HISTORIETT. Nu är vi glada över att publicera en historiett av Eric A.L. Axner som heter Den sweichizka schaletten. Felstavningen av ordet ”schweiziska” är medveten och hör till den humoristiska berättelsen. 

Eric A L Axner är författare av både prosa och poesi, såväl skönlitterära alster som facklitteratur av det lättare slaget, och arbetar även med visuell konst och musik. Han har tidigare varit publicerad i Opulens med novellerna, eller historietter som han kallar dem, En anekdot till och Hundratusenkronorssedeln.

Nu är vi glada över att publicera ytterligare en historiett av Axner som heter Den sweichizka schaletten. Felstavningen av ordet ”schweiziska” är medveten och hör till berättelsen. Inför läsningen av denna absurda historia vill författaren som kuriosa nämna att när han under ett äventyr i Strängnäs förra sommaren fick syn på ett litet schweiziskt chalet som stod i en villaträdgård, blev han faktiskt lite besviken: “det är irriterande när verkligheten ger sig på att imitera konsten”.

CAROLINA THELIN

Den sweichizka schaletten
★
En missförstådd novell
av
Eric A.L. Axner

Toppen på schabraket stack upp över hustaket och utgjorde en tämligen angenäm kontrast mot funkisens själlösa uttryck. Nyfiket undrade jag vad det var för något som nu hade införskaffats av Birger, min kära granne sedan otaliga år tillbaka.  Jag traskade därför med lätta och luftiga steg över min för tre veckor sedan nyklippta gräsmatta, över till den nötta gamla faluröda grinden som skilde min tomt från hans.

Det första jag möttes av var Birgers sorgsna min, som om möjligt var sorgsnare än vanligt, då hans sammanvuxna mustasch och pipskägg alltid får honom att likna en ledsen schnauzer. Då han fick syn på mig brast han ut i en djup suck ackompanjerad av de nedtyngande orden: “Det blev fel.”

Den flera meter höga och breda, vackert utformade byggnaden förklarade Birger med märkbart trött stämma skulle ha tjänat som födelsedagspresent till hans fru Gudrun, vilket skulle ha förgyllt dagen då hon fyllde jämt. 70 tror jag, det verkar rimligt. Birger ville förståeligt nog slå på stort, om än inte riktigt så här stort. Han hade länge gått och funderat på vad han skulle ge henne, mycket länge faktiskt, för någon egentlig fantasi eller tankeförmåga besatt han inte. Det stod i stället Gudrun för. De tu turturduvorna hade träffats nere i Värtahamnen, där hon knegade som grovarbetare och han var en tillfälligt besökande marinhistoriker – eller om det var tvärtom, jag minns inte riktigt.

I alla fall så blev Birger gradvis mer desperat och tog till allt mer förtvivlade metoder för att finna en födelsedagspresent. Men under en trave med antika Hemmets Journal och mjukporrtidningar fann han till sist sin efterlängtade räddning. I en fuktskadad postorderkatalog från 70-talet såg han en annons om “sweichizk schalett”.

Denna beställde han ögonabums och fick hemkörd ett par veckor senare. Då insåg han misstaget. Han erkände mer än villigt att han nog inte skulle kunna se skillnaden mellan en frottéhandduk och en schalett från ”sweichz”, men inte var det en snofsig tygbit som hade dumpats på infarten precis bredvid brevlådan, klädd i tio lager med bubbelplast. Det var ett chalet, en stor och ståtlig stuga i trä med överhängande takfot och med mycket alpinsk snickarglädje, målad i vitt, rött och grönt. Det är tur att de bor på landet och inte i en lägenhet. Fakturan som satt fasthäftad igenom några lager av bubbelplasten var även den en hiskelig överraskning. Paketet kostade med porto plus moms nästan 800 000 svenska kronor. Nog att det hade varit omöjligt att se vad priset var i katalogen, men lite skärpning tack!

Birger utbrast barskt i hätska ordalag och undrade över hur ett träskjul kunde heta samma sak som den tyska och gamla stavningen av svenskans numer vanligare schalett och kosta så mycket, särskilt eftersom det inte hade fraktats speciellt långt heller. Det var då det gick upp för mig – menade han Schweiz? Jag hade inte reflekterat över hans uttal tidigare då jag med all min kraft stått och försökt hålla mig från att börja skratta. Det är många svenskar som lägger om bokstäverna när man ska säga “Schweiz”, det har jag nog själv gjort vid några tillfällen, men såg man det väl på print så skulle man nog koppla ihop två och två och förstå att portot blev rätt högt om ett så stort paket skickades hela vägen från Schweiz, men med Birger kan man ju såklart inte vara så säker.

När jag helt utan minsta uns av skadeglädje påpekade detta upplyste han mig om att problemet var att texten i katalogen även där varit så skadad att han hade fått tyda ortsnamnet efter eget huvud och bästa förmåga därav. Han hade fått det till “Sweichz”, vilket han kände igen då han sa det högt för sig själv, men han lyckades ändå inte placera det riktigt. Finland var han någorlunda säker på att det låg i trots allt. Nu, när han fått klart för sig att det var Centraleuropa det handlade om, blev han bara ännu surare.

För att på något litet sätt försöka lätta upp stämningen och hans sinnelag frågade jag vad Gudrun tyckt om presenten då hon fick se den. Birger svarade kort med att hon örfilade honom och hade tjurat ända sedan dess. Han visste inte om det mest var för att hon fick se presenten före sin födelsedag eller om det var presenten i sig som var det som gjort henne mest arg. Mitt försök – det måste jag själv medge – hade misslyckats.

Så då försökte jag igen; denna gång frågade jag om han hade betalat ännu? Inte ett öre blev svaret. Hörde de inte av sig igen så skulle han bara ignorera det hela, vilket i alla fall var lättare att ignorera än själva alpstugan. När Birger med blicken vänd upp mot den Gud som han endast vid sådana här tillfällen trodde på frågade sig vad han skulle ta sig till, föreslog jag lite försynt om den inte gick att returnera? Nej, så jävla roligt skulle inte ”sweichizarna” få det! Hellre att han brände upp det hela som virke! Så det så! Detta irrationella förslag var något som jag i allra högsta grad invände mot, men jag såg till min besvikelse hur de ord som han själv just yttrat började göra en större och större inverkan på honom. Nu var det kört för den stackars chaleten från Sweichz tänkte jag dystert och gick hem. Han verkade ha bestämt sig.

Men döm om min förvåning när jag några dagar senare såg Birger tvätta fönstren och sopa ned löven från taket på sitt chalet. Han verkade ha vant sig vid tanken på att ha den kvar där och blockera infarten till huset. Jehovas vittnen hade till och med slutat komma och knacka på dörren varje fredag. Synd bara att Gudrun inte riktigt såg det så. När Birger låg och sov samma kväll tände hon eld på sin födelsedagspresent, och då brandkåren kom hotade hon dem med kökskniven när de försökte närma sig för att släcka branden.

The post Littestraden: Novell av Eric A.L. Axner first appeared on Opulens.

HUMORESK. Så slog den gamla bordstudsaren kaffe. Ja, den slog lunch och värktablett och cigarill också. Det var inte många fler hållpunkter som behövdes i en gammal ungmös liv i en äldreboendekorridor. Sen skulle den slå blöjbyte, läggdags… och om man betraktade boetten som en uppmätare av livets gång så skulle visaren också sen gå in i det lilla darrande luftfält som var dödens tid.

Hon var inte hon som hon var då. För sisådär tio år sedan hade hon med milt tvång och juridiska gråzoner hämtats in från kommunens eländigaste lilla torp, eller ska man säga skjul, knappt beboeligt. Bara någon dag efter hade en bulldozer jämnat det med marken, denna sorgliga hög av ruttna brädor, sura nerkissade dagstidningar över golvet och allt trasigt och framtida renoveringsprojekt hjälpligt fixade med sopsäckar och silvertejp.

Det enda som hade räddat fastigheten att gå betraktaren helt på depressionsnerven hade varit en viss skräpig, brokig sommarsensualism under juni och juli; stockrosor, brännässlor, några tafatta försök till tomatplantor.

Som sagt var hon inte som då – smuts, svarta naglar, stripigt hår och mörkglödande ögon av hat och trötthet. Som den stålblå hinna av trötthet som jorden ibland kan rulla ut över plöjda fält i mars, hade över hennes drivvedshy lagt sig ett permanent lager av bitter misstänksamhet.

Och tystnad födde tystnad intill sinnessjukdoms nivå.

Sen bar det utför. Med sår och bölder som flugorna inte ville lämna ifred. Med kastruller och pannor fulla av grönt, hårigt, ruttnat som man inte ens visste vad det en gång varit för mat.

Det var en sommarpraktikant med ett typiskt konstruerat jobb som slagit larm. Hans subventionerade syssla hade bestått i att cykla runt och kontrollera att brevlådor och husnummer var i gott skick för kungliga postverkets distribution. Detta utspelade sig nämligen på den mytologiska tid då Sverige var tråkigt men gediget pålitligt.

Vad som fick honom att reagera var väl inte så mycket fastighetens förfall utan den maniska religiösa litania som tanten mumlade ur sig: Gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i himlen gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten.

Alla sa att Bengt söp, men ingen frågade varför Bengt söp.

Och allt detta i en krass folkhemstid med social ingenjörskonst när den sortens besatthet oftast dämpades med litium och kalla bad.

Vår cyklande kontrollant förstod att detta var en fråga som bäst ventilerades med Bengt-Arne. Denne man var en sån där mystisk typ som alla småstäder har, eller som snarare sagt märktes så mycket mer här bland alla färglösa förskollärare och försäkringskassehandläggare som nöjt sig med att gå på högskola och inte universitet och lockats av nån av alla dessa avfolkningskommuners slogans. I detta fall “Närhet till människor och skog”. Nå, så lagom nära mellan människor för alla sa att Bengt söp, men ingen frågade varför Bengt söp.

Bengt-Arne hade varit servicetekniker på manufakturfabriken och lagt sina kärlekskranka snaror bland sömmerskor i epoken mellan blommiga städrocksklänningar och psykedeliska Mah-Jong dräkter. Sen grovstyckare på granngården och slutligen bygdens officiella alkis och heliga dåre. Men det var ingen som kände honom under hans vanliga namn utan som “Humlan” vilket han fått från sitt både stora damtycke och damframgång då han under hippieeran flög från blomma till blomma.

Bengt-Arne hade en dag i sin skrangliga eka ute på en tjärn mött Jesus, mitt i sitt meditativa abborrmete, och sedan dess inte rört en droppe starkt. Det var första biljardbollsstöten i en lång konstruktiv kedja där han påföljande vardag kontaktat sin arbetsförmedlare, socialsekreterare och via ett trepartssamtal med hans missbrukspsykolog lyckats få en undersköterskeutbildning betald, som han klämt sig igenom utan mankemang.

Men ryktet satt i, så han fick mest inringningsvik när man visste det var extra besvärliga brukare. Nå, han hade för första gången på decennier pengar den tjugosjätte. Trots tisslet och tasslet på bygden visste man också att när det gällde sturiga gubbar och kärringar i vårdbehov var det han man frågade och tog hjälp av. Denna mytiska status hade väl byggts upp av att han var stor, stark och rödbrusigt koppärrig men med ett drag av tyst mjuk vishet. Han var för att tala göingemål ett “rajdigt bryne”.

Så skranglade då cyklisten in på humlans tomt där han satt med en hög dagstidningar och en kanna saft vid ett skrangligt trädgårdsbord och andfådd hasplade ur sig att “Jo, se Humlan det är så att…”

Cyklisten hejdade sig vid öknamnet men fick till svar att “det är ok, pöjk jag vet nog vilket namn jag går under på bygden. Sätt sig nu och ta en klunk saft och andas ut lite innan han kommer till saken, en kan inte hoppa ordentligt om inte trampolinen är bultad och säkrad i friden och faderns jord”.

Så rullade då cyklistyngligen upp hela scenariet med vad vi nyktra läsare kanske skulle kalla psykos hos kvinnan. Om man nu kan säga att en vindpust kan gå genom kärnvirke så var det detta som var Humlans ansiktsuttryck. Han lyssnade, nickade, brummade och rullade så en cigarett med händer märkta av den nyktre alkoholistens typiska abstinensdarr.

– Det var bra att ni kom hit och berättade allt detta, nu skall jag bara gå och ringa några samtal så får vi reda på allt detta.

Han trotsade sin artros och började en lång kedja av telefonsamtal runt i kommunen. Det fanns nu en fördel att halva livet varit bohem och rättshaverist… När det väl gällde visste man vilka nummer att slå.

Hur alla turer och principer och regler och satans byråkrati härefter rullade förtäljer icke denna historia, men tre timmar senare stod de där framför tant Gerdas fallfärdiga ruckel; ambulanssköterskor, polisen och nån myndighetsperson som för syns skull skulle se till att det gick rätt till, denna kidnappning i humanitetens tjänst. Här tillkommer nu att Humlans brännvinstörst gjort att han sedan länge förlorat körkortet så han hade tagit häst och vagn dit, en ståtlig Belgisk Brand spänd för en gammal dansk ölutkörningsvagn.

Samma maniska religiösa litania nådde deras öron. gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i himlen gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten.

Trots att Humlan var där i kraft av tryggt urberg brast det även för honom till slut. Stanken. Flugorna. Smutsen. Att allt var skavt och skavankigt och oskött och halvtrasigt. Som om hela hennes värld hölls ihop av tuggummi och bomullstråd.

Ej en enda linje med ”fransk spänst och elegans” utan bara ett enda stort imploderat äckel och bråte. Om det så bara funnits ett enda rent dricksglas med grace och fräschör.

 ”Gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i himlen gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten gud i himlen och allt i evigheten….”

Så dundrade då Humlan: “Jag förstår nog att mor i torpet har kalas i skallen just nu, men kan ni nu för Jehovas alla satans blomster och aspens darriga helighet hålla er trut för lite stilla respekt och andakt!”.

Han tittade sig sen lite ängsligt om med en blick som verkade säga att “nu gick jag väl ändå för långt.” Men de runt omkring honom bara fortsatte utstråla vårdanställdas typiskt paradoxala nimbus av äppelkindad professionalitet.

En slags framtida nödlögn började nu grönska och spira i Bengt-Arnes hjärnkontor. Av den teori han mindes bäst från vårdlinjen var det om hur hjärnan i äldre ålder kommer ihåg det gamla och varma men kan glömma vad som skedde för fem minuter sen.

Så kom planen och lögnen. “Jo, se Mor vi tänkte om ni ville ta en liten tur i häst och vagn, vi kunde köra till manufakturen och se på festblåsor och sen lite kaffe med dopp borta på paviljongcaféet.”

Det var svårt att döma hur det togs emot, men mantramumlandet slutade och ett lite steg mot dörren togs, där kappan hängde på en rostig spik. Skulle deras bluff gå igenom? I egentlig hemlighet skulle turen gå till ett kvinnohärbärge där kommandoran – för att nu tala Astrid Lindgrenska – hade kunnat ge ett undantag för att föra damen till livets basala; den saltsöta friska doften av nya lakan, sås och potatis, rinnande varmvatten.

Att vinna tid. Att försöka leva gott i alla fall en dag till. Så hade de då lett ut henne på bänken bakom kuskbocken och de smackade iväg. Nu gick färden långsamt, först genom vägar med grönt i mitten, sen oljegrus och gemensam postlådesställning och så asfalt och lågpriskedjor. Här låg dock även en gammal brädgård som Humlan jobbat på anno dazumal och det var fortfarande samma ägare. För att nu fullfölja teatern saknades kaffe i termos. Om det sagts att det skulle fikas på Sjöpaviljongen så skulle det. Att serveringen stängde 1967 och nu mossa och träbock gjorde att dess snickarglädje skattade åt förgängelsen var en annan sak.

Så han stannade till och det var nog bara Humlan som helt trovärdigt och övertygande kunde gå in och “jo, alltså nu är det ju mor i torpet som ska in på vård och annat boende och vi har skarvat lite å sagt det bara är en utflykt så… en termos kaffe och kopp för hålla henne lugn kanske”.

Så de fick en gammal benvit termos och en kantstött kopp. I hennes ögon var det inte lätt att avläsa om hon gick på det hela. Det var som Döderhultarens konst; så mycket dolde sig i ådringen och materians nerver av slit och äldre tider.

De satt där sen vid den halvruttna brädhögen som varit stadens juvel i form av dansbana och café och lät henne ta en kopp kaffe. Sen var det inte långt till en framtid av sakliga lysrörskorridorer och näringsriktig mat, klinisk fri från både onyttigheter och livsglädje.

Plötsligt kom en mystisk mening över hennes läppar.

”Han kom genom en springa och lämnade i en träask.” Det var bara Humlan som inte kunde komma att släppa detta helt och hållet.

Tre dagar senare ringde det hos den numera pensionerade diakonen och hemsamariten Ingegerd. Hon hade precis som Bengt-Arne varit en rätt bastant aktör och profil i samhället och när såna går i pension uppstår ju ett tyst vakuum i deras liv, så hon var kvar på några vikarielistor.

”Jo, asså det är jag… nu är det så att mor i torpet, ja va fan Gerda alltså, har varit hos oss tre dagar och det har slagit slint. Hon fattar nog att vi tagit in henne mot hennes vilja nu och hon klöser och spottar och skriker här… hon bet en av praktikanterna från socialhögskolan så han nästan ville avbryta sin utbildning.”

Så knattrade de iväg till institutionen i hennes burkärtsgröna Saab 96.

”Ja då, men nu har jag mitt barnbarn här och vi ska just hugga in på en tårta och han har lovat visa mig den där nya krångliga internätgrejen, ja det är väl det senaste från Amerika”.

Nå, hon föll till föga. Lintotten Calle fick väl följa med och ta med sin märkliga docka i form av en gorilla med grågrön vietnamuniform. Så knattrade de iväg till institutionen i hennes burkärtsgröna Saab 96.

Väl där hände allt snabbt i en slags förtätad sekund. Calle som inte visste eller förstod nått av situationen sprang fram till Gerda viftande med sin docka och ville kramas och Gerda sjöng ut ”men käre pojk så söt leksak, får jag se på den” Alla trodde hon skulle klösa halv ihjäl honom.

Det blev inte mer sagt, men ansiktet ljusnade. Så gick Ingegerd fram och drog av en teaterviskning ”prata på du bara, du vet som du ibland gör med mig, mormor din. Om allt hit och dit, för du vet att ensamma människor bryr sig inte om vad som sägs, de nöjer sig med ATT det sägs.”

Så gick dagen med Calles monolog om allt från skolan och datorer och bilar och en enda röra medan Gerdas ögon ryckte med i nån slags inre monolog. Mjuk och avväpnad påbörjades sen arbetet med förflyttning, att få in henne på en fin servicelägenhet.

Den minnesgoda läsaren undrar nu vad som hände med meningen som inte Humlan kunde släppa. Att komma genom en springa och försvinna i en träask. Nått kvartal senare kom Humlan till henne, just när inledningsvis nämnda bordstudsare skulle slå tre.

”Nämen är det du…det var oväntat”. Så mycket begriplighet och mjukt tillmötesgående hade få hört, speciellt inte de stressade oengagerade sommarvikarierna.

”Jo, se Gerda vad menade ni med att han kom genom springa och försvann i träask?”

Så slog klockan sina tre dova slag. En vattenspridare gick igång utanför i den friska våreftermiddagen och en syster kom in med medicinvagn men Bengt-Arne gav en liten menande skarp blick som sa …”kan det vänta, det här handlar om …verkliga saker.”

Så berättade då Gerda om hur en man tvingat sig på henne på en blöt kväll nere vid campingen. Hur det hade putat om magen och förlösts i hemlighet och hur hon med sina starka manshänder kvävt bebisen i både raseri och förtvivlan. Sen fanns det en snickare nästgårds som gjorde en liten diskret kista och lönnbegravningen skedde neråt en tjärn. Ett barn som kom genom springa och försvann genom träask.

Humlan undrade tyst för sig själv om det var samma tjärn där han hade blitt nykter i ett huj.

The post Novell: Träaskens hemlighet first appeared on Opulens.