PROGRESSIV ROCK. Konstnären Ola Åstrand skriver ur ett personligt perspektiv om Träd, Gräs och Stenar, ett progressivt rockband som med tiden har blivit internationellt känt.

Passa även på att läsa Jens Unossons inlägg om progressiv rock!

Musikgruppen Träd, Gräs och Stenar var aktiva mellan 1968 och 1973. På Silence Records har det släppts en nyutgåva av bandets första album och det har aviserats att även bandets andra platta ska ges ut på nytt. Originalutgåvorna är inte bara svåra att få tag på utan också väldigt dyra att köpa, så det är uppskattat av bandets alla fans att de skivorna nu åter blir tillgängliga.

Upptäckten av Träd, Gräs och Stenar

Det första numret av den proggiga musiktidningen Musikens Makt gavs ut 1973. Jag var 14 år och drogs till allt som luktade flum och hippies. Två år tidigare hade jag lyckats övertala min moster att köpa ett nummer av den svenska undergroundtidningen Puss som jag såg i fönstret på den lilla tidningskiosken i Liljeholmens T-banestation.

Jag fick verkligen tjata, min moster röstade varken vänster eller gick i demonstrationståg, men det var ingen fråga om jag fick för jag skulle bara ha den.

I Musikens Makt skrev Peter Mosskin om ett band som kallade sig Träd, Gräs och Stenar. Han berättade om bandets historia och skrev om det ungdomsuppror och den psykedeliska musikstil som bandet varit en del av.

Bara bandets namn räckte för att få hela min tonåriga uppmärksamhet. Träd, Gräs och Stenar kallade sig först för International Harvester och bytte sedan namn till endast Harvester och sedan till Träd, Gräs och Stenar. De gav totalt ut sex plattor under den tiden som de existerade. Deras sista platta kom ut samma år som Mosskins artikel publicerades i Musikens Makt.

Mosskin som var tjugosju år när han skrev artikeln skriver att det som hade hänt fem år tidigare redan kändes långt borta. 1973 hade mycket förändrats; i det mer politiserade kulturklimatet ansågs Träd, Gräs och Stenar tillhöra ett förlegat hippieideal. Nu gällde i stället texter med tydliga vänsterpolitiska budskap framförda till musik, som mer påminde om det som låg på topplistorna än hur det låtit förut.

Träd, Gräs och Stenars musik var mycket mer lik jazzen. Deras musik var en upplevelsemusik som tog lång tid på sig att utvecklas och där ”melodierna uppstod ur ljuden”, som gitarristen Bo Anders Persson säger i Mosskins text.

Peter Mosskins artikel blev en magisk dörr och en skattkarta för mig, och jag hittade snart bandets alla skivor billigt. Jag förstod inte hur jag kunnat missa allt det som han skrev om. Min egen generations musik blev i stället punken, men jag ville spela psykedelisk musik hellre än att skrika om att det inte fanns någon framtid. Till och med när jag spelade med punkaren Stry Terrarie i bandet Blödarna så gjorde jag den psykedeliska låten ”Diggar ditt hål” (singel på Heartwork Records 1979).

Den psykedeliska återkomsten

Men när min gitarr blev stulen en bit in i det nya årtiondet så utbildade jag mig till konstnär i stället. 80-talet kom för min del att innebära tio år på konstskola och det årtiondet hade absolut sin egen romantik i form av vilda tyska målare från Berlin och en betydelsefull resa till New York 1986 innan den staden gentrifierades. Ja, när jag besökte New York fanns det fortfarande en överväldigande laglös kraft överallt i staden.1994 befann jag mig i San Francisco och gick på konsert med det amerikanska bandet Grateful Dead, som på många sätt var Träd, Gräs och Stenars amerikanska motsvarighet.

Grateful Dead var det verkliga hippiebandet som aldrig hade lagt av utan fortsatt och deras konserter hade med åren blivit en slags ”frizon” i ett amerikanskt samhälle som präglats av 80-talets högerpolitik. Deras konserter var forfarande vildvuxna hippiefester med långa utdragna låtar där ”melodierna uppstod ur ljuden”.

90-talet var på många sätt likt 60-talet och långt hår och psykedelisk musik kom tillbaka, techno och ecstasy drog unga människor till ravepartyn.

Träd, Gräs och Stenar och 90-talet

Senare samma årtionde så gjorde vi en konstutställning, ”Hjärtat sitter till vänster”, med svensk konst från 60- och 70-talet och reste runt i Sverige för att besöka konstnärer. Att Träd, Gräs och Stenar skulle ha ett eget kapitel i katalogen var självklart, och i samtal med Bo Anders Persson så föreslog han att han kunde göra musik till utställningen.

Det blev en lyckad utställning och musiken av Bo Anders var suggestiv som ett slags psykedeliskt demonstrationståg. Strax innan utställningens slut så genomförde vi en gratis-festival på baksidan av Göteborgs Konstmuseum med bland andra Träd, Gräs och Stenar, Hansson & Karlsson, Älgarnas Trädgård och flera andra band som haft sin storhetstid på 60-talet. Människor tog med sig mat och vin och satt på filtar framför scenen, precis som det varit på folkfesterna under 70-talet.

De följande åren efter vår utställning blev också en nytändning för svensk 60-talskonst och -musik. Träd, Gräs och Stenar fortsatte att spela igen och gav ut plattor med ny musik. I dag kallar sig gruppen enbart för Träden.

Dialog med Peter Mosskin

När Silence Records nu initierat återutgivning av skivor med Träd, Gräs och Stenar så letar jag upp Peter Mosskins artikel och jag hittar den instoppad i boken ”The encyclopedia of Swedish progressive music 1967-1979”, där både Träd, Gräs och Stenar och Blödarna är omskrivna.

När jag läser Mosskins text efter alla dessa år så tycker jag fortfarande om allt som tilltalade mig när det begav sig. Mosskin formulerar vad den gruppen stod för, i vilket sammanhang de verkade, och hur deras musik lät och jag känner att jag vill dela med mig av den. (Mosskins text hittar du här. Reds anm).

Hur tidigt i livet vet man vad man gillar? Hur mycket förändras man? Jag ska snart fylla 67 år och jag ser att Peter Mosskin är 80. Jag tar kontakt med honom och jag frågar honom om han har koll på hur stora Träd, Gräs och Stenar är internationellt i dag, och hur mycket deras skivor säljer över hela världen? Peter svarar att han hade kontakt med bandets legendariska trummis Thomas Mera Gartz fram till hans död 2012, och sporadisk kontakt med musikern och poeten Thomas Tidholm. Men han har inte följt bandet direkt.

Jag ber Peter att kommentera den text han skrev som 27-åring, och han svarar; ”Att plattorna kommer ut igen får tala för sig själv. Jag trodde länge att mitt eget band Gläns över sjö & strands tid var över, men skrev till och från nya låtar, så jag samlade ihop ett gäng musiker och gjorde en ny lp 2020. Vi spelar med långa mellanrum. Har skrivit om några gamla verser för att sångerna ska fortsätta funka. Men ”Är du lönsam lille vän” lever sitt eget liv och har passerat 200 000 lyssningar på Spotify.”

Träd, Gräs och Stenar på senare år

Det gjordes mycket originell svensk musik i skarven 60/70-tal och många av dessa band och skivor har återupptäckts både i Sverige och utomlands. International Harvesters och Harvesters skivor ”Sov Gott Rose-Marie” och ”Hemåt” är två fullpoängare och det är också Träd, Gräs och Stenars första skiva (som kallas ”den gröna skivan”).

Jag älskar dem fortfarande, och de gånger jag sett bandet på senare år har alla varit fantastiska upplevelser. Det ska bli väldigt intressant att åter lyssna på ”Rock för kropp och själ” när den återutges, för jag minns den som lite trött. Men där finns grymma spår som ”I Ljuset Av Din Dag” så den håller säkert också!

The post Träd, Gräs och Stenar – ett personligt perspektiv first appeared on Opulens.

50 ÅR SEDAN 1968. Flower power men också het politik.  Opulens guidar i en serie om böckerna som skapade historia.  Först ut: psykoanalytikern och filosofiprofessorn Erich Fromms Hoppets revolution: till frågan om förmänskligandet av tekniken. [DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]                     

De flesta revolutioner har varit en rörelse uppåt. Mer makt, mer pengar, mer semester, mer erkännande. I detta sammanhang var samhällsomvälvningarna 1968 snarast unikt för det var en revolution om rätten i att falla neråt

Falla bort från ansvar. Falla bort från konsumtionshets, bort från karriär och positioner. En revolution där etablerade satte sin position på spel och riskerade sin säkra framtid. I USA — pengahetsens och karriärtänkandets mecka — fanns universitetsfolk med ursprung från den intellektuella flyktingströmmen från Europa under 30-talet som allierade sig med gräsrötterna. Bland vänsterintellektuella ur den så kallade Frankfurtskolan torde Herbert Marcuse vara den mest namnkunniga och han gick från skrivbordsvänster till aktivistvänster under en natt.

I detta rusiga, skräniga tidevarv är det rätt signifikativt att Erich Fromm kommit lite i skymundan, med sin mer lågmälda stilistik och sitt tillbakalutade, lite brummande sätt att skriva.  Men i sina teoretiska grunder och i sin samhällssyn är han minst avgjort radikal

Han befann sig i periferin av Frankfurtteoretikerna, men vilade på samma syn som de när det gällde demokrati, modernitet och naturvetenskap som ett tveeggat svärd.

En central tankegång är att vi bara bytt gudar. Vi har lämnat underkastelsen för naturkrafter och andar för en lika undergiven attityd till framsteg, karriär, modernitet. Som om naturvetenskapen var en lika obändig kraft som Jehova.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Erich Fromms mest vassa politiska skrift Hoppets revolution belyser det som senare kommit att kallats ”det teknologiska imperativet” som lätt sammanfattas genom att ”om det går att göra så ska vi göra det”. Om det är möjligt att åka till månen så ska vi åka till månen. Om det är möjligt att ännu mer slimma och rationalisera så ska vi göra det, om vi kan genmodifiera så ska vi det. Helt utan att ta en diskussion om vi bör göra så.

Sammanfattningsvis har det som från början under 1700-talet var ett upplysningsprojekt, för att slå oss fria från irrationalitetens bojor, bara blivit nya bojor. Den mest sofistikerade och snåriga passagen är dock när han belyser hur vi i västerlandet gått från det som inom vetenskapsteori kallas naturvetenskaplig essentialism till nominalism.

I det antika Grekland frågade man fortfarande vad en sten eller ett stycke trä var innerst inne, dess essens. Numera frågar vi mest vad stenen och träbiten kan användas till, dess nomen, dess lag. Härav begreppet nominalism.

Fromm gör därpå det analoga tankehoppet att vi numera bara ser till en människas del i ett produktionsmaskineri, inte till hennes egenvärde, essens.

Styrkan i denna klassiker till kulturkritik är Erich Fromms märkliga stilistik. Han kan i sitt språk påminna om en lite faderlig lugn präst som sedan plötsligt när man minst anar det, stinger till med en vass syrlighet, ja lite som K G Hammar i sina bästa stunder, och till skillnad från 68-erans ofta radikalt ateistiskt färgade samhällskritik behåller han en andlig, religiös grundton i sina argument, påvisande att moderniteten och rationaliseringsivern gått för långt.

Med sin bakgrund som judisk intellektuell emigrerad från Nazityskland hade han en extra känslig blick för rusig framgångsdyrkan, som om det nu uppstod samma tendenser i USA som i tredje riket. I sin blandning av teoretiskt radikalt och dunkelt samt underfundigt satiriskt stoff är det en klassiker inom politisk essäism som visar att ”68-rörelsen” inte bara var Woodstock, barrikader och hippies utan att kritiken kom även från etablerade röster inifrån systemet.

Utan att förringa kraften i denna djupt samhällskritiska essä så bränner det dock främst till när Fromm citerar Zbigniew Brzezinskis – en av Kennedyadministrationens skarpaste rådgivare och akademiker – uttalande om samtiden:

I det teknotroniska samhället förefaller det, som om utvecklingen går mot ansamlingen av miljontals okoordinerade medborgare som med lätthet förmås stödja och komma under inflytande av magnetiska och attraktiva personligheter vilka effektivt utnyttjar de senaste kommunikationstekniska rönen för att manipulera känslorna och förnuftet.

Det är ett citat som är närmast isande profetiskt.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Hoppets revolution first appeared on Opulens.