HISTORIA. Här har vi att göra med en historiker som verkligen inte drar sig för att gå på djupet när det gäller samtidens stolleprov och historiens tragedier, anser Jesper Nordström som läst Peter Englunds ”Paradoxmaskinen”.

Paradoxmaskinen av Peter Englund
Kritik 1990-2020
Natur & Kultur

När jag började läsa Peter Englunds aktuella bok ”Paradoxmaskinen” befann jag mig i glesaste Skåne, med bara vidder som snart skall bli gula rapsfält. Bussen visade sig gå om två timmar. Så då läste jag där i den anda som man läser något mera lättsamt som en feelgoodpocket.

Facklitteratur har alltid fått mig att sätta mig på den lagom bekväma kontorsstolen och rak i ryggen vid skrivbordet ta fram allvarspennan och anteckningsblocket.

Att Peter Englunds bok var så gripande och rent ut sagt underhållande läsning får mig att tänka på den unika förutsättningen för att vara historiker. Sanningen föds i språket och historikern är i någon mening som en skönlitterär författare då olika skeenden ska gestaltas.

Peter Englund är odiskutabelt en stor stilist, och på det viset att han låter de egenartade ordbildningarna och formuleringarna smyga sig in i den för övrigt habila bruksprosan.

Jag minns förresten hur han rök ihop med sin ärkefiende Herman Lindqvist i en tv-soffa och det från Lindqvists håll blev småsint och hårklvvande, ”men hur kan vi veta att solen glittrade i spjuten”.

Tämligen löjeväckande då Lindqvists språk är yvigt och slafsigt och fortfarande vilade på en nattstånden historiesyn som går ut på att det är stora män och kungar som bara pekar med hela handen och sätter i gång de stora förloppen.

Englund har för all del inget emot denna traditionella ”kungar och krig”-historieskrivning, men han har en fantastisk förmåga att via arkivmaterial och riktigt tung empirisk forskning hitta små länkar med vilka han sedan konstruerar en större historisk kedja.

”Paradoxmaskinen” är i hans egna ödmjuka ordalag en klippbok och innehåller texter från 1989 och fram till nutid. I en av texterna resonerar han om erbjudandet att bli Svenska Akademiens sekreterare, och i en annan text om Bernhard von Beskow tar han tillfället i akt att komma med en syrlighet om dennes uppdrag, att det handlade om att utöva mycket diplomati i ett sällskap av många viljestarka excentriker.

Här avslöjar Englund också sin robusta arbetsprincip där han närmast utvecklat ett modulsystem som gör att små korta texter kan sammanfogas till något större, om till exempel första världskriget. En möjlighet att skriva kort och komprimerat när tillfälle ges.

Fast frågan är om Peter Englund egentligen uppfunnit ett nytt system? Den här samlingen texter visar snarare på att det varit hans styrka hela tiden; att skriva kort och låta den täta texten bli något större som syftar till helheten, en syntes, kort och gott.

Med tanke på ett så här brokigt och stort material är det såklart omöjligt att ge någon sammanfattande karaktäristik förutom att jag tycker det är lysande skrivet alltsammans. Jo, förresten hans satir om it-bubblan träffar mig hårdast och roligast. Detta eftersom jag var där i Lund på 90-talet och såg Jonas Birgersson framträda med sina upphaussade tech-floskler. Englund formulerar sig om tiden på pricken; ”kalsongkrängare och börsnoterade kedjebrev”.

Det där är det tydligaste exemplet på hans styrka och läsvärdhet. Här har vi att göra med en historiker som verkligen inte drar sig för att gå på djupet när det gäller samtidens stolleprov och historiens tragedier.

The post Peter Englund är en lysande stilist och historiker first appeared on Opulens.

VALMÖJLIGHETER. Gregor Flakierski har läst en bok som bland annat bemöter missuppfattningen av den judiska motståndsviljan under Förintelsen. “En mäktig bedrift”, lyder hans omdöme om Kenneth Hermeles “Inte som lamm till slakt“.

Inte som lamm till slakt
– Judiskt motstånd under Förintelsen
av Kenneth Hermele
Ordfront

Myten om judisk passivitet och bristande motståndsvilja har en lång historia och kulminerar med Förintelsen, då judarna påstått skulle låta sig föras till sin död ”som lamm till slakt”. Ursprunget till denna (miss)uppfattning är en kombination av antisemitiska stereotyper, sionistiskt färgad historieskrivning och delvis att många källor, både skriftliga och muntliga har varit otillgängliga för forskare på grund av deras bristande språkkunskaper. Trots att forskningsläget idag är ett helt annat lever myten om judisk passivitet vidare. Kenneth Hermeles bok är en gedigen och tämligen fullständig genomgång av det judiska motståndet under Förintelsen som effektivt vederlägger gamla seglivade fördomar och missförstånd.

Bokens stora förtjänst, den största då den har många, är konstaterandet att inte bara väpnat motstånd är motstånd, Hermele betraktar ALLA former av motstånd som AKTIVA, ingen ”bättre” än den andra, och ofta hänger de ihop. Enkelt uttryckt: alla handlingar som motarbetade nazisternas avsikter gentemot judarna ska räknas som motstånd. Alltså även moraliska och andliga handlingar, allt som på något sätt hindrade deras maktutövning.

Intressant nog påstår Kenneth Hermele, med stöd av fakta, att även i fråga om det militära motståndet står sig den judiska väpnade kampen väl i jämförelse med andra länder och folk. Det gäller uppror i getton och läger, partisanverksamhet och inte minst deras deltagande i olika länders reguljära arméer. Närmare en och en halv miljon judiska soldater stred i de allierade arméerna. En halv miljon i Röda armén, något fler i amerikanska armén, och omkring 190 000 i den polska armén som kämpade tillsammans med Röda armén.

Hermele delar in motståndet i fem kategorier: symboliskt, polemiskt, defensivt, offensivt och inringat/utsiktslöst. Det är förstås inga skarpa gränder mellan de olika formerna, de är inte heller inbördes värderande. Att fly, att gömma sig, var en viktig form av motstånd, sett till antalet överlevande den mest framgångsrika. Samtidigt var det en av de svåraste också. Före krigsutbrottet 1939 fanns det knappat någonstans att ta vägen, gränserna var stängda, inga länder ville ta emot judiska flyktingar. Inte minst Sverige har en föga ärorik historia i det avseendet.

Hur ställer vi oss till försöken att köpa judiska liv mot pengar eller lastbilar till nazisterna?

Medan kriget pågick under den tyska ockupationen riskerade en flykting att konfrontera en fientlig omgivning, inte sällan beredd att ange judar på flykt för en ringa belöning. Smuggling, olaglig tillverkning av bytesvaror, nyhetsförmedling i illegala publikationer, läkarvård, kulturverksamhet, dokumentation av nazisternas illdåd men också av det judiska livet under ockupationen, allt det utgjorde olika former av motstånd. Mer eller mindre effektivt, men alltid förenat med livsfara.

Det krävdes också mod att försvara sin mänskliga värdighet mot dem som ville avhumanisera sina offer. Hermele citerar läkaren från Warszawas getto Faivel Wienderman: ”/../ mamman som vägrade överge sina barn och frivilligt följde dem i döden. Det var judiskt hjältemod.”

Jag har själv skrivit i ämnet och har då anfört handlingen när mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan som ett talande exempel på värdighet och därmed motstånd. Nu är det som allt annat i den här historien inte helt okomplicerat. För hur förhåller vi oss till de fall, som vi vet förekom, då en grupp judar gömde sig och för att inte avslöjas tog död på ett spädbarn som grät och riskerade därför att avslöja dem?

Hur ställer vi oss till försöken att köpa judiska liv mot pengar eller lastbilar till nazisterna? Det förekom framför allt i Ungern. Och räddning genom arbete, som i gettot i Łódź? Det var högst rationellt tänkt, varför göra sig av med välbehövlig arbetskraft, dessutom gratis? Kan vi verkligen klandra dem att de inte insåg att fienden var inte bara osedvanligt brutal utan också totalt irrationell, agerande utifrån en alldeles egen logik, svårgripbar för något så när normalt funtade människor? Det gäller i lika hög grad de så kallade juderåden i getton och den judiska ordningspolisen.

Hermele vill framför allt nyansera det judiska samarbetet, det förekom motstånd på olika nivåer bland juderåden, flera judiska poliser samarbetade med motståndsrörelsen. Alla generaliseringar leder till reduktionism som förvränger och förfalskar bilden av det som har hänt. Varje organisation och individ, varje handling, måste betraktas för sig, mot bakgrund av varje konkret situation och ses i sitt sammanhang.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Och ses i sin tidskontext, vill jag tillägga. Det är skillnad på situationen fram till sommaren 1942 och senare, och judarnas agerande liksom vårt sätt att se på det förändras utifrån den tidsdimensionen. Något som jag tycker att Hermele kunde ha tryckt hårdare på.

Och hur ska vi BEDÖMA deras agerande, de val som de fattade? Ibland talar man om omöjliga val, och på sätt och visst var de det. Möjliga var de förstås, men oerhört svåra, ofta, nästan alltid, gällde det att välja mellan pest och kolera, mellan fel och fel. När man väljer att rädda ett liv genom att offra ett annat, mitt barn mot ett annat barn, då är det ett sådant val, något som man säkert kommer att bära med sig resten av sitt liv. Inte minst frågan vilken rätt man hade att fatta det beslutet.

Min far, som överlevde i Sovjet och förlorade hela sin familj i Förintelsen, ansåg att allt judiskt agerande syftade till att försöka överleva i en så gott som omöjlig situation, och ingen kunde därför dömas för sina handlingar, oavsett vad. Min mor som tillhörde den exklusiva skara som överlevde i Polen med falska papper var inne på liknande tankegångar.

Kenneth Hermele skriver: ”/../jag vet verkligen inte hur jag själv skulle betett mig om jag varit i samma belägenhet som de judar som fördes samman i getton, trängdes ihop i järnvägsvagnar, stängdes in koncentrationsläger. Hade jag haft kraften att stå emot lockelsen att själv försöka undkomma det värsta? Hade jag varit en generös och hjälpsam medmänniska – eller en självisk överlevare, beredd att gå över lik? /…/”

Bara den som kan besvara den frågan har rätt att döma. Och vem kan det?

Boken är en mäktig bedrift med en lista på referenslitteratur på nästan 20 sidor, och med ett unikt bildmaterial.

The post Imponerande bok om judiskt motstånd under Förintelsen first appeared on Opulens.

SKULD. Vad säger det egentligen om oss och vår historiekultur att vi så förtvivlat gärna vill ta på oss en historisk skuld som inte är vår att göra upp med? undrar Gustaf Johansson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Något med de snart utplacerade snubbelstenarna i Stockholm gnager i mig. Gunter Demnigs projekt är förstås genialt i sin enkelhet: guldfärgade gatstensplaketter som sticker upp tillräckligt för att en fotgängare ska kunna snubbla på dem, var och en till minne av ett noga efterforskat offer för Förintelsen. En mer effektiv gestaltning av hur det förflutna på vissa platser vägrar att lägga sig till ro är svår att tänka sig. Men är Stockholm verkligen en sådan plats? Vad är det vi ska snubbla på, och hur förhåller det sig till det som sticker upp i Berlin eller i Prag?

Vi ska så klart tala om hur det kom sig att människor i behov av skydd inte gavs det i Sverige under åren före kriget. Det är emellertid att minnas något annat än den historia som snubbelstenarna påminner om i andra delar av Europa. Där säger de: Här levde en människa, och en dag fördes hon bort och mördades medan hennes grannar såg åt ett annat håll eller deltog som dödsmaskineriets villiga redskap. Det är vad snubblandet betyder i Tyskland, i Österrike, i Ungern, i Litauen. Man snubblar på den iskalla insikten att det var här, i den byggnaden, i det gathörnet, som det hände. Här marscherades människor iväg mot deportationen eller skjutplatsen. Här flyttade deras grannar in i de tömda våningarna. Vi känner väl till de ting som gjorde det möjligt: propagandan och avhumaniseringen, anständighetströsklarna som sänktes och det allt naknare våldet, förstås också kriget.

Detta är dock inga svenska erfarenheter. Sverige stod på randen till avgrunden, såg ned i den, men förskonades. Också här fanns människor som skrev listor på dem som skulle fösas ihop för att mördas. Också här hade medlöperiet spridit sig om ockupationen kommit. Det hade lika gärna kunnat ske i Stockholm, visst, men det gjorde det inte. Skillnaden är avgörande. Ska vi minnas dem som utvisades under 1930-talet, och det ska vi självklart, då tror jag att vi måste finna vårt eget sätt att göra det på.

Vad säger det egentligen om oss och vår historiekultur att vi så förtvivlat gärna vill ta på oss en historisk skuld som inte är vår att göra upp med? Jag vet inte. Resultatet blir emellertid oavsett att betydelsen av tyskans ord för bemästrandet av ett sårigt förflutet – Vergangenheitsbewältigung – förskjuts. Att beväldiga sig andras förflutenheter är något helt annat än att försöka få bukt med sin egen.

The post Varför ta på sig andras skuld? first appeared on Opulens.

BORTGLÖMD PROFIL. Få minns idag den framstående kulturpersonligheten Karl Warburg.  I en aktuell bok av Monica Lauritzen blir han framlyft ur glömskan. Elisabeth Brännström finner en sympatisk person som hade moderna idéer. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den varsamme vägvisaren av Monica Lauritzen
Albert Bonniers förlag

Ett känt fotografi från Sovjettiden dök ständigt upp framför Monica Lauritzens inre öga när hon inledde sitt arbete med biografin Den varsamme vägvisaren om den sorgligt bortglömde kulturpersonligheten, Karl Warburg ( 1852-1918). Bilden föreställer en grupp politiska ledare där en av dem blivit bortraderad. Enbart en pälsmössa har fått sväva kvar i luften som en liten påminnelse om mannens tidigare existens. Fotografiet gav Monica Lauritzen en tankeställare och en tragikomisk bild av hur glömska kan uppstå. Viktiga personer kan lätt raderas ut ur vårt kollektiva minne, av myndigheter som vill skriva om historien, eller av tidens gång när sociala och kulturella förändringar bidrar till att vissa historiskt viktiga medborgare bleknar bort för att till sist försvinna.

Så är fallet med Karl Warburg, en av 1800-talets mest tongivande svenska kulturprofiler. Den hårt arbetande Warburg byggde bland annat upp Nobel-biblioteket och deltog i planeringen av Stockholms Stadsbibliotek. Han var också en produktiv kritiker och litteraturskribent som skrev flera litterära biografier och tillsammans med Henrik Schück producerade standardverket Illustrerad svensk litteraturhistoria.Utöver detta var han under en tid ordförande i Författareföreningen och deltog i redaktionen för Nordisk familjebok samtidigt som han var professor i litteratur vid Stockholms Högskola och deltog med full kraft i det politiska livet som representant för liberalerna.

Till en stor del påminner den dåtida kulturdebatten förvånansvärt mycket om den debatt vi har idag. Svenskhet, nationalism, etnisk tillhörighet och kvinnors rättigheter var på agendan då som nu och Warburg fick, trots sin kompetens och uppenbara känsla för svensk kultur, under sitt liv ta emot både dolda och öppna förolämpningar på grund av sitt judiska påbrå. 1800-talets nationalister var för det mesta mer eller mindre öppet antisemitiska och Monica Lauritzen målar upp en livfull bild av en samhällsdebatt där Karl Warburg står på den modernare, liberala sidan samtidigt som han försöker handskas med sina två identiteter som jude och svensk. Något som han med tanke på omständigheterna verkar ha lyckats bra med. Särskilt intresserad var Warburg av att framhäva kvinnliga författare, som han ansåg skulle värderas likvärdigt med männen, och i den här frågan hamnade han ofta i clinch med Strindberg, en författare och vän han i princip beundrade men vars verk han ofta ansåg vara alltför präglade av kvinnohat, känslokyla och bristande nyansering.

I det stora hela framstår Warburg som en sympatisk man som gick in för sitt arbete med stor passion och uppenbar vilja att föra det svenska kulturarvet vidare, med vissa moderniseringar. Monica Lauritzen låter oss få ta del av Warburgs egen historia, hans prekära ställning som jude och svensk i det nationalistiskt färgade kultursammanhanget och vi guidas skickligt genom dåtidens ofta infekterade samhälls-och-kulturdebatt angående etnisk och kulturell tillhörighet och kvinnornas ställning och rättigheter till fritt uttryck i ett samhälle där riktlinjerna sedan länge ritats upp av män.

En intressant biografi om en djupt engagerad kulturpersonlighet, fylld av kunskap om det sena 1800-talets kulturella tankegångar och debattklimat som förhoppningsvis säkrar Karl Warburgs minne för kommande generationer. Det är han väl värd.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Framlyft ur glömskans mörker first appeared on Opulens.

IDEOLOGISK STYRNING. “När arbetarrörelsen själv förbjuder ett seminarium om en av sina viktigaste inspiratörer kan ju bokstavligen vad som helst bli möjligt i det skymningsland vi nu tycks leva i.” Crister Enander om att ABF i Stockholm ställer in en föreläsning om Karl Marx, som på lördag fyller 200 år.

Historieskrivningen måste med nödvändighet vara fri och oberoende i ett demokratiskt samhälle. Den får inte vara knuten till eller i händerna på politiska särintressen eller stora bolag som vill tillrättalägga den svunna tidens händelser för att skapa en partisk bild av historien och därmed vad som sker i dag. Ty genom att manipulera historien har man makt över dagens syn på världen.

I Sovjetunionen var all historia och forskning och alla skildringar av vad som en gång skett styrda och kontrollerade av statsmakten. En total diktatur härskade. Och den som någon gång har sett hur äldre fotografier retuscherats, så att personer som hamnat i onåd bara suddats ut och försvunnit, glömmer det inte.

Det faktum att det i Sverige sedan snart två decennier finns en av staten finansierad och genom tydliga direktiv kontrollerad institution för hur historien över vissa skeenden ska skildras och behandlas är ett tydligt tecken på ett demokratiskt underskott och en på alla sätt skrämmande företeelse.

Forum för levande historia får ändå ostört arbeta vidare. Ingen ifrågasätter längre, förvånade nog, denna statligt styrda historieskrivning och information till inte minst skolor och allmänheten.

Till en början skulle verksamheten inrikta sig på nazismens brott. Det var, om jag minns rätt, Göran Persson själv som stolt invigde Forum för levande historia. Alliansen utvidgade sedan, närmare bestämt 2006 , dess verksamhetsområde. Även “kommunismens brott mot mänskligheten” skulle utforskas och kartläggas så att kunskap sedan kunde spridas på bred front.

Denna ideologiskt styrda historieskrivning har sedan dess i de flestas ögon betraktats som något självklart och helt okomplicerat. Ingen verkar längre se dess vittgående och fatala konsekvenser.

Nu har denna satsning gett utdelning. Den statliga indoktrineringen fungerar. Ingen behöver nu tänka på egen hand eller efter eget huvud. Statsmakten tar hand om det!

ABF i Stockholm förbjöd häromveckan ett sedan länge planerat seminarium. Det skulle ha handlat om en tysk och judisk 1800-talstänkare och filosof. Hans namn är Karl Marx. I övermorgon den 5 maj är det 200 år sedan Marx föddes. Tillsammans med Freud och Darwin hör Marx till dem som mest genomsyrat det västerländska tänkandet. Det rör sig långt ifrån enbart om bestämda politiska tillhörigheter. Vad Karl Marx kom fram till och skrev om beträffande de stora rörelserna inom ekonomi, de politiska motsättningarna och hur historien manifesterar sig genom olika intressen tillhör det allmänna vetandet och sättet att även till vardags betrakta omvärlden.

Att Arbetarnas Bildningsförbund plötsligt ställde in och vägrade att som planerat låta den anrika föreningen Clarté hålla ett seminarium om Karl Marx är ett tecken på en frånstötande utveckling. Jag blir rädd, rädd på allvar. Vad kommer att hända härnäst? När arbetarrörelsen själv förbjuder ett seminarium om en av sina viktigaste inspiratörer kan ju bokstavligen vad som helst bli möjligt i det skymningsland vi nu tycks leva i.

Forum för levande historia har effektivt fullföljt de direktiv statsmakten har givit det. Dess arbete skiner otvivelaktigt igenom i det som ABF nu har gjort. Den syn på historien och omvärlden som staten gett i uppdrag till denna myndighet att främja har börjat “sippra ner i det allmänna medvetandet”, för att tala med Antonio Gramsci, som tvingades leva stora delar av sitt liv i Mussolinis fängelser, inte minst för just sin syn på historien.

Ja, just det. Forum för levande historia är en myndighet. Det är exakt så demokratiskt perverterat som det låter. I Sverige har vi en myndighet som handhar och administrerar sittande regerings syn på historien. Precis som i Sovjetunionen, Tredje riket och fascismens Italien.

Att ABF nu böjer sig för detta arroganta och av makten korrumperade sätt att betrakta och behandla historien inte bara förvånar. Det skrämmer, som sagt.

Alla artiklar av Crister Enander

The post ABF böjer sig för den statliga historieskrivningen first appeared on Opulens.

PROMINENT. “I sin genomgång av Marx är Wolff tydlig med att marxismen trots sina misstag och misslyckanden fortfarande utgör kritiska synsätt rörande kapitalismens problem.” Vladan Lausevic recenserar Jonathan Wolffs Varför läsa Marx idag?

Varför läsa Marx idag? av Jonathan Wolff
Översättning: Henrik Gundenäs
Daidalos (2017)

Kalla krigets slut med kapitalismen och demokratin som segrande system ansågs innebära slutet för marxismen som en relevant samhällsidé. Men varför lockar filosofen Karl Marx ett stort antal läsare globalt än idag? Svaret ligger bland annat i att marxismen har utvecklat sig från att vara beskrivande och orienterande till att vara kritiserande och stabiliserande. Om det skriver den Oxfordbaserade filosofiprofessorn Jonathan Wolff i boken “Varför läsa Marx idag?” som precis givits ut på svenska.

Inledningsvis beror Marx fortsatta popularitet på att hans verk tillhör de främsta i historien bland filosofer som människor anser är prominenta. Den mänskliga konsten att dra slutsatser handlar om att argumentera om hur något kommer att utveckla sig. Historien kanske inte har teleologisk och regelbunden process som Marx tänkte sig men den “upprepar sig” i likadana gestalter och rytmer. I Sverige är folkhemmet ett minne blott. Dagens postindustriella samhälle har en befolkning som kan presenteras i olika socioekonomiska kategorier beroende på ens inkomster och livsstilar. Men även inom ramen för moderna framtidsorienterade diskussioner finns det utrymme för marxistiska tolkningar av hur saker och ting kan komma att se ut.

Men vad är egentligen marxism i ursprunglig mening? Bland centrala punkter handlar det om synen på arbetet, staten, människan liksom naturen, samhället och religionen. Ett problem som Wolff tar upp är att mycket av Marx filosoferande egentligen var en samproduktion med kollegan Friedrich Engels, vilket innebär en tydlig källkritiskt problem i historieskrivningen. Marx tankar presenteras av Wolff dels genom kontextualisering av samtidsandan fyllda med idéer om ekonomins utveckling och religionskritik som hos Adam Smith och Ludwig Feuerbach och dels genom händelser där Marx idéer stod i centrumen. Wolff menar till exempel att någon egentlig marxistisk revolution aldrig har ägt rum. Det som hände i Ryssland 1917 gick snarare emot det som Marx eftersträvade.

I sin genomgång av Marx är Wolff tydlig med att marxismen trots sina misstag och misslyckanden fortfarande utgör kritiska synsätt rörande kapitalismens problem. Boken utkom 2002, ett år efter den första globala ekonomiska krisen låg i hetluften och när hårdare kritik förekom angående globaliseringens effekter utanför Västvärlden. För Marx handlade det också om att kritisera människors konsumism som blev relevant på nytt i en tid när internet precis hade slagit igenom. Här lyfts kritiken om det materialistiska och en av Marx mest centrala teser från ungdomstiden – människans alienerande och atomiserande. För Marx var den liberala staten med sitt konstitutionella skydd för individen, mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter ett sätt att upprätthålla intressen hos borgerliga eliter medan det arbetande folket åsidosattes. Statens funktion liksom det kapitalistiska systemet innebar att människor, och främst fabriksarbetarna förhindrades från att komma ut ur sina mentala begränsningar och forma ett bättre samhälle för sig själva.

Och varför låter det här bekant? I dagens Europa liksom USA är det högerpopulister och nationalister som agerar emot den liberaldemokratiska ordningen med resonemang om splittrade nationer, själlösa socialliberala etablissemang och onda globalister. Om behovet att gå ifrån masskonsumtion till kristen andlighet där muslimer presenteras som ett hot av politiker som Marine Le Pen och som vänder sig till arbetarklassväljare och lovar återgång till ett mytiskt förflutet. Samtidigt finns det förstås resonemang hos Marx som går precis tvärtemot högerpopulisternas åsikter som hans uppmuntran till global solidaritet, antimilitarism och en bättre värld för fler som påminner om moderna socialister som Jeremy Corbyn.

Som Wolff menar ansåg inte Marx, och tillika Engels, att det fanns något recept för hur ett kommunistiskt samhälle borde se ut även om kommunismen sågs som ett slutmål i människans utveckling. För Marx var kommunismen ett ideal som skulle underlätta för människor att kontinuerligt förändra samhällslivet där arbetet skulle bli lättare och den lediga tiden öka. Det påminner om dagens diskussioner rörande robotisering, digitalisering och AI. Marx åsikter om nödvändigheten att människor får sina grundläggande behov tillgodosedda för att kunna vara mer solidariska och kreativa kan även dras till tankarna om basinkomst och sex timmars arbetsdag. Även om Marx inte var en ekologisk förkämpe har hans kritik av kapitalismen och synen på människans behov att kontrollera naturen omdefinierats till tankar om en grönare samhällsutveckling.

Mycket av den moderna och postindustriella samhällsutvecklingen sedan kalla krigets slut har visat att Marx idéer slog fel när människor började organisera sig ekonomiskt och socialt med datorns och informationens hjälp. De senaste 25 åren av globalisering har gjort världen mindre fattig. I Marx idévärld är överflödet viktig för att fler människor genom ekonomisk utjämning och resursernas begränsning skulle inse att det är dags att tillsammans ställa om samhället till något bättre för flertalet. De gamla klasserna och konflikterna finns inte längre riktigt på samma sätt men samtidigt pågår nya konflikter mellan de som ser sig som globaliseringens vinnare och förlorare där marxismen fortfarande spelar en begränsad men kritisk roll i diskussionerna.

Alla artiklar av Vladan Lausevic

The post Därför läsa Marx även idag first appeared on Opulens.