POLITIK. Patrik Fridlund undersöker i den här essän vad populism ytterst vill, vad populism strävar efter och inte minst vilken grundläggande idé populismen arbetar utifrån.

I. Ytan

Samhällsdebatten rymmer en del olika uppfattningar, men det finns också områden där de allra flesta är ense om vad man inte vill vara. Det är, eller har i alla fall fram till alldeles nyligen varit, svårt att få någon att vara stolt över sin rasism, sin manschauvinism, sitt lovprisande av att hålla slavar, liksom över att vara konspirationsteoretiker, och kanske i viss utsträckning kommunist. Och naturligtvis ses populism som något ont som ska drivas ut, gärna tillsammans med andra motbjudande företeelser.

Det finns ingen anledning att göra sig lustig över detta. Det är bra, menar jag, att sådant som rasism, slavhandel och manschauvinism är sådant som så många av oss inte vill ha att göra med. På samma sätt kan man se att det för många av oss är motbjudande och skrämmande att se beskrivningar av olika samhällsinstitutioner och massmedia som görs av politiker som betecknas som populister. När de exempelvis talar om etablerade eller traditionella media, ofta betecknade som ’gammelmedia’, som en bärande del av det så kallade vänsterliberala klägget. När de ger sig på public service för att det anses vänstervridet, i samma anda som de diskrediterar mainstreammedia i allmänhet och attackerar enskilda journalister. När ’gammelmedia’ helt enkelt ses som folkets fiender. Det är en skrämmande attityd.

I en parallell och lika oroande gest pekas myndigheter och olika slags experter ut som ideologiska bromsklossar som aktivt motarbetar de folkvaldas beslut. Av ideologiska skäl försöker diverse administrativa organ och boklärda sätta sig över folkets vilja, säger de. På så sätt är också myndigheter att se som folkets fiender. Det är obehagligt för många av oss att se hur dessa perspektiv får fäste. Och, visst handlar det om populism.

Samtidigt ser jag alltmer hur populism blir en etikett att klistra på politiska partier som står för sådant vi ogillar inte minst i fråga om media och vår tilltro till olika myndigheters självständighet i förhållande till de folkvalda. Ett aber är att vi missar att se att det som verkligen står på spel och som är av en annan dignitet, nämligen är en förskjutning och en förändring av vad vi ser som det politiska fältet och hur det fungerar. Vi missar att det finns en grund på vilken sådana positioner vilar.

I mitt arbete med att förstå populism har jag allt mer kommit att se ett värde i att närma sig populism som idé. Det handlar då om att undersöka och förstå vad populism ytterst vill, vad populism strävar efter och inte minst vilken grundläggande idé populismen arbetar utifrån.

Kritiken av populisters syn på media, synen på olika samhällsinstitutioner, synen på myndigheter och kanske synen på civilsamhället i bred mening verkar ibland landa i ett tyckande att populister inte riktigt vet vilka dumheter de förespråkar. Att montera ned den fria pressen och öka den politiska detaljstyrningen av myndigheter är dumt och ”odemokratiskt”, men det är inte bara en fråga om dumhet ty å andra sidan är det många som gör analyser som går ut på att kartlägga hur populister manipulerar, missbrukar, diskrediterar och raserar olika institutioner och media med onda avsikter.

Också i akademiska sammanhang är det vanligt att tala om populism som en strategi eller genomtänkt plan för att illvilliga människor ska kunna sko sig själva och samtidigt förstöra samhället. Nu kan det förvisso vara så att det finns ondsinta krafter som smider ränker och konspirerar, men om populism ses som en idé är det inte nödvändigt. Dessutom menar jag att se populismen som en smal och specifik idé underlättar att förstå hur den faktiskt kan tränga in i politiska partier av i övrigt olika schatteringar. Därför vill jag tala om populism som ramverk, som en idé att förstå och kanske också att bemöta. Det handlar då om en förståelse av samhälle, folk, makt och inte minst av folkets suveränitet.

II. Idén

Ofta sägs det att det är svårt att definiera ’populism’. Det är nog helt riktigt i bemärkelsen att det tycks svårt att komma överens om en definition som täcker alla som utpekas som populister och allt vad de står för. Men kanske är det också svårt för att många söker efter en definition som är alltför omfattande. På det sätt jag förstår populism som idé fungerar det med en smal men en smula spetsig definition utifrån vilken en rad ställningstaganden faller sig tämligen logiska.

En enkel definition är att populism är en idé om att folket står i konflikt mot en elit, att det handlar om att återupprätta folket — som Donald Trump sa i sitt installationstal i januari 2017: ”we are not merely transferring power from one Administration to another […] but we are transferring power from Washington, D.C. and giving it back to you, the American People.” Sist, men inte minst är en hörnpelare i en enkel definition att den populistiska rörelsen ser sig som företrädaren för det sanna, vanliga, äkta folket med den suveräna politiska makten. Det finns alltså en idé om ett folk med något slags substans som står i motsättning till en korrupt elit; ett autentiskt folk som politiskt suveränt artikuleras i den populistiska rörelsen i motstånd mot en elit.

Det är naturligtvis en mycket enkel bild av vad allt handlar om — folk mot elit — och en mycket enkel lösning — återupprätta folket som suveränt. Redan här blir det intressant. Denna typ av enkelhet i analys och lösning lyfts ofta fram som en anklagelse, men för populismen är enkelheten en poäng; enkelheten är viktig. Om man inte lyssnar till krångel-pellar i den vänsterliberala eliten, kan det inte vara så svårt att förstå vem folket är. Och om man tillhör folket utan att vara manipulerad eller på annat sätt perverterad då instämmer man enkelt och naturligt i den allmänna folkviljan. Denna enkla struktur är, menar jag, en poäng i sig. Den som inte ser detta, måste komma från något annat folk, tillhöra en elit eller vara manipulerad eller förförd. Så ungefär menar jag att den populistiska idén ser ut. Jag hävdar att detta är viktigt, ty om det inte vore enkelt så funnes något att diskutera vilket strider mot grundtesen och rycker undan en hörnsten i populistisk självförståelse. Jag menar helt enkelt att om man ser populism som en idé kring navet ’det suveräna folket’, så faller många andra ställningstaganden på plats.

III. Media

Det är legio att peka på hur populister ger sig på public service, liksom hur de attackerar mainstreammedia och enskilda journalister. Populister måste sägas stå för uppfattningen att traditionella, etablerade media — ’gammelmedia’ — är folkets fiende. Hur främmande det än ter sig är det faktiskt inte så konstigt utifrån populismen som idé. Det är nämligen så att populism ser att media har makt, mycket makt, politisk makt.

Media sätter i hög grad dagordningen för samhällsdebatten, på vilket sätt den förs och vem som får komma till tals, menar populisten. Och i ärlighetens namn är det inte fullständigt fel; inte för inte kallas massmedia för den tredje statsmakten i sin roll att granska regering och riksdag, vilket implicerar en viss maktposition. Och, säger populismen, dessa gammelmedia har startats och drivits av vem som helst det vill säga utan uppdrag från folket och utan det suveräna folkets kontroll. Tvärtom, inte minst traditionell press domineras av några i sammanhanget få ägare, och av ett gäng journalister — också en liten grupp sedd till folket i dess helhet — med uppenbara vänsterliberala tendenser.

Till råga på allt kan media inte hållas ansvariga i val, trots sin maktställning. Misstron mot media är därför inte bara en personlig vendetta (som Trump tycks ge uttryck för i presskonferenser med jämna mellanrum), utan kan också ses som en strukturell misstro utifrån en idé. Det är då tämligen logiskt att hålla media kort, utan att nödvändigtvis formellt förbjuda dem. Det finns andra sätt. Ett är att reducera möjligheten till intäkter och tillgång till information och man kan göra som SD i november förra året, brännmärka enskilda journalister och porta dem från möten med partiledaren till exempel.

IV. Samhällsinstitutioner

I populism som idé, äger folkets suveränitet prioritet. Det är av avgörande betydelse när det handlar om hållningen till samhällsinstitutioner. Eftersom folket är suveränt, är det rätt och rimligt att samhällsinstitutioner ska vara direkt underställda demokratiskt valda representanter för just folket. Exempelvis stiftas lagar av det suveräna folkets representanter. Det som folket på detta sätt vill får under inga som helst villkor trollas bort av domare som tolkar lagen utifrån delvis andra principer eller av oväldiga tjänstemän som förhåller sig till ett regelverk baserat på annat än folkviljan. Folkets vilja får inte på något sätt komprometteras av utländska regler, internationella konventioner eller åtaganden som gjorts på högre nivå, och naturligtvis inte av några principer utanför det suveräna folkets kontroll.

Det är precis sådant som jag menar underbygger den nuvarande regeringens förhållande till förslag om att sätta barn i fängelse, återkalla permanenta uppehållstillstånd och liknande. I en populistisk idé får, kan, bör eller ska inte någon kunna köra över det suveräna folkets vilja och den politik med en uppsättning beslut som folket har beställt. Folkviljan ska nu verkställas och därmed basta. Det kan naturligtvis vara bra, nyttigt och informativt att ta in synpunkter från experter, men det kan inte vara så — i denna logik — att de trumfar det suveräna folkets vilja.

Populism ställer folket mot en elit, vill återupprätta folkets suveränitet och uppfattar sig dessutom vara de som företräder det autentiska, suveräna folket. Ett sätt att beskriva detta på är hur relationen mellan väljare och valda handlar om ett folkets imperativ. Folket ger i allmänna val tydliga anvisningar. Det betyder också att de som väljs inte ska ha någon ambition eller vilja att ”gå före” eller ”initiera”; i en populistisk idé speglas folkviljan i de valda, de ”lyssnar in folket” och verkställer folkets vilja, utan ideologiska skygglappar. Det kan förvisso innebära en radikal omsvängning i förhållande till det som varit, det menar exempelvis den sittande regeringen att den politik som nu förs står för, men det är inte folket som ska övertygas. Tvärtom, centralt är förståelsen att det är vad det enkla, vanliga folket tycker som nu suveränt genomförs.

En konsekvens av denna hållning är att populism måste minimera rollen hos auktoriteter som oberoende rättsväsende, självständiga myndigheter och oväldiga tjänstemän. Här blir kontrasten tydlig mot hållningen i en liberal demokrati där just sådant som är utanför politiken ska utgöra ramverket. Det är precis skolade, kunniga och erfarna lagtolkare som ska se till att lagar tillämpas väl, tjänstemän som ska vaka över att lagar och bestämmelser tillämpas inom ramen för det tillåtna och så vidare. Rättsprinciper, överenskommelser om vissa ramar, experter och en tjänstemannaram som ligger utanför folkets omedelbara kontroll är sådant som skyddar, skyddar mot maktmissbruk, skyddar minoriteter, skyddar enskilda människors integritet och skyddar långsiktiga kulturella värden, liksom naturen ska skyddas mot irreparabla skador.

Det är just precis sådana ramverk som ses som hot i populismen. En konsekvens är att populister är misstänksamma mot institutioner i den mån de är självständiga. Som en pendang ser populismen det helt normalt att de folkvalda — som rakt av representerar det suveräna folket — inte bara kan utan ska styra vad myndigheter gör på ett mer direkt vis. De är ju, trots allt, regeringens förlängda arm som verkställare av folkets imperativ. Det imperativa mandatet betyder att folket har talat, lämnat en tydlig anvisning, som nu ska verkställas, som en beställning — politiken utformas i termer av kontrakt och avtal.

En poäng med denna läsning av populismen, är att detta att bevaka den autentiska folkviljan inte nödvändigtvis är något elakt, ett utslag av vilja till makt för maktens skull, ren och skär illvilja, dumhet eller inkompetens eller något sådant ont utan, menar jag, ett utslag av en idé om samhälle, makt, suveränitet och folk. Det betyder också att det går att se något attraktivt och gott i populismen som idé, men som när det implementeras kan leda så oerhört fel.

V. Totalitarismen

Populism används ofta som en beteckning på något dåligt och ont, men på ett ytligt sätt, som en tom etikett. Jag menar att vi därför missar att se att det finns en populistisk idé bakom hållningar som stämplas som populistiska. Om det synliggörs menar jag att den populistiska idén blir mer sammanhängande, mer begriplig, spetsigare och — ur mitt perspektiv — farligare. Att se populism som idé på det sättet gör det också möjligt att förstå vad som på djupet står på spel när det politiska ändrar karaktär. Det finns flera områden där jag menar att till synes små förskjutningar har ett potentiellt oönskat bagage.

Sedan åtminstone förra valrörelsen har det ofta i den politiska debatten, men också hos politiska kommentatorer, talats om sakfrågor och sakpolitik. På något sätt är det sympatiskt och produktivt. Vi vill väl ha en politisk debatt som rör våra reella förhållanden och vi vill väl gärna, tänker jag mig, att politiken ska hantera verkliga frågor, inte vara utformad som en seminarieövning. Men i allt detta finns samtidigt ett inslag av imperativ demokrati. Det framstår tydligare efter valet. Politiken utformas som avtal och kontrakt, och de beslut som fattas beskrivs i termer av att väljarna har givit mandat för det som görs eller inte görs. Det tycks handla om att verkställa folkviljan och vara lyhörd för folkets suveräna vilja, precis i ett imperativt mandat.

Förvisso slår Regeringsformen fast att all offentlig makt utgår från folket, vilket innebär att folkets suveränitet väger tyngst. Det framstår dock som att detta har fått ett nytt genomslag när det handlar om hållningen till institutioner och media, men framför allt i förhållande till olika rättsprinciper som inte får blockera politiska beslut. Myndigheters självständighet är nu dels begränsad i så måtto att politiska beslut som uttryck för det suveräna folkets vilja alltid har företräde, dels på så sätt att myndigheter nu är tydligt underordnade riksdag och regering och har att utför de beställningar som görs, när exempelvis lärosäten förväntas lyda order och inte bara organisera forskning och högre utbildning utan fastmer bistå med handräckning av olika slag.

Idén om ett enda folk, med i huvudsak en enda folkvilja, kan se harmonisk och småmysig ut, men idén om folkets enhetlighet, dess homogenitet, som flera politiska partier tycks vara förälskade i, är av ett annat slag än en politisk gemenskap där vi hör samman för att vi bor och verkar i samma område vilket kräver att vi politiskt kommer överens i frågor vi har att ta i gemensamt. En politisk gemenskap måste inte präglas av enhetlighet.

Många av dessa tendenser kan vara rimliga, såväl i bemärkelsen begripliga som önskvärda, men de innehåller också farliga idéer då de också ansluter till en totalitär uppfattning av det politiska, nämligen med ett schema av väljare som beställare och politiker som utförare i former av avtal och kontrakt, med en uppfattning om myndigheters uppdrag att i detalj styras politiskt, samt idealet om ett enhetligt, rent och obefläckat folk. Ett folk, en vilja och en politik må låta lockande, men totalitarismens täcke är dess outtalade mål. Låtom oss se det innan det är för sent.

The post Essä: Populism är en giftig idé first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Trenden är tydlig. Folkdomstolar kan få överta rättskipningen om man inte gillar den traditionella i vår lagbok. Politisk makt kan få styra rättsapparaten.” Det skriver Lars Thulin med utgångspunkt i att SD lagt sig i rättsväsendets jobb.

SD har i princip upphävt en dom

Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson, som gärna vill bli statsminister, har gjort det som är ett no-no i demokratier. Lagt sig i rättsväsendets jobb och i princip upphävt en dom.

Enligt mig är det beviset på att partiet kalibrerar sin kurs. Så att den tydligare leder till Trumpland. Därmed bli en murbräcka som kan knäcka den tydliga gränsen mellan juridik och politik. När den är upplöst kan beteendet spridas till andra områden. En viktig del i vår demokrati och rättsväsende riskerar att skrotas.

Bakgrunden är att pedofiljägarsajten Dumpens ansvariga utgivare Sara Nilsson dömts för grovt förtal. Detta efter att sajten hängt ut, namngivit och identifierat en man som pedofil. Det är Dumpens arbetsmetod, provocera till brott, men innan det utförs hängs personen ut på nätet med bild och personuppgifter för att hen troligtvis var på väg att begå ett vidrigt brott. Ingen rättegång, ingen bevisprövning, ingen möjlighet till försvar. Två personer, utan juridisk utbildning tar på sig rollen som polis, åklagare, domare och bödel. För att bli evigt uthängd på nätet kan krossa en persons liv lika mycket som en dom i rättssal.

Nu har Dumpens arbetsmetod prövats rättsligt. Domstolen fann att den bröt mot lagen och utgjorde grovt förtal enligt Brottsbalkens kapitel 5:1. Sajtens ansvarige utgivare dömdes till dagsböter. Jimmie Åkesson gick omedelbart ut och sade att lagen borde ändras och meddelade att SD betalade böter och rättegångskostnader. En nota på en halv miljon kronor.

SD har mött svagt motstånd

Syftet med bötesstraff är att göra det kostsamt att begå ett brott och göra klart att det inte bör upprepas. SD, vars jobb som riksdagsparti är att stifta lagar, upphäver straffet genom att betala kostnaderna. Inga konsekvenser följer därmed av att bryta mot lagen. Och därmed ges grönt ljus att fortsätta begå brott. SD:s tilltag har dock mött rätt svagt motstånd. Skälet är förmodligen pedofili är det mest tabubelagda brott som finns. Därför vågar få kritisera Åkessons tilltag. Den som gör det kan beskyllas för att beskydda, kanske till och med legitimera, pedofili. Då blir det riskfyllt att tjata om något så mossigt som juridik och rättsstatens principer.

Risk för parallellt rättssystem

Vad händer nästa gång? Om SD:s vilja blir lag så blir det okej med Dumpen-domstolar överallt. Folk som kan misstänkas, eller vara i färd med att köra rattfulla, misshandla kvinnor, köpa sex, begå skattebrott eller andra brott, kan hängas ut för tid och evighet vid världens mest effektiva skampåle. Utan rättegång. Men straffet är evigt och ingen möjlighet till överklagan finns. Vi får ett parallellt rättssystem. Som i Vilda Västern: häng honom i närmaste träd, varför besvära en domare? Ett annat ord för detta är laglöshet.

Populism och röstfiske

Kanske är SD och Jimmie Åkesson genuint upprörda när det gäller pedofilbrott. Och omfattande sådana brott, inte minst inom skolans värld, har uppmärksammats flera gånger nyligen. Kampen mot denna kriminalitet måste intensifieras. Förmodligen främst genom ökad uppmärksamhet i samhället, kanske med strängare straff. Men att en förändring av lagar bör ske inom lagens råmärken tycker nog de flesta. I alla fall borde riksdagsledamöter, vars jobb är att stifta lagar, tycka det. SD tycker det inte.

SD:s engagemang är nog främst röstfiske. Den ökade fokuset på pedofili har skapat ett mörkt hat inom det så kallade folkdjupet. Den som följer debatten i forum på nätet möts av krav på dödsstraff. Även av personer som själva vill vrida på gaskranen alternativt pressa in avtryckaren. Populistiska partier behöver syndabockar, så Åkesson fångar skickligt upp dessa strömningar.

Trumps metoder

En annan risk med SD:s beteende är att legitimera politikers inblandning i rättsväsendet. Att upphäva straff utdömda av en domstol. Främsta exemplet är Donald Trump som använder USA:s rättsapparat för att benåda folk som begått brott han gillar och att jaga upp och lagföra folk han inte gillar.

Kalabaliken vid Kapitolium i januari 2021 var inledning till en statskupp. Hetsade av president Trump invaderade en mobb regeringsbyggnaden. Syftet var att stoppa överförandet av makten till en ny president samt att hänga den avgående vicepresidenten. Förövarna dömdes. När Trump kom till makten benådade han dem.

Trump vill inleda en brottsutredning mot riksbankschefen. Eftersom denne inte sänker räntan i den utsträckning presidenten vill. En åklagare som fått Trump dömd för bedrägeri utreddes för fusk med bolån. Åtalet ogillades. Rättsväsendets uppgift är nu inte att tjäna folket utan att tjäna presidenten. Och minns att SD fram tills helt nyligen tokhyllade Trump och till vissa delar har använt hans agenda och metoder i vårt land.

Tydlig trend

Trenden är tydlig. Folkdomstolar kan få överta rättskipningen om man inte gillar den traditionella i vår lagbok. Politisk makt kan få styra rättsapparaten.

I en tid där utbildningsnivån och tillgången till information är större än någonsin tidigare tycks vi vara på väg tillbaka till Vilda Västern-rättvisa skipad av folkmobbar och kejsare som står över lagar. Frågan är hur skutan ska styras om. Och om någon vill göra det.

The post Demokratin hotas när SD legitimerar lagbrott first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika gör Lars Thulin en genomgång av SD:s populistiska politik. Han konstaterar att vindflöjeln snurrar och förmodar att partiets ledare vid det här laget måste vara yr i huvudet.

Sverigedemokraternas agenda är enkel. Drömsamhället är i princip det samma som för Trump, Orban och Le Pen. Viktigast är främlingsfientlighet, det andra är hat mot allt som kallas vänster. Det tredje är misstro mot parlamentarisk demokrati.

Men SD:s piller är beska för svenskarna. I vårt land finns fortfarande tro på vårt politiska system och samhällets institutioner. Därför krävs en sked sött för att medicinen ska sväljas och SD:s valsedel stoppas i urnan.

Sockret är populism – det handlar om att hitta komplicerade frågor och sedan föreslå mycket enkla lösningar på problemen. Lösningar som ofta rundar demokratiska spelregler.

SD är en vindflöjel i politiken

SD är duktiga på att känna vart vinden blåser. Politisk känslighet är ett begrepp för detta. Vindflöjel, den pil som direkt följer blåstens riktning, är ett annat. Här några exempel.

SD:s syn på EU

EU: SD var länge anti-EU. Jimmie Åkesson hävdar att det var motståndet mot EU som fick honom att gå med i partiet. Nazistkopplingar kände han inte till. Men så svängde partiet i frågan. Efter att först krävt ett utträde insåg man att svenskarnas stöd för unionen var starkt. Att Brexit blev en katastrof för Storbritannien gjorde att vindflöjeln vred sig.

SD:s syn på Nato

Nato: SD avskydde först alliansen. Man ställde upp på det ryska narrativet att världen ska delas upp i maktsfärer. Besvärande kopplingar mellan Kreml och enskilda SD-ledamöter och tjänstemän har avslöjats under åren. Den 24 februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina. SD:s utrikespolitiska program skrevs snabbt om. Nato blev plötsligt jättebra. Gullandet med ledarna på Röda torget sattes på vänt.

SD och Donald Trump

Trump: han var länge en hjälte för SD. I DN hyllade SD:s chefsideolog Mattias Karlsson honom och hävdade att hans politik skulle rädda USA och världen. Efter försöket till statskupp den 6 januari 2021 svalnade romansen, men SD:s Björn Söder hävdade att Trump trots detta borde få Nobels fredspris.  Nu förfäras en stor del av världen av Trumps framfart. Åkesson hänger på och beskriver USA:s president som obegriplig. Fast i SVT:s partiledardebatt nyligen var Åkesson den enda som inte tydligt ansåg att USA utvecklades i en auktoritär riktning. Självklart – i grunden vill SD och Trump samma sak. Vindflöjeln snurrar våldsamt.

SD och Ungern

Ungern: Landet var SD:s föredöme. Med en ledare som är ultranationalist och raskt nedmonterar civilsamhällets institutioner, är nationen en våt dröm för SD. Richard Jomshof beklagade att SD inte kunde gå lika fort fram som Ungern. Så kom landets motstånd mot vårt Nato-inträde och det faktum att Ungerns ledare Victor Orban var Putins lakej i EU. Då vred sig vindflöjeln.

SD, judarna och muslimerna

Judar: SD:s rötter i nazismen lever. Björn Söder gjorde klart att judar inte var svenskar. Oscar Sjöstedt skojade om hur kul det lät när man sparkade på judar.  Samtidigt hatar SD islam. Jomshof leder det kriget. Han uppmanar till bränning av hundra koraner samt utmålar profeten Muhammed som våldtäktsman. Sedan kom kriget i Gaza. En konflikt som borde ha varit rena julafton för SD. Detta eftersom två grupper som SD avskyr stred mot varandra. Ändå tog man ställning för Israel, trots att den tyska ideologi som födde SD, hade som mål att utrota judarna. Vindflöjeln snurrar.

SD:s omsvängning när det gäller vinster i välfärden

Vinster i välfärden: SD hävdar att man är ett parti för vanligt folk. En huvuddel av de ”vanliga” människorna är emot vinster i välfärden. Även en majoritet av hela svenska folket. SD höll med.

Näringslivet, som tjänar storkovan på vinster i välfärden, såg ett problem. SD var en kraft att räkna med och måste gå med på systemet att riskkapital får ta våra skattepengar för att barn ska lära sig läsa – om det kan ske till absolut lägsta kostnad så att en rejäl slant blir över. Näringslivet bjöd SD:s ledning till fint möte. Därefter var Jimmie för vinster i välfärden.

SD och brottsligheten

Kriminalitet: SD vill vara tuffast mot kriminaliteten. Främst för att man hävdar att den enbart beror på invandring. Jobbigt blev det dock när Åkesson till sitt bröllop personligen bjöd in en känd gängkriminell. SD-ledaren försvarade sig som han alltid gör vid en skandal– inte hört något, inte sett något, inte förstått något. Ställdes det krav på hans avgång? Glöm det! SD-folkets dyrkan av Jimmie är nämligen av nordkoreansk kaliber. Ingen skugga får falla på den himmelske ledaren från Sölvesborg. Kanske ska han kallas Kim Jimmie-un?

SD:s falska outsiderimage

Outsiderrollen: Partiet vårdar sin outsiderimage. Ändå styr man genom Tidöavtalet Sveriges regering med fjärrkontroll. Ekvationen är svår: kan man vara anti sig själv? SD försöker. Men hur hålla kvar de anhängare som vill vara outsiders när partiet i själva verket står på trappan till regeringskansliet?

Jimmie kastar därför ut köttben för att hålla alla nöjda. Lite Swexit går alltid att vädra som håller EU-hatarna glada. Ryssvänner stryks medhårs genom att ifrågasätta stödet till Ukraina. Vilda-västern-romantiken frodas då partiet i Europa-parlamentet anser att Sverige bör genomföra utomrättsliga avrättningar på främmande mark.

Hinner SD med i en värld där allt snurrar snabbare? Där mindre av debatten läggs på SD:s agendor: främlingshat och avsky mot ”sosseri”. Vad det senare omfattar är oklart. Är det allt som SD inte gillar?

Tycker ni som jag att ”Kim Jimmie-un”, ser sliten ut? Måhända inte märkligt. Vindflöjlar gör en yr i huvudet.

The post SD:s ”Kim Jimmie-un” måste vara yr first appeared on Opulens.

ESSÄ. För att motverka pågående nedmontering av svensk demokrati behöver det klassiska bildningsidealet återupprättas. Det anser Fredrik von Malmborg, docent och forskare i statsvetenskap vid Linköpings universitet.

Bildning har stor betydelse för samhällets vitalitet. Författaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev nyligen (DN, 19/2) att kulturminister Parisa Liljestrands och utbildningsminister Johan Pehrsons syn på bildning är ”futtig”. De reducerar bildning till utbildning – ”ett stadium dit man en gång nått, kanske med möda, men som man nu lugnt kunde slå sig till ro i”. Denna syn rimmar enligt Liedman illa med den klassiska och moderna tanken om bildning och lärande som en livslång process genom vilken en människa ”bildas av kunskaper och erfarenheter på samma sätt som en växt bildas av jordens näringsämnen”. Bildning är en aktiv process där människan själv skapar sin kunskapsvärld. 

Jag delar Liedmans bildningsideal. Som människor går vi i skolan för att lära oss om världen och förbereda oss för vidare lärande och livet i stort. En del studerar vidare på gymnasium, universitet, högskola eller kanske folkhögskola.

I arbetslivet talas om livslångt lärande för att utveckla kompetens i en föränderlig värld. Men människor behöver inte bara fort- och vidareutbildning för att tillskansa sig färdigheter som gör oss attraktiva på arbetsmarknaden. Bildning har inte nödvändigtvis ett instrumentellt syfte. Folkhögskolor, bildningsförbund, studiecirklar med mera har varit och är centrala för att genom folkbildning ge människor ett rikare liv; kulturellt, emotionellt, intellektuellt, ekonomiskt och politiskt. 

Men, hävdar jag, bildning rör inte bara människor som individer, utan även organisationer och politiken – ja hela samhället. Bildning på individnivå påverkar även de sociala, kulturella och institutionella sammanhang vi är en del av.

Förutsättningslös bildning genom livslångt lärande är en grund för utveckling av ett demokratiskt samhälle där människor enskilt och i grupp utvecklar och argumenterar för idéer i diskussioner med andra människor och grupper.

Hur skulle samhället se ut om inte även företag, fackförbund, statliga myndigheter, skolor, hälso- och sjukvårdsorganisationer, kommuner, civilsamhällesorganisationer, politiska partier och institutioner lär och bildar sig? Kulturministerns och utbildningsministerns likställande av bildning med utbildning följer ett populistiskt narrativ om människor som ”folket” och är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. 

Lärande i politiken

Peter Senge gjorde med boken Den Femte Disciplinen (1990) frågan om lärande organisationer populär i breda kretsar. Bildning och lärande finns och är viktigt även i politiken. Precis som med lärande organisationer handlar lärande i politiken om bildning på kollektiv nivå – i en grupp av människor eller i en grupp av organisationer.

Frågan började studeras vetenskapligt på 1970-talet och handlade om vad som låg bakom förändring av politikers och politiska partiers övertygelser. Sedan dess har forskningen utvecklats och fokuserar idag på lärande som grund för politisk förändring.

Studier av politiskt lärande syftar till att förstå och förklara processen för och faktorer som påverkar kollektivt lärande, samt resultaten därav i form av förändrade övertygelser, förändrat beteende och förändrad politik. Det ska understrykas att politik kan förändras utan politiskt lärande. 

En grupp politiska aktörer – i ett parti, en intresseorganisation, en politisk institution eller ett politiskt system – kan lära sig på olika sätt. I epistemiskt lärande lär sig ett kollektiv med gemensamma övertygelser av individuella medlemmars erfarenheter.

Missnöje med ett styrmedels eller en politisk inriktnings oförmåga att hantera ett visst problem kan få dess förespråkare och anhängare att genom lärande ompröva sin övertygelse om styrmedlet/politiken (kognitiv förändring). Därefter kan de lägga fram förslag till ändrat eller nytt styrmedel eller politisk inriktning (beteendeförändring).

Epistemiskt lärande leder bara ibland till politisk beteendeförändring i stort. I en liberal demokrati finns oftast olika grupper med motstridiga övertygelser och förslag till styrmedel och politik, att förhålla sig till i processen från idé till beslut. 

Genom reflexivt lärande kan sådana motstridiga övertygelser hanteras. Det innebär att medlemmar i en grupp genom reflexiv dialog med en eller andra grupper omvandlar information, kunskap eller övertygelser från andra grupper till nya, ändrade övertygelser i den egna gruppen.

Reflexivt lärande sker i huvudsak i demokratier med deliberativa inslag, där det politiska samtalet och förhandlingar handlar om att genom utbyte av välgrundade och transparenta argument komma överens om för alla inblandade parter acceptabla lösningar på allmänna problem. Däremot inte i mer polariserade samtal och förhandlingar, där utgångspunkten hos en eller flera parter är att vinna över motståndaren.

Från individuellt till kollektivt lärande

Lärande och bildning är primärt en individuell process. Erfarenheter, ny information eller för den delen desinformation, och ny kunskap påverkar människors sinnen och kan orsaka en förändring av politiska aktörers kognition och i förlängningen deras beteende. Men politik är en kollektiv process.

Såväl epistemiskt som reflexivt lärande omfattar processer för att förvärva, översätta och sprida information, kunskap, erfarenheter, idéer och övertygelser från en eller flera individer till andra individer inom gruppen, men även mellan grupper av aktörer. Förändringar i individers kognition påverkar kollektivets övertygelser och beteende. 

Information, kunskap, erfarenheter, idéer och övertygelser som förvärvas, översätts och sprids i eller mellan kollektiv av politiska aktörer kan komma inifrån gruppen, men även utifrån gruppen. I det senare fallet ofta genom politiskt påverkansarbete, policyentreprenörskap, från till exempel en myndighet, en regering, politiska partier, forskare, intressegrupper eller ett nätverk av organisationer, alla med sin särskilda syn på vad som är ett viktigt allmänt problem och hur det bör hanteras politiskt. 

Ovan nämnda kopplar politiskt lärande till politisk förändring i enskilda sakfrågor. Men då vi lever i en snabbt föränderlig värld behöver politiken lära kontinuerligt av erfarenheter och ny kunskap. Statsvetenskaplig forskning pekar på vikten av att skapa förutsättningar för livslång politiskt lärande.

Faktorer som påverkar politiskt lärande

Forskningen visar att politiskt lärande påverkas av individ- och grupprelaterade faktorer som:

• begränsar individers kognitiva förmåga att söka, ta till sig och tolka information, 
• påverkar individers förmåga att sprida information till andra individer och grupper, liksom mottagarnas förmåga att ta till sig och tolka information, samt 
• påverkar individers och gruppers sociala interaktion, institutionella strukturer och sakfrågans natur. 

Dessa interna faktorer påverkas i sin tur av externa faktorer, till exempel ökad frekvens av stormar, översvämningar och skogsbränder, krig i omvärlden, inflation, politiska strömningar och amerikanska presidentval. Olika faktorer som begränsar individers kognitiva förmåga kan samverka och förstärka varandra. På motsvarande sätt påverkas och påverkar institutionella strukturer de kognitiva begränsningarna. 

Till följd av kognitiva begränsningar och negativ inverkan från externa faktorer händer det att individer och grupper inte lär sig av ny information och kunskap.

Några individer i en grupp kan lära sig, men om nyckelpersoner, till exempel mellanchefer, på grund av kognitiv bias inte kan eller vill lära sig blockeras informationsflödet och lärandet i gruppen avbryts.

Jag har i min forskning visat hur individuellt lärande hos enskilda handläggare på en svensk myndighet blev startskott för kollektivt lärande i först Regeringskansliet, därefter regeringen, andra EU-länder och hela EU:s ministerråd, men att icke-lärande hos nyckelpersoner i ett av Europeiska kommissionens generaldirektorat blockerade lärande i kommissionen och vidare på EU-nivå. Detta försenade en viktig ändring av EU-lagstiftning med fem år. 

Förutsättningarna för reflexivt lärande i politiken påverkas även av sakfrågans natur. En fråga som är politiskt och medialt uppmärksammad och där olika grupper och deras politiska problembeskrivningar och lösningar är starkt polariserade minskar möjligheten för reflexivt lärande.

Min forskning visar även att entreprenöriellt ledarskap i en organisation, till exempel Sveriges regering, kan minska tjänstepersoners kognitiva begränsningar och underlätta kollektivt lärande. Sådant ledarskap behövs även för att sätta enskilda individers lärande i en politisk kontext och att lyftas från kognitiv förändring till beteendeförändring.

Sociala faktorer, inte minst förtroende och tillit, är viktiga för reflexivt lärande i och mellan grupper. I ovan nämnda fall främjade dåvarande regering politiskt lärande i Sverige och EU, även om kommissionen motverkade det. I fråga om Tidöpartiernas klimatpolitik, som går emot samlad vetenskap såväl som opinion, har regeringen motverkat reflexivt lärande utom möjligen inom Tidöpartierna som lärt sig epistemiskt baserat på desinformation.

Högerpopulismen skyr bildning

Jag skrev i inledningen att kulturministerns och utbildningsministerns ”futtiga” syn på bildning är problematisk ur ett demokratiskt perspektiv. Om inte människor bildas genom livslångt lärande, hur ska organisationer, politiken och ytterst samhället kunna göra det? Vilket samhälle lägger det grunden för? Och vilken syn på människor, politik och demokrati vittnar det om?

Tidöpartiernas politik är högerpopulistisk. Mångårig internationell forskning är enig om att populism bygger på en polarisering mellan ”vi” och ”dem”, med känslomässiga vädjanden till ”folket” och exkludering av ”eliten”, som görs till syndabockar för allehanda påstådda missförhållanden.

Katastrofnarrativ som hotar ”folkets” världsbild är centrala för högerpopulisters framgång. Men dessa hänvisar till en fiktiv fantasi om en konstant kris orsakad av ”eliten”, en konspirationsteori, snarare än en faktisk kris för nationen.

Tydliga exempel är Donald Trumps uppsjö av konspirationsteorier om bland annat jämställdhet, och SD:s hänvisning till ”folkutbytet” och spridning av desinformation genom sin trollfabrik. I ljuset av dessa fiktiva katastrofer framhäver populistiska ledare sig själva som nationens och ”folkets” räddare, medan ”eliten” bör straffas för sina brott mot ”folket”.

Även om populistiska ledare ibland talar ”folkets” språk, är de inte särskilt mottagliga för befolkningens vilja. Populisternas ideologi bygger på en icke-pluralistisk vision av samhällets allmänintresse, där de ser sig själva som rättmätiga uttolkare av vad som ligger i det allmännas intresse – en förmodad vilja hos ”folket”. Populister agerar efter eget huvud och bjuder in sin publik att identifiera sig med dem. Se bara på svensk klimatpolitik där nästan 70 procent av svenskarna anser att politikerna behöver gör mer för att minska risken för klimatförändringar!

I ljuset av detta kan Tidöpartierna sägas ha en instrumentell människosyn. Människor ska utbildas för att jobba och tjäna pengar, men de ska inte bilda och lära sig för livet. Gudbevars om ”folket” bildar sig intellektuellt och kulturellt, lär sig om Sverige och världen på riktigt, ser igenom lögnerna och reser sig mot ”folkets” ledare.

Tidöpartierna utnyttjar demokratin för att i snabb takt montera ned den liberala demokratin, men inte lika snabbt som det vi nu ser hända i USA.

Liedmans bildningsideal skapar grunden för ett pluralistiskt samhälle. Men populister i Sverige precis som i USA, är auktoritära och ideologiskt starkt negativa till pluralism. Det hotar deras självpåtagna roll som berättigade uttolkare av den ”enda sanningen” och det ”ultimata målet”. 

Den utveckling vi nu ser i Sverige följer enligt svenska demokratiforskare ett mönster av autokratisering. Tidöpartierna utnyttjar demokratin för att i snabb takt montera ned den liberala demokratin, men inte lika snabbt som det vi nu ser hända i USA. De kidnappar begrepp som legitimitet, rättvisa och bildning och förvränger deras innebörd för att framstå som legitima, rättvisa och bildade demokrater, men agerar i själva verket antidemokratiskt. 

Angrepp mot bildning

Demokratiforskningen betonar ett starkt civilsamhälle och folkbildning som ett viktigt försvar för den liberala demokratin. Det är därför allvarligt att det svenska systemet för stöd till folkbildning förändrats radikalt på kort tid, och dessutom utan konsekvensanalys och diskussion.

Det statliga stödet till studieförbund och folkhögskolor, som har en viktig roll i folkbildningen och för en utvecklad demokrati, dras medvetet ner. Tidöpartiernas angrepp på folkbildningen och civilsamhällets organisationer, däribland människorättsorganisationer och klimaträttviserörelsen, är en viktig organiserande princip för en systematisk kulturell samhällsomvandling. Det samma gäller systematiska hatangrepp och reella hot mot granskande journalister, engagerade forskare och statligt anställda, samt ingrepp i forskningens frihet.

Dessa angrepp minskar civilsamhällets och därmed människors utrymme i det politiska samtalet och motverkar pluralism och i grunden den liberala och deliberativa demokratin. 

Politiskt lärande för demokratins skull

Tidöpartiernas syn på människors bildning spiller över på deras syn på lärande i politiken. Snarare än epistemiskt lärande baserat på erfarenheter och forskning spelar kunskapsförakt och konspirationsteorier en central roll för deras politik. Detta är tydligt inte minst på klimatområdet. Som motståndare till pluralism är de inte heller intresserade av reflexivt lärande. För att skapa en ”folkligt legitim” politik diskrimineras vissa aktörer systematiskt från att delta i det politiska samtalet. De demoniseras och avhumaniseras genom hat- och hotretorik för att förmås tystna i det offentliga samtalet. De som får delta, t.ex. stora delar av näringslivet, tas inte på allvar utan blir förda bakom ljuset.

För att motverka pågående nedmontering av svensk demokrati behöver det klassiska bildningsidealet återupprättas och människors och organisationers lärande stärkas. Därigenom kan även det politiska lärandet stärkas och polariseringen minska. 

The post Antidemokratisk bildning och kollektivt lärande first appeared on Opulens.

NÄTKRIGARE. TV4:s ”Kalla fakta” har avslöjat SD:s trollfabriker. Här gör Lars Thulin en genomgång av SD-nätkrigarnas strategier och försvarsmetoder.

SD:s trollarméer har avslöjats av TV4:s Kalla fakta. Anställda på SD-ägda tv-kanalen Riks, håller i gång anonyma konton som synkroniserat pumpar ut desinformation med avsikt att splittra landet.

Granskningen fick Sverigedemokraternas högsta propagandaofficer Joakim Wallerstein att hota reportern. Främst med att dennes yrkeskarriär kunde stoppas. Det kunde nämligen Riks fixa. Men Wallerstein såg det inte som ett hot, det var enligt hans uppfattning ”konsumentupplysning”. I så fall skulle Gudfadern och Sopranos vara världens bästa konsumentupplysare.

Hur agerar SD:s trollarméer?

Hur agerar då trollarméerna? Jo, skickligt och ofta är de också svåra att avslöja, vilket är affärsidén. Jag har varit aktiv på Aftonbladets sida på Facebook. Och då huggit på inlägg som jag antagit komma från trollkonton men i vissa fall har det varit fråga om existerande privatpersoner. Gemensamt för trollen och dessa personer har varit att i alla möjliga och omöjliga sammanhang föra fram SD:s budskap. De arbetar med en mix av hat, hån, lögner och total brist på kunskap och logik. I fortsättningen kallar jag de två grupperna för nätkrigare.

Tre huvudfronter

Jag ser tre huvudfronter.

Den första går ut på att skuldbelägga invandring för allt dåligt i Sverige. Då menar jag ALLT. Detta följs nästan alltid av tesen att det sker ett folkutbyte, så inom kort kommer de ”äkta” svenskarna att vara i minoritet. Följden av detta antas bli att samhället som vi känner det går under.

Ett populärt påstående är att alla svenska traditioner kommer att förbjudas. När det gäller gängvåld pekar man på att många av de som dömts för brotten har icke-svenska namn. Många nätkrigare känner sig nöjda med det hela. Så länge invandrarna skjuter och bombar varandra är det helt okej. Sedan snaskar man gärna i det sexuella. Som att ”din dotter” kommer våldtas av skäggiga män med muslimsk bakgrund.

Hat mot socialdemokrater

Andra fronten kan kallas Hata socialdemokrater. Vilket främst görs genom påhopp på Magdalena Andersson. Hon görs personligen ansvarig för det mesta och allt från utseende, kläder och sätt att tala förnedras, hatas och hånas. När hennes röst bröts då vår statsminister påstod att socialdemokrater var terror-romantiker fick nätkrigarna totalt frispel av lycka. Hånen haglade. Sparka på någon som ligger, inget är mer underbart.

En tes som ofta drivs, förmodligen för att dölja SD:s bakgrund, är att det i själva verket är Socialdemokraterna som är nazister. Ordet ”nazzesozzar” är inte ovanligt. Som bevis påpekas att Socialdemokraterna inte var emot rasbiologin i början på förra seklet. Därför är partiet nazistiskt. Att ingen av de övriga partierna protesterade har undgått nätkrigarna. Likaså att en stor del av västvärlden var inne på samma mörka tankar.

Ett annat ”bevis” är att de tyska nazisterna kallade sig nationalsocialister, ett drag för att locka fler väljare. För nätkrigarna är delen ”socialister” i namnet ett tecken på att S i princip var systerparti med de tyska nazisterna.

Ett tredje ”bevis” är Sveriges politik under andra världskriget. Därmed var Socialdemokraterna medlöpare till nazisterna. Att vi hade samlingsregering under kriget, tycks helt okänt för SD.

Misstänkliggör journalister och public service

Den tredje fronten går ut på att misstänkliggöra journalister i allmänhet och public service i synnerhet. Förenklat kan sägas att SD:s arméer är övertygade om att nästan alla journalister i Sverige är kommunister sedan barnsben. Därför undanhåller de ständigt ”Sanningen” för medborgarna. Även stora engelskspråkiga tidningar, nyhetsbyråer och tevekanaler uppges vara med i vänster-komplotten. Att många av dessa medier är kommersiella, stör inte nätkrigarna, då en journalist per definition alltid är ”vänster”. Allt dessa medier förmedlar är därför tillrättalagda lögner från etablissemanget.

En minoritet av nätkrigarna kan ändå föra en diskussion och skriva en begriplig mening. De hävdar att den undersökning av journalisters politiska sympatier som görs i Sverige bevisar att medier i princip kör med marxistisk propaganda. Och allt som skrivs därför är lögn och hets mot SD.

Undersökningen görs av Göteborgs universitet. Jag är en av ganska få som läst allt i rapporterna och kan därför meddela att SD-krigarnas slutsats har väldigt lite stöd i materialet. Jag brukar vänligen upplysa om att jag kan det mesta om undersökningarna och erbjuder mig att ge en sammanfattning byggd på länkar till utredningen. Om de säger ja, skickar jag rapporten. Hittills har ingen återkommit efter detta erbjudande.

Nätkrigarnas försvarslinjer

Den första försvarslinjen i allt nätkrigarna skriver för att rättfärdiga sitt parti och få ut desinformation, är whataboutism. Alltså: ”någon annan har minsann också gjort något dåligt någon annan gång, så det så. Därför får ni inte kritisera oss”.  De hoppas på två resultat.

Det första är att den som anklagar SD blir förvirrad, snärjer in sig svåra resonemang och ”förlorar”.

Det andra är att debattörerna enas om ”att alla är lika god kålsupare” och därmed kan ingen anklagas för något och ingen behöver då stå till svars för något.

När argumenten till sist tryter återkommer SD:s arméer ofta med en variant som är så vanlig att den måste ingå i en grundkurs. Nämligen ett intresse för psykiska åkommor och dess medicinering. För varianter på ”ta dina piller och somna om” samt ”har du slarvat med dina mediciner” återkommer ständigt.

Ett urbota dumt sätt att håna en debattmotståndare. Som därmed säger allt om den som uttalar det.

The post Så jobbar SD:s troll och nätkrigare i praktiken first appeared on Opulens.

INKLUDERING. “Det finns inga genvägar till lyckad integration. Vi kan inte inkludera genom att skuldbelägga de utan makt, resurser och inflytande”, skriver Haris Agic.

”Det är en ansvarslös invandringspolitik och en misslyckad integration som har fört oss hit”, sa statsminister Ulf Kristerson i sitt tal till nationen nyligen, kopplat till det eskalerade gängvåldet i Sverige. I och med detta lyckades statsministern eka – och därmed också legitimera – den konservativa högernationalismens mantra: skjutningar och sprängningar är invandringens fel och invandringen är den tidigare regeringens fel.

Bortsett från att en sådan positionering egentligen hör mer hemma i en valrörelse än i ett tal till nationen som egentligen ska ingjuta enighet och hopp så är det också en allvarlig förenkling som blottar politikens vurm för snabba och billiga poäng framför förmågan att sätta saker och ting i viktigt perspektiv och se helheten.

Ett intressant faktum är att det gängrelaterade våldet har haft en stadig ökning i både omfattning och brutalitet alltsedan 2000-talet. Alltså en utveckling som har skett i takt med den konservativa högernationalismens och högerpopulismens framgångssaga som ju har bidragit till helt nya nivåer av social exkludering, främlingsfientlighet, nationalism, muslimhat och nyrasism i Sverige. Detta tycks ha hamnat i de flesta sakkunnigas och politikers döda vinkel. Kanske är det svårt att se alla sambanden när vi av chock och fasa stirrar oss blinda på skjutningar och sprängningar och hetsar oss hesa med krigsretorik och vedergällningsiver. Men faktumet kvarstår att ju mer hat och främlingsfientlighet som har fått ta plats i Sverige desto mer ”no more fucks to give” typ av skoningslöst dödligt våld har vi drabbats av. Knappast en tillfällighet.

Statsministern hade rätt i en sak i sitt tal – Sverige borde ha varit bättre på integration av nysvenskar. Men hur är det bättre för integrationen att ställa sig bakom den konservativa högernationalismens hat mot människor med utländsk bakgrund? Att tolerera och även stämma in i allt smädande och all smutskastning av invandrare och deras barn och den polarisering som detta gett upphov till? Hur kan det vara en bättre integrationspolitik att systematiskt skuldbelägga mångkulturen och ställa krav på invandrarna utan att först säkra lika villkor för alla?

Integration kan inte krävas fram – i synnerhet inte under rådande skeva maktstrukturer som skapar social exkludering och därmed cementerar segregationen. Regeringens främsta samarbetsparti säger det öppet och tydligt: de vill inte ens ha någon integration. De vill inte ha folk med utländsk bakgrund i Sverige överhuvudtaget. Torde inte just denna politiska viljeriktning vara ett av de största hoten mot lyckad integration som regeringen i första hand behöver göra upp med?

Arbetet med att minska klyftorna, skapa jämlikhet och därigenom främja ett inkluderande förhållningssätt och säkra alla människors delaktighet i samhället har kommit långt och vi har mycket att vara stolta över i Sverige. Men vi är långt ifrån i mål. Förändringar av denna sort tar tid – det har vi lärt oss inte minst genom kampen för ett mer jämställt samhälle. På samma sätt måste vi se integration som ett maratonlopp som kräver uthållighet. Det som sker nu riskerar tyvärr att förstöra decennier av framgångsrikt inkluderingsarbete och är därmed att betrakta som det största hotet mot lyckad integration. En svåröppnad glasburk öppnas inte bäst genom att krossas mot betongen. Det finns bara ett sätt att öppna burken – och det kan ta tid och kan därför kräva både tålamod och uthållighet från oss alla.

Det finns inga genvägar till lyckad integration. Vi kan inte inkludera genom att skuldbelägga de utan makt, resurser och inflytande. Vi kan inte ena genom att så hat och splittring. Vi kan inte integrera genom att demonisera människor med utländsk bakgrund. Det sorgliga faktumet är att, samtidigt som vi är så upptagna av våra ideologiska skygglappar att vi inte förmår se skogen för träden, våra barn dras in i mörkret.

Vilsna barn med berövad tro på framtiden vandrar empatilöst omkring som zombies och förintar sig själva, varandra, sina nära och kära och allt och alla som råkar stå i vägen eller i närheten. Och hur gärna vi än vill hitta en syndabock i någon annan för detta – för att slippa handgemäng med samvetet eller, Gud förbjude, för att undvika sviktande opinion bland väljarna – så är detta ett ansvar ingen av oss kan ducka för. De förenklingar vi då är benägna att använda är förvrängningar vi inte har råd med.

The post Vi kan inte enas genom att så hat och splittring first appeared on Opulens.

BAKSLAG. Sara Skyttedals personliga atombomb mot Johan Ingerö har blivit en bumerang mot såväl henne själv som Kristdemokraterna, konstaterar Lars Thulin.

Den smått otroliga historien om KD-politikerna Sara Skyttedals och Johan Ingerös sexuella (?) möte säger mycket om dem. Men än mer om deras parti och mest om det politiska och mediala klimatet i västvärlden.

Skyttedal anmälde Ingerö för sexuellt ofredande. Anmälan, som Aftonbladet tagit del av, säger att det hände under en blöt efterfest då Skyttedal däckade i en säng mellan två vänner. Och hon väcktes av att Ingerö tog henne på låret upprepade gånger. Inga andra sexuella handlingar, absolut ingen våldtäkt. Ingerö hävdar det inte gick till som Skyttedal säger. I sociala medier förnekar han brott. Ord stod mot ord.

Preskriptionstiden för sexuellt ofredande är fem år. Händelsen inträffade för åtta år sedan. Polisen lade ner fallet. Inget fanns att utreda. Skyttedal måste ha känt till lagen. Även om hennes partiledare är dålig på just detta, åtminstone när det gäller lagen rörande förtal.

Så Skyttedal anmäler för att utlösa en atombomb i en arbetsrelaterad konflikt hon haft med Ingerö. Han lämnar omedelbart sitt jobb. KD-ledaren Ebba Busch rycker ut och säger att Ingerö ändå fått gå ändå för att han inte klarat sitt jobb som partisekreterare, men att anmälan påskyndat beslutet.

Slutsats. I en intern konflikt mellan två arbetskamrater tar en av parterna sexuallagstiftning och polisens resurser i anspråk för att få sin vilja igenom. Visar detta på dåligt omdöme? Nej. Det visar på en total brist på omdöme.

Om Jesus återvände till jorden skulle han förmodligen stämma KD för att de missbrukat hans varumärke.

Vad säger det om partiet? Att få en snaskig intern konflikt uthängd i media är en mardröm för ett parti. L anklagas för att vädra sina konflikter inför öppen ridå. Men det är en västanfläkt mot detta. Ändå inte oväntat och kanske till och med oundvikligt.

För under Ebba Busch ledning har partiet genomgått en närmast ofattbar förändring. Till en början var KD ett snällt, kristet parti som stod för mjuka värderingar, skickligt framförda av ledare som Alf Svensson och Göran Hägglund. Nu ett parti som tagit mycket av sin framtoning och retorik från Donald Trump. 

Tydligaste exemplet var när KD i sin kampanj inför EU-valet 2019 använde denna slogan: ”Make EU lagom again” En parafras på Trumps ”Make America great again”. Att flörta med århundradets kanske mest kontroversielle och hatade politiker var en sak. En annan att budskapet var helt obegripligt för den som inte nära följde amerikansk inrikespolitik. Väljarnas dom var hård. KD gjorde uselt ifrån sig i det valet.

Så nya KD präglas av populism, hätska utfall, personkult och en ledare med en rad skandaler i sitt bagage. Man kan säga att det utvecklats till att bli riksdagens elakaste parti. Enligt min mening även riksdagens största hycklare. 

Största hyckleriet är att man har ordet Krist i sitt partinamn. Om Jesus återvände till jorden skulle han förmodligen stämma KD för att de missbrukat hans varumärke. På det viset är KD värre än SD. För Jimmie och hans fotsoldater hycklar ändå inte. De gör mycket klart vad de vill.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men Ebbas taktik har visat sig vara ett katastrofalt misstag. Utan stödröster från M i höstas hade partiet förpassats till politikens skräphög. Jag anser att orsaken är enkel. KD ville hitta nya väljare och var imponerade av SD:s framfart. Så man valde att bli ett SD för kvinnor. De som gillade SD:s politik men skrämdes av partiets grabbighet och råhet, skulle lägga sin röst på en Livets Ord-kvinna från Uppsala.

Taktiken blev dock en kvarnsten runt halsen, allt enligt tesen att man inte kan tjäna två herrar samtidigt. För KD var övertygade att man för evigt skulle behålla de fromma, kristna kärnväljarna, de som avgudat Alf Svensson. Dessa väljare antogs rösta på Ebba oavsett vad hon sade och gjorde. Så blev det inte. Många skrämdes av det nya KD. Och bytte parti eller stannade på soffan. Betecknande är att nya KD tappat hälften av väljarna över 65 jämfört med gamla KD.

Hur gick det med de kvinnor som antogs välja ett SD-light? Nja, det är en otrogen och lättrörlig skara. Lättflörtade, men ytterst svåra att behålla. Här gäller en annan gammal god sanning: varför välja en blek kopia när det finns ett tydligt och kraftfullt original? Så många av dem som skulle bli KD:s nya kärnväljare svek.

Facit är tydligt – ett parti som nu ligger under fyra procent. Som tycks sakna kärnväljare. Samt en tydlig egen ideologi, annat än att framstå som elaka och hånfulla.

Den sista spaningen är att i politiken tycks det gå att komma undan med nästan vilka skandaler och lögner som helst. Men när något handlar om underlivet bryter helvetet löst. Trump har i princip brutit mot det mesta i lagboken, men krånglat sig ur juridikens grepp. Nu kan en porrstjärna sänka honom. Boris Johnson var en av efterkrigstidens större lögnare och mer ansvarslösa politiker i Storbritannien. Men med en välsmord käft, rufsigt hår och charm fixade han det. Fast föll på att han påstod sig inte veta att en minister i hans regering var homosexuell och hade problem att hålla fingrarna i styr.

Så Skyttedal läste och lärde. Och utlöste sin personliga atombomb mot Ingerö. Men den har blivit en bumerang mot henne och hennes parti.

The post KD behöver en annan ideologi än elakhet first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. “Hur för vi kampen på ett progressivt och strategiskt hållbart sätt utan att bara släcka bränder när det går illa och hoppas på det bästa? Historien pekar på den utomparlamentariska organiseringen.” Haris Agic pekar ut fyra steg för att stärka den av extremhögern idag hotade demokratin.

I skuggan av högernationalismens frammarsch i Europa, som också återspeglas i de antidemokratiska krafternas infiltrering av den parlamentariska demokratin i många europeiska länder inklusive Sverige, behöver fokus på utomparlamentarisk demokratisk kamp lyftas högre upp på samtalsagendan.

Demokrati kan te sig som någonting relativt stabilt. Som en fyr med fundamentet i antiken men strålkastarljuset riktat mot framtiden. Ett löfte om en rättvis maktfördelning där alla människor är lika värda och där framsteg ligger i sakens natur. Och så hade det kanske kunnat vara om det inte var för demokratins grundläggande premiss: den är öppen för alla.

Demokratins öppenhet är dess främsta superkraft. Men också dess kryptonit. Den bygger på en humanistisk människosyn och en övertygelse om att detta i slutändan kommer att speglas i summan av de val som människor gör. Därför måste den alltid vara förbehållslöst öppen för människornas vilja. Inga varningssystem. Inga lampor som blinkar rött. Men demokratins största hot kommer inte utifrån. Dess Akilleshäl är dess svaghet inför sin egen kraft.

Likt en Ouroboros lurpassar demokratin på sig själv med en latent traktan att förtära sig själv. För det är fullt möjligt att demokratiskt avskaffa demokratin. Åtskilliga exempel på när demokratiska länder omvandlas till elektorala autokratier eller renodlade diktaturer vittnar om det. Globala och lokala händelser skapar plötsliga tvära ideologiska vindar. Kappor vänds åt oanade håll. Begrepp ges nya innebörder. Värdegrunder omdefinieras. Världsbilder förskjuts. Och vips så har det demokratiska löftet om frihet och rättvisa blivit ett direkt hot. Frågan är kanske inte om en demokrati kommer att försöka göra slut på sig själv utan snarare när. Och då handlar allt om den är rustad för att stå pall och övervinna sina egna destruktiva tendenser eller inte.

Här ett förslag på fyra steg som kan hjälpa oss hamna på rätt köl.

Snarare än statisk eller färdig är demokratin under konstant hot och förhandling. Alltid nära damoklessvärdets vassa egg. Därför måste demokratin oavbrutet återerövras och utvecklas. Den amerikanska historikern och medborgarrättsaktivisten Angela Davis skrev att frihet är en ständig kamp. Demokrati är också en ständig kamp. Och dess utveckling är ingen naturlag utan är snarare ett resultat av denna kamp.

Men hur gör vi? Hur för vi denna kamp på ett progressivt och strategiskt hållbart sätt utan att bara släcka bränder när det går illa och hoppas på det bästa? Historien pekar på den utomparlamentariska organiseringen som utmanar invanda föreställningar och bryter ny mark som en kraftfull förändringskatalysator. Här ett förslag på fyra steg som kan hjälpa oss hamna på rätt köl.

Det första steget: Våga prata om demokratins svagheter. Vi hamnar alltför ofta alltför lätt i en skön självbekräftande lovsång om hur bra demokratin är. Men för att kunna bygga upp den resiliens som krävs för att kampen för demokratin ska kunna uppbåda all sin positiva förändringspotential behöver vi ha större självinsikt och mer självdistans. Demokratins utveckling är avhängig vår vilja att agera. Den sker inte av sig själv.

Vi behöver skapa utrymme för och stimulera ett nyanserat progressivt samtal om demokratin. Att prata om demokratins styrkor kan hjälpa oss bli mer varse om hur viktig den är. Men vi måste också prata om demokratins sårbarhet och tillsammans fundera kring hur demokratin kan göras mer hållbar och mindre sårbar.

Det andra steget: Folkrörelsernas betydelse – makten att organisera sig. Vi litar alltför mycket på vårt förnuft. Men människan är ett impulsivt flockdjur. Låt mig illustrera detta med tre talande exempel: klimathotet, rasismen och individualismen.

Vi antar ofta att klimatkampen kommer att öka bara genom att vi sprider kunskap om klimathotet och räknar med att människor kommer att ta sitt förnuft till fånga och ändra sina beteendemönster. Och ändå tycks sådant som skattelättnader och främlingsfientlighet alltjämt hamna överst på den politiska prioritetslistan. Maktstrukturernas furstar är alldeles för upptagna med sin oupphörliga kamp att få sitta kvar på tronen och fortsatt avnjuta alla de privilegierna som detta medför för att kunna se eller bry sig om klimathotet. Maktstrukturernas underkuvade, å andra sidan, är för upptagna med att hantera förtrycket de lever under.

Vi antar också ofta att rasismen avdunstar bara för att vi lyckats avskaffa dess rättsliga apparat och skriver in begrepp som ”inkludering” och ”delaktighet” i visioner, uppdragsplaner och policys. Men rasismen lever kvar i ett system som är långt mer vidsträckt och långt mer omfattande än det juridiska systemet och tjusiga formuleringar i diverse styrdokument.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vi antar ofta att framgång och välstånd är sammankopplade med individuell prestation samtidigt som den välfärd som möjliggör våra framgångar historiskt sett alltid byggt till mångt och mycket på våra folkrörelser och den kollektiva organiseringen och dess viktiga roll som politisk resurs och hur den bistår medborgarna i deras intressen.

I samtliga tre exempel kan vi se att alltför stort fokus på individen, dess frihet och förnuft samt vår övertro på några enstaka begränsade reformer tenderar att försvaga den kollektiva kraften och den långsiktiga kampen. För dessa element må vara nödvändiga men de är långt ifrån tillräckliga om målet är långsiktig förändring. Det är först när folkrörelserna börjar utmana invanda föreställningar genom att skapa nya trender som den positiva förändringen möjliggörs på riktigt. Flockbeteendet blir förändringens katalysator.

Martin Luther King sa: ”De som älskar fred måste lära sig att organisera sig lika effektivt som de som älskar krig”. Vi gör klokt i att lära oss av vår egen och andras historia där kollektivets kraft och folkrörelsernas betydelse i kampen mot orättvisor och antidemokratiska krafter har välsignat oss med en rad positiva samhällsförändringar. Återigen spelar civilsamhället – särskilt folkbildningen med sammanslutning, gemenskap och förbund som sin kärna – en viktig roll i denna process där människor strålar samman kring en passion, en delad ambition, en idé eller en fråga.

Sådana utvecklande sociala konstellationer kan ses som drivhus för engagemang och organisering. Det ideella engagemanget möjliggör för människor att komma samman för att skapa den där kollektiva förståelsen som är roten till varje rörelse. Där kan vi fokusera på frågor som vad kan vi göra? Hur kan vi göra det?

Det handlar om att försöka förstå vad kampen betyder för de människor som är engagerade i den. Var och hur börjar kampen? Tar den någonsin slut? Med vilka byggstenar lägger man grunden till en rörelse? Men alla kollektiva handlingar är inte rörelser och alla rörelser lyckas inte skapa nya trender. Så vilka rörelser behöver vi fokusera på och prioritera?

Det tredje steget: Fokus – vilka rörelser behöver prioriteras? Nöden är uppfinningarnas moder. Historiska exempel pekar på att det är de rörelser som är sprungna ur nöd som bär på störst förändringskraft. Arbetarrörelsen växte ur ökade klyftor och den industriella kapitalismens hårda grepp om arbetare och deras livsvillkor. Nykterhetsrörelsen var en räddning för ett land som höll på att supa sig själv till döds. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen växte ur slaveri, rasism och ett flera sekel långt brutalt förtryck av svarta amerikaner. Metoo-rörelsen är sprungen ur patriarkatets systematiska globala förtryck mot kvinnor. Så, sett ur ett samtida svenskt perspektiv måste vi ställa oss frågan vilka segment av vår population är de som är mest utsatta, exkluderade och missgynnade av de rådande maktstrukturerna? Då kommer vi att veta vilka rörelser som behöver prioriteras.

Detta förhållningssätt kallas för intersektionalitet.

Och slutligen, det fjärde steget: Hur skapar vi och länkar samman hållbara, gränsöverskridande och radikala rörelser? Angela Davis framhåller att vi behöver hitta sätta att frigöra oss från det självcentrerade identitetstänkandet om vi vill uppmuntra framåtsträvande människor att se och famna allas strider som sina egna. Ras, etnicitet, klass, kön, sexualitet, funktionsvariation – de är alla sammanlänkade. Detta förhållningssätt kallas för intersektionalitet.

Trots att många har sökt urholka intersektionalitetens betydelse så är det viktigt att komma ihåg att detta begrepp är ett resultat av decennier av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och århundraden av idéhistorisk utveckling. Dess motståndare har i regel varit de som känner att deras överordnade status i någon av dessa maktstrukturer hotas av det intersektionella perspektivet. Samtidigt finns det inget bättre sätt att beskriva den komplexitet som maktstrukturerna utgör. Därför måste intersektionalitet utgöra utgångspunkten i vår organisering om vi ska kunna skapa förändring som håller på sikt.

Det särskilt vackra och kraftfulla med den intersektionella logiken ligger i den ömsesidiga förståelsen att din kamp är min kamp är din kamp är min kamp är… Vi är beroende av att stå på varandras sida – att skapa sanna allianser för att skapa en bred front och på djupet verka för en konkret gynnsam förändring. Tillsammans och gemensamt.

En rättvis och jämlik värld kan inte villkoras. Den kan inte delas upp i mer och mindre prioriterade maktstrukturer. Det vore en ren kontradiktion. Antigen så är världen jämlik och rättvis eller så är den inte det. För att avsluta med ännu ett citat av Martin Luther King: ”Orättvisa var som helst är ett hot mot rättvisa överallt”. Detta torde vara den viktigaste slogan för var och en av oss att ta med oss nu när vi fortsätter vår organisering i kampen för demokratins överlevnad och utveckling.

The post Demokrati är en ständig kamp first appeared on Opulens.

DEMOKRATINS SVAGHET. “När människor inte längre är individer utan förvandlas till en massa, blir de skräckinjagande”, skriver Thomas Notini som med tanke på riksdagsvalets utgång förespråkar ett författningsskydd.

Enligt vad min far vid ett flertal tillfällen påstod, skulle Augustinus av Hippo – biskopen och teologen som verkade på 400-talet – i något sammanhang ha skrivit, att ”massan vill låta sig bedras”. Visserligen har jag aldrig funnit något belägg hos Augustinus för detta yttrande, kanske har det sitt ursprung i någon helt annan källa, men det spelar ingen större roll.

Efter det senaste valet, högerpopulismens genombrott i Sverige, kunde jag inte värja mig mot att tänka på dessa ord.

För en tid sedan, några veckor före valet, undertecknade jag via Facebook ett upprop som kräver att det skall skrivas in i grundlagen att demokrati och mänskliga rättigheter inte kan avskaffas. Kanske gjorde jag rätt – kanske var det en alltför lättvindig signatur. En rimlig fråga att först ställa sig är naturligtvis hur begreppet demokrati skall definieras. Är det fråga om en ren teknikalitet: ordningen att vi vart fjärde år går till valurnorna och röstar fram en regering och en riksdagsmajoritet som skall styra över oss alla under de följande fyra åren? Eller skulle det kunna inbegripa någonting utöver detta, som till exempel att en tydlig bekännelse till mänskliga fri- och rättigheter och respekten för människors lika värde och värdighet, med förebild i FN:s människorättsdeklaration, skrivs in som bindande i grundlagen? Alltså ett bindande tillägg till det system, om vilket Winston Churchill sade (efter att ha förlorat parlamentsvalet efter andra världskrigets slut): “Democracy is the worst form of government – except for all the others that have been tried.”

Den självförödande svaghet – den självmordsklausul – som finns inbyggd i demokratin, så som vi hittills känt den, har åtminstone en gång i modern tid blivit verklighet fullt ut. I Tyskland kom Hitler 1933 till makten i ett fritt, demokratiskt val, som utplånade demokratin under de följande tolv åren. Efter kriget infördes i dåvarande Västtyskland lagen om ”Verfassungsschutz”, till skydd för ”den frihetliga demokratiska grundordningen”. Lagen, som ännu gäller i det enade Tyskland, upprätthålls av en särskild myndighet. Syftet är att hålla stånd mot extrema, antidemokratiska och våldsbejakande krafter på såväl höger- som vänstersidan. Lärdomen från de tolv svarta åren och de tumultartade åren dessförinnan var att demokratin aldrig går att ta för given. I hur hög grad lagen varit en framgång är en annan fråga. Men trots decennier av högröstad – och emellanåt även våldsbejakande – högerpopulism, har politiska krafter av detta slag aldrig kommit ens i närheten av regeringsmakt eller regeringsinflytande i Tyskland, så som har skett i många andra europeiska länder, nu senast vårt eget.

Högerpopulistiska och demokratifientliga krafter tar naturligtvis inte alltid till väpnat våld. Förr kom de i uniform, idag kommer de i mörk kostym, vit skjorta och slips och verkar med långsiktiga agendor. Men demagogin är densamma, det verbala våldet är detsamma, hatet och föraktet detsamma, och själva människonaturen hos de lyssnande skarorna har inte nämnvärt ändrat karaktär sedan 1933.

Augustinus av Hippo är mest känd för sin bok ”Gudsstaten”. Den handlar inte, som man skulle kunna tro, om en teokrati i stil med de shiitiska mullornas Iran utan är snarare ett slags vision av ett framtida samhälle där alla lever i full harmoni med varandra. Vi kan dock, så som världen och mänskligheten nu en gång är beskaffad, inte förhålla oss till idén om en Gudsstat. Däremot kan vi förhålla oss till de kärva orden om att massan vill låta sig bedras. I bästa fall skulle kanske ett författningsskydd, ett orubbligt grundlagsfästande av demokratin och principerna om mänskliga rättigheter och rättsstatlighet, kunna bidra till att vi som medborgare och väljare lär oss att se bortom valaffischernas och valtalens floskler. Att rannsaka oss själva, vårt tänkande, vårt medvetande och vårt samvete innan vi faller in i applåder och bravorop.

I ett avseende hade Augustinus – eller vem det nu var – fullkomligt rätt: När människor inte längre är individer utan förvandlas till en massa, blir de skräckinjagande.

The post Populismen och demokratins självmordsklausul first appeared on Opulens.

NYA TIDER. “Wokerörelsens karaktär av elitprojekt har alienerat stora grupper i de västerländska demokratierna, grupper ur vilka de auktoritära populiströrelserna hämtat sitt väljarstöd.” Lars Anders Johansson om hur irrelevanta de som tills nyligen dominerade debatten blivit med Ukrainakriget.

De som hyllat Vladimir Putin för att denne framstått som en kontrast mot wokerörelsen framstår som nyttiga idioter när invasionen av Ukraina gjort att Rysslands hänsynslösa maktpolitik inte längre går att förklara bort.

The post Kulturkrigets kollaps inför fiendens fiende first appeared on Opulens.

FARLIG PASSIVITET. Vi som anser oss vara en del av det europeiska upplysningsprojektet, och därför ser med oro på en möjlig regering med starkt inslag av högerpopulism, måste ta konsekvenserna av denna insikt.

Det verkar inom den akademiska medelklassen finnas ett förakt för det politiska hantverket, man vill inte smutsa sina händer med något så torftigt och tarvligt. Åsikter om politik och politiska frågor har alla, men att sänka sig ner till att faktiskt agera vill man inte. Ännu fler uttalar sig vitt och brett, om såväl lokala som nationella politiska frågor, men avslöjar omedelbart att de inte har suttit i något kommunfullmäktige eller arbetat i någon socialnämnd. Gärna kommentera och sitta på läktaren, men aldrig någonsin deltaga i själva spelet.

De utmaningar vi står inför nästa år kräver mer. Alla som kan borde aktivt stödja något av de partier som inte tillhör högerkoalitionen. Var och en kan alltid bidraga med något. Vi får inte låta vår passivitet bana vägen för ett kulturfientligt och anti-humanistiskt maktövertagande. Håll upplysningens fana högt och delta med både kropp och själ för att värna den europeiska upplysningstraditionen och dess krav på tolerans och frihet!

Anders Kjellström

The post Noterat: Ett medborgerligt nyårslöfte first appeared on Opulens.

FRÄMLINGSKAPET. “Populisterna griper efter något som de inte själva kan identifiera. Högerextremisterna griper efter ett land. Moderna populister som Macron efter en framtidsvision, ett projekt, framsteget som självuppfyllande idé utan innehåll”, skriver Lisa Gummesson, i en text som tar avstamp i den aktuella politiska situationen i Frankrike.

Jag springer genom Grimstaskogen i Stockholm, som så många mornar de senaste fem åren. Så länge sedan var det jag lämnade Paris, Frankrike, mina drömmars land om man så vill. Det är alltför varmt för att vara december, men himlen är åtminstone vackert rosa i den sena soluppgången. I hörlurarna har jag den franska radiokanalen France Inter. Idag är den inbjudne Eric Zemmour. Journalist, essäist, författare. Presidentkandidat. Högerextrem.

För fem år sedan var Emmanuel Macron uppstickaren. Han som sa sig vara varken höger eller vänster, men som i själva verket ville föra en tydlig nyliberal agenda.

Det var enkelt att räkna ut att en sådan president, som i mångt och mycket gjort det bättre för de som redan har det bra, skulle skapa ett politiskt landskap med ännu större utrymme för extremhögern. Det var dock inte lika enkelt att räkna ut att det inte var Marine Le Pen som skulle stå med segerpokalen i handen.

Eric Zemmour är – liksom Emmanuel Macron var 2017 – en intellektuell presidentkandidat. Han slänger sig med massor av historiska och litterära referenser. Han är inte riktigt en fransk Donald Trump för han är inte plump i sitt uttryckssätt, han spelar inte enbart på känsloregistret. Han är tyvärr smartare än så.

I intervjun den här morgonen får han de tio första minuterna på sig att bevisa att han inte är helt spritt språngande galen. Hans resonemang är kritiskt men inte chockartat när han kommenterar Emmanuel Macrons fem år vid makten.

Men sedan kommer frågan om immigrationen.

Zemmour går till val på en nollvision (immigration zéro). Han vill förbjuda familjeåterförening. Han vill att asyl ska sökas i hemlandet och att rätten till asyl ska begränsas till ett hundratal per år. Han vill att utländska studenter skickas tillbaka direkt efter studierna och att detta ska omfatta max ett par tusen (de bästa). Han vill att sex månaders arbetslöshet ska leda till obligatorisk återvandring. Han vill ta bort droits de sol (automatiskt medborgarskap om man föds i Frankrike). Han vill ta bort alla sociala bidrag (bostadsbidrag, barnbidrag) till utländska medborgare, även till legala invandrare som arbetar och betalar skatt.

Det sistnämnda går emot författningsrådet. Det ska Zemmour lösa med en folkomröstning för att ändra konstitutionen.

Zemmour säger att han inte är en ideolog. I sin ekonomiska politik är han varken höger eller vänster, han plockar det bästa från båda sidor. Känns det igen? Jo, det var det konceptet Macron vann med 2017. Men i ljuset av vad som sker nu känns det inte så farligt att vara lite ideologiskt oärlig. Värre är väl att Macron kom undan med så mycket annat: Benallaaffären, miljöministerns dramatiska avgång, den brutala hanteringen av Gula Västarna, fällningen i rätten för klimatpassivitet.

För Zemmour handlar det inte bara om ideologisk tvetydighet. Hela hans person är tvetydig. Han är född i Frankrike, men i en judisk familj, föräldrarna var fransmän bosatta i Algeriet under tiden innan självständigheten (pieds-noir).

Jag kommer att tänka på en gammal kompis mamma. Hon som föddes och växte upp i Algeriet i en bosättarfamilj, hon som alltid pratade om det gamla landet med kärlek i blicken, hon som inte var välkommen i Frankrike när kriget tvingade henne därifrån. Hon som sa ”tänk om alla utlänningar kunde komma från Sverige istället” och tittade på mig. Hon som omgav sig med ”araber” för att det i slutänden var de som var som hon, fast ändå inte.

Vem är egentligen främlingen här? Var går gränserna? En typ av tvetydighet som paradoxalt nog också är Zemmours.

Jag tittar upp bland träden i skogen där jag springer. Himlen är klarblå nu. Vattnet på Mälaren reflekterar den svaga decembersolen. Det är så vackert. Och min dröm om Frankrike är död. Den lever bara i bokhyllan hemma, genom de glittrande minnena jag har av en tid som flytt, och genom dottern jag precis lämnade på förskolan. Hon som mest pratar svenska förutom när hon är arg och säger Non eller Je veux pas för att franskan är ett känslornas språk trots allt. Hon som har nationaliteten i sitt blod. Hon som trots att hon är född i Sverige äger rätten till Frankrike.

La France. Men vad är det om det inte inkluderar människorna som bor där?

Rätten till ett land som Eric Zemmour nu vill ta ifrån så många som behöver den så mycket, mycket mer.

Marine Le Pen framstår i jämförelse plötsligt lika rumsren som SD. Hon ingår i den utvidgade världsbilden som skapas när extremhögerpartier till sist accepteras. När det inte längre finns några givna debattämnen, inga ideologiska hållpunkter, bara en önskan om att återvinna något som gått förlorat. La France. Men vad är det om det inte inkluderar människorna som bor där? Författarna, filosoferna som både Macron och Zemmour hänvisar vilt till? Böckerna som står i min bokhylla? Nej, inte bara det, såklart inte bara det.

Populisterna griper efter något som de inte själva kan identifiera. Högerextremisterna griper efter ett land. Moderna populister som Macron efter en framtidsvision, ett projekt, framsteget som självuppfyllande idé utan innehåll. Lika ogreppbart det. Och de andra? Nej, de finns inte. Oppositionen i Frankrike samlar ungefär 17 procent i opinionsundersökningarna. Utspridda på sex olika kandidater som inte lyckas enas. Vari finns hoppet? Demokratin för den delen?

Vi rör oss mer och mer mot overkligheten, tänker jag, känner den packade jorden under mina fötter, steget mot marken, och börjar springa hemåt.

Hem. Det är relativt. Främlingskap är relativt. Gränser med. Främlingskapet finns också inom oss – i det att tiden sätter gränser mot den vi en gång var.

Främlingen inom oss och utom oss. Det borde inte vara någon skillnad.

The post Franska populister lockar med tomma “visioner” first appeared on Opulens.