PROSA. Klas Östergren ger med skärpa, energi och kvickhet en god bild av framför allt kungens svårigheter, skriver Bo Bjelvehammar, som läst Två pistoler av Klas Östergren.

Två pistoler av Klas Östergren
Bokförlaget Polaris

Klas Östergren rör sig med lätthet i Gustav III:s tid, ett kungligt envälde, som sår både misstänksamhet, oro och osäkerhet, handlingar dikteras av godtycklighet och rådande dagsform. För att nå framgångar gäller det att behaga kungen och utföra de tjänster, som han önskar.

Gustav III:s regeringstid är en av de mest omvälvande i Sveriges historia, det visar sig på flera områden och ur hans tid följs en tid av oro.

I denna historiska roman levandegör Klas Östergren med esprit, ett stycke svensk historia, i centrum står kungen, drottningen Sofia Magdalena och hovstallmästare Adolf Fredrik Munck.

Adolf Fredrik Munck var en svensk greve med finska rötter, han kom till hovet som page och avancerade till hovstallmästare. Han var behjälplig med det mesta och gjorde de rätta sakerna och han sa de rätta orden. Det finns i Klas Östergrens formuleringar flera referenser till 1700–talet. Detta är en berättelse ur Muncks perspektiv.

Berättelsen börjar 1831, Muncks sista levnadsår. Vi är i ett härjat Europa, en svår koleraepidemi sprider sig och Munck med sin betjänt Ytterberg har bestämt sig för att stanna inomhus i Massa i Toscana, nära Pisa och nära marmorbrotten i Carrara.

Munck har varit utomlands i fyrtio år. Efter mordet på kungen på maskeradbalen, blev Adolf Fredrik Munck landsförvisad av hertig Karl. Den direkta orsaken var falskmynteri, han tryckte alltså upp falska sedlar.

Munck kände sig aldrig trygg, han hyste två pistoler i pottskåpet, för att försvara sig vid angrepp. Han var ofta rädd och misstänksam, det fanns ju bara Ytterberg att lita på.

Det är en god gestaltning av en karaktär, i ensamhet, som under åldrandets resa blir både utsatt och utblottad. Han begravs på en kyrkogård för fattiga, som inte kan betala för sig.

Under vistelsen berättar Munck om sitt liv i kungens tjänst; om de gyllene dagar med rika pengagåvor från drottningen och om alla titlar, som kungen ger honom som friherre, överstelöjtnant och ståthållare. Han blir rikligt belönad för sina tjänster och han har under perioder ett stort inflytande i kungahuset.

Nu finns det en episod som dominerar berättandet, det är när “Muncken” hjälper den tafatte kungen, när ett barn ska bli till. Munck berättar mera rakt på sak … ”jag hjälpte till att hitta hålet och var fysiskt behjälplig vid akten.” Så talar Munck.

Rykten sprids att det är “Muncken”, som är den verkliga fadern och det förgiftar allas tillvaro, men det ger Munck stora framgångar, eftersom han lever gott, belönas med ordnar och höga titlar, till och med blir landshövding. Men allt faller samman vid kungens död.

Klas Östergren ger med skärpa, energi och kvickhet en god bild av framför allt kungens svårigheter, inte bara när det gäller att avla barn, utan även när det gäller att hålla uppkomlingar och lycksökare på avstånd. Ett centralt motiv i boken är kungens känslighet och skiftande sinnesstämningar.

The post Skärpa, energi och kvickhet hos Klas Östergren first appeared on Opulens.

ROMAN. Erik Löfvendahl har skrivit en detaljerad skildring med verklighetsbakgrund från 1920-talets Stockholm. “En av de bättre historiska romaner jag läst på mycket länge”, konstaterar Elisabeth Brännström.

Sveket av Erik Löfvendahl
Bokförlaget Mormor

En kväll på våren 1926 sitter det unga hembiträdet Agnes Larsson ensam vid ett bord på en dansrestaurang i Stockholm med ett glas svagdricka framför sig på bordet. Agnes känner sig inte alls hemmastadd, hon är ny i storstan och har än så länge inte hunnit få vare sig vänner eller bekanta. Hon sitter där hon sitter enbart på grund av att hennes välmenande matmor, den välbeställda änkan och kvinnosakskämpen Eugenia, har gett henne pengar till en kväll ute på stan. Eugenia, som anser sig vara modern och emanciperad, anser inte att unga tjänsteflickor ska behöva sitta ensamma och uggla på sina rum varje kväll i veckan. Hon har därför ganska irriterat viftat bort Agnes halvhjärtade invändningar, men om hon hade haft förmågan se in i framtiden hade hon nog snarare försökt hålla sitt lilla hembiträde hemma på kammaren.

Det är här nämligen här på dansrestaurangen som Agnes har oturen att träffa apotekarstudenten Nils Artur Solomon Berg, den man som kommer att göra henne med barn och svika henne så gruvligt att hon aldrig mer kommer att resa sig. Det var lätt att slå undan benen på fattiga unga kvinnor på tjugotalet och det räckte med en utomäktenskaplig graviditet för att ett liv skulle gå rakt av banan; något som Agnes själv, sorgligt nog, faktiskt är medveten om. Hon har lämnat sin hemort i Hälsingland på grund av att hon fött ett oäkta barn som till hennes förtvivlan dött i tuberkulos vid två års ålder. Helt omedveten om riskerna är hon alltså inte, men när den skenbart seriöse, något äldre, fine farmacie kandidaten visar intresse för henne genom att ta henne med på promenader runt staden och bjuda henne på en lyxig båtresa till Strängnäs, faller hon handlöst och säger efter ett tag inte nej till en kärleksnatt på ett tredje klassens hotell i Klarakvarteren; en natt som kommer att förstöra resten av hennes liv.

Artur har nämligen inte varit helt ärlig mot henne. Han är redan förlovad med sin blivande chefs dotter, ballerinan Elsa som lämnat honom ensam i Stockholm över sommaren för att arbeta som dansös på operan i Berlin. Det är ensamheten som drivit honom till Agnes bord på restaurangen och han har aldrig på allvar planerat att bryta sin förlovning. Han är, utöver det faktum att han faktiskt älskar Elsa, beroende av sin blivande svärfar Bernhards välvilja eftersom han studerar till apotekare med hjälp av dennes pengar. Utvecklingen blir därefter och Agnes, som vägrar göra abort, lämnas till att ensam handskas med ett liv som snart ska involvera andra män och befinna sig i fritt fall.

Sveket, berättelsen om Agnes och Artur, författaren och litteraturkritikern Erik Löfvendahls biologiska morföräldrar, är i stort sett konstruerad runt de högst fragmentariska skrönor hans mor, Eva Iréne, berättat under åren. Skrönorna hade ofta en bitter underton och Erik undrade alltid vad som orsakat hans mors ilska gentemot den mamma hon inte vuxit upp med. Eva Iréne bodde först hos en moster i Hälsingland, men hon adopterades senare av den första kvinnliga överläkaren i psykiatri, Hillevi Löfvendahl, som hon kommit i kontakt med när hon gick på en internatskola. Efter många års försök att få modern att berätta mer detaljerat, fick Erik Löfvendahl dock upp ett spår och han hade genom noggrann släktforskning skaffat sig en grund som han kände höll för ett romanbygge där mycket ändå fick lov att vara grundat på hans egna spekulationer angående de händelser som ledde fram till hans mammas födelse på barnbördshuset i Stockholm 1927 och hennes tid där som barn till en mor som smittats av både tuberkulos och syfilis.

Med Sveket har Erik Löfvendahl lyckats skapa en fantastiskt omfattande och mycket välformulerad historisk roman, baserad på sin släkthistoria. Agnes och Artur träder fram som två ytterst levande människor av kött och blod mot en väl uppmålad fond från tjugotalets Stockholm. Vi får lära känna dem på djupet som de tänkande, kännande individer de en gång var; båda på sitt sätt förälskade i varandra, men låsta i sina samhällspositioner och präglade av en tidsanda som pendlade mellan en gammal konservativ värld och den mer moderna som var i antågande. Författaren ger sina huvudpersoner nästan lika mycket utrymme och ett manligt och ett kvinnligt perspektiv växer fram vid sidan av ett tydligt hårdraget klassperspektiv. Artur och Agnes kommer båda från arbetarklassen, men Artur är på väg att göra en klassresa med hjälp av Elsa och hennes far. Båda två kan betraktas som politiskt radikala, men deras kön och samhällsposition styr fortfarande deras handlingar, trots att kvinnorörelsen är väl på frammarsch och så även Socialdemokraterna; det nya parti som både Artur och Agnes föredrar framför det omoderna högerpartiet.

Erik Löfvendahls gestaltning av den här brytningstiden är både kunnig och  livfull och själva Stockholmsskildringen är högst detaljerad och vibrerar av ljud, dofter och smaker från alla de skiftande miljöer som rymdes inom tullarna, från finkvarteren med sina varuhus och flotta restauranger till de små bodarna och de nergångna barerna i arbetarstadsdelarna på Söder och i det nu försvunna Klara.

Romanen har en perfekt fungerande dramaturgi och spänningen upprätthålls hela vägen fram till slutet. När man väl dragits in i Agnes och Arturs liv och värld är det svårt att släppa taget om dem, man kommer dem otroligt nära. Jag sträckläste den här boken – den är 600 sidor lång – utan att tappa intresset ens för ett ögonblick, så välarbetad och spännande är berättelsen om det unga paret vars förälskelse inte har en chans. En enormt fin Stockholmsskildring och en av de bättre historiska romaner jag läst på mycket länge.

The post Ypperlig historisk Stockholmsskildring first appeared on Opulens.

1900-TALET. I Geniet från Breslau låter Lena Einhorn paret Habers strävanden avtecknas mot en historisk fond där skarpt tecknade miljöer från det tidiga 1900-talet bidrar till att skapa en förståelse för huvudpersonerna, skriver Elisabeth Brännström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Geniet från Breslau av Lena Einhorn
Förlaget Natur & Kultur

Den 22 april 1915 vid slaget vid Ypern i Belgien användes kemiskt framställda vapen för första gången i strid. Den klorgas som tyskarna släppte fram orsakade oerhörda lidanden och stora mänskliga förluster. Många ögonvittnesskildringar berättar om hur franska soldater, först och främst från det algeriska förbandet, låg döende i svåra plågor på slagfältet med fradga skummande runt munnarna. Klorgasen, som från början var tänkt att möjliggöra industriell framställning av konstgödsel, skulle senare komma att användas som insektsdödare för att till sist bli (ö)känd som Zyklon B, den giftgas som användes för att mörda oskyldiga människor i nazisternas koncentrationsläger.

Med tanke på att Zyklon B tog livet av många miljoner judar, känns det lite ironiskt att klorgasens upptäckare, kemisten Fritz Haber från Breslau, var av judisk börd. Haber hade under sin väg mot berömmelse, militära utmärkelser och Nobelpris ständigt känt av de fördomar mot judar som initialt hade hindrat honom från att stiga i graderna inom den tyska universitetsvärlden, men med outtröttlig energi hade han arbetat sig upp och i april 1915 var han på väg att uppnå det anseende han så hett längtat efter. Tyvärr hade Haber under årens lopp tappat en så stor del av sin moraliska kompass att hans fru, Clara, en likvärdigt begåvad kemist och den första kvinnliga doktoranden i kemi inte längre stod ut. Istället drabbades hon så svårt av det lidande Haber hade orsakat att hon tog sitt liv genom att skjuta sig med hans tjänstepistol efter giftgasattacken vid Ypern.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Lena Einhorn har nu valt att skriva en roman, Geniet från Breslau, om dessa två extremt begåvade människor som båda med stor envishet kämpade för att nå sina mål inom ett samhällsklimat som, trots sin aura av framtidshopp och tro på nya uppfinningar och vetenskap, även innehöll en skrämmande mängd väl etablerade fördomar, ofta riktade mot judar och kvinnor.

Paret Haber hade alltså mycket att kämpa emot, särskilt Clara som även hon hade judisk bakgrund. Både kvinnor och judar motarbetades inom universitetsvärlden och Clara släpade på en tung ryggsäck på sin väg mot framgång. Inte heller utvecklade sig äktenskapet med Haber till det kreativa samarbete mellan jämlikar som han hade utlovat under flera års envetet friande. Clara fastnade istället liksom många andra till stor del i hemmet, dåtidens klassiska kvinnofälla.

I Geniet från Breslau låter Lena Einhorn nu paret Habers strävanden avtecknas mot en historisk fond där skarpt tecknade miljöer från det tidiga nittonhundratalet bidrar till att skapa en förståelse för Fritz och Clara och det samhälle de levde i. Romanen gapar över otroligt mycket, alltifrån kvinnoförakt och antisemitism till Europas politiska och vetenskapliga utveckling från 1800-talet och framåt, utan att berättelsen därför förlorar sitt fokus. Inte minst framträdande är den underliggande frågan om vad som förvandlar vissa offer till förövare. Fritz Haber, det framgångstörstande offret som förvandlas till en hänsynslös streber, blir i Einhorns framställning oroväckande trovärdig medan Clara, den karaktär som förs närmast läsaren, får utgöra romanens plågsamt känsliga smärtpunkt.

En de starkaste scenerna i romanen är när Claras gråt tonar fram som ett sorgset ackompanjemang till ljuden från de panikslagna, fastkedjade försöksdjur som långsamt gasas ihjäl av Fritz Habers klorgas. En mycket tydlig hänvisning till den stora mänskliga tragedi som var på väg att drabba Europa.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Stark roman med historisk fond first appeared on Opulens.

HISTORIELEKTION. Pachinko av Min Jin Lee är ett ambitiöst och omfångsrikt romanbygge som är mer intressant som historielektion än som litteratur, tycker Anna Remmets, som också finner att översättningen känns något haltande. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Pachinko av Min Jin Lee
Översättning: Lars Ahlström
Polaris

De senaste åren har sydkoreansk litteratur börjat röna större uppmärksamhet i Sverige, vilket inte minst det faktum att nästa års bokmässa har Sydkorea som tema är en indikator på.

Bland sydkoreanska författare som översatts till svenska finns poeten Ko Un, Kyung-Sook Shin, och Han Kang. Min Jin Lee, författaren till den nya romanen Pachinko, är dock snarare att betrakta som en amerikansk författare även om hon är född i Sydkorea och skriver om koreansk historia och koreanska erfarenheter. Detta inte bara för att Lee, född 1968, levt en stor del av sitt liv i USA och skriver på engelska, utan också eftersom Pachinko på många sätt är en typisk ”stor amerikansk roman” både till sitt omfång på över femhundra sidor och sin episka ambition. Att migrations- och exilerfarenheten är ett centralt motiv i romanen gör den kanske ännu mer amerikansk, eftersom de erfarenheterna delas av så många amerikaner både i historia och nutid.

Pachinko börjar i det tidiga 1900-talets Korea där en ung tonårsflicka gifts bort med en man med gomspalt. När deras dotter, Sunja, också hon som tonåring blir gravid med en gift man erbjuder en kristen präst att gifta sig med henne för att rädda henne från skammen. De flyttar till Japan och sällar sig till den ganska stora men illa sedda gruppen koreaner som lever där, de flesta i fattigdom.

Resten av den omfångsrika romanen skildrar Sunjas och hennes barns och barnbarns umbäranden och kamp för värdighet i Japan. Relationen mellan Korea och Japan, som koloniserade Korea, är nog en intressant historielektion för många västerlänningar, som tenderar att inte veta särskilt mycket om Koreas historia innan det delades upp i det skrämmande (men för många fascinerande) Nord och det högteknologiska och hippa Syd.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Episka berättelser som spänner över flera generationer och politiska skeenden utgör tacksamma romanämnen som erbjuder spännande och ödesmättade förlopp. Men att genomföra ett så ambitiöst projekt kräver också en språklig skicklighet och en litterär fingertoppskänsla som saknas i Pachinko.

Formuleringarna är ofta lite tafatta, särskilt i dialogerna. Dessutom förstärker den ständigt återkommande frasen ”X nickade” när Lee vill visa att någon lyssnar på den som pratar och tar till sig eller håller med, känslan av att läsa en nybörjartext. Och även om Sunja är en ganska gripande gestalt (trots att porträttet av henne på många sätt följer en ganska standardiserad formel för en ”stark” men ”hårt prövad” kvinna) känns många karaktärer i boken som rätt platta representanter för olika tidstypiska öden och ståndpunkter. Sunjas förförare Hansu är den rika, cyniska yakuzatypen, och självklart den raka motsatsen till hennes ödmjuka och genomgoda make Isak. Hennes svåger Yoseb får representera alla de japaner som drabbades av atombomberna. Av hennes två söner är den ena något av en player medan den andra är plugghäst som plöjer engelska romaner.

Där finns även “den fallna kvinnan som innerst inne har ett hjärta av guld”, och självklart drabbas av 80-talets aidsepidemi. Och så vidare. Trots sina olikheter slutar dock båda sönerna inom den pachinkoverksamhet som gett boken dess titel: ett slags spelhallar som många ur den koreanska gruppen i Japan var hänvisade till att arbeta i på grund av den diskriminering de utsattes för. Det är en måhända övertydlig men ändå tragisk illustration av de gränser diskriminering och rasism sätter för den mänskliga tillvaron, hur gärna den liberala ideologin än vill hävda att alla, särskilt andra generationens migranter som är födda i landet, kan bli vad de vill, bara de jobbar ”hårt nog”.

Vad gäller översättningen känns även den något haltande. Enligt mina egna begränsade kunskaper om koreanska är det ett språk med ett mycket formellt tilltal. Att använda ”du” i dialog mellan främlingar under tidigt 1900-tal känns därför som ett märkligt val, som jag misstänker beror på att det engelska originalets ”you”, som kan vara både formellt och intimt, ställer till det. Personligen tycker jag även att det blir distraherande när författare kryddar dialogen med enstaka fraser från det språk karaktärerna ska föreställa att tala samtidigt som boken inte är skriven på det språket. Istället för att göra dialogen trovärdig känns det som ett exotiserande sätt att skapa avstånd mellan romanpersonerna och läsaren, lite som när den amerikanska versionen av Lisbeth Salander ska bryta på svenska. Summa summarum är Pachinko ett ambitiöst romanbygge som är mer intressant som historielektion än som litteratur.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Ojämn men ambitiös roman first appeared on Opulens.

ALTERNATIVHISTORIA. “Det ska genast framhållas att Magnus Eriksson skriver ett ovanligt stringent språk, hans texter innehåller ofta en del oväntade reflektioner som stimulerar och väcker nya tankar och – ibland – motsägelselusta hos mig som läsare”, skriver Christer Enander.

Förvrängningar. Essäer om litteratur, musik och det andra av Magnus Eriksson
Trolltrumma förlag (2017)

Under många år har jag följt Magnus Eriksson i pressen. Jag började läsa hans litteraturkritik, debattartiklar och essäer redan på åttiotalet. Då skrev såväl han som jag i KvällsPosten och fick åtnjuta kulturchefens Ulf R Johanssons frisinne. Hans devis var: ”Här är högt till tak och nära till dörren!” Det var en fröjd för oss skribenter att vara en del kring det sällskap han samlade i sina spalter.

Därefter rekryterades Magnus Eriksson till Svenska Dagbladet, en tidning som passade hans temperament på ett ypperligt sätt. Tonen, de stramare tyglarna, en tydlig högerlinje som självfallet fick ifrågasättas och diskuteras.

Med stor glädje – jag hade länge saknat böcker av den sorten av honom – läste jag Magnus Erikssons förra bok. Den bär titeln ”Porträtt: Essäer om diktare och musiker” och rör sig med lätthet och elegans mellan musik och litteratur; två konstformer som intresserar honom i minst lika hög grad. Och Eriksson drar ofta mycket snillrika och skarpsinniga paralleller mellan musikens textvärldar och den traditionella litteraturen.

Och nu återkommer Magnus Eriksson med en ny volym med essäer, ”Förvrängningar. Essäer om litteratur, musik och det andra”. Det ska genast framhållas att Magnus Eriksson skriver ett ovanligt stringent språk, hans texter innehåller ofta en del oväntade reflektioner som stimulerar och väcker nya tankar och – ibland – motsägelselusta hos mig som läsare. Ty – tacksamt nog – tillhör Eriksson inte den alltmer dominerande skaran av ängsliga skribenter som tvekar inför att ens torgföra de mest självklara invändningar.

Han backar aldrig inför det polemiska och argumenterar såväl sakligt som hårt för vad han håller för sant och hedrar. Det är ytterst befriande och ökar i högsta grad värdet på hans texter.

I ”Förvrängningar” fastnar jag främst för Magnus Erikssons diskussioner och analyser av dels den historiska romanen, dels de partivis självbiografiska och även ett antal kontrafaktiska framställningarna. Särskilt glädjande – tycker jag självfallet – är att han framhåller ett antal författarskap som jag själv sätter stort värde på: Erik Löfvendahls svit om sin närmsta släkt som inleds med romanen Eldfågels bo om hans mormor Hillevi Löfvendahl, som var överläkare på Ryhovs sinnessjukhus i Jönköping och landets första kvinnliga överläkare inom psykiatrin, är en av de sällsynta böcker som fastnar i minnet och vars skiftande stämningslägen lever vidare genom många år. De fyra romaner det rör sig om är efter den första som utkom 1993: Av dagg är hans ansikte. Romanen om Ernst (1994), Vindarnas makt (1995) och Om jorden (1998).

Det är fyra romaner av inte bara hög litterär kvalitet; de äger en inneboende känslokraft som skapar en gripande närhet och ger möjligheter till inlevelse och djupgående förståelse av tidigare främmande människor.

”Varje människa är en gåta, och Löfvendahl respekterar den”, sammanfattar Magnus Eriksson med stor träffsäkert. ”Men samtidigt försöker han få kunskap. Liksom dokumenten och minnena bryts mot varandra, bryts kanske även hans idéer med projektet mot varandra – respekten för människans outgrundlighet mot viljan att förstå hennes bevekelsegrunder.”

Jag hade gärna sett att de gavs ut på nytt i en generös volym. De är i högsta grad värda att finnas för nya läsare. Minnet är idag oroväckande kort. Men dessa fyra romaner måste bärgas ur den härjande amnesin.

Kontrafaktiska romaner, där alltså ett antal händelser i historien i den fiktiva skapade framställningen förändras och ett stort om det hade inträffat hade kanske detta skett, är en genre jag ofta har avsevärt svårare för en de mer traditionella episka framställningsformerna. Men undantag finns, kontrafaktiska romaner som förmår tränga förbi konstruktionens förutsättningar och skaka om medvetandet och ställa ett antal frågeställningar på både huvudet och sin spets.

Tony Samuelsons romaner Jag var en arier från 2009 och följd fem år senare av Kafkapaviljongen är två böcker som förmår göra just det. Den första utspelar sig i Sverige år 1976 och uppföljaren rör sig under samma år men har flera tillbakablickar till själva krigsåren. Kafkapaviljongen är av sällsynt styrka, skriven i en form av avsvalnad uppgiven och lika delar desperation över hur lätt de fatala och livsfarliga krafterna kan ta över. Återigen vill jag citera en sammanfattning av Magnus Eriksson: ”Blandreferensen” – att Samuelssons skildring bygger på såväl fiktiva som faktiska karaktärer – ”förstärker verkan. Romanen öppnar inte ett annat universum, utan ett samhälle som ligger nära det vi lever i, ett samhälle där vi känner igen människor och attityder och som förenar närheten med en ångestladdad annorlundahet.”

Förvrängningar visar mycket övertygande att Magnus Eriksson är en viktig röst i samtidskritiken och den litterära analysen och inte minst vad avser en välutvecklad förmåga och genomträngande kunskap att tolka och ge musiken och sångtexterna dess självklara seriösa plats i ett mer vittfamnande och generöst sammanhang. Jag vill, trots – eller snarare tack vare – flera ståndpunkter och analyser där jag inte instämmer med Magnus Erikssons slutsatser, gå ett steg längre. Han är inte enbart en viktig röst. Han är nödvändig.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Oväntade reflektioner som stimulerar och väcker nya tankar first appeared on Opulens.