DESILLUSIONERAD. “När inget i grunden kan påverkas, när de stora valen omöjliggörs återstår förstås bara de små – det vill säga skruva på maskinen lite här och var”, skriver Stellan Lindqvist.

Vad är politik? Det känns egendomligt att ställa frågan, men eftersom tiden och verkligheten är egendomlig, känns det nödvändigt.

Så: vad är politik?

En gång definierades politik i termer av social och ekonomisk makt, det vill säga som höger och vänster, det vill säga som något som försiggick utanför Stockholm, utanför riksdag och regeringskorridorer, utanför de stora mediehusen, utanför tevestudiorna. Då fanns till och med föreställningen att politik handlade om sociala rörelser, om ideologi. Men nu? Ebba Busch, Ulf Kristersson, Jimmie, Marcus Oscarsson i fyran, politikpoddarna. Det är en väldig aktivitet, den tycks försiggå inom en stockholmsk enmilsradie med ett surrande parlament som nav och diverse tevekanaler och mediehus i omedelbar närhet. Utanför tyst, egendomligt tyst, ett och annat kommunalråd som gör bort sig bara.

Bröd och skådespel? Jag tror det. Och eftersom det finns hyfsat med bröd (so far) får det bli skådespel: några få på arenan, en tävling, ett spel, kör! För detta socialt erogena spel, där man tycker och sällan argumenterar (dvs förankrar ideologiskt och därmed begripliggör), behövs naturligtvis kommentatorer – en Knutsson, en Furtenbach, en Marmorstein, en Melin. Vem vann? Varför sa hen så? Vem blir ihop med vem? Och formkurvan, vad händer nu?

Vi, publiken, låter oss underhållas. Vi konsumerar spelet som vi konsumerar allt annat, politik är ju åsikter och en åsikt är ju lika god som en annan. Eller som de politiska kommentatorerna formulerar saken: ”Alla har ju de goda målen för ögonen, det är bara de föreslagna medlen för att nå målen som skiljer dem åt” (för övrigt en märklig åsikt eftersom frågan om mest effektiva medel är empirisk och således avgörs bäst av vetenskaplig expertis). Sen är det upp till oss att välja, och eftersom väljandet är viktigt i ett konsumentdemokratiskt samhälle bör väljandet inte vara krångligt och absolut inte krävande varför politiken paketeras i små och lättförståeliga bitar: skola, försvar, migration, brott och straff, ekonomi osv.

Varorna kan sedan exponeras i konsumentvänliga och jämförande listor, lite plus här och lite minus där. Att ideologin försvinner i hanteringen ses som en försumbar sidoeffekt. För övrigt är det ju ingen som riktigt säkert vet vad som menas med ideologi och ännu mindre vad man skall ha ideologier till.

Nu är det ”verkligheten” som gäller. Då tänker jag inte på den fysiska eller biologiska verkligheten, jag tänker på den samhälleliga, den som till skillnad från den fysiska är valbar eftersom den tillverkats av människor och valts av människor. Vad som nu hänt är att denna samhälleliga verklighet verkar ha stelnat, fått en närmast objektiv karaktär, ontologiskt snarlik den fysiska faktiskt, det vill säga given och opåverkbar. Och när inget i grunden kan påverkas, när de stora valen omöjliggörs (tyngdlagen är svår att välja bort), återstår förstås bara de små – det vill säga skruva på maskinen lite här och var. Kanske inte ”historiens slut” men historiens återvändsgränd.

Nu frågar sig många – naturligtvis: vilka är då de stora och formativa krafterna i denna ”verklighet”? Jo, jag tror faktiskt det är fullt möjliga att utpeka dessa med hyfsad exakthet: globalisering, kapitalism och kapitalmakt, marknadisering, kommersialisering av natur och människor. Innan mängder av protester infinner sig måste följande tillägg göras: dessa krafter har under de många årtionden de verkat och samverkat skapat ett exempellöst materiellt välstånd, möjliggjort för en snabbt växande mänsklighet att anständigt leva på denna planet. Så är det.

Nu till återvändsgränden. Den icke valbara verkligheten, den fysiska och biologiska, säger stopp! Så är det – också. Maskinen fungerar nämligen inte längre, något fundamentalt i dess funktionssätt fungerar inte längre. Det känns nästan påfluget att räkna upp skälen: klimatkrisen, hotet mot den biologiska mångfalden, den accelererande ojämlikheten, den ohållbara exploateringen av jordskorpan. Och allt som kommer ur detta – flyktingkriser, krig osv.

Vi vet, men låtsas inte veta. Vad vi skall göra? Det får vi börja att diskutera.

Sen finns det givetvis de som vill blunda, som känner sig ideologiskt tvingade att blunda. Vi skall tillväxa oss ur krisen, genom att öka tillväxten får vi råd att växla spår. Ett råd som påminner om följande råd till en alkoholist: Fortsätt sup men spara returglasen så att du i framtiden har råd med avgiftningsprogrammet.
 

The post Historiens återvändsgränd first appeared on Opulens.

GLOBALT PERSPEKTIV. Vår situation är förfärlig. I stort perspektiv är den viktiga händelsen att vi genom välfärdens fjärtar förstör jorden. I Indien är det 50 grader i maj som en föraning. (“Majsolens glans” snart ohjälpligt förgången.)

Borde då inte författaren ägna sig åt detta ämne? Borde inte författaren i sitt arbetsrum äga ett tickande ur som mätte vår apokalyptiska tid? I apokalypsens perspektiv bleknar bondens tid (som går mot sitt slut?) och ett enskilt människolivs tid (detta ditt sista karma!). Du vill ett innehåll. Om ingen fortsättning finns? Du ringer för att få ett svar. Du är nummer 87 i kön. Och när du kommer fram får du veta att frågan är fel ställd. Du hänvisas till en annan myndighet.

Även efter stora katastrofer fortsätter livet som vanligt. Det behövs en kast som ägnar sig däråt. En onyttig kast. Kungen åker med Finlands president i en öppen kalesch förspänd med hästar. Döbeln vid Jutas och Väinämöinen är bröder. Vi finns i historien. Häromdagen hörde jag två ungdomar som flyttat ihop i sin första lägenhet redan efter en vecka skrika åt varann. Vi förändras… Vi ska rädda jorden. Du dör idag, jag dör imorgon. Sedan fortsätter livet som vanligt.

Gunnar Lundin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Apologie d’un poète first appeared on Opulens.

RUINER. “Den nya staden byggs på ruiner. Kvar finns resterna av det gamla, i husens väggar, i de stumma träden”, skriver Gunnar Lundin i en text där han reflekterar över vårt förhållande till historien.

Turisterna. De vill ha valuta för pengarna. Kalla det semesterarbete. De strövar på Stockholms gator på jakt efter sevärdheter, det exotiskt svenska, historiens hjältar. Tänk om vi kunde se med sådana ögon: vi går i ett stort samman­hang. På Sicilien, i Taormina och i byarna med de kalkvita husen, i Syrakusa och i lämningarna av den grekiska byn blev jag en sådan turist. Även i London har det hänt: jag sällar mig till den lilla folkhopen utanför grindarna till 10 Downing Street i hopp om att få en glimt av premiärministern eller en utländsk statsman på besök.

Idag, imorgon gör vi historia. Vårt korta liv i kedjorna av liv. Dulce et decorum est pro patria mori. Nej, så kan vi inte tänka. Med de nya vapnen har kriget mist varje molekyl av ära och mod. Men de soldater som tänkte så förstod bättre än vi vad det är att vara en historisk människa.

En man befinner sig i ett rum som finns i ett annat rum: mediernas rum av bilder, musik, texter. Medierummet finns i ett tredje rum: politikens, maktens. Och detta i ett fjärde rum: historiens.

Och mannen som befinner sig i ett rum som finns i ett annat rum och så vidare ser inte det fjärde rummet. Och en människa utan historia? En människa utan en forntid? Vi är de första och de sista.

Churchill, Ghandi, Kennedy, Palme, filosofer som Voltaire, Samuel Johnson och Schopenhauer har när de gjort historia varit tjänande. De har även ställt sina fel i tjänst hos ett öde; ”felen” har hjälpt dem att se. I ödet ingår inte friheten att välja ett annat öde, bara att godta det vi fått.

Vad kan skildringar av kriget ge? De visar, på annat sätt än i välfärdssamhället, människans villkor. Det är inte underligt att pojkar tycker om att leka krig: i sådana lekar får vänskapen en viktig roll.

I gymnasiet, när jag var som mest inne i matte och naturvetenskap (där fanns en skönhet och en djup ro), frågade jag läraren vad intelligens hade med historieläsning att göra. Han blev mig svaret skyldig. Svaret var ju enkelt: det ”intelligenta” är att möta och förstå människor och sammanhang – att vi görs, att vi blir det vi är, till en del av historien. Det är när vi ser det historiska människoödet vi kan tro på vårt öde; Churchill och Ghandi, så olika, är ändå exempel.

Arvid Stjärnblom (i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken) dröjer på Johannes kyrkogård vid von Döbelns grav och drömmer om att själv få vara redskap för en handling som sätter spår i historien. I Söderbergs noveller, romaner, essäer söker förnuft och känsla varandra i ett oavslutat. Är det författarens bidrag till historien? Hans i marginalen utförda historiska roll?

Det som inspirerade i tonåren var förebilder som kunde vara råa – och befriande –   bespottare av förlegade konventioner, men  också stod för något ideellt. Ansluta sig till dem, var att ansluta sig till ”bortom de blå bergen”, en solitär gemenskap.

Vi neutrala européer, födda i ett århundrade då krigen avgjordes på teknologernas bord. Då inga hjältar stod i rök och damm. Vi är vällevande efterkommande till nittonhundratalets politiska förbrytare. Deras missdåd skedde under samma stjärnhimmel som fordom navigerade skepp och som fick beduiner i öknen att uppfatta Guds tystnad som det språk vilket bestämde världen.

Moderniteten. Vi springer framåt i City en het julidag på väg till ett sammanträde, på väg mot målet; och plötsligt snubblar vi till (medan människoströmmen söker en annan fåra som en å runt en fallen sten och fortsätter som om ingenting hänt) och liggande på marken ter sig tingen annorlunda; så annorlunda de ter sig när vi har fallit, vi ser på människorna och husen och träden, och fåglarna. De finns där så lugnt, de har inte bråttom. Och vi?

Den nya staden byggs på ruiner. Kvar finns resterna av det gamla, i husens väggar, i de stumma träden. I Klara församling har hus rivits och nya byggts. De enda som minns långt tillbaka är de jättelika träden på kyrkogården. De liknar gudar med avskurna tungor som är nöjda med sin tystnad – Vad skulle det tjäna till att tala människorna tillrätta?

The post Om vår känsla för historia first appeared on Opulens.

NY RASISM. På sätt och vis påminner oförmågan att urskilja ny rasism om föreställningen att fascism måste uppträda i historisk form för att definieras som fascism. Om förespråkarna inte bär ridstövlar så kan det, enligt detta synsätt, inte vara fråga om fascism, skriver Nathan Hamelberg. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Häromdagen följde jag två trådar på Facebook. Den ena fanns på en så kallat ”Sverigevänlig” sida, den andra på en antirasistisk sida som jag skulle vilja påstå präglas av mer kunniga inlägg än de flesta antirasistiska sidor. Den förra tråden dominerades av inlägg från personer med anonyma konton, även om vissa av de som skrev i tråden gjorde det i eget namn. Och en sak slog mig som så tydligt: väldigt många antirasister, även de som är synnerligen väl insatta, fokuserar något enormt på historien. Kanske just för att de är så insatta. Medan så mycket av rasismen vi upplever idag är reaktiv. Den uppstår på nolltid.

Tittar man på vad som skrivs så är det rasismen som är förutsättningen för att den politik som det propageras för ska bli begriplig. Det är i Sverige inte främst historiskt djupt rotade fördomar om särskilda grupper som kastas fram, utan den rasism det rör sig om är till stora delar ny.

Jag är med i en mängd medvetna afrikansksvenska sammanhang, och mer ofta än inte är folk medvetna om den svenska kolonin på Saint Barthélemy, om det svenska slavfortet i nuvarande Ghana, om den svenska slavhandeln med mera. För det mesta finns det även kännedom om kolonisationen av Sápmi, och Delaware likaså. Men det känns ändå som att det här råder ett glapp. Den historiska rasismen är fruktansvärd, men jag tror ändå att det är ett misstag att fokusera så mycket på den istället för den rasism som skapas nu.

Jag är inte så övertygad om tanken om att rasismen kommer som ett spöke från forna dagar. Jag ser människor avhumaniseras i rekordfart idag på sociala medier. Det är inte så att föreställningarna är frikopplade från det historiska, men det är ändå så att det hela tiden kastas fram nya invektiv, nya konspirationsteorier, nya nidbilder och så vidare. Och framförallt, det är reaktivt – såväl gamla som nya rasistiska idéer kastas fram.

Den historiska rasismen, oavsett om det handlar om den som motiverade den transatlantiska slavhandeln, tvångskristnandet av samiska barn eller om diskrimineringen av romer uppstod i särskilda historiska sammanhang. Självklart har det haft betydelse för hur svarta, samer och romer har det idag i Sverige, men ibland verkar det som att många hoppas och tror att rasism enbart beror på okunskap och fördomar. Det vill säga föreställningar som kommer att malas ner av historiens kvarnhjul – som om rasismen inte uppstod för att den kunde möjliggöra saker. Som om rasismen inte kommer att kunna uppstå igen. För det kan den – sannolikt inte främst på pseudobiologisk grund men likafullt på pseudovetenskaplig grund. Det kan den göra helt utan att behöva vara en slaggprodukt från förr.

Jag är inte så övertygad om tanken om att rasismen kommer som ett spöke från forna dagar. Jag ser människor avhumaniseras i rekordfart idag på sociala medier. Det är inte så att föreställningarna är frikopplade från det historiska, men det är ändå så att det hela tiden kastas fram nya invektiv, nya konspirationsteorier, nya nidbilder och så vidare. Och framförallt, det är reaktivt – såväl gamla som nya rasistiska idéer kastas fram.

Här är ett exempel: En bekant följde sidan Avpixlat – före detta Politiskt Inkorrekt, nuvarande Samnytt – noga vid tiden före och efter Dagens Nyheters avslöjande av Skånepolisens ”romregister” eller, som poliserna själva valde att kalla det, ”analysfil”. Innan registret uppdagades lyste antiziganismen med sin frånvaro på Avpixlat.

När väl polisens register uppdagats exploderade antiziganismen. Med andra ord, ny(gammal) rasism mobiliseras och mobiliserar. Tidigare var det muslimhat som gällde, men så fort en konflikt kan framställas som en kamp mellan svensk auktoritet och de andra så briserar rasismen.

Vi ser alltså hur elastisk rasismen är. Rasismen behöver helt enkelt inte kopplas till den transatlantiska slavhandeln eller Linné för att få bärkraft.

På sätt och vis påminner oförmågan att urskilja ny rasism om föreställningen att fascism måste uppträda i historisk form för att definieras som fascism. Om förespråkarna inte bär ridstövlar så kan det, enligt detta synsätt, inte vara fråga om fascism.

På samma sätt förhöll det sig med antiziganismen i Stockholm. Det var en död fråga på de rasistiska sajterna till dess att Sverigedemokraterna kom på att det inte är lika lätt att få stockholmare att ogilla muslimer i stadsbilden som det är att mobilisera mot ”EU-medborgare” från Rumänien och Bulgarien som tigger i offentligheten.

Hat och hot mot marockanska barn och ungdomar, ensamkommande från Afghanistan och Syrien bygger bara delvis på troper om muslimer, så mycket av hetsen är ny. Att de grupperna med sådan lätthet kan pekas ut och framställas som De Andra beror nog delvis på historisk rasism, men det kan vara bra att komma ihåg att rasism riktats mot såväl finnar som italienare, greker och jugoslaver i Sverige.

Vi ser alltså hur elastisk rasismen är. Rasismen behöver helt enkelt inte kopplas till den transatlantiska slavhandeln eller Linné för att få bärkraft. Den svensksomaliska gruppen är sannolikt den grupp av afrikansksvenskar som är mest utsatta för rasism, trots att Sveriges kolonialism i Afrika skedde på andra sidan av kontinenten. Varför? För att de inte bara drabbas av gammal afrofobi och ”n-ordet”, utan lika mycket av ett nytt, vitaliserat antimuslimskt hat som har starkare kopplingar till 11 september-attackerna 2001 än gammal skräck för turkarna och korstågens tid.

De grupper som utsätts för rasism i Sverige utsätts både för både ny och gammal rasism, visst. Dock gör ett överdrivet fokus på rasismen som ett fruktansvärt ok från förr att vi lätt missar de fruktansvärda nya ok vi måste bryta sönder i vår egen tid.

The post Sluta stirra er blinda på historien! first appeared on Opulens.

HISTORIA. Både fyrar och torn är närvarande i en stor mängd litteratur. De står också ofta kvar, när historien så att säga ”strömmar förbi”. Mycket av dagens värld har sålunda också anknytning till fyrar och torn, skriver Carsten Palmer Schale.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Få mänskliga konstruktioner torde besitta sådana starka laddningar som fyrar och torn. De utgör väktare, beskyddare, drömförmedlare, livräddare, landmärken, fantasieggande utropstecken och mycket, mycket annat. Rent personligt har jag mycket personliga kopplingar till främst fyrar, men även till torn. Både fyrarna och tornen har millennier på nacken. Rakt utanför mig har vi Måseskärs fyr, som är både laddad, vacker och historiskt belastad. Redan under antiken – och dessförinnan – vimlade det av fyrar. Man kunde kanske säga, att fyrar i urminnes tider varit såväl vägledare som symboler. Detsamma gäller också tornen. Både fyrar och torn är också närvarande i en stor mängd litteratur. Fyrar och torn finns också ofta kvar, när historien så att säga ”strömmar förbi”. Mycket av dagens värld har sålunda också anknytning till fyrar och torn.

Antikens fyrar. Historien för sjöfart och fyrar går hand i hand med den för handeln. Tidigt utgjorde floder och hav viktiga transportleder. Några snabba nedslag i historien: På floderna Eufrat och Tigris samt på Nilen var fartygstrafiken igång 3 000 år före Kristus. Reguljär handel mellan Egypten och Kreta beskrivs från tiden före år 2 500 före Kristus. Fenicierna (från nutidens Libanon) utsträckte sina domäner över den nordafrikanska kusten cirka 1 000 år före Kristus. och fortsatte via Spanien och Gibraltar till Cornwall i England för att få tillgång till silver och tenn. Först fick de dessa metaller via lokala spanska fartyg, senare med sina egna.

Den mäktiga fyren Faros, utanför Alexandria, var exceptionell. Jag har besökt platsen där denna fanns, och med sitt ljus nådde den miltals över havet redan under antiken. (Faros var under antiken en ö utanför Alexandria (Egypten) som av Alexander den store förenades med fastlandet med ett långt näs, det så kallade Heptastadion. På denna ö lät Ptolemaios II Filadelfos (285-247 före Kristus) byggmästaren Sostratos från Knidos uppföra ett fyrtorn vilket räknades som ett av världens sju underverk – Fyrtornet på Faros.)

Fyrarna finns exempelvis närvarande som en sorts frågor och bifall hos Virginia Woolf, August Strindberg och P D James. Tornen likaså.

Numera är området en halvö och en del av staden Alexandria.

Jag har för övrigt direkt släktkontakt med exempelvis Vinga och Nidingen, i synnerhet den senare, eftersom några av mina förfäder var chefer just där. Och här intill, alltså, Måseskärs fyr.

När det gäller tornen har vi något liknande. Från guden Marduks i Babel, det lutande tornet i Pisa, ingenjör Eiffels i Paris och så vidare – och i mycket modern tid till exempel Tour de Montparnasse (i Paris), CN Tower i Toronto och Turning Torso i Malmö. Alla mäktiga, inspirerande, provokativa.

Det är därför inte konstigt att även litteraturen är full av fyrar och torn.

Fyrarna finns exempelvis närvarande som en sorts frågor och bifall hos Virginia Woolf, August Strindberg och P D James. Tornen likaså. I det sistnämnda fallet i främst Bibeln, men också exempelvis som ”tornet vid världens ände” i den strålande romanen – med samma namn – av William Heinesen. (Denne här i Sverige så sorgligt ouppmärksammade författare, axel mot axel med så många andra).

Intill tornet vid världens ände öppnar sig den eskatologiska avgrunden; i vilken förintelsen, skapelsen och evigheten svindlar sida vid sida. Döden är där. I tornet vistas även Amaldus Erinraren, inspärrad i den kammare som är murad av hans åldrande. På väg genom sitt minne tillbaka till sin barndom. I väntan på nästa station: avgrunden.

Den åldrande Amaldus är givetvis Heinesens alter ego, men detta är mindre viktigt. I centrum står det unika värdet i de tillfälliga och obeständiga upplevelsemönstren. Under ytan av en levande och tät minnesväv uppenbaras en smärta över det fåfänga i en individs strävan efter att bryta sin ensamhet. Amaldus är – som andra figurer i hans diktning – dock en aning löjlig. Som en sorts Kasperdockor klippta ur Predikaren.

Men. Under en oändlig stjärnrymd, vid kanten av kvicksilvergrå havsvidder, uppför de sitt spel. Ensamheten och döden kan aldrig bemästras för gott, men med musikens och oändlighetens trollstav, likt fyrens eviga och ständigt återkommande, blinkande sken, med uppehåll för både mörker och ljus, kan lyckan åtminstone för stunden hållas fast. Och blicken, från tornet; fäst över viddernas vida och djupa outgrundlighet.

Drömmandet och grubblandet, men också det främmandes lockelser är legio. Samtidigt penetrerar det jordnära och det visionära vartannat – som fyren och tornet står fast, men med sina ögon samtidigt ser långt och utöver. Detta är dock en barnskildring, och de verklighetsflyende fantasierna tenderar att ta överhanden över det faktiska och praktiska. Det impressionistiska språket har för mig ändå en stark betydelse, och utgör ett sorts rytmiserande försvar för fantasin; barndomens fantasi, såsom i exempelvis Moder Syvstjerne.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Fyrar och torn first appeared on Opulens.

ANTIKEN. Kunskaper om antiken må behövas för att kunna göra historisk reflektion, men för att det ska gå behövs sannolikt en bredare kunskap om och definition av ”antiken”. Annars riskerar vi att kapa rötter när vi tänker oss att vi räddar dem, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När skolverket för drygt två veckor sedan presenterade sina nya kursplaner för grundskolan föreslog de att momentet ”forna civilisationer, från förhistorisk tid till cirka 1700”, som idag ingår i historieundervisningen på högstadiet, skulle strykas helt. Vilket skulle innebära att antikens historia hade försvunnit ur grundskolans undervisning. Det väckte ramaskri – och det tog en vecka för skolverket att backa från förslaget. Men vad har man backat till?

Att föreslå att något ska tas bort ur skolan bäddar för bråk. Samtidigt som den värld elever ska förberedas för är stadd i ständig förändring. Jag har inga smarta svar om vad som kan tas bort, däremot en del tankar om vad som idag inte ingår.

När jag tittade på texter om antiken för högstadiet var det i princip två civilisationer som omnämndes mer än i förbifarten; den grekiska/hellenistiska och romarriket.

För en massa år sedan gick jag igenom språket i läromedel för högstadieskolan som researcher på Utbildningsradion. Vilka läromedel som används har säkerligen förändrats sedan dess, men mitt intryck från just historieämnet i läromedel för högstadiet är att det var en ytterst kortfattad historia. Samtidigt lät det i den debatt som väcktes av Skolverkets förslag som att de kunskaper om antiken som lärs ut i skolan är någon stabil grund att stå på. Det är som att begreppet ”civilisationens vagga” smälter ihop med en föreställning om kunskaper om antiken som historieämnets rot. När historieämnet ses som en grund för förmåga till reflektion, vad ingår då i det? Och vidare: vad är antiken för oss i Sverige idag?

I engelskan finns ingen motsvarighet till begreppet antiken, det närmsta begreppet är ancient civilizations. När jag tittade på texter om antiken för högstadiet var det i princip två civilisationer som omnämndes mer än i förbifarten; den grekiska/hellenistiska och romarriket. Och även det kortfattat, något om stadsstaterna, fokus på Aten och 400 f.kr och hellenistisk filosofi. Sen om romarriket, Caesar, pax romana, latin och Västroms fall. Trots att de svenska vikingarna hade omfattande kontakt med Bysans tenderar det att beskrivas kortfattat. Varför? För att Sverige senare i historien blev mer påverkat av västeuropeisk kultur. Det som inte togs upp mer än på några sidor är Mesopotamien/Sumerien, Fenicien, Egypten och Indus.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Om skönlitterär kanon har det sagts att vitsen med den är att bråka om vad som bör ingå i den. Så kanske det även är med historia – det som ingår i historieämnet är en god utgångspunkt för att bråka om vad som inte ingår i det. En gång i tiden var betoning av det grekiska och romerska arvet ett sätt att sätta den lilla randstaten längst bort i Europa; att betona gemensamt kulturellt arv med övriga västeuropeiska länder var (och är) en välgärning. Men att snabbspola förbi att det antika Grekland och Rom på alla sätt och vis var oändligt mycket mer influerade av civilisationer i nuvarande Irak, Iran, Indien och Nordafrika än av Skandinavien – och att vi alltså ärvt alltifrån matematik, juridik, filosofi och astronomi från områden som det europeiska projektet definieras i motsats till riskerar att fördumma.

Kunskaper om antiken må behövas för att kunna göra historisk reflektion, men för att det ska gå behövs sannolikt en bredare kunskap om och definition av ”antiken”. Annars riskerar vi att kapa rötter när vi tänker oss att vi räddar dem.

The post Vad ska vi bevara i skolan? first appeared on Opulens.

KRISTALLNATTEN. Idag den 9 november är det 80 år sedan Kristallnatten, då våldet mot judar i Nazityskland slog ut i full blom, och Weidermanns bok är en viktig pusselbit i förståelsen över hur ett helt folks kultur kunde slås i spillror, skriver Jesper Nordström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll
Av Volker Weidermann
Lind & Co

Att mellankrigstiden ständigt genererar nya historiska översikter, essäer, pastischer är tveeggat.  Det var en tidsperiod som var ytterst turbulent och även bottenlöst förtvivlad med hyperinflation, kriminalitet och desperation. Samtidigt hyser den också mycket som framstår i ett romantiskt skimmer: vita linnekostymer, en wiener melange under kristallkronorna på ett kafé i Wien, Berlins cabarettradition och glamour.

Volker Wiedermann rider lite på denna dubbla våg i sin Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll.

Det visar sig fruktbart att ställa Zweig mot Roth, de utgjorde motsatser men möttes ändå i detta att de båda var judar och i att mycket av tidsandans ovan skisserade dubbelhet inkarneras i dem. Zweig var den firade och ekonomiskt framgångsrike bestsellerförfattaren. Roth var den ständigt cafédrällande och hotellboende trasdandyn som aldrig kompromissade med måltider och alkohol. Det senare blev hans fall 1939, i Paris, när kroppen sade stopp.

Så möts de då i en badort i Belgien, i ett slags förenande limbo när Zweig mist rätten att publicera sig, Roth i en lika formlös och vagabonderande tillvaro, som så ofta, och det blir till en typiskt genreöverskridande essä eller, om man så vill, en roman av det slag som Claudio Magris var en av de första att bemästra.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det blir kanske lite väl mycket av hoppande från isflak till isflak, som om författaren egentligen först ville skriva en intrigroman men sedan växlat spår till författandet av en kulturhistorisk exposé. Mer djup och mindre bredd hade inte skadat.

Den här boken kan fungera som inkörsport till en värld som inte får glömmas, men mycket blir tyvärr hängande i luften. Det är helt enkelt lite väl glättigt på sina ställen med tanke på ämnets djupt allvarliga natur.

Men likväl har den ett specifikt värde. Idag den 9 november är det 80 år sedan Kristallnatten, då våldet mot judar i Nazityskland slog ut i full blom, och Weidermanns bok är trots allt en viktig pusselbit i förståelsen av hur ett helt folks kultur kunde slås i spillror.

Det är också en påminnelse om att antisemitismen inte var driven av något slags tankefigur i stil med  ”de jävlarna tar våra jobb”,  nej, den drevs av bitterhet, hat och ressentiment mot det annorlunda, då som nu.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Viktig historisk pusselbit first appeared on Opulens.

1900-TALET. I Geniet från Breslau låter Lena Einhorn paret Habers strävanden avtecknas mot en historisk fond där skarpt tecknade miljöer från det tidiga 1900-talet bidrar till att skapa en förståelse för huvudpersonerna, skriver Elisabeth Brännström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Geniet från Breslau av Lena Einhorn
Förlaget Natur & Kultur

Den 22 april 1915 vid slaget vid Ypern i Belgien användes kemiskt framställda vapen för första gången i strid. Den klorgas som tyskarna släppte fram orsakade oerhörda lidanden och stora mänskliga förluster. Många ögonvittnesskildringar berättar om hur franska soldater, först och främst från det algeriska förbandet, låg döende i svåra plågor på slagfältet med fradga skummande runt munnarna. Klorgasen, som från början var tänkt att möjliggöra industriell framställning av konstgödsel, skulle senare komma att användas som insektsdödare för att till sist bli (ö)känd som Zyklon B, den giftgas som användes för att mörda oskyldiga människor i nazisternas koncentrationsläger.

Med tanke på att Zyklon B tog livet av många miljoner judar, känns det lite ironiskt att klorgasens upptäckare, kemisten Fritz Haber från Breslau, var av judisk börd. Haber hade under sin väg mot berömmelse, militära utmärkelser och Nobelpris ständigt känt av de fördomar mot judar som initialt hade hindrat honom från att stiga i graderna inom den tyska universitetsvärlden, men med outtröttlig energi hade han arbetat sig upp och i april 1915 var han på väg att uppnå det anseende han så hett längtat efter. Tyvärr hade Haber under årens lopp tappat en så stor del av sin moraliska kompass att hans fru, Clara, en likvärdigt begåvad kemist och den första kvinnliga doktoranden i kemi inte längre stod ut. Istället drabbades hon så svårt av det lidande Haber hade orsakat att hon tog sitt liv genom att skjuta sig med hans tjänstepistol efter giftgasattacken vid Ypern.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Lena Einhorn har nu valt att skriva en roman, Geniet från Breslau, om dessa två extremt begåvade människor som båda med stor envishet kämpade för att nå sina mål inom ett samhällsklimat som, trots sin aura av framtidshopp och tro på nya uppfinningar och vetenskap, även innehöll en skrämmande mängd väl etablerade fördomar, ofta riktade mot judar och kvinnor.

Paret Haber hade alltså mycket att kämpa emot, särskilt Clara som även hon hade judisk bakgrund. Både kvinnor och judar motarbetades inom universitetsvärlden och Clara släpade på en tung ryggsäck på sin väg mot framgång. Inte heller utvecklade sig äktenskapet med Haber till det kreativa samarbete mellan jämlikar som han hade utlovat under flera års envetet friande. Clara fastnade istället liksom många andra till stor del i hemmet, dåtidens klassiska kvinnofälla.

I Geniet från Breslau låter Lena Einhorn nu paret Habers strävanden avtecknas mot en historisk fond där skarpt tecknade miljöer från det tidiga nittonhundratalet bidrar till att skapa en förståelse för Fritz och Clara och det samhälle de levde i. Romanen gapar över otroligt mycket, alltifrån kvinnoförakt och antisemitism till Europas politiska och vetenskapliga utveckling från 1800-talet och framåt, utan att berättelsen därför förlorar sitt fokus. Inte minst framträdande är den underliggande frågan om vad som förvandlar vissa offer till förövare. Fritz Haber, det framgångstörstande offret som förvandlas till en hänsynslös streber, blir i Einhorns framställning oroväckande trovärdig medan Clara, den karaktär som förs närmast läsaren, får utgöra romanens plågsamt känsliga smärtpunkt.

En de starkaste scenerna i romanen är när Claras gråt tonar fram som ett sorgset ackompanjemang till ljuden från de panikslagna, fastkedjade försöksdjur som långsamt gasas ihjäl av Fritz Habers klorgas. En mycket tydlig hänvisning till den stora mänskliga tragedi som var på väg att drabba Europa.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Stark roman med historisk fond first appeared on Opulens.