POSTUMT. “Det här är den sorts bok som man läser som en kvalitativ bagatell mellan stoooor litteratur (sagt med darrande röst) och gärna återvänder till genom att slå upp slumpvis här och där”, skriver Jesper Nordström om andra volymen av Emily Dickinsons brevsamling.

Brev II av Emily Dickinson
Översättare: Lena Karlin
Ellerströms förlag

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När blev den amerikanska poesin specifikt amerikansk? Besvarandet av denna fråga måste såklart först ta ställning till vad USA hade att ta spjärn emot, ta avstånd ifrån. I Europa gjorde modernister som Baudelarire och Verlaine rent hus med romantikens högspända kvasireligiositet och snarare kom storstadens anonymitet och skuggsidor in som en röd tråd i denna tids diktning. Mot detta sätter Walt Whitman det friska, vitala och direkta, helt fritt från komplicerade metaforer och det råder närmast koncensus om att hans debutverk ”leaves of grass” skapar en ny litterär tradition i Staterna.

Men nu handlade det ju om Emily Dickinson som antagligen på grund av sitt kön hamnat i skuggan av den rejäle karlakarlen Whitman – som väl närmast får betecknas som en slags diktande Zeb Macahan. Har inte läst så många av hennes verk, men det lilla säger mig att det kan karaktäriseras som lågmält underfundigt. Det kanske vid närmare eftertanke är bra att inte ha läst så mycket när nu man sätter tänderna i en brevsamling, postumt utgiven, eftersom breven då läses i sin egen litterära rätt och inte som ”enbart” en slags tolkningsnycklar till ett författarskap.

Den första delen är skriven till Thomas Wentworth Higginsson, författaren känd för att förespråka slavarnas frigörelse och kvinnlig rösträtt.

Tonfallet får mig nästan att tänka på ett exalterat barn som vill berätta allt, allt, allt men samtidigt är osäker på om vad som hänt i skolan är bra eller inte, som ”och så gjorde vi så och så och det var väl bra och vad tycker du, säg, säg, säg!?” I modernt språkbruk skulle man väl kalla det ett läge mellan att söka en mentor och farligt nära stalking. Det är tämligen talspråkligt – kan man säga olitterärt? – blandat med outsägligt ömsinta charmiga vändningar och närmast klassisk har formuleringen blivit att hennes ögon har färgen ”som sherryn i glaset när gästen lämnar festen”. Det här är också den del av boken som har den naiva storögda charm jag kommit att förknippa med henne, och hennes redogörelse för att bergen är hennes vänner placerar henne verkligen långt ifrån de parisiska absintångorna som litterärt ideal.

Helt annorlunda är de så kallade Mästarbreven. Här uppfinner hon en mottagagare kallad Mästaren och med tanke på brevens grubblande, existentiella karaktär frestas man anta att det är Gud hon skriver till. De har en ton som i vissa passager nästan kan ses som självmordsbrev. Nästan, för de behåller ett slags hopp i sin bittersötma.

Det här är den sorts bok som man läser som en kvalitativ bagatell mellan stoooor litteratur (sagt med darrande röst) och gärna återvänder till genom att slå upp slumpvis här och där, för den är så intensiv och positivt spretig att den inte går att sammanfatta i några enkla fyndiga ordalag.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post En kvalitativ bagatell first appeared on Opulens.