ROMAN. ”’De sovande barnen’ är i sin helhet en mycket läsvärd, skarp debut.” Det skriver Elisabeth Brännström som läst Anthony Passerons självbiografiska roman om en traumatisk familjehistoria.

De sovande barnen av Anthony Passeron
Översättare: Marianne Tufvesson
Albert Bonniers förlag

För några år sedan började den franske gymnasieläraren Anthony Passeron (1981-) intressera sig på allvar för sin familjs historia.

Det var mycket han undrade över och speciellt nyfiken var han på den tystnad som alltid omgivit hans farbror Désirés korta liv.

Allt Anthony Passeron hade till hjälp i sin släktforskning, utöver sina egna rätt bristfälliga minnen, var en samling rullar med privata filmer från åttiotalet och det var på en av rullarna han hittade en sekvens som skulle hjälpa honom att bättre förstå problematiken runt Désiré.

Den korta filmsnutten som spelats in den dag han och hans tvillingbror döptes i sin lilla hemby nära Nice på Franska rivieran visar en grupp uppsluppna, finklädda släktingar. I ett hörn skymtar Désiré och hans fru Brigitte för ett ögonblick förbi. Båda skiljer sig så tydligt från mängden att Anthony omedelbart förstod vilka de var och varför deras relation till resten av familjen hade blivit så sårig och omgiven av tystnad.

Désiré och Brigitte var heroinmissbrukare som drabbats av aids och trots att de inte fyllt trettio när de filmades är det tydligt att de inte har lång tid kvar att leva. Båda liknar skelett; kropparna är avmagrade, deras ansikten är slitna och tänderna trasiga. Inom kort ska båda ligga begravda i tätt tillslutna zinkkistor på byns kyrkogård och deras familjer kommer att tvingas leva med sorgen över sin förlust och dessutom dras med den skam ett fördomsfullt samhälle belastar dem med.

Familjen Passeron hanterade sitt trauma antingen genom tystnad eller genom att blanda bort korten. Désiré nämndes sällan inom familjen Passeron, men alla hade en egen åsikt om hans personlighet och hans liv och död. Anthony Passeron ställde många frågor under barndomen, men svaren var förvirrande och som vuxen bestämde han sig för att försöka reda i den härva av tystnad och halvkvädna visor som omgivit hans farbror.

I den självbiografiska boken De sovande barnen, kommer hans önskan att sätta ord på familjens traumatiska historia till fullt uttryck och han har även lyckats med att utveckla berättelsen till att inte enbart omfatta familjen Passeron och trakten där de levt sina liv under flera generationer. I vartannat kapitel innesluter han också en berättelse om forskningen runt aids-viruset. En forskning som sakta men säkert skulle leda till framställandet av fungerande bromsmediciner och större chanser till överlevnad.    

Den röda tråden i boken, berättelsen om Désiré och Brigittes förfall, tog sin början i slutet av sjuttiotalet då Désirés föräldrar till sin förvåning fick ett vykort från Amsterdam.

Deras äldste son, den förste i den välbeställda och respekterade slakterifamiljen Passeron som tagit studenten och fått ett manschettjobb, hade dragit iväg till Amsterdam. Det hade han gjort på vinst och förlust med pengar han stulit från sin arbetsgivare.

Han återbördades dock snabbt till familjen då hans yngre bror Émil, Anthony Passerons pappa, åkte och hämtade hem honom på sin mammas begäran. Désiré följde snällt med, men ingenting återgick för den skull till det normala. Samtidigt som Désiré återvände hade polisen nämligen börjat hitta ett stort antal av byns ungdomar sovande i gränderna med sprutor hängande från armvecken. Byn hade drabbats av en oväntad svallvåg av drogmissbruk och myndigheterna stod handfallna när barn från välbärgade familjer både stal från sina föräldrar och gjorde inbrott i andra bybors villor och butiker.

Désiré blev en av de ungdomar som låg utslagna på gatorna. Därtill stal han för att underhålla sitt eget och Brigittes heroinberoende. De delade sprutor med byns heroinister och när aids började skörda sina offer smittades både det unga paret och fostret i Brigittes mage, Anthonys kusin Èmiliè, av viruset. Ingen av dem skulle överleva sjukdomen.

I familjen Passeron reagerade familjemedlemmarna mycket olika på sjukdomen och dödsfallet. Désirés far gick helt in i sin egen tystnad medan hans fru ägnade sig åt en ilsken form av förnekelse och åt lögner angående sonens missbruk och svåra sjukdom. Bland annat envisades hon med att Désiré, som var en snygg, välartad pojke från en respektabel familj, varken kunde vara narkoman eller aids-sjuk, trots att alla tecken tydde på motsatsen.

Anthonys pappas åsikt om sin storebror var däremot betydligt mer negativ och en bitterhet sken igenom då han någon gång nämnde brodern. Själv hade han alltid skött sig, ansåg han, men han hade ändå fått betydligt mindre uppmärksamhet än den bortskämde, självdestruktive Désiré som alltid bara ställt till med problem, och som fortsatte störa familjens frid till och med efter sin död.

Anthony Passeron har lyckats utmärkt med det han ursprungligen förutsatte sig; att sätta ord på sin familjs tystnad. Den lite råa, osentimentala, ibland upprörda,  i grunden nervöst känsliga tonen i narrativet om familjen Passerons kamp för att stå ut med sin svåra sorg och sina skamkänslor, ger berättelsen en fin laddning som får den att gripa tag och engagera på riktigt. Dessutom är skildringen av forskningen runt aids-viruset och jakten på ett botemedel intressant i sin egen rätt. Den bidrar med en utmärkt fond till det som drabbade Désiré och hans familj.

De sovande barnen är i sin helhet en mycket läsvärd, skarp debut av en lovande författare som jag hoppas få läsa mer av i framtiden.       

The post Passeron skriver skarpt om traumatisk familjehistoria first appeared on Opulens.

LYRIK. Kayo Chingonyis dikter “har det där gatunära som brittisk poesi ofta kan ha, ett omedelbart tilltal, likt den inledande repliken i ett samtal,” skriver Bengt Eriksson som läst den aktuella diktboken “En blodsmitta”.

En blodsmitta av Kayo Chingonyi
I översättning från engelska av Helena Hansson
Rámus förlag

Det nämns ingenstans i diktsamlingen men är närvarande i varje dikt, rad och ord, och inte minst mellan raderna. Alltså dikternas genomgående ämne, som ändå tydligt bör framgå av titeln ”En blodsmitta”. Ämnet stavas hiv och aids.

Kayo Chingonyi diktar lågmält, närvarande och ibland nära men bredvid och i bakgrunden. Eller så håller han sig själv hårt och fast för att inte brista ut i gråt och skrik. Bägge föräldrarna dog i hiv, liksom många vänner och bekanta. Detta läser jag mig till på nätet, för det anas blott – inte mer än så – i denna, hans andra diktsamling. (Också den första, ”Kumukanda”, finns i svensk översättning.)

Som sexåring kom Kayo Chingonyi till Storbritannien från Zambia. ”En blodsmitta” inleds och avslutas med några texter (prosa som övergår i poesi) om den stora, mäktiga floden Zambezi, som landet Zambia fått sitt namn efter, och flodguden Nyaminyami.

Guden som den ”hämnande” beskyddaren av tradition, seder och rötter. Men finns flodguden Nyaminyami – ”en orm med fiskhuvud” – fortfarande, än idag? För Kayo Chingonyi? För människor i och från Zambia? För… ja, hela det pågående livet?

det sägs att efter betongen
efter regnet
efter att dalen
lade bort sina gamla seder
var allt som återstod
av nyaminyami
en liten staty som
märkte ut platsen

En stor del av diktsamlingen ägnas noteringar från Storbritannien av det vardagliga eller dagliga livet, eftersom hiv knappast bör räknas till vardagen. Nej, det får inte räknas till vardagen, även om det skulle bli det, med besöken på sjukhus och gravplatser.

Eller snarare, noteringar där Storbritannien och Zambia möts; det som borde ha blivit möter det som blev. Kayo Chingonyi noterar vardagen – klubbar, musik och dans, att bli så kåt så plötsligt – och minns, minns och minns dem som försvann, nu är de borta, inte kvar här utan endast i minnet. Han minns dem med sin ”överlevnadsskuld”:

Vad gör man med resten av sitt liv när man givits
en tids respit? När stormen drog
förbi har ängen kanske blivit
ofruktbar?

Han gör det, som jag skrev, lågmält, som i skydd av sig själv, som i skuggan av sig själv, med den explosiva vreden tillbakahållen och tämjd. Också i skydd av poesin, de väl valda orden och de lika väl formulerade raderna; samtidigt som de återhållna orden och formuleringarna förtydligar eller till och med förstorar känslorna.

De inledande dikterna har formen av ett slags sonetter (fast sonettformen kan vara si så där ibland) med ett slags sonettkransar (men halva eller en kvarts). Den avslutande raden i en dikt återkommer som den inledande raden i följande dikt. Vackert och fint, därför än värre och hemskare.

Medan de avslutande, korta dikterna är som en kombination av snabba dagboksanteckningar och cv:n för olika personer: scener, minnen, tillfällen. Särskilt, verkar det som, minnen av mamman, som överlevde pappan, för att sen följa efter hon också.

Och om varje bild är
ett självporträtt av fotografen
lovprisar jag det som drev den som står bakom kameran
att ta den här bilden av mamma och mig vid min fars grav.
/–/
Mammas nakenhet –
hon var så benig –
hon bad mig att inte skämmas,
eftersom jag blev utskuren från stället jag inte ville se.

Kayo Chingonyi befinner sig och diktar både på engelska stadsgator och vid Zambeziflodens strand, i engelsk samtid och afrikansk historia, ordagrant bland levande och döda. Han befinner sig – samtidigt – både där och här, om vartannat.

Hans dikter har det där gatunära som brittisk poesi ofta kan ha, ett omedelbart tilltal, likt den inledande repliken i ett samtal. ”Grönögda kille” börjar en dikt. Men hans dikter har något annat också, något afrikanskt och andligt, som i gudar och andar, i likhet med annan afrikansk litteratur; den gräns mellan liv och död som inte är definitivt dragen.

Eller läser jag in alltför mycket då, om hans hopp och längtan?

Kayo Chingonyi diktar i en, låt säga, återuppstådd tradition, som nu verkar vara på väg tillbaka i många länder, i Storbritannien som i Sverige. En diktsamling blir en berättelse där varje dikt vrider och vänder på ett och samma ämne, formulerar och omformulerar; det kunde vara ämnet för en bok med sakprosa eller någon skönlitterär roman.

Ofta kommer diktsamlingarna med ett budskap: var och en har sitt eget budskap, eftersom varje diktad berättelse är en personlig, egen berättelse. Det finns så många rader ur fler dikter i ”En blodsmitta” jag skulle vilja citera, för att raderna tar ännu ett steg emot mig, kommer allt närmare, vid varje läsning och kräver mer noggrann läsning, tolkning, ställningstagande; de har något mer ändå att säga mig (och dig).

Män som älskar män smuttar på friheten
att älska varandra; kastar kläderna vid sängen
efter dans på klubbar som aldrig stänger.

/–/

Mer än nästan nånting annat tycker
din namne om att sitta vid din grav.
Tänk bara att vår rädsla för dessa viloplatser
kanske är inlärd.

The post Gatunära dikter som formar en berättelse first appeared on Opulens.

SAMTIDSDRAMA. Lena S. Karlsson recenserar Angels in America, Elverkets uppsättning av den moderna klassikern från 1991.

Angels in America: Millennium av Tony Kushner
Översättning: Nils Gredeby.
Bearbetning: Farnaz Arbabi, Irena Kraus, Mattias Brunn.
Scenografi: Jenny Kronberg.
Kostym: Lena Lindgren.
Koreografi: Sofia Södergård.
Musik/ljud: Foad Arbabi.
Regi: Farnaz Arbabi
Medverkande: David Arnesen, Thérèse Brunnander, Christopher Lehmann, Marall Nasiri, Razmus Nyström, Christoffer Svensson, Lotta Tejle, Staffan Göthe.
Dramaten Elverket

När Dramaten slår upp dörrarna till sidoscenen Elverket bjuds publiken in till ett glittrande 80-talsdisco med en gigantisk roterande kula i taket. Den pumpande och rytmiska housemusiken ackompanjeras av grälla ljuseffekter och stroboskopljus. Scenen befolkas av ett tiotal figuranter i olika fantasifulla paljettförsedda kostymer och apparationer i läder och tyll; här pågår en hbtq-fest som inramning till Tony Kushners tvådelade moderna klassiker Angels in America. Pjäsen har undertiteln En gayfantasi om en nations angelägenheter och utspelas under de reaktionära Reaganåren i mitten av åttiotalet, då aids-skräcken drabbade framför allt de homosexuella, en tid då bromsmediciner var på experimentstadiet och då många drabbade av denna djävulska farsot levde dag för dag som på nåder.

Angels in America: Millennium har möjligen inte samma brännande aktualitet som vid premiären i Francisco 1991, men har visat sig vara ett stycke som hållit för många olika tolkningar. Pjäsen har också blivit film och lite otippat till och med opera. I HBO-versionen från 2003 medverkade storstjärnorna Al Pacino, Meryl Streep och Emma Thompson. Angels in America belönades med Pulitzerpriset 1993 och en Tony Award för bästa drama.

Den version som regissören Farnaz Arbabi iscensatt är en nedstruken och för Dramaten bearbetad version, ett slags drömspel, där hallucinationer, visioner, änglar och andra utomjordiska varelser existerar parallellt med den påtagliga verkligheten, som befolkas av en färgstark blandning av dragqueens, judar, protestanter och mormoner. Spelscenerna är infogade som episoder i dansföreställningen, vilket inte är ett helt lyckat regigrepp; en del fina scener försvinner i effekterna.

Personliga öden vävs samman med dagspolitik. Här möts den svårt sjuke Prior, känsligt spelad av Razmus Nyström, som sviks av sin partner sedan många år Louis i David Arnessons tolkning. Dramats ondskefulle genius är den maktfullkomlige Roy Cohn, en i högsta grad historisk person som en gång var senator Joseph McCarthys sidekick och rådgivare i de rättegångar och häxprocesser som bedrevs mot personer som ansågs hysa kommunistiska sympatier. Han var också åklagare i den rättegång 1953 som slutade med att Ethel och Julius Rosenberg fälldes för spionage. Roys Cohns närvaro är också en blinkning mot vår tid. Roy Cohn var mentor för den unge Donald Trump i början av 70-talet. Ursprungligen var rollen avsedd för Richard Wolff, men den spelas här av en tillbakalutad Staffan Göthe. Roy Cohn avvisar läkarens försök att diagnosticera honom med aids. Han menar att han är en ”heterosexuell man som ligger med män” och att han helt enkelt lider av levercancer.

Roy Cohn är beskyddare åt den unge trosvisse mormonen och karriäradvokaten Joe (Christoffer Svensson), fylld av skam eftersom han inser att hans nattliga vandringar i Central Park beror på att han söker sexuella kontakter med män. Hans äktenskap med ”kompisen”, den valiumknaprande Harper (Marall Nasiri), är barnlöst och olyckligt. Hon flyr in i hallucinationer och till låtsaskamrater, en alltigenom tom tillvaro. Harper vandrar som på ett gungfly på nattliga newyorkgator i ett ständigt sökande efter identitet och berättigande.

Det är en delvis ung och ganska oprövad ensemble, men Dramatentraditionen hålls vid liv framför allt av veteranerna Lotta Telje och Thérèse Brunnander i olika biroller, inte minst genom deras överlägsna röstbehandling.

Angels of America är en delvis oförlöst föreställning. Regin förefaller mest ha bestått i att bemästra de sceniska problem som följer av den form Farnaz Arbabi valt. Möjligen behöver den här ensemblen tid på sig att få texten att sitta. Den andra delen, Perestrojka från 1993, kommer att spelas på Elverket från den 22 februari. Kanske har bitarna fallit på plats då.

Trots invändningar är Angels in America ett övertygande samtidsdrama. Domedagsbasunen ljuder kanske inte lika hotfullt i dag, men intolerans mot sexuella variationer, politiska maktstrukturer och miljöproblem gör ändå att pjäsen känns kusligt aktuell.

The post En gayfantasi om en nations angelägenheter first appeared on Opulens.