TOPPLISTOR. Filip Hallbäck resonerar kring vad det är som gör att vissa filmer vinner experternas bifall och därmed kanoniseras genom prestigefyllda tidskrifters topplistor över de bästa filmerna genom tiderna.

Tidigare skrev undertecknad en essä till Feministiskt Perspektiv om Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles (från 1975), efter det att den filmen den första december utsågs till tidernas bästa film av filmtidskriften Sight and Sound. Det är en omröstning som skett en gång per årtionde sedan 1952 av en tillsatt grupp av filmkritiker och filmskapare. Bland annat skriver jag i min essä följande: ”Visserligen har tidskriftens kanonisering av filmer klandrats för att vara alltför präglad av eurocentrism och elitism, men samtidigt kommit att vara prestigefull och enormt inflytelserik på den västerländska filmhistoriens utformning och innehåll.”

Det resonemanget vill jag gärna vidareutveckla här i Opulens, och jag återkommer till det mer direkt mot slutet. Innan dess vill jag påpeka att historieskrivning alltid är en konstruktion för specifika syften och ofta säger mer om ens samtid än vad den gör om konstruerandet av det förflutna. Just omröstningen i Sight and Sound säger betydligt mer om filmtidskriften och den tidsanda den verkar inom, än vad den gör beträffande filmerna som kanoniseras genom rankningen.

Filmvetaren Laura Mulvey menar att det kan finnas två sammanhängande faktorer som bidragit till det faktum att ”den bästa filmen någonsin” för första gången råkar vara skriven och regisserad av en kvinna (Akerman). Den ena gäller en sorts historisk uppgörelse med den sexism som fullständigt genomsyrat det mesta inom och utanför filmindustrin, inte minst i Hollywood. Och då handlar det inte bara om arbetsmiljön och arbetsvillkoren för medarbetare, utan också att de sexistiska framställningarna av kvinnor såväl i manus som på vita duken. Den andra faktorn gäller det ökade intresset för ”långsamma filmer” i ett tidevarv när tempot är som extremt uppskruvat, till den grad att respekten för komplexitet och djupare resonemang försummas.

Visst finns relativt nya filmer som åtnjuter kritikernas bifall

Hur man än vrider och vänder på det, så finns inga objektiva mått på filmers kvalitet som sådan. I slutänden blir värderandet alltid subjektivt. Dock brukar det ofta givetvis finnas gemensamma kriterier för urvalet. Visst finns relativt nya filmer som åtnjuter kritikernas bifall, till exempel Spirited Away (Hayao Miyazaki, 2001), Brokeback Mountain (Ang Lee, 2005), De andras liv (Florian Henckel von Donnersmarck), Pans labyrint (Guillermo del Toro, 2006), Amour (Michael Haneke, 2012), Ida (Pawel Pawlikowski, 2013) och Parasite (Bong Joon-ho, 2019). Men, de filmer som hamnar på topplistor brukar i regel ha behållit sin klassikerstatus under mycket lång tid hos kritiker och ibland även hos publiken, till exempel Borta med vinden (Victor Fleming, 1939), Casablanca (Michael Curtiz, 1942) och Livet är underbart (Frank Capra, 1946).

Det finns de filmer som haft ett avgörande teknologiskt eller estetiskt inflytande på filmmediets utveckling, som gör att de därför ofta automatiskt hamnar på listor över bästa filmer, oavsett ens tycke och smak. Bland dessa hör Dr. Caligaris kabinett (Robert Wiene, 1920), Nanook, köldens son (Robert Flaherty, 1922), Pansarkryssaren Potemkin (Sergej Eisenstein, 1925), Napoléon (Abel Gance, 1927), Metropolis (Fritz Lang, 1927), Citizen Kane (Orson Welles, 1941), Cykeltjuven (Vittorio de Sica, 1948), Storstadshamn (Elia Kazan, 1954), De 400 slagen (François Truffaut, 1959) och Till sista andetaget (Jean-Luc Godard, 1960).

Frågan om vem som bör få benämnas som auteur har varit ett återkommande ämne hos filmvetare

Det finns också de stilbildande filmer som varit betydande, men kanske inte riktigt på samma uppenbara sätt som de ovannämnda. Jag tänker på L’Atalante (Jean Vigo, 1934), Spelets regler (Jean Renoir, 1939), Paradisets barn (Marcel Carné, 1945), Föräldrarna (Yasujirō Ozu, 1953), Slaget om Alger (Gillo Pontecorvo, 1966), Bonnie & Clyde (Arthur Penn, 1967), Easy Rider (Dennis Hopper, 1969), Gudfadern (Francis Ford Coppola, 1972), Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976) och Annie Hall (Woody Allen, 1977).

En tredje aspekt gäller auteur-traditionen. Frågan om vem som bör få benämnas som auteur har varit ett återkommande ämne hos filmvetare, liksom problematiseringen av auteur-teorin. Inte alltid, men ofta brukar det vara så att listor begränsar till en filmtitel per regissör, men även då blir valet av film betänkligt.

Vilken är Ingmar Bergmans bästa film och hur bestämmer man det? Det sjunde inseglet (1957), Persona (1966), Fanny & Alexander (1982) eller någon annan?

Vilken är Alfred Hitchcocks bästa? Fönstret åt gården (1954), Vertigo (1958), Psycho (1960) eller någon annan? Eller Federico Fellini? Vilken är hans bästa? Det ljuva livet (1960), 8 ½ (1963), Amarcord (1973) eller någon annan? Om detta går att diskutera fram och tillbaka.

I början när jag citerade ur min egen essä skrev jag att filmkanon ofta brukar kritiseras för att vara alltför präglad av eurocentrism och elitism, det vill säga att majoriteten av urvalet filmer kommer från västvärlden, företrädelsevis USA eller Frankrike.

De illustrativa exempel som jag angivit är verkligen inga undantag. Men också att det kan tyckas finnas inslag av småborgerligt snobberi i urvalet av filmer på listorna; att det finns något pretentiöst i det hela och att filmerna blir en sorts markör för ens kulturella samhörighet. Också om detta går det onekligen att diskutera, men en sak är säker: inget är hugget i sten. Nästa decennium kanske västvärldens filmkanon skakas om igen!

The post Helgessän: Föränderlig filmkanon first appeared on Opulens.

MYTOMSPUNNEN FÅGEL. Mathias Jansson tar oss med på en kulturhistorisk exkursion där det går att få syn på ugglor i såväl konsthistorien som i mytologin och den lilla byn. Och så förklarar han uppkomsten av uttrycket “ugglor i mossen”.

En kväll vandrade jag runt i vår lilla by, då en stor skugga gled över skyn. En stor fågel bredde ut sina vingar, flög så stilla, så ljudlöst framför min syn. Slog sig sedan ned framför mig på en gren, satt där och stirrade. Jag trodde för en stund att denna mörka gestalt skulle ropa ett ödesmättat ”förbi” eller åtminstone ge upp ett spöklikt ”ho-ho”. Men den satt bara där, tyst och stilla, innan den åter lyfte sina vingar.

Jag har visserligen sett ugglor förut, men då har det varit på en djurpark, jag har aldrig kommit så nära en vild uggla i ett tätbebyggt område som den kvällen. Det var en magisk och mäktig upplevelse som efteråt fick mig att fundera över ugglan som symbol i konsten och kulturen. Den grekiska gudinnan Pallas Athena, som var vishetens och krigets gudinna (en något paradoxal och motsägelsefull portfölj kan man tycka), hade en uggla och därför förknippar vi än i dag ugglan med visheten. Är man uppvuxen på 70-talet så har man i olika barnprogram fått lära sig att en uggla är en klok varelse. I serien ”Fablernas värld” mötte man Jakob Uggla som berättade sedelärande fabler, och i serien ”Från A till Ö” fanns ugglan Helge som upplyste huvudpersonen Hedvig om svåra ord och begrepp. Sedan har vi förstås Uggla i Nalle Puh, som själv anser sig vara klok och viktig, även om den självbilden verkar lite väl uppblåst.

För dagens yngre generationer förknippas ugglan snarare med Harry Potter och hans uggla Hedvig. I filmerna om Harry Potter fungerar ugglorna snarare som brevduvor. För det är inte så att Harrys uggla tillrättavisar den unga trollkarlen och lär honom om moral eller andra viktiga kunskaper om livet. Hedvig är vad jag vet helt tyst i filmerna och kommer mest flygande med post och försändelser. Ugglan blir bara ett attribut för den magiska trollkarlsvärlden i filmerna.

För ugglan är nu inte bara en symbol för visdom utan har också en mörkare sida. I många andra kulturer förknippas denna nattfågel med döden och begravningar. Den har också genom historien förknippats med trolldom och magi. När Frans Hals målar porträttet av ”Malle Babbe” 1635, så ser vi på målningen en kvinna med ett ölstop och en uggla på axeln. Här är det inte visdom som ugglan symboliserar – för Malle Babbe betyder nämligen “galna Babette”. Babette var en verklig kvinna som bodde på ett dårhus i Haarlem i Nederländerna. Ugglan blir i målningen en symbol för galenskap, för människans mörka sidor och kanske också för häxkonster.

Även i Francisco Goyas etsning ”The Sleep of Reason Produces Monsters” (1799) har ugglan en mörk symbolik. På bilden ser man en man som ligger och sover vid sitt skrivbord när han i drömmen anfalls av nattens väsen, fladdermöss och ugglor. Det är förstås inte visdomens tankar som kretsar kring hans huvud, utan snarare mörka och oroliga tankar som drabbar mannen.

Ugglans mångfald har såklart präglat vårt språkbruk. Komikern Özz Nûjen reflekterar ofta över våra svenska seder och vårt språk. Han har berättat om hur förvirrande det var att lära sig svenska när han som barn kom till Sverige. Svenska är enligt honom ett språk som har fler undantag än regler och vilka märkliga uttryck vi sedan använder! Som att ”lägga rabarber på något”, ”ha ögon i nacken” och så klart ”ana ugglor i mossen”.  Att ana ugglor i mossen betyder att man befarar att något farligt är på gång att hända. När man skulle översätta Alfred Hitchcocks film ”The Trouble with Harry” (1955) fick filmen den svenska titeln ”Ugglor i mossen”. Uttrycket är som många andra förvirrande talesätt förmodligen resultatet av en felöversättning. Det finns nämligen ett danskt ordspråk som lyder ”der er ulve i mosen” som betyder “det är varg i mossen” och som tillkom på den tiden då det fanns gott om vargar i Danmark. Vargarna försvann i Danmark och när uttrycket rörde sig över till den svenska språksfären så blev det en förvanskning från ulve till uggla.

Vad var det för uggla som jag mötte den där kvällen? Det vet jag inte, det finns nämligen elva olika ugglor i Sverige och plockar man bort de mindre så finns det en del kvar som kattuggla, berguv och jorduggla att välja mellan. Ugglan är ju ett nattdjur så den såg nog mig bättre än vad jag såg den, men det var en upplevelse som gjorde mig betydligt visare och tog mig med på en resa genom kulturens ugglor.

The post Jag anar ugglor i kulturen first appeared on Opulens.

FILM. Eftersom ett badrum består av mycket hårda blanka ytor av kakel, klinker och porslin så blir det effektfullt och estetiskt när blodet skvätter och rinner längs väggarna och golvet, skriver Mathias Jansson.

Det tar Norman Bates 45 sekunder att hugga sig genom filmhistorien och skapa en av världens mest kända duschscener.  Flera år efteråt skulle människor oroligt snegla över axeln efter att de dragit för duschdraperiet och vridit på duschkranen.  Det privata och trygga badrummet hade under en minut förvandlats till ett slakthus där blodet stänkte längs kakelväggarna och forsade ner i avloppet.

Alfred Hitchcocks berömda duschscen i filmen Psycho från 1960 är ikonisk med sina många klipp (52 stycken), extrema närbilder och en skärande ljudkuliss som ackompanjerar siluetten av mördaren som höjer och sänker sin kniv genom det tunna duschdraperiet. Sedan dess har badrummet varit en spelplats för skräck i många efterföljande filmer.

När författaren Jack Torrance vandrar omkring i korridorerna på det hemsökta hotellet i filmen The Shining (1980) kliver han in i rum 237 och hör från badrummet ett ljud. När han stiger in det stora pastellgröna badrummet ser han ett badkar med ett fördraget draperi. Ur badkaret stiger en ung naken kvinna och går fram till Jack. Han omfamnar kvinnan men ser i spegeln att han håller i ett uppsvullet halvruttet lik, i form av en gammal dam, i famnen.

Att ett fridfullt avslappnande bad kan blir en skräckupplevelse är också något som tonåringen Nancy får uppleva i den berömda badkarsscenen i filmen Terror på Elm Street (1984). Nancy har haft det tufft och blivit jagad av Freddy Kreuger i sina drömmar och gör allt för att hålla sig vaken och inte somna. Att ta ett varmt bubbelbad är kanske inte den bästa metoden, men hon kämpar i alla fall mot sömnen i badkaret när Freddy Kruegers knivförsedda hand dyker upp ur vattnet mellan hennes ben. En stund senare dras hon ner i badkaret och får kämpa för sitt liv för att inte drunkna. Förutom att scenen höjer ett varningens finger om hur farligt det kan vara att somna i badkaret så ångar scenen också av skräckerotik.

Precis som i Psycho där Norman Bates tjuvkikar på den unga, blonda kvinnan innan han bestämmer sig för att smyga in med en kniv i högsta hugg, när hon står i naken i duschen, finns det något fientligt sexuellt när Freddy Kreugers sträcker sina smutsiga knivblad mot den unga kvinnans underliv i badkaret. I The Shining blandas också sex och död samman när Jack omfamnar den nakna kvinnan som sedan visar sig vara ett ruttet lik.

I filmen Grudge, som finns i flera versioner, finns också en otäck duschscen. Tittaren ser en ung kvinna som schamponerar håret. Vi får se kvinnans huvud bakifrån när en hand plötsligt växer fram ur huvudet. Kvinnan känner att det finns något på hennes huvud och vänder sig förskräckt om, men det är ju såklart tomt i badrummet och handen har försvunnit. Hon är ensam men samtidigt är det något främmande som är närvarande och som tar hennes kropp i besittning.

I skräckfilmer höjs ofta ett moraliskt varnande finger till unga kvinnor som duschar ensamma. Budskapet är att de ska hålla sin sexualitet i schack annars riskerar de att råka illa ut.

I skräckfilmer höjs ofta ett moraliskt varnande finger till unga kvinnor som duschar ensamma. Budskapet är att de ska hålla sin sexualitet i schack annars riskerar de att råka illa ut. Redan i Bibeln återfinns denna patriarkala blick på kvinnor som tvättar sig. Susanna, som är gift med Joakim, är en vacker ung kvinna. Två äldre herrar smyger sig därför in och tjuvtittar på henne när hon badar. De kräver sedan att få ha sex med henne och om hon vägrar hotar de med att anklaga henne för otrohet. Susanna vägrar förstås och männen vittnar därför falskt om hennes äktenskapsbrott. Hon ska precis dömas till döden för otrohet när profeten Daniel på Guds uppmaning i sista stund rycker in och avslöjar männens falska vittnesmål.

Som tur är har mycket förändrats sedan biblisk tid och kvinnorollen på filmduken har också utvecklats en hel del sedan Hitchcocks Psycho. Även om unga kvinnor fortfarande hotas av otäcka män när de befinner sig i badrummet, lyckas de i allt högre utsträckning i dagens skräckfilmer att besegra inkräktaren och freda sin sexualitet och sin kropp, ja, i alla fall fram till dess att uppföljaren kommer.

Badrummet är helt enkelt en tacksam plats för skräckscener. Vi är ofta ensamma i badrummet och har låst dörren bakom oss för att känna oss trygga. Det skapas en erotisk stämning när vi som betraktare får komma in det mest privata och tjuvkika främst på unga avklädda kvinnor som tvättar sig. I badrummet finns det också gott om speglar och ytor där saker kan reflekteras och förvridas och ge oss nya perspektiv på det som händer i rummet. Ångan från den varma duschen skapar en naturlig mystisk stämning. För visst är det den gotiska hedens dimma som effektfullt krupit in i badrummet och skapar ett drömlandskap där det är svårt att avgöra om det man ser är verklighet eller bara en illusion. Badrummet är också ett paradoxalt rum på många sätt. Det är en symbol för renlighet och hygien, men det är också en plats där vi gör oss av med kroppens restprodukter som avföring, blod och smuts, som vi sedan spolar den i avloppssystemet som kopplar ihop det rena, ljusa badrummet med en smutsig, mörk och skrämmande underjordisk värld. Badrummet kan tolkas som en psykologisk arkitektur för vårt officiellt polerade och anständiga medvetande kontra vårt undermedvetnas dolda drifter och begär.

En som trivs där nere i stadens kloaker och mörker är den hemska clownen i filmen IT från 2017. I IT finns såklart också en känd badrumsscen där avloppet kopplar ihop underjordens fasor och skräck med badrummets städade verklighet. I scenen låser den unga Beverly in sig i badrummet för att få vara ifred, när hon hör barnröster från handfatet och böjer sig fram för att lyssna. Plötsligt börjar det spruta upp blod ur handfatet och hela badrummet dränks i blod. Avloppet blir en portal där underjordens monster kan komma in i verkligheten och allt det otäcka som vi genom åren har spolat ner i avloppet kommer tillbaka över oss. Eftersom ett badrum består av mycket hårda blanka ytor av kakel, klinker och porslin så blir det effektfullt och estetiskt när blodet skvätter och rinner längs väggarna och golvet.  Det blir helt enkelt en perfekt duk där badrummets skräckestetik kan få fritt spelrum.

The post Badrummets skräckestetik first appeared on Opulens.