TEATER. Domen är hård mot de “hjältar” som återvänder, vare sig det handlar om Odysseus på Ithaka eller ryssarna i Ukraina, skriver Lena S Karlsson som har sett Penelope på Teater Galeasen.

Penelope av Py Huss-Wallin och Nils Granberg efter Homeros Odysséen
Regi: Py Huss-Wallin.
Teater Galeasen, Stockholm

Odysséen har allt sedan sin tillkomst varit en ständig inspirationskälla för tragöder, författare, dramatiker, filmregissörer och bildkonstnärer. Verket skrevs ungefär 700 f.Kr och omfattar omkring 12 000 verser på daktylisk hexameter. Verket handlar om de irrfärder som Odysseus tvangs att göra på vägen från krigets Troja till ön Ithaka där hans hustru befanns sig tillsammans med sonen Telemakos.

Här härskar Penelope över ett hov där de 108 friarna och 12 slavinnor rör sig hemvant. Efter ryktet att  Odysseus dödats under kriget, är palatset belägrat av friare som vill äkta den åtråvärda “änkan” och överöser henne med sin mer eller mindre smickrande uppvaktning. Det finns ett aber.  Penelope är övertygad om Odysseus lever och dragit ut på beslutet att gifta om sig genom att varje dag riva upp den väv som sysselsätter henne, det är den gamle Laertes svepning. När väven är klar ska hon gifta sig med någon av friarna, så är det beslutat.

Penelope är ett beställningsverk av Py Huss-Wallin och Nils Granberg för Teater Galeasen. I denna version har man valt dramats kulmen i 23 sånger när en av våldet traumatiserad, skitig och trasig Odysseus, märkt av kriget återvänder till Ithaka och sin trogna hustru Penelope, magnifikt tolkad av Annika Hallin som i Staffan Göthes suggestive Odysseus får en värdig motspelare.

I fonden finns ett par stora ögon som iakttar allt.  Liksom Penelope försöker göra, när hon med olika infall och list dribblar bort och manipulerar friarna. Scenrummet är enkelt och antikiserande element finns som ger tidsfärg, annars är det draperingar och ljussättningen som ger effekt liksom Jenny Wilsons effektiva musik och Ossi Niskalas kongeniala koreografi.

Penelope är en kvinna som gör allt för behålla någon slags värdighet i det kaos som omger henne. Vid hennes sida står slavinnan Melantho sexuellt utnyttjad av friarna – hon är gravid med en livsfrukt som hon inte önskar, utsatt för samma våld som hennes härskarinna och som slav dubbelt förtryckt av det patriarkala systemet. Hovet är dekadent, fester avlöser varandra, friarna vräker i sig läckerheter och vin, det är grisigt och kladdigt, utan all konungslig stil. Alltigenom hela dramat pågår en maktkamp och övergrepp, som genomsyrar såväl friarnas uppvaktning och Penelopes skickliga motdrag.

Zardasht Rad, Nils Granberg, Patrik Kumpulainen spelar de alltmer fräcka friarna, som vill göra Telemakos till en av dem. Dramat intensifieras när en nästan oigenkännlig Odysseus gör entré förklädd i lump och trasor som en tiggare, mästerligt tolkad av Staffan Göthe.

När Odysseus inkognito avslöjas av Penelope och makarna möts på nytt flammar den gamla passionen upp. Men mötet är infekterat, friarna och de tolv tjänarinnorna måste dödas utanför palatsets portar. De bränns och röken med stank av bränt kött stiger mot skyn. Odysseus har omvandlats till en brutal mördare efter det trojanska kriget och Penelope följer än en gång sin make, men försöker hålla sonen Telemakos utanför.

I dessa dagar är det omöjligt att inte se brutaliteten och de förödande konsekvenserna av krigets vansinne med tanke på vad som sker i Ukraina. Kriget brutaliserar och förvandlar människor – och domen är hård mot de “hjältar” som återvänder, vare sig det handlar om Odysseus på Ithaka eller ryssarna i Ukraina.

The post Stark pjäs om följderna av krigets vanvett first appeared on Opulens.

KULTURHISTORIA. Den här helgen avslutas vinter-OS i Peking. Visserligen har de litterära grenarna i OS avskaffats men litteraturen har fått behålla sin plats i det glansfulla ramverket. Torsten Rönnerstrand gör en fascinerande historisk genomgång av lyrikens betydelse i olympiska sammanhang.

Årets vinter-OS i Peking har bjudit på många överraskningar, men somligt är sig likt. Dit hör den dikt av greken Spyridon Samaras (1861–1917) som sedan 1960 varit en obligatorisk del av högtidligheterna. Vid hissandet av den olympiska flaggan framfördes den av en kinesisk barnkör som enligt uppgift ska ha tränat på den grekiska texten i bortåt tre månader. Därmed bekräftades det äktenskap mellan idrotten och ordkonsten som varit en viktig del av de olympiska spelen alltsedan starten år 776 f. Kr.

När spelen startade, hade man ett alldeles bestämt syfte. Med hjälp av poesi, konst och idrottstävlingar ville man överbrygga de politiska motsättningarna i den tidens Hellas, dvs Grekland. Den grekiska världen var ju då ännu uppsplittrad i ett stort antal konkurrerande småstater som kämpade mot varandra i krig, köpenskap, kultur och idrott.

De olympiska spelen var alltså från början politiska manifestationer, men de kom också att färga av sig på kulturlivet. Det visar Iliaden och Odysséen, de från början muntliga epos om Trojanska kriget som nedskrevs i slutet av sjuhundratalet. I dessa episka berättelser skildras idrottstävlingar på ett sätt som säkert inspirerats av de olympiska spelen.

Iliaden och Odysséen skulle under de följande århundradena bli en integrerad del av de olympiska spelen.

Tydligast är detta i 23:e sången i Iliaden. Den handlar om de ”kämpaspel” som den grekiske hjälten Achillevs arrangerade för att hedra minnet av sin stupade vän Patroklos. Deltagare är de mest ryktbara hjältarna från trojanska kriget, däribland Odysseus, Diomedes, Idomeneus, Antilochos, Aias och Menelaos. Inte oväntat visar det sig att den ”mångförslagne” Odysseus är den mest segerrike, och som vanligt får han i det avgörande ögonblicket hjälp av sin skyddsgudinna, den visa och stridbara Pallas Athena.

Likheterna mellan dessa kämpaspel och vad vi tror oss veta om tävlingarna i Olympia är slående. Liksom i de olympiska spelen tävlar man i grenar som löpning, boxning, brottning eller hästkapplöpning. (En skillnad var dock att priset vid tävlingarna i Olympia från och med 752 f. Kr. inskränkte sig till en olivkvist, medan de i Iliaden alltjämt utgörs av mera frikostiga belöningar, främst vävkunniga flickor men också hästar och guldmynt.)

Iliaden och Odysséen skulle under de följande århundradena bli en integrerad del av de olympiska spelen. Därifrån hämtades ofta de mytologiska inslagen i de hyllningssånger till olympiska segrare som åtföljde tävlingarna.

Särskilt tydligt var detta hos körlyrikern Pindaros från Thebe (ca 520-438 f. Kr.) I hans hyllningssånger till segrarna i Olympia brukade de gamla myterna utgöra en huvuddel av texten. Anknytningen till den segrande idrottsmannen brukade däremot vara ganska obetydlig. Den inskränkte sig vanligen till en kortfattad inledning eller avslutning. Myten blir därför det väsentliga och tankebärande i sångerna.

Så är det i den dikt som Pindaros år 464 f. Kr. riktade till en olympisk segrare i löpning och femkamp vid namn Xénofon från Korinth. Här är det mytologiska innehållet hämtat från inledningen till Iliaden. Det ser vi då det berättas att segrarens korintiska förfäder tillsammans med ”Atrevs ättlingar ”sökte vinna Helena åter”.”Atrevs ättlingar” var ju de båda ”Atriderna”, dvs den grekiske överbefälhavaren Agamemnon och hans bror Menelaos, vars förlupna hustru Helena enligt Iliaden var den direkta anledningen till Trojanska kriget.

Pindaros olympiska segersånger blev en central del av det grekiska kulturarvet, men det gick inte lika bra för alla hans efterföljare. Det visar en ryktbar episod under olympiaden år 384 f. Kr. När den sicilianske tyrannen Dionysius lät sina egna dikter reciteras av inhyrda skådespelare, blev publiken rasande och straffade honom genom att förstöra hans tält.

Fullt så illa gick det inte för den romerske kejsaren Nero i de spel som gick av stapeln år 66 e. Kr. I kraft av sin kejsarvärdighet kunde han genomdriva att poesin och sången inte bara blev en del av spelens festliga inramning utan också tävlingsgrenar. Dessutom kunde han genom mutor se till att han själv belönades med första pris i dessa nya grenar, detta trots att han ska ha sjungit sina dikter så illa att tilltänkta åhörare försökte slippa lyssna genom att låtsas vara döda. (På liknande sätt gick det för övrigt också till vid hästkapplöpningen. Nero tilldömdes förstapriset, trots att föll av sitt ekipage. Domarnas motivering var att han säkert skulle ha vunnit, om han inte ramlat av.)

Coubertin insåg att det borgerliga samhället måste reformeras, om man skulle kunna möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen

Ett mer välförtjänt förstapris gick däremot till den fransman som år 1896 – efter ett uppehåll på nästan 1 500 år – återupplivade de olympiska spelen. Han hette Pierre de Coubertin och var författare och socialliberal politiker.

Coubertin insåg att det borgerliga samhället måste reformeras, om man skulle kunna möta hotet från den revolutionära arbetarrörelsen. Men han förstod också att det inte räckte med att förbättra arbetarklassens materiella standard. För att skapa sammanhållning i samhället måste man också göra det möjligt för arbetarna att uppleva en förhöjd livskänsla. De måste få känna mening och delaktighet – kanske till och med extas!

Liksom kejsar Nero ansåg Coubertin att litteraturen borde vara en integrerad del av tävlingarna. Han skulle emellertid också visa sig vara en framgångsrik utövare av denna olympiska gren. I spelen i Stockholm 1912 vann han sålunda en guldmedalj med den anonymt inlämnade dikten ”Ode au sport” (”Sång till idrotten”). Vid publiceringen uppgavs den visserligen vara skriven av de för eftervärlden okända tyskarna Georg Hohrod och Martin Eschbach. År 1919 kunde de franske baronen likväl avslöja att det var han själv som var författaren till den prisbelönta dikten.

Coubertin var dock inte den ende poet som skrev poesi om olympiaden i Stockholm. Det gjorde också flera svenska författare. Dit hörde den unge Bertil Malmberg som längre fram skulle bli riksbekant som poet, översättare, medlem av Svenska Akademin och författare till den flera gånger filmade romanen Åke och hans värld (1924). Andra exempel var Gustav Uddgren, K G Ossian-Nilson, Ernst Lindblom, Artur Möller och Otto Hellkvist.

Flertalet av dessa diktare anknyter till spelens glansfulla ursprung i antikens Grekland. Ett representativt exempel är Bertil Malmberg som i dikten ”Till de olympiska spelen” ” säger sig vilja skriva ”en strålad och pindarisk hymn från Hellas’ ungdomsår”. Likväl ligger hans fokus på de moderna spelens roll som fredsskapare i en värld som återigen hotas av sönderslitande krig.

Bertil Malmberg var även på plats under OS i Berlin 1936. Också där spelade litteraturen en viktig roll, men detta skulle på sikt leda till att de litterära grenarna försvann från spelen. Det tyska hemmalaget fick nämligen så många medaljer i litteratur att man måste misstänka att domarna givit efter för det politiska trycket.

Hemmasegern för de tyska OS-poeterna skulle dessutom visa sig vara en Pyrrhus-seger. På bortaplan – i ”ruinspelen” i London 1948 – fick poeterna från Tyskland inte en enda medalj. Påfallande många av medaljerna gick däremot till hemmalaget England. Detta var säkert en förklaring till att de litterära grenarna togs bort från det olympiska programmet från och med OS i Helsingfors 1952. Det betydde dock inte att det mångtusenåriga äktenskapet mellan de olympiska spelen och poesin skulle vara avslutat. Litteraturen och konsten fick behålla sin plats i de glansfulla invigningar och avslutningar som alltsedan antiken inramat tävlingarna.

Ett vittnesbörd om det var OS i London 2012. När deltagarna anlände till den olympiska arenan, möttes de av banderoller med en inskription som löd: ”To strive, to seek, to find, and not to yield (”Att sträva, söka, finna och ständigt härda ut.”).

De manande ordens ursprung var säkert okänt för många av de tillresta idrottsmännen, men det hindrade inte att de kunde uppfattas som ett välfunnet motto för de olympiska spelen. Likväl är det signifikativt att orden hämtats från en dikt vars titel var ”Odysseus” och att dess upphovsman var den engelske nationalskalden Alfred Tennyson.

I Sverige är Tennyson mest känd som författaren till ”Nyårsklockorna”, en dikt som många svenskar hört läsas vid tolvslaget på nyårsaftonen. Men i England är det inte detta som är Tennysons mest kända dikt utan just ”Odysseus”. Anledningen till det är att diktens manande apell har kunnat läsas som en hyllning till den heroiska mentalitet som en gång skapade det engelska imperiet. Det hindrar inte att dikten också passade utmärkt i sitt nya, olympiska sammanhang. Anspelningen på Odysseus påminde ju osökt om de berättelser om trojanska kriget som sedan 2 700 år varit en omistlig de av den olympiska kulturen. Det låg alltså nära till hands att erinra sig de rader i Iliaden som lyder:

”När bara lite var kvar av loppet höjde Odysseus, / tyst i sin själ en bön till den uggleögda Athena. / ”Hör mig gudinna! Hjälp i din godhet nu mina fötter.” / Så bad hjälten och bönen blev hörd av Pallas Athena / som gav hans lemmar spänst, gjorde benen och armarna lätta. […] Bålen hembar som pris den prövade kämpen Odysseus / som sprungit om och blev först i mål.”

The post Helgessän: Poesin står alltjämt stark i den olympiska kulturen first appeared on Opulens.

INSPIRATIONSKÄLLA. Hela vårt kulturliv hade varit betydligt fattigare utan dessa återkommande stormar och oväder. Tänk bara på romantiken, denna epok vars slogan var Sturm und Drang, tyskans ord för storm och längtan. Vad hade det blivit kvar av den epoken utan riktiga dramatiska oväder? skriver Mathias Jansson.

För någon vecka sedan var Ciara på besök i min trädgård och nu är det Dennis som rusar runt och tjuter och ställer till oreda. Han kastar löv omkring sig, lägger sig i häcken, böjer trädens grenar och välter trädgårdstunnan. Från min dator ser jag hur molnen rusar förbi på himlen medan regnet piskar mot fönsterrutan. Stormen Dennis håller Skåne i ett fast grepp.

Jag funderar på stormen i litteraturen. Hur hade Odysseus hemresa från Troja varit om han hade haft fint väder och medvind hela resan? Efter en vecka hade han varit hemma, utan missöden och äventyr och återförenats med sin familj. Men nu råkade han reta havsguden Poseidon, som släpper loss en storm som sänker hans skepp. Sedan tar det 20 år för Odysseus att ta sig hem och under tiden upplever han allehanda äventyr och prövningar.

I Shakespeares drama Stormen, ja själva titeln säger ju vad som är det viktiga i handlingen, har huvudpersonen Prospero blivit strandsatt på en öde ö. Prospero har magiska krafter och när ett skepp med hans bror Antonio  och en del andra personer, som tidigare i handlingen avsatt honom som hertig över Milano, passerar ön, släpper Prospero loss en storm så att skeppet förliser och personerna hamnar på Prosperos ö och intrigerna kan börja.

Och vad hade Robinson Crusoe i Daniel Defoes roman, eller Gulliver i Jonathan Swifts berättelse varit om inte deras skepp råkat ut för stormar och förlist? Robinson Crusoe hade aldrig hamnat på en öde ö och träffat Fredag och Gulliver hade aldrig besökt lilleputtarna eller kommit till landet Brobdingnag. Nej, deras berättelser hade bara varit tråkiga och händelselösa skildringar av resor på havet.

Och hade inte vulkanen Tambora i Indonesien haft ett kraftigt utbrott som ledde till klimatförändringar, så att hela sommaren 1816 blev en riktig skitsommar, då hade Mary Shelley, som besökte Lord Byron i Villa Diodati vid Genèvesjön, aldrig stannat inne och skrivit romanen Frankenstein, utan istället valt att utforska omgivningarna. Det dåliga sommarvädret avspeglar sig förresten i Frankenstein där det stormar titt som tätt. Och utan ett riktigt åskväder, hur skulle man kunna ha väckt Frankensteins monster till liv med elektricitet? En solig dag hade blivit ett riktigt antiklimax för handlingen.

Och vad hade förresten ett möte med den fruktade flygande holländaren, detta fördömda spökskepp, varit om det kom seglande förbi en solig och fin dag på havet? Effekten skulle utebli, det skulle inte vara lika dramatiskt och spöklikt som när det uppenbarar sig medan stormen piskande i seglen mellan de skummande vågtopparna på det rasande havet.

Ja, hela vårt kulturliv hade varit betydligt fattigare utan dessa återkommande stormar och oväder. Tänk bara på romantiken, denna epok vars slogan var Sturm und Drang, tyskans ord för storm och längtan. Vad hade det blivit kvar av den epoken utan riktiga dramatiska oväder? Hur skulle man då ha gestalt själens känslosamma kast, mellan kärlek och sorg, mellan liv och död, i litteraturen, konsten och musiken? Ja, hade det inte stormat utanför mitt fönster hade förmodligen inte den här texten blivit skriven heller. För hade solen lyst från en klarblå himmel hade jag tagit en promenad istället för att sitta vid datorn och skriva.

The post Det stormar i litteraturen first appeared on Opulens.

KRIGSSKILDRING. I Slaget om Troja av Theodor Kallifatides utgör andra världskriget fonden för ett återberättande av Homeros epos. Vår recensent Bo Bjelvehammar har läst boken. Han finner ett klart och avskalat språk.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Slaget om Troja av Theodor Kallifatides
Albert Bonniers Förlag

Allt börjar i en liten grekisk by, i slutet av andra världskriget, byn är ockuperad av tyskarna, men nu i slutet strör de allierade frikostigt sina bomber över byn, i hopp om att tvinga fram en reträtt och en kapitulation. Byns invånare har vant sig både vid tyskarna och bomberna, alla vet vad som gäller när flyglarmet går. Skolans fröken tar sina barn till grottan och lektionerna fortsätter, nästan som vanligt. Berättarjaget är förälskad i sin fröken och hans vän och skolkamrat, Dimitra, är förälskad i honom.

Under skyddstiden i grottan berättar fröken om ett annat krig, om när grekerna belägrade Troja, eller med Homeros ord, när akajerna belägrade Ilion. Det är denna berättelse, tillkommen flera hundra år före Kristi födelse, som hon nu berättar. Den lilla skaran av barn längtar varje dag till skolan, för att höra fortsättningen på berättelsen.

Fröken berättar naket och rakt om krigets väsen, om brutalitet, om ondskefullhet, om strimmor av kärlek och försök till kompromisser.

Härarna möts varje dag, det är strider man mot man, svärd mot svärd, i detaljrika fysiska skildringar rullar huvuden, inälvor och tarmar tränger ut. Blod färgar det mesta.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Allt började när prins Paris från Troja blev förälskad i akajernas kung Menelaos hustru, den undersköna Helena. Helena lämnade sin man och rymde med Paris till Troja.

Theodor Kallifatides skildrar och gestaltar på ett mästerligt sätt dessa antika män, som självklart är skolade i krigskonst. Men som alla andra i krig har de en stark hemlängtan och en malande känsla av att aldrig få möta sin hustru och sina barn igen. De kommer aldrig hem, de stannar, som döda, på ett slagfält.

Osökt tänker jag på en annan skildrare av Grekland, den egensinnige Willy Kyrklund, som både skriver om cyklopen Polyfemos och en av Odysseus vapendragare, Elpënor, en av de många, som aldrig kom tillbaka till hustru och barn. Nu far tankarna även till andra resenärer i den grekiska övärlden, både Göran Tunström och Leonard Cohen.

I Theodor Kallifatides resonerande omdiktning av Iliaden visar han med stor inlevelseförmåga de enskilda människornas sammansatthet, han visar hur kärleken kan besegra kriget. Som alltid skriver Kallifatides med en stilistisk säkerhet och ett klart och avskalat språk.

The post Klar och koncis krigsskildring first appeared on Opulens.

I Bob Dylans nobelföreläsning fanns ett inslag som väckte stor entusiasm hos många kommentatorer, nämligen det avsnitt där han berättar om sitt förhållande till Homeros. Ett representativt exempel är Jonas Thente som i Dagens Nyheter hävdar att Dylan gjort Odysséen ”till sin egen” och att han haft en unik förmåga att tillgodogöra sig det homeriska arvet:

“Och vad gäller Odysseus. Ja, vem annan än Bob Dylan skulle omedelbart kunna utvinna meningar som ”He’s a travelling man, but he makes a lot of stops” ur den mångtusenåriga texten. Han gör en Dylanlåt av den…”

Kommentatorernas entusiasm var förmodligen uppriktigt menad, men den framstår lätt som en smula överdriven. För vid närmare granskning finner man inget i Dylans föreläsning som tyder på att han har något djupare förhållande till den homeriska diktningen. Samma sak gäller för övrigt också om hans sångtexter.

Att en nobelföreläsning anknyter till Homeros är ju inte heller så originellt som de entusiastiska kommentatorerna verkar tro. Liksom mycket annat hos Dylan är det ett grepp som redan prövats av andra nobelpristagare.

Ett minnesvärt exempel är den nobelföreläsning som 1963 hölls av den grekiske poeten Giorgos Seferis. Han talade om det homeriska språket med utgångspunkt från uttrycket δαοζ ηελιοιο (’solens ljus’) som ofta återkommer i Odysséen. Och i slutet av sin föreläsning jämförde han sig med den Odysseus som vid mötet med kyklopen Polyfemos kallade sig Ingen.

Från Homeros utgick också Seferis’ landsman Odysseas Elytis som fick priset 1979. I sin nobelföreläsning skriver han om Homeros bild av havet. Detsamma gjorde Derek Walcott 1992. Han berättar inledningsvis att han gjort en dramatisering av Odysséen som spelats på en teater i England, och längre fram i anförandet jämför han sin egen diktning med Homeros’.

Hos Seferis, Elytis och Walcott var apostroferingarna av Homeros ganska kortfattade. Det hindrar inte att de förfaller ha haft ett betydligt större intentionsdjup än hos Dylan. Vad Dylan i nobelföreläsningen säger om Odysséen går sällan utöver det allmängods man kan hitta i enklare skolböcker, om vi bortser från det avslutande citatet ur inledningen till Robert Fitzgeralds klassiska översättning från 1961. Hans påståenden är dessutom ofta vaga på gränsen till det vilseledande, som när han hävdar att Odysseus ”alltid är på väg att rädda någon”. Här får man definitivt intrycket att han inte läst verket särskilt noga.

Inte heller Dylans sånger övertygar om att han verkligen gått på djupet med den homeriska diktningen. Anspelningarna på Homeros verkar ofta så löst påklistrade att inte ens de mest vävilliga Dylan-tolkare lyckas ge dem någon vettig innebörd. Ett exempel är Early Roman Kings som trots sin titel handlar om maffian och det senare nittonhundratalets gängstrider i Bronx. Här finns en anspelning på Robert Fagles engelska översättning av Odysséen, men så vitt jag vet har ingen kunnat förklara hur den hänger ihop med textens helhet.

I can strip you of life
Strip you of breath
Ship you down
To the house of death

Dessa fyra rader anspelar på striden mellan Odysseus och kyklopen Polyfemos. I Fagels ganska fria tolkning ropar den överlistade och svårt bländade jätten till sin fiende: ”Would to god I could strip you of life and breath and ship you down the House of Death.” Frågan är dock vad Dylan vill uppnå med denna Homeros-allusion. Kanske har han velat peka på likheter mellan gängstriderna i Bronx och Odysseus kamp mot kyklopen, men den hotfulla tonen passar inte alls ihop med de konsilianta tongångarna i strofens fortsättning:

One day
You will ask for me
There’ll be no one else
That you’ll wanna see

Något liknande kan sägas om en annan av Dylans anspelningar på Homeros, den sista strofen i Temporary like Achilles. Titeln låter ana att diktens försmådde älskare är en sentida motsvarighet till den grekiske hjälten, men så är det inte. Det visar sångens sista strof, där Achilles uppträder som den kallsinniga damens ”bodyguard”:

Achilles is in your alleway
He don’t want me here, he does brag
He’s pointing to the sky
And he’s hungry, like a man in drag
How come you get someone like him to be your guard?
You know I want your lovin’
Honey, but you’re so hard

Frånvaron av intentionsdjup och sammanhang med textens helhet verkar sålunda vara det typiska för Dylans Homeros-allusioner. Det hindrar inte att de ibland kan ha ett visst underhållningsvärde. Ett exempel är slutraderna i ”Open the door, Homer”:

Open the door, Homer
I’ve heard it said before
But I ain’t gonna hear it said no more!

Underhållningsvärdet är dock inte tillräckligt för att man ska behöva godta den så ofta upprepade karakteristiken av Dylan som vår tids Homeros. Om Homeros existerat måste man tänka sig honom som en skicklig improvisatör som vid varje framträdande nyskapar sina dikter på grundval av ett förråd av fasta formler, vilket är något helt annat än det Dylan åstadkommer på sina konserter. Dylans sätt att sjunga en viss sång kan visserligen variera – ibland blues, ibland reggae – men texterna i sig är i stort sett lika från gång till gång.

The post Bob Dylan är inte vår tids Homeros first appeared on Opulens.

KLASS. Rousseau brukade kallas ”förlorarnas Homeros” eftersom han var den förste att se på samhället underifrån. Det viktigaste var för honom inte hur den härskande klassen såg ut eller hur ädel den var, utan istället hur de allra längst ned hade det.

Jag är inte säker på att han var den förste; innan honom var kristendomen, hur moraliskt korrupt religionen än blivit sedan den allierat sig med Roms kejsare, ett livsfarligt sprängmedel att använda som fundament för ett klassamhälle. Gång på gång fanns det risk att någon skulle ta Jesus ord på allvar och kräva att rikedomarna fördelades mer jämnt, och att de fattiga skulle ärva jorden.

Nu för tiden är ”blicken underifrån” ofta en given utkikspunkt. Åtminstone inom konst och kultur. Vi har filmer och böcker som frossar i hur samhället faller sönder underifrån – ”Tjuvheder”, ”Svinalängorna”, ”Lilja 4-ever”. Den gamla aristoteliska konstordningen där endast komedi får behandla ”vanligt folk” är sedan länge raserad.

Underligt nog har den ordningen ställts på sitt huvud, snarare än raserats: om överklassen behandlas så är det endast med en komisk lätthet, en PG Wodehouse-inspirerad pastisch över deras fåfänga, som i Solsidan. Men var är överklassens Tjuvheder? Vem har sagt att socialrealism endast ska handla om arbetarklassen? Snarare än förståelse så skapar det en skevhet – för dom där nere måste alltid kompletteras med sin antagonist, dom där uppe.

Jag förstår risken med detta, naturligtvis. Risken är att vi får hundra variationer av Citizen Kane: multimiljardärer som torkar sina tårar med silkeshanddukar i gigantiska, tomt ekande palats. De rika har det minsann svårt de med! Det är ensamt på toppen. Sociologen C. Wright Mills skrev en gång att föreställningen om den olycklige miljonären endast är lönearbetarens sätt att förlika sig med kapitalismens verklighet. Nej, det är inte vad jag eftersöker.

Det som eftersöks är en socialrealism som kan visa vad politiken sedan 80-talet har inneburit, vilken sorts överklass vi har skapat. Scorseses Wolf of Wall Street porträtterar visserligen en patologisk rovdrift, men dess nihilism visar inte varför finanskapitalet blivit så livsviktigt för värdeskapandet. Den nyliberala tidsålderns mest iögonfallande drag är ofantlig rikedom för vissa i kärnan; rakbladsstängsel, svält och död för de i periferin. Vi på vänsterkanten talar ofta om medlidande. Vi vill stå emot “avhumaniseringen”. Det är nödvändigt, men det går inte att bygga så mycket politik kring det. Vi behöver mer vrede. Varför kan vi inte förfäras över de rika?

Den smärtsamma sanningen är att rikedom gör en lycklig. De lever längre, deras barn mår bättre, och de är omringade av skönhet. Varenda nyck tas på allvar, och Securitas håller avundsjuka människor på behörigt avstånd. Den som trodde att den sociala ingenjörskonsten är död har helt missuppfattat sakernas tillstånd. Att förbättra samhället för arbetarklassen genom storskaliga reformer är dött, ja, men överklassens rätt att planera och lägga världen under sig är högst levande.

Så var finns är konsten som kan skildra detta? Var är de moderna vinnarnas Homeros? Den snuskiga sanningen om de äckligt rika är att de kan se smutsen som underklassen lever i, och ändå är de lyckliga. Smutsen är deras rikedoms villkor. Och vad kan vara mer realistiskt och förfärande än det?

Alla artiklar av Amra Bajric

The post Var är överklassens Tjuvheder? first appeared on Opulens.