSA. Om det är något Horace Engdahl är så är det pedagogiskt välformulerad, anser Tommy Gunnarsson som läst Op. 101 med stor behållning.

Op. 101 av Horace Engdahl
Bokförlag: Albert Bonniers Förlag

För er som inte vet, Horace Engdahl har blivit göteborgare. Jo, det är sant. Nej, det där fördomsfulla menade jag inte riktigt, jag var mer ironisk. Eller ja, lite både fördomsfull och ironisk på samma gång.

Många har fördomar om Engdahl, det går inte att sticka under stolen med. En av de mest seglivade är att han skulle vara snobbig. En myt som Engdahl nog aldrig kan tvätta bort i allmänhetens ögon. En så banal fördom om snobbighet slår dock lätt tillbaka på en själv, speciellt om man lägger den på en person som Engdahl som har fog för sitt kvalitetsmätande.

Om det är något Engdahl är så är det pedagogiskt välformulerad. Vad menar jag med det? Läs hans essä- och aforismsamlingar så kanske du fattar vad jag menar. Läs inte minst då gärna hans senaste, Op. 101, som precis som hans övriga böcker låter en följa med på ett bildningshöjande och tankeväckande flanerande genom såväl kulturhistorien som samtiden.

Eller flanerande. Känns mer som en utblick i fågelperspektiv den här gången. Ifrån sin balkong i Vasastaden blickar Engdahl ut över sin nya hemstad och samtiden och inåt till de egna minnena och erfarenheterna. Men mest blickar han ut. Op. 101 är långt ifrån någon världsfrånvänd text, tvärtom. Även om Op. 101 så klart är skriven av en sträng men samtidigt påfallande rättvis betraktare av tidsandan snarare än en deltagare.

Förutom det essäistiska bjuder Engdahl i Op. 101 som vanligt på sköna och tankeväckande aforismer. Inte sällan är de också djupt melankoliska. Smaka bara på dessa rader: ”När en familj rivs sönder genom skilsmässa är det som när en nation utplånas från kartan. Flaggan blåser aldrig mera, nationalsången glöms.”  Jag grät när jag läste det.

En del aforismer är dock mindre lyckade. Som den här: ”Att kunna avbryta sin väntan när man vill är det enda säkra beviset på att man inte har råkat illa ut.”  Vad? Med tanke på hur omdömesgilla eller av andra förda bakom ljuset vi människor ofta kan vara gällande vår egen situation så skulle jag säga att det där knappast var väl genomtänkta rader. Men även de mindre lyckade aforismerna känns som en del av den kreativa lekfullhet som Op. 101 bjuder in en till.

För den som inte är bevandrad i klassisk musik: bokens titel är också namnet på den sönderrivande vackra och ytterst svårspelade sonat i A-dur av Beethoven som Engdahl, både som lyssnare och pianist själv, i sin sista essä förklarar sitt livslånga förhållande till. I denna avslutande essä gör Engdahl verkligen skäl för sitt epitet som underjordisk intellektuell, och som läsare känns det som att sitta som en fluga på väggen i en bildad herres man cave.

Läs Op. 101 och, för att litegrann parafrasera Engdahls egna avslutande ord ur boken, kom av dig!

The post Sträng men rättvis betraktare av tidsandan first appeared on Opulens.

FÖREGÅNGARE. Per Wästberg skriver roande och intressant med klarhet, men han stänger dörren till ödesåret 2018, konstaterar Bo Bjelvehammar, som läst “Utsikt från stol 12”. I boken porträtteras bland andra Wästbergs föregångare i akademien.

Utsikt från stol 12 av Per Wästberg
Svenska Akademien/Norstedts

Per Wästberg har innehaft stol tolv i Svenska Akademien sedan 1997. Nu lyfter han i boken “Utsikt från stol 12” fram sina tolv föregångare sedan 1786. En del är både berömda och kända, som forskningsresanden Adolf Erik Nordenskiöld, andra är helt okända som Eric Blom och Anders Anderson. Andra framstår som direkt träaktiga.

Per Wästberg har ägnat alla ett ihärdigt forskningsarbete. Det ges en historisk kavalkad, som blottlägger akademiens historia som institution och gemenskap, som är skapad av ett antal människor under åren. De flesta på stol tolv är vetenskapsmän, jurister och ämbetsmän. Några är flitiga och arbetsvilliga, andra är mera upptagna av annat. Särskilt av sina egna liv, av att bevara sina positioner och av att värna och underhålla intriger. Intrigmakeri är en vanlig gren inom församlingen.

Den först innehavaren av stol tolv, Elis Schröderheim (ledamot 1786-1795) är en medelgod ämbetsman med kungens öra. Han tycker om mat och fester, men är inte liks road av arbete. Därtill är han en god retoriker och talskrivare, en stor skämtare och skuldsatt över alla skorstenar. En kul prick med ett eget sinne för snille och smak.

En gigant är Bernhard von Beskow (1828-1868) som under trettiofyra år var akademiens ständige sekreterare. Han hade många goda idéer och genomförde en modernisering av församlingens arbete. Därtill hade han en ovanligt stor arbetsförmåga och ett sinne för diplomati. Därav följde att han var bra på hålla samman gruppen. Det finns alltför många exempel på motsatsen, personer som kommit att ägna sig åt intrigmakeri och sönderfrätande arbete. Många har en särdeles utvecklad begåvning – att märkvärdiggöra sig själva och att högtidlighålla det egna jaget.

Per Wästberg ägnar en ansenlig mängd sidor åt att skapa porträtt av samtida personer i akademien, personer, som han arbetat flitigt tillsammans med och kommit nära. Det är bilder av både närhet och värme, jag fäster mig särskilt vid texterna om den intellektuelle giganten Ulf Linde och den lärde och lynnige Göran Malmqvist. Det kan noteras att Per Wästberg inte tycker om vissa. Lars Gyllensten ser han som elak och Sara Danius nämns bara i förbifarten.

Det finns två idolbilder: en av Horace Engdahl och en av Kristina Lugn. Särskilt Kristina Lugn har varit en så gott som daglig samtalspartner, de har båda tyckt om att prata och har trivts med varandra på ett särskilt sätt.

När det gäller Torgny Lindgren är Per Wästberg mest fundersam och hyser föga beundran för hans ovilja att underkasta sig akademiens disciplin. Det finns två närgångna och kärleksfulla porträtt av författarna Bo Bergman och Werner Aspenström. Likaså visar Per Wästberg sin stora passion för läsandet och biblioteken.

Per Wästberg skriver roande och intressant med klarhet, men han stänger dörren till ödesåret 2018.

The post Roande och intressant om Svenska Akademien first appeared on Opulens.

ESSÄBOK. Det tydliga i denna nya bok, som med lite generositet kan kallas en kortessäbok, är att det inte är en vilsam läsning eftersom orden kränger, tankar vrids och vänds, skriver Bo Bjelvehammar som läst De Obekymrade av Horace Engdahl.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De obekymrade Horace Engdahl
Albert Bonniers förlag

På omslaget till den tunna boken De obekymrade av Horace Engdahl finns en beskuren målning av Andrea Mantegna, från runt 1470, allt handlar om den kristne soldaten (i kejsare Diocletianus armé) och martyren Sankt Sebastian. Sebastian överlevde pilarna som sköts mot hans kropp (han vårdades ömt av Irene, änka efter martyren Castulus) men Sebastian överlevde inte kejsarens order om stening.

Sebastian förefaller oberörd av de många pilarna, lugn och rent av obekymrad. Horace Engdal verkar inte märkbart tagen av den långa oron inom Svenska Akademien, där han själv varit en av förgrundsfigurerna. Det har krävts flera offer, men själv står han fortfarande upprätt vid sin stol nummer 17 i församlingen.

Det finns sjok, som påminner om försvarstal, där han både förlöjligar, provocerar och förminskar. Det handlar inte om personer, utan om fenomen och företeelser, som tidningsvärldens drev. Eller hur den nuvarande intellektuella eliten blottar sina tillkortakommanden. När han ska klä sina egna ord, tar han till drömgestalter som Mahuro, ett namn, som han hör i drömmen, just före uppvaknandet. I en annan text låter han sin vän Stig Larsson komma till tals. De båda var medlemmar i redaktionen för den ansedda tidskriften Kris.

En betydande rymd ger han begreppen manligt och kvinnligt, med vidhängande begrepp som dominans, känslighet och otydlighet. Det är inga under av modernitet och inte heller mirakel av vidsynthet. Horace Engdahl är medveten om sina åsikter och de konsekvenser som de har fått, men han betraktar reaktionerna med en viss förströddhet.

Det tydliga i denna nya bok, som med lite generositet kan kallas en kortessäbok, är att det inte är en vilsam läsning eftersom orden kränger, tankar vrids och vänds. Jag jämför nu med böckerna Den sista grisen och Cigaretten efteråt, där fanns det i texten en ljus elegans och ibland en bländande briljans. Något sådant finns inte här. Det strös lite osorterat flagor och skärvor, utan argumentation och utan att driva resonemang eller teser. Nu tillåter inte formen detta i överkant eftersom det i huvudsak rör sig om kortare texter och aforismer.

Horace Engdahl verkar känna detta själv när han försvarar detta att vara öppen och reagera med direkta tillslag:

Sanningen finns i det förhastade.
Sedan ångrar vi oss
och ändrar på bilden,
så att den blir skev, som de andras.

The post Orden kränger, tankar vrids och vänds first appeared on Opulens.

LÄSVÄRD BOK. Guldåldern av Carl-Johan Malmberg är en samling reflexioner och anteckningar av varierande längd. Ivo Holmqvist har läst den med stor behållning. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Guldåldern av Carl-Johan Malmberg. 
Wahlström & Widstrand.

Carl-Johan Malmberg som är en av våra skickligaste och mest läsvärda essäister syns ofta på Svenska Dagbladets kultursida. Hans artikelsamlingar Sällskap, Sår och M hör till sådant jag gärna återvänder till, liksom hans skarpsinniga studier om Gustaf Mahler, William Blake och nu senast William Butler Yeats, en överdådig bok. Guldåldern som utkommit på Wahlström & Widstrand är en samling reflexioner och anteckningar av varierande längd, från en enstaka rad till ett par sidor. De sträcker sig i tid över drygt ett år, fram till begynnande kontroverser i Svenska Akademien mot slutet av 2017.

Boken har hämtat sin titel från Buñuels klassiska film L´age d´or (Malmberg har ett förflutet som filmforskare och filmföreläsare) men Guldåldern kan nog också tydas som en ironisk grimas inför annalkande ålderdom, kroppsliga krämpor, och en lång rad vänner som hinner dö innan året är till ända. Järnålder skulle kanske passat bättre eftersom noteringarna inleds i trötthetens och uppgivelsens tecken, inte olikt Gyllenstens begrepp acedia: ”Fast aldrig har någon bok jag velat skriva verkat omöjligare än denna” skriver Malmberg den 8 oktober 2016.

Acedia är alltså ”ett tillstånd av djup leda, tanklig trötthet och likgiltighet, närmast apati” (enligt definitionen på Wikipedia — tanklig är ett bra adjektiv). Om det trötthetstillståndet skrev Lars Gyllensten för nu länge sedan ett par intressanta artiklar i Dagens Nyheter, senare omtryckta i en av hans många böcker. Men det hindrade honom förstås inte från att vara fortsatt lika produktiv som alltid. (Hur flitig han var ser man lättast i Thure Stenströms mycket gedigna studie Den glömde Gyllensten vars titel dessbättre inte är helt sann.)

Och tre dagar senare skriver så Carl-Johan Malmberg: ”Men en stor, stor trötthet har gripit tag i mig, livskraften ebbar alltmer ut ur mig. Modlösheten tar överhanden.” Men Malmberg framhärdar, och läsaren lockas med av hans snabbt nedkastade infall lika väl som av hans associationsrika utläggningar om liv och läsning (för att låna en boktitel från Bo Bergman), och om böcker och vandringar (med en från Vilhelm Ekelund, fast här är det mera tillgängligt) som försiggår framför allt i Stockholm. Av Paris och Rom, London och New York, de fyra världsstäder där han känner sig hemma, märks inte mycket. Namns nämns, oftast med bara en lätt genomskådad initial för efternamnet.

Mycket handlar om föräldrarna som ses i vackert ljus, milt kring fadern, mera motsägelsefullt kring modern, men bilden av familjen kompliceras av ett avslöjande brev om morfar som aldrig blev avsänt. I andra stycken är han kanske lite väl närgången. Om jag hade varit hans förlagsredaktör hade jag nog rått honom att stryka notiserna om en vänskap i det förflutna som gått över till något annat i nutiden, med namnet utsatt och konstaterandet att den det handlar om fortfarande är i livet. Det är intressant fast det snuddar vid det äreröriga.

Mot slutet tar han upp sin tidiga medverkan i tidskriften Kris (Horace Engdahl finns förstås med) och sitt enstaka framträdande på källarlokalen Forum där han talade om en av Nabokovs romaner. Hans milda kritik av ett förord som kulturprofilens hustru skrivit väckte vrede: till den källaren blev han inte inbjuden fler gånger. Vidare listas andra memoarförfattare, ett par av dem betydligt mångordigare än han själv (Knausgård och Norén). Och han skriver medryckande om konst (Van Gogh) och musik (Mahler och Saint-Saëns), och Kathleen Ferriers undersköna sång.

Där är det lätt att dela hans entusiasm. Jag är mera kallsinnig när han kommer in på viner som han tydligen vet mycket om, och jag är kanske inte riktigt så imponerad som jag borde när han med förbundna ögon kan identifiera en Château Léoville-Poyferré 1982. Det är betydligt intressantare när han över en lunch på Sturehof diskuterar bildning med förläggaren Per Gedin som ”tar som exempel på obildning att ingen längre vet vem Stefan George var.” Nå, det är en sanning med modifikation, den som läst Ingvar Holms del av Bonniers allmänna litteraturhistoria vet en hel del om denne tyske skönande och hans krets (och man minns bilden på den vitlockige diktarfursten med den bestämda hakan, på omslaget till Sven Stolpes Stefan George och andra studier).

Det skulle vara intressant att veta om de båda lunchätarnas bildning sträcker sig så långt att de också känner till hans främste epigon Karl Wolfskehl och var han slutade sina dagar…

Hursomhelst, Carl-Johan Malmberg som tidigare funderat på skillnaden mellan viktigt och väsentligt replikerar klokt och självklart: ”Jag invänder att vet man inte varför poesi är viktig — och är beredd att försvara poesin som mänskligt uttryck — är det oviktigt om man vet vem Stefan George var. Med andra ord: bildning måste ha ett djup, detta djup handlar om förmågan att välja vad som är väsentligt i förhållande till vad som bara är viktigt och sådana val sker utifrån värden. Och värden har med personlig hängivenhet att göra.”

The post Associationsrika anteckningar och reflexioner first appeared on Opulens.

KRIS. “Det blir allt svårare för vettiga, balanserade röster att höras; medierna förstår nämligen inte längre deras funktion”, skriver Lisa Bjurwald, som menar att Horace Engdahls kölhalning och stormen kring Jonatan Unges pedofilskämt är exempel på ett medieklimat ur balans.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Vad händer med journalistiken när medierna slutar ifrågasätta och bara refererar? När den oberoende granskningen förvandlas till ett aggregat i mängden? Vi är inte där än, men tendenserna är oroande. Och allt färre enskilda journalister verkar vara medvetna om det, eller ha något intresse av att gå emot trenden. Låt oss ta skandalen kring Svenska Akademien som exempel (men 2019 lovar åtminstone jag att försöka skriva så lite som möjligt om denna havererade institution, som dessutom snor spaltutrymme från andra kulturutövare och -händelser).

Det är i princip bara Aftonbladets Åsa Linderborg som vågar ifrågasätta den dagligen upprepade “sanningen”, att fruktansvärda repressalier väntar den som vågar yppa något ofördelaktigt om Akademien och dess mäktiga män. Repressalier? Really? Linderborg själv ser ut att sitta säkert på sin kulturchefstron. Sara Danius har blivit något slags superstjärna i den nya pöbelfeminismen.  Faktiskt är det väl Horace Engdahl som fulklipps i intervjuer och kölhalas av kvinnliga tyckare, från norr till söder, för att han försvarar en vän samt uttrycker impopulära och udda (men knappast olagliga eller ens särskilt stötande) åsikter.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ytterligare ett exempel på medietrenden där journalister förvandlas till klickaggregat: pedofilskämt. Komiker som Jonatan Unge drar ett skämt om exempelvis bilder på barnövergrepp — man kan tänka sig dussintalet amerikanska mainstreamkomiker uttrycka det så mycket grövre — och några privatpersoner misstycker i sociala medier. Vips är kvällspressen där och blåser upp det till en story, där svenska folket påstås rasa. ”Det första jag hörde om någon kritik var när din kollega ringde”, påpekar Unge i Aftonbladet Morgon. Reportern verkar inte höra utan mal bara vidare på programmets förutbestämda vinkel. Det är ganska obehagligt att se, och de sekunderna fångar allt som är fel med samhällsdebatten just nu.

Det blir allt svårare för vettiga, balanserade röster att höras; medierna förstår nämligen inte längre deras funktion. Svart eller vitt men absolut ingen gråskala — så lyder de inofficiella direktiven. Men när debatten förlorar sina nyanser, förlorar den också sin mening. Icke-frågor, fördummande frågor och rent fiktiva frågor, som antydningar om att en viss komiker är pedofil för att han skämtat om pedofiler, tar över det offentliga samtalet. Skeva, ibland helt upp-och-ned-vända bilder av samhället — det är livsfarligt att kritisera mäktiga män i Sverige! — förvandlas till sanningar.

Intressanta röster tystnar för att de inte orkar simma motströms längre. För att använda en annan metafor: Det finns en gräns för hur många gånger man orkar dyka upp till debatter med en genomarbetad bunt texter, bara för att bli slagen i huvudet med ett plakat. Fler mediearbetare borde känna frustration över den tid vi spiller på denna idioti — och oro inför att bidra till att skapa ett samhälle, som det till slut blir olidligt för den självständigt tänkande människan att leva i.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post När journalister slutar tänka first appeared on Opulens.

AKADEMIBRÅKET. Den danska litteraturprofessorn Marianne Stidsen menar att de krav som riktats mot Horace Engdahl är på gränsen till totalitära. Gustaf Johansson tycker att hon borde veta bättre.

I en text i Expressen i går om avgångskraven mot Horace Engdahl varnar den danska litteraturprofessorn Marianne Stidsen för att sådana krav vetter mot det totalitära. Om det någonsin har varit läge att dra i nödbromsen i akademidebatten så är det nu.

För det första: att kalla idén att Engdahl borde lämna Svenska Akademien för en totalitarismens förelöpare är både okunnigt och omoraliskt. Uppfattningen att han bör göra så kan vara mycket: oinformerad, välgrundad, en positionering, ett uttryck för lojalitet, fiendskap eller hämndlystnad – allt beroende på vem som yttrar den. Totalitär är den däremot inte. Det ordet är alltför viktigt, alltför fyllt av mänsklighet som går under, för att det ska gå att bruka det med sådan sorglös lättvindighet. Stidsen borde veta bättre.

Problemet är inte bara smaklösheten. Det är också, för det andra, den totala frånvaron av proportioner. Engdahls vara eller icke-vara som akademiledamot kopplas samman med demokratins fortbestånd i Sverige, som vore hans bak på stol nummer 17 ett bålverk mot barbariet. Man förstår på ett sätt vad Stidsen är ute efter: i tider när alla springer åt samma håll finns ett självklart värde i att stå emot likriktningen och avstå från det berusande flockadrenalinet. Det fungerar emellertid bara om man inte omedelbart, yr av en annan tillhörighet, rusar åt det motsatta hållet. Det gör dock Stidsen, och därför uteblir poängen.

Texten är för den skull inte utan poänger. Den tjänar framför allt som en tydlig illustration av hur offentligheten, liksom Akademien, nått vägs ände i den här frågan. Allt har sagts. Positionerna är utmejslade och befästa. Nu är det upp till de inblandade att ta itu med jobbet. Vi andra, som saknar tillräcklig insyn för att på allvar kunna bilda oss en kvalificerad uppfattning, gör bäst i att fortsätta med vårt. Kanske löser ledamöterna saken, kanske inte. Vi får vänta och se.

Vore det sorgligt om Akademien i dess nuvarande form gick under? Visst. Vore det en oöverstiglig förlust? Förmodligen inte. Litteraturen klarar sig ändå, och det gör också språket. Det har de alltid gjort. Också då de prövats av den verkliga totalitarismen, den som byggt fångläger och grävt skjutgropar snarare än debatterat akademiledamöter.

The post Horace inget bålverk mot barbariet first appeared on Opulens.

AKADEMISTRID. Det hade varit bättre att lägga locket på än att föra öppen strid, menar Ivo Holmqvist apropå de senaste turerna kring Svenska Akademien.

I dessa uppjagade dagar kan det vara på sin plats att påminna om ett drygt hundraårigt replikskifte från vårt västra grannland. Under de febrigt hektiska dagar som föregick upplösningen av unionen mellan Norge och Sverige 1905 lät stornorsken Björnstjerne Björnson sin stämma dåna i en braskande uppmaning om nationell enighet: ”Nu gäller det att hålla samman!” Statsministern, vars fullständiga namn var ståtligt, Peter Christian Hersleb Kjerschow Michelsen, replikerade genast, nyktrare och mera realpolitiskt: ”Nu gäller det att hålla käft!”

Det hade måhända varit klokt om de aderton (som sedan länge inte är så många) följt Michelsens råd, lagt locket på, stängt dörren och låtit sina inre motsättningar förbli interna. I alla fall hade det varit snyggare än den öppna strid som nu förs i huvudstadens olika dags-och kvällstidningar. Jag råkar följa debatten på ett halvt jordklots avstånd och har därmed lätt att betrakta spelet på distans, men har samtidigt svårt att sammanfatta striderna (eller spektaklet) för mina utländska vänner, vars kännedom om Svenska Akademien begränsar sig till dess insats som utdelare av Nobels litteraturpris, särskilt det till Bob Dylan.

Det vare mig fjärran att puckla på den ena eller andra av kombattanterna, och jag är tacksam för det pris akademin en gång gav mig för mina insatser för att sprida kunskap om svensk kultur utomlands. Men nog ser det illa ut att en tidigare ständig sekreterare dömer ut en av sina efterträdare på posten som den sämsta församlingen haft sedan instiftandet 1786. ”Tand för tunga” är en bra och efterföljansvärd devis. Man kan säkert utgå från att han är inläst på akademins annaler och att han känner till Per Rydéns magistrala bok om Carl David af Wirsén, en man som fick utstå mycket spott och spe under sin tid som akademiens ständige sekreterare och långt därefter.

Men det glöms gärna bort att den mångspråkige af Wirsén samtidigt var sin tids kanske mest välorienterade och påläste vad gäller litteraturen bortom den egna ankdammen. Nå, hur som helst, när allt kommer omkring och hvorom alting er, som en dansk skulle säga: jag avslutar med ett par eftertänksamma versrader av en annan akademiledamot i det förgångna, som inte heller han var obekant med polemik, Verner von Heidenstam:

Hur lätt bli människornas kinder heta
De döma snabba, fast de litet veta

The post Nu gäller det att hålla käft first appeared on Opulens.