NYKOMPONERAT. Patrik Stigsson blev så bedrövad av massakern i Nya Zeeland att han låste in sig studion och skrev ett rekviem vilket nu publiceras exklusivt i Opulens.

Inte döden nu igen Inte döden. Inte den stora hemska döden Inte ännu en gång, denna död, och ännu fler av dessa bilder vid vilka döden kan liknas – Mare Kandre

The post Christchurch requiem first appeared on Opulens.

TA KONTROLL. I filmen ges de unga möjlighet att genom rekonstruktionerna ta makten över sina egna berättelser och återta kommandot från attentatsmannen. Karolina Bergström skriver uppskattande om dokumentären Rekonstruktion Utøya vilken har biopremiär imorgon fredag.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Rekonstruktion Utøya
Regi: Carl Javér
Manus: Carl Javér, Fredrik Lange

Redan tio minuter in på Rekonstruktion Utøya bränner tårarna som små nässelblad bakom ögonlocken, och det känns svårt att helt och fullt stanna i kritikerrollen. Men Carl Javérs återskapande långfilmsdokumentär tar ett så pass intensivt och nyskapande grepp om både genre och händelse i sig, att det är omöjligt att inte beröras djupt. Här låter alltså Javér, som tidigare regisserat den lekfullt experimentella dokumentären Freak out om alternativrörelsens födelse vid sekelskiftet, fyra överlevare från terrordådet på Utøya 2011 själva rekonstruera det som hände dem på ön med hjälp av en grupp skådespelarkunniga ungdomar. Spelplatsen är en filmstudio i Nordnorge, där Utøya-överlevarna Rakel, Muhammed, Jenny och Torje med hjälp av vit tejp på det svarta scengolvet likt i von Triers Dogville ritar upp konturerna av de platser de vill gestalta och sedan iscensätter sina minnen med hjälp av de andra.

Resultatet är fängslande och så gripande att det ibland gör fysiskt ont att se. Vi får höra om Rakels så kallade vän som, när Rakel fastnat med kläderna i ett staket och ropar på hjälp medan skotten kommer allt närmare, springer förbi henne med ett ”Sorry, Rakel”. Om hur det känns att fastklamrad i några sjöväxter stå med tårna på havsbotten precis så att näsan kan sticka upp och få luft, samtidigt som kulorna viner över huvudet. Och om hoppet ner i säkerhet där ens storebror väljer att inte följa efter. Men här finns också fina minnen som att efter dådet äntligen återse sin pojkvän, och hur vänliga människor på fastlandet öppnar sina hem för de överlevande.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Mer än en gång frågar man sig som åskådare hur de iscensatta minnena påverkar överlevarna, hur frivilligt deltagandet än är och hur kamratlig stämningen än är mellan de unga. Som när Jenny tvekar innan sin rekonstruktion och får fram ett ”Jag vill, men kroppen vill inte”. Eller när Torje berättar att han fortfarande stänger av alla känslor från dådet på Utøya ”som ett maskineri”. Men för oss som får se detta vittnesbörd om den högerextrema terrorns allra fulaste ansikte uppstår ändå en otrolig tacksamhet till Torje och de andra som orkar berätta, hur mycket det än måste kosta på. Samtidigt ges de unga möjlighet att genom rekonstruktionerna ta makten över sina egna berättelser, och genom att själva dirigera skotten genom ljudeffekter återta kommandot från attentatsmannen om så bara för en stund. I effektiv kontrast står det storslagna nordnorska fjällandskapet utanför, där ungdomarna får chansen att pusta ut och reflektera över sina upplevelser.

Som kanske inte av en slump så har det senaste året sett även två andra filmer om dådet på Utöya. I våras hade Erik Poppes intensiva entagningsfilm Utøya 22 juli biopremiär, och nyligen fick också 22 july premiär på Netflix, en betydligt mer actionbetonad historia löst baserad på Åsne Seierstads bok En av oss och i regi av The bourne ultimatum-regissören Paul Greengrass. Kanske har vi under de sju år som passerat kollektivt hunnit bearbeta Breiviks dåd till den grad att fiktiva verk om händelsen nu kan få fungera som nödvändiga påminnelser. För i en tid när två tredjedelar av all amerikansk terrorism kan länkas till högerextremism enligt en studie utförd av nyhetssajten Quartz, finns det all anledning att stanna upp och fundera över vem och vad som utgör det egentliga hotet mot vår demokrati. Glädjande nog har det redan börjat pratas om att visa filmen för skolelever, den kanske viktigaste målgruppen när det gäller att upplysa om och förhindra högerextremismens potentiella framfart. Javérs film lär vara ett effektivt vaccin mot fascistiska strömningar i kommande generationer.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Vaccin mot högerextremism first appeared on Opulens.