SLUTREPLIK. “Att mobbande chefer kan vara av båda könen är inte heller något nytt för mig”, skriver Peder Palmstierna i slutrepliken i debatten om mansidealet.

Jag tackar Lars Thulin för att han lämnat anklagelserna om människofientlighet och sexism åt sidan. Att använda metaforer innebär förstås alltid en risk att tolkas alltför bokstavligt. Själv trodde jag att det framgick av den övriga texten vad som avsågs med alfabeteende. Men en sak jag lärt mig i läraryrket är att det är omöjligt att skriva på ett sätt som inte går att missförstå. Då får man förtydliga i efterhand.

Att förtydliga är dock inte att förändra. Jag menade exakt det jag skrev, under förutsättning att texten läses på det sätt som avsågs och som jag hoppas ska vara klargjort vid det här laget. Med Thulins tolkning har jag full förståelse för att den väckte heta känslor, och i ljuset av dessa känslor är det inte konstigt om skillnaden mellan det han först läste och dess förtydligande upplevs som “hisnande”. Skillnaden mellan Thulins första tolkning och min avsikt upplevde även jag som hisnande.

Men återigen vill jag rekommendera att fråga först och skjuta sedan, för den som stöter på något den uppfattar som upprörande – eller att spara på ammunitionen tills den verkligen behövs. Kanske har jag faktiskt missuppfattat något. Då tål jag att höra det och kan ändra mig. Kanske har även du missuppfattat något – det är mänskligt att fela. Den som inte förstår vad jag menar får gärna läsa gärna min essä på Opulens om konsten att spänna en båge.

Thulin beklagar sig också över att jag “raljerar” över hans metaforer, vilket jag ställer mig frågande till. Även vid en andra läsning av hans första svar hittar jag inget som i mina ögon ser ut som metaforer. Om han syftar på det han skrev om alfahannens roll under människans förhistoria, så ser det ut att vara avsett som sakligt och jag försökte bemöta det sakligt snarare än raljant. Men eftersom det ändå rör sig om spekulationer och Thulin uppenbarligen inte vill utveckla sig närmare, kan vi lämna det därhän.

Snabba returbollar över nätet uppskattar jag, men för att det ska bli en intressant match är det bra om bollen håller sig innanför linjerna. Och för att undvika eventuella missförstånd med denna metafor, så menar jag att svaret bör handla om det som motparten faktiskt har skrivit. Något jag exempelvis inte har skrivit är att jag kopplar bort alfabeteende från kön. Det jag skrev var att jag ägnade min första text åt att belysa problemen med det manliga alfa-idealet, utan att gå in på det eventuella kvinnliga. Jag ser inget anmärkningsvärt med att diskutera en sida av en sak utan att därmed förneka vare sig existensen eller betydelsen av en annan.

Att mobbande chefer kan vara av båda könen är inte heller något nytt för mig. Eftersom detta dessutom är ett perspektiv som går utöver det jag ville lyfta, och som därför riskerar att dra fokus från ursprungsfrågan, så ser jag ingen anledning att bemöta det. Möjligen kan man tillägga att detsamma givetvis gäller för empatiska, respektfulla chefer – det finns lyckligtvis deltahonor såväl som deltahannar i ledande ställning, inte bara bland vissa kenyanska babianer. Dessa ledare är de som historien främst borde hylla.

The post Dessa ledare borde vi istället hylla first appeared on Opulens.

ALFAHANNAR. “Under ett långt yrkesliv har jag haft både kvinnor och män som chefer. Min slutsats är att andelen usla och mobbande chefer är ungefär densamma om man jämför genusvis”, skriver Lars Thulin i en replik i debatten om mansidealet.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

Peder Palmstierna ger ett långt svar på mitt inlägg. Jag ska hålla mig kortare. För jag konstaterar att han i princip säger att han inte riktigt menade det han skrev och/eller att jag missförstått allt. Men det var väl bra! Låt mig kort påpeka på tre saker.

I sin första artikel vill Palmstierna utrota alfahannens beteende, utan undantag. Bara dennes död kan ge ett jämställt samhälle. Men nu rör det bara alfahannens tendens att sparka nedåt. En hisnande begränsning av diskussionen mellan två inlägg.

Han raljerar över mina metaforer. Men han nämner död, avrättning, schavott och att han gärna själv drar i spaken. Då får han räkna med att bollen snabbt returneras över nätet.

Palmstierna kopplar till sist bort alfabeteendet från kön. För han konstaterar att det också kan utövas av kvinnor. Under ett långt yrkesliv har jag haft både kvinnor och män som chefer. Min slutsats är att andelen usla och mobbande chefer är ungefär densamma om man jämför genusvis. Däremot varierar metoderna. Så där har vi uppnått jämlikhet. Alltid något.

The post En kort replik first appeared on Opulens.

ALFAHANNAR. “Jag ser hur inga grepp är förbjudna, inga ord för hårda i kampen för att trumfa igenom sin egen åsikt och stå som segrare i debatten, i politiken eller på skolgården”, skriver Peder Palmstierna i debatten om mansidealet.

Lars Thulin går i engagerat svaromål mot min text om alfahannens död. Jag tackar för detta tillfälle att förtydliga min ståndpunkt och hoppas att mitt svar skall lugna honom och övriga som kan tänkas ha över- och misstolkat det jag skrev.

Thulin skriver att jag “förhoppningsvis bildlikt” ställer upp på att genomföra ”utrotningen”. Detta trodde jag att jag hade skrivit med all önskvärd tydlighet. Om bilden av schavotten blev för magstark och tolkades bokstavligt beklagar jag detta – den var ett utslag av mina egna känslor inför alfahannens förtryckarmetoder. Jag använde både schavott och alfahanne som bild, givetvis utan tanke på någondera som fysisk, tvärtom avråder jag i min text uttryckligen från detta (“Det är ingen metod jag rekommenderar för människor.”)

“Alfahannen som manligt ideal”, exakt så löd mina ord om vad det var jag önskade till “schavotten”. Med ideal avser jag en idé om vad som är mänskligt eftersträvansvärt. Med alfahannen som manligt ideal menar jag alltså idén om att en man bäst bevisar sin manlighet genom alfahannebeteende, med andra ord genom att dominera och trycka ner andra individer. Detta är kärnan i den definition av alfahanne som Thulin efterlyser och som jag här erbjuder i klartext: en som befäster sin ledarposition genom att trakassera de svagare. Som, vilket även Thulin själv skriver, tar sig makt och agerar själviskt utan hänsyn till konsekvenserna.

Att förändra ett ideal går enligt min mening inte att genomföra på andra sätt än genom att verka kulturellt och lyfta fram ett annat ideal. Jag förordar varken mental omprogrammering, kirurgi eller kemiska substanser och förstår ärligt talat inte vad i det jag skriver som har givit Thulin det intrycket. Använder man sådana metoder kanske man kan förändra beteenden, men knappast ideal. Vill man alltså utrota egenskaper (vilket Thulin av någon anledning tycks tro att jag förordar) och därtill saknar skrupler så kanske metoderna lockar. Men jag vill, som jag hoppas framgår vid det här laget, inte utrota egenskaper utan lyfta fram ett mer konstruktivt manligt ideal och motverka ett destruktivt sådant.

Thulin skriver vidare att alla i ett jämställt samhälle måste få utveckla sina egenskaper “så länge inga andra skadas”. Jag håller helt med och det är just därför jag menar att alfa-idealet aktivt bör motverkas, eftersom det innebär hyllandet av egenskapen/beteendet att trycka ner andra för sin egen upphöjelse. Är detta inte skadligt för andra? Deltahannarna som levde under typiska alfahannar hade i studien förhöjda nivåer av stresshormon. Kronisk stress är skadligt. Talar inte detta sitt tydliga språk?

Observera att de hannar som tog över efter de avlidna alfahannarna i Kenya bildade en ny hierarki. Men i och med att de inte uppvisade det typiska alfahannebeteendet att sparka nedåt, så blev livet lättare för dem som förblev lägre i hierarkin. Avsaknad av klassiska alfahannar betyder alltså inte att det skulle saknas ledarfigurer i flocken. Bara att ledarna – de nya de facto alfahannarna – uppträder med tolerans snarare än med typiskt alfahannebeteende.

De positiva egenskaper som Thulin tillskriver alfahannarna – starka, egensinniga, oförvägna och med gott självförtroende – ser jag inte som begränsade till alfahannar. Man kan ha samma egenskaper utan att för den skull ta sig uppåt genom att sparka nedåt. Möjligen har de starka manliga egon som historien hyllar varit skickligare på att ta åt sig äran för egna och gemensamma bedrifter än både kvinnor och deltahannar. Att Beethovens skaparkraft skulle vara avhängig en förmåga att förtrycka de svagare för att bevara sin egen status tvivlar jag däremot starkt på, och det var nog inte så Thulin egentligen menade.

Jag tvivlar också på att uppgiften att vakta grottöppningen var något som var reserverat för alfahannar och undrar vad Thulin baserar detta på för källa. Om man vill spekulera kan det lika gärna ha varit ett straff, som alfahannarna utmätte åt deltahannarna som ett led i det hierarkiska förtrycket. I strid mot inkräktare och rovdjur lär samtliga hannar ha behövts. Där kan alfahannen säkerligen ha varit den enskilt bästa krigaren, som dock utan sin flock, inklusive de lägst rankade hannarna, hade stått sig slätt.

Vad gäller den “könskränkning” som jag anklagas för, så nämner jag alfahonorna i förbifarten, när jag skriver att härskartekniker, som utövas verbalt snarare än med muskelkraft, fungerar lika bra för kvinnor som för män. Alfahonor är alltså de som säkrar sin makt med härskartekniker precis som alfahannarna, men som regel utan de fysiska skolgårdskränkningarna. I den mån detta framhävs som ett ideal bör detta givetvis också belysas. Att jag inte ägnar detta mer uppmärksamhet i den föreliggande texten beror på att jag fokuserade på just mansfrågan, inspirerad bland annat, ironiskt nog, av Thulins egen text där han beklagar bristen på texter om manlighetens bekymmer. Som jag skrev så tyckte jag att det skulle passa med ett “primatperspektiv på mänskliga hannar” – att täcka upp alla tänkbara perspektiv skulle lätt fördubbla textens längd utan att bidra positivt till läsbarheten. Föga anade jag att detta fokus skulle anföras mot mig som bevis på sexism.

Tyvärr ser jag en annan verklighet omkring mig.

Det skulle inte vara svårt att raljera även över Thulins stormande svar. Jag föredrar dock att försöka hålla en saklig ton och försöka förstå varandras synpunkter för att lära av varandra. Om jag har missuppfattat något i mitt svar på Thulins beskrivning av mig som människofientlig och sexistisk, ber jag honom vänligen att förtydliga sin ståndpunkt utan ytterligare personangrepp.

Man kanske slutligen kan invända att jag slår in öppna dörrar, att ingen idealiserar ett förtryckarideal i vårt samhälle. I den politiskt korrekta diskursen, som Thulin menar att jag ivrar för, är det med säkerhet och med rätta så, och de flesta skriver nog under på det om man frågar. Men tyvärr ser jag en annan verklighet omkring mig, parallellt med den sansade ytan, en som de flesta kanske inte vill kännas vid men som finns där outtalad.

Jag ser hur inga grepp är förbjudna, inga ord för hårda i kampen för att trumfa igenom sin egen åsikt och stå som “segrare” i debatten, i politiken eller på skolgården. Den som är hårdast och mest hänsynslös är också ofta den som får flest “likes”. Inte minst i den skolmiljö där jag utövar mitt yrke. Jag ser hur den man/pojke som “tar för sig”, som har “vinnarskalle” och inte viker ner sig för någon eller något blir beundrad, medan den som lyssnar och lär, som talar tyst och sansat och som visar sina mjukare känslor hamnar lägst i hackordningen och lätt blir offer för just den alfahanne som får sin ständiga bekräftelse både på skolgården och i samhällsdebatten.

Det är som sagt den bekräftelsen – den förtryckande, dominerande alfahannen som manligt ideal – som jag vill sätta ljuset på och ersätta med allmänmänskliga ideal som empati och ödmjukhet även för män. Om något nu fortfarande verkar oklart, så svarar jag mycket gärna på frågor.

The post Det handlar om empati och ödmjukhet även för män first appeared on Opulens.

SEENDE. “Lösgjord från den grundton som är mina egna förutfattade meningar gick jag runt med en känsla av att konstnärens kreativa process har tagit andra vägar än de jag är van vid att se.” Ida Thunström försöker se Malmö Konsthalls nya utställning med friska ögon, men finner att kontexten alltid tränger sig på.

Det brukar vara en dålig idé att inleda ett konsthallsbesök med att läsa informationsplakaten. I Malmö Konsthalls senaste utställning Continuum gav det dock en för mig intressant effekt. Med viss förvåning noterade jag nämligen att konstnären Siri Aurdal föddes redan år 1937 och att detta är hennes hittills största separatutställning.

Dessa fakta skapade en magisk möjlighet för mig att se igenom de grumliga spåren av nutidens akademism och hierarkier, dessa elaka oljud som annars gärna lägger sig som ett filter över samtida utställningar. För ett ögonblick upplöstes dimman av bakomliggande avsikter och processer som brukar få mig att tvivla på hur fria de slutgiltiga utställningarna egentligen är. Lösgjord från den grundton som är mina egna förutfattade meningar gick jag runt med en känsla av att konstnärens kreativa process har tagit andra vägar än de jag är van vid att se. Jag kände mig befriad från samtidens normer och kunde uppleva verken helt kontemplativt bara genom att ha fått reda på ett födelseår. Jag såg former som fått god tid på sig att växa fram utan de influenser som tycks ha spätt ut samtidskonstens i övrigt dominerande bildspråk. Som om de fått tillåtelse att arbetas fram utan påtvingade influenser. Hur kan en konstnärs ålder få en utställning att kännas mer genuin? Det är något med det som inte stämmer, som ter sig lite skumt. Men det är inte heller en helt obefogad känsla.

Det verkar som om jag har blivit fri från min rädsla för att bli besviken, besviken på att ännu en gång ha mött konstscenens brist på integritet. Äkta? Rent? Ytterst märkliga ord. Kanske fritt skulle låta lite bättre. Men friheten är i regel ack så flyktig. Jag undrar hur det kan komma sig att jag har högre krav på de samtida konststrukturerna än på andra samtida strukturer. Den stundvis uppblossande aversionen mot samtiden, irritationen över likriktningen, kan den inte lika gärna handla om att jag själv inte kan se med rentvättade ögon? Integritet, kanske är det något vi ständigt på egen hand måste fortsätta att sträva efter. Alltså försöker jag se saken tydligare. Hur kan meningen i ett konstverk väckas utan jämförelser och liknelser? Upplevelsen av avtextualisering kan inte bli annat än flyktig.

Tittar så närmre på saken och finner att det inte är helt fel att ställa Aurdals Continuum mot Tony Craggs stora bronsskulptur Points of View som tagit över torget utanför konsthallen. Verket har kritiserats av flera anledningar, inte minst för att det finansierats privat. Den mediala debatten kring uppförandet av Craggs verk är inbakat i det slutgiltiga uttrycket, som i sin tur förs över till och influerar Aurdals Continuum. En jämförelse som drar fram hierarkier i ljuset. Cragg har förvisso omhuldats av konstetablissemanget (han har varit rektor för Düsseldorfs konstakademi och fick Turnerpriset 1988), men här och nu blir hans Malmöfallosar ett annat slags inlägg. Omständigheter, diskussion, kontext. Det som rört sig kring uppförandet av konstverket sipprar ut, omger och färgar. Kvinnor får större plats i konstens institutioner, medan männen backas upp av kapital. När maktförhållanden förändras följer könsfördelningen efter.

Och så är magin bruten. Kontextlöshet kan bara upprätthållas genom konstgjord andning, tillgjort och medvetet. Den korta stund på Malmö Konsthall då jag letts av illusionen av en kontextlös upplevelse må ha varit underbar, men som underbart oftast är alltför kort. Underbart är dessutom tydligen, liksom konst, aldrig kontextlöst.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Kontexten bryter magin first appeared on Opulens.

MÄSTARMÖTE. Ronald Harwoods Påklädaren har haft premiär på Dramatens stora scen. Lena S. Karlsson ser en stilren föreställning, en varmhjärtad komedi med en utsökt välspelande ensemble. 

Påklädaren av Ronald Harwood
Regi: Eva Dahlman
Översättning: Magnus Lindman
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Medverkande: Sven-Bertil Taube, Krister Henriksson, Kristina Törnqvist, Lena Endre, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Per Svensson, Michael Jonsson
Dramaten, Stora scenen

Utan tvekan är Ronald Harwoods pjäs Påklädaren Sveriges mest emotsedda teaterhändelse denna säsong, inte minst på grund av mästarmötet mellan två av svensk teaters största stjärnor Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson. Denna moderna klassiker från 1980 är ett stycke metateaterkomedi. Det handlar om ett uttröttat turnerande teatersällskap, vars primus motor och direktör samt ljusstarkaste stjärna är den åldrade sir John, här grandiost spelad av 83-årige Sven-Bertil Taube, som efter dryga femtio år återvänt till Dramaten.

Vid Sirs sida finns hans påklädare och sidekick Norman (Krister Henriksson), som ständigt putsar på den stores ego, ger honom råd och är hans förtrogne, till skillnad från hans iskalla hustru Hennes nåd (Kristina Törnqvist), vars huvudsakliga uppgift är att inför den kommande föreställningen kontrollera att mannen är i skick att möta publiken, men som helst vill lägga ner föreställningen. På repertoaren står som alltid Shakespeare. I kväll spelar man Kung Lear, en paradroll som Sir med stor bravur har framträtt i under många år. Vad som kan kännas mest gripande är att han här i denna sista föreställning visar tecken på samma slags demens som kung Lear i Shakespeares älskade drama, vilken förödde och till slut ändade hans dagar.

Över London fälls bomber under det fruktansvärda blitzkriget och Sir ser kriget och förödelsen som en personlig förolämpning. Till hans hjälp kommer Norman, som ser att han är nära ett psykiskt sammanbrott. Det blir Normans uppgift att få upp den åldrade histrionen på scenen med lämpor och knep. Runt omkring den magnifike Sir och den uttalat homosexuelle Norman finns en ensemble och en personal som är helt beroende av att föreställningar inte ställs in, vilket verkar bli fallet denna dystra bombnatt i en liten engelsk stad då Hesa fredrik varnar för nya flyganfall. Sir vill inte spela mer, hans psykiska våndor, ålder och scenskräck har försatt honom i icke stridbart skick, ingen tycks kunna övertala den halsstarrige mästaren. Kanske är detta Normans största dag och Krister Henriksson låter honom växa under föreställningens gång.

Det finns en djup kärlek i botten mellan de båda männen, även om deras relation formellt sett är den mellan herren och hans domestik. Norman är urbilden för trotjänaren, han har stått vid Sir sida under åtskilliga decennier, vet allt om hans idiosynkrasier och egenartade infall, men också om hans okuvliga styrka, en bild av en livslång och oövervinnerlig kärlek. Sir förkroppsligar teatern som motståndshandling under pågående krig.

Huvudsakligen utspelar sig pjäsen backstage, bakom ridån, och 180 grader från publikens sida sett. Scenografin är utsökt stiliserad, på scengolvet finns sättstycken, kostymer till kvällens föreställning, textilier, älskvärt bråte och krimskrams, rekvisita som genom att låta sig användas blir till kungliga attribut när kung Lear så småningom i full ornat beträder scenen. De är en del av teaterns magi, liksom den obetvingliga lusten hos skådespelarna, de som aldrig ställer in en föreställning.

Teatern var inte och är knappast någon demokratisk institution. Där existerar hierarkier, det bakdantas och intrigeras bland skuggorna, starka viljor korsas. Sirs sällskap utgör inget undantag, här smilar man uppåt och sparkar nedåt för att hålla maktbalanser, tillfälliga som varaktiga, i schack. Eller som Eva Dahlman skriver i programbladet:

Den gamle skådespelaren – med rollnamnet Sir – är även teaterchef, och på så vis förkroppsligar har ordningen […] Utan Sir störtar allt samman och följs av förstörelse och kaos. Så alla runt honom gör sitt yttersta för att upprätthålla hierarkin. […] Och just så fortlever hierarkier – den som är högst upp omges av beskyddare och behöver aldrig själv ta till vapen. I skalan nedåt är det våldsammare: man sparkar på den som är under, och den som är underst offras.

Något att tänka på i metoo-tider även om man inte är kvinna.

Påklädaren bygger på Ronald Harwoods egna erfarenheter från 1940-talet, då han som ung och nyutexaminerad skådespelare och påklädare i turnerande småsällskap for kors och tvärs genom England. Här lärde han sig allt som ligger som en bakgrund till Påklädaren, som är hans mest betydande verk. Eva Dahlman har regisserat en stilren föreställning, en varmhjärtad och samtidigt djupt berörande komedi med en utsökt välspelande ensemble, där bland andra Lena Endre märks som den viljestarka inspicienten. En extra eloge dock till den magnifika duon Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson, där den sistnämnde kanske gör sitt livs föreställning.

The post Modern klassiker om hierarkier i teaterns värld first appeared on Opulens.

BREVVÄXLING. Under ett års tid kommer våra medarbetare Crister Enander och Kristian Lundberg brevväxla här på Opulens. Ett tankeutbyte om hur det står till i vårt samhälle och dess institutioner och vart vi är på väg. 

 Den 3 juni 2017

Kristian,

Hackordningen består. Den finns där, i det lilla livet likaväl som den genomsyrar de strukturer som styr de övergripande ordningarna.

Han hette Håkan. Men ingen kallade honom vid hans rätta namn. ”Pluggen” fick han heta. Eller ”Lill-Pluggen”. Vi gick i småskolan tillsammans. Det var Håkan och Uffe som kom från de fattigaste familjerna i en klass med arbetarungar – men i det flesta fall kom de andra från arbetsamma och skötsamma familjer. Pluggen hade en drös med syskon. Det gick inte att hålla isär dem så jag kan inte – hur mycket jag än försöker – komma ihåg hur många de var i hans familj. Håkans kläder var inte alltid rena. Och fick han en reva på sin jacka eller på byxorna blev de inte lagade direkt, det kunde ibland gå flera veckor. Där avvek han från resten av klassen. Att vi var ”hela och rena” var av stor betydelse.

På rasterna gick Håkan en hel del för sig själv. Han var inte enbart rädd för att någon skulle reta honom. Han var dessutom skygg till sin läggning. Jag skulle inte säga att han blev regelrätt mobbad. Ingen angrep honom. Ingen retades mer med honom än vad vi gjorde med andra. Han var snarare utstött – i ett outtalat fördömande. Han passade inte in. Den stora gruppen, de styva och tuffa, var aldrig hans. Å andra sidan lämnade, som sagt, gruppen honom oftast ifred. Det var, kan jag föreställa mig idag, en svår och säkerligen plågsam balansgång för honom.

Efter en tid började en del att reta honom – främst ett par tjejer – för att han luktade urin. Lort. Ingrodd smuts kring halsen. Gammal smuts som luktade en aning som härsken korv. Visst. Så var det. Visst luktade han emellanåt. Lill-Pluggen – han var kortväxt – luktade däremot inte gammalt piss. Det var inte sant. Jag kände det aldrig. Men fattigdomen var en iögonfallande del av hela hans väsen – den syntes på hans kläder, men ännu tydligare i hans ögon och den där blicken som vek undan som hos ett svagt och värnlöst litet djur inför hotet ifrån ett hungrigt vilddjur. Hettade det till, blev han utmanad, slog han ner blicken och försökte sakta backa bort från den som muckade gräl med honom. Han visste att han inte skulle klara sig speciellt bra i ett regelrätt slagsmål.

Skillnaden mellan Uffe, klassens slagskämpe, och Pluggen var främst att Håkan i grunden ville vara en del av klassen – trots sin skygghet och sitt utanförskap. Han ville inte tvingas fortsätta att bära sitt Kainsmärke. Han sökte flockens skydd, en delaktighet som skulle ge honom en chans på såväl skolgården som i det liv som låg framför oss alla. Uffe, däremot, strävade envist och sammanbitet åt det motsatta hållet. Han fann sin styrka – och en illvillig förnöjsamhet – genom att vända sig till det destruktiva och utmanande. Och hans drogs mot allt tyngre droger. Uffe hade då och då med sig en plastflaska med hembränt som stank av gammal unken mäsk. Thinner att sniffa, dåligt lim i värsta fall. Hans aggressivitet fick honom att stinka av adrenalin och testosteron – lukten av hans svett var vass och sur.

Vid några tillfällen följde jag med Håkan hem – om det var något han var tvungen att hämta. Motvilligt – mycket motvilligt – gick han hem. De första gångerna jag följde med bad han mig att vänta ute på gården. Lägenheten låg i ett gammalt trähus – ett ruckel, för att vara sanningsenlig – som bara stod där och vajade och väntade på att rivas. Han sade inte varför jag skulle stå där nere på gården. Även om det var uppenbart att han inte ville blottlägga ytterligare delar av den skamkänsla han bar på, en frätande skam över de egna livsvillkoren och hans hemlivs alla tillkortakommanden. Men sedan – efter att jag stått på gården ett par gånger – fick jag hänga med upp. Det var städat. Grundligt välstädat. Men de var trångbodda. Håkan hade sex eller sju syskon. Jag blev, som sagt, aldrig klar över hur många de var.

Senare, ett år eller så efter jag fått följa med upp, berättade Håkan att han då och då sov nere i källarförrådet. Han hade inrett ett av dem, och vi satt därnere ibland. Det var rätt mysigt, måste jag säga – men aldrig att jag skulle vilja sova där. Han hade ansträngt sig att göra det lilla rummet så ombonat som möjligt. När barnbidragen eller ersättningen för faderns arbetslöshet kom så utbröt en orkan av härskna och söndertuggade känslor hemma. Hårda ord for runt i de två rummen, skrik skallade och det gick nästan att känna smaken av grön bitterhet när aggressiviteten och frustrationen gick på högvarv. Med viss regelbundenhet fick hans mor rejält med stryk; ibland så kraftigt att blodvite uppstod. När det spårade ur på allvar hände det att mamman fick åka till sjukhuset. Fadern slog däremot inte barnen med samma sadistiska regelbundenhet. Där inskränkte han sig till en och annan hurring eller hård smäll i nacken. Att Håkan ville dölja det och valde att ljuga om det var ett sätt att bevara en gnutta av sin värdighet.

Hackordningen består, skrev jag.

Och det är bara att konstatera: I mycket är den sig lik. Grym, förblindad, och rör sig med skrämmande lätthet från avståndstagande till avsky och förakt. Ja, till renodlat hat.

Här finns, som jag ser det, en inbyggd mekanik. De som blivit utstötta från den större samhällsgemenskapen söker – nästan på ett instinktivt plan – en annan svag grupp som de i sin tur kan se ner på; förakta och håna, och gentemot vilken de kan markera ett avståndstagande som helst ska förmå förskjuta skammen och skulden neråt i hierarkin. Då kan de erfara en förvriden och pseudoupplevelse av tillfredställelse – den egna gruppens värde blir i deras ögon större och betydelsefullare då de själva från sin pinne i den sociala hackordningen kan blicka neråt, ner mot en pinne som befinner sig längre ner än deras egen. Det är lätt att glömma att dessa, mitt i sin grymhet, också är offer – men därmed absolut inte fria från sitt ansvar. Även offer kan bära på en stor skuld. Det är en grym sanning men ändå en otvivelaktig sanning att offer och bödel kan härbärgeras i en och samma människa.

Detta skeende verkar fungera med grym och förblindad automatik. Det är enkelt uttryckt en av de strukturer som fortsätter sitt obarmhärtiga förtryck. Klassfrågorna skär igenom allt; sönderdelar och sprider split och hat där det borde råda enighet och solidaritet. De förhärskande hierarkierna i samhället blir till hackordning i de små grupperna. Mobbing och pinnarna på vardagarnas stegar är en spegling av samhällsstrukturer.

Kommer du ihåg de rätt animerade diskussionerna som den franske filosofen André Gorz initierade genom ett par böcker? Under en längre period hävdade han att den historiska utvecklingen lett fram till att trasproletariatet roll blivit avsevärt viktigare, ja kanske rentav av avgörande betydelse. Han tillskrev de växande grupperna i marginalen en stor politisk betydelse. Jag plockade nyligen ner en av hans böcker, Farväl till proletariatet, bortom socialismen. I över en halvtimme fick jag rota runt i hyllorna och det riktigt rök av torrt damm. Den hade inte åldrats med varken värdighet eller behag. Den pseudomarxistriska retoriken inger ett nästan tragikomiskt intryck idag och är ibland svårt att ta på allvar.

Men själva grundtanken om trasproletariatet, kanske är det trots allt en iakttagelse av betydelse? Jag är osäker. Men den extrema polarisering som skett under de senaste tjugofem åren mellan kollektiven av de alltfler – och stadigt växande – utstötta och en klick av en allt rikare medelklass kommer med nödvändighet leda till öppna konflikter på skiftande plan. Och – en annan fråga – vad kommer de allt större skillnaderna mellan olika delar av medelklassen att leda till? Kapitalismen rör sig alltid vidare då den inte kontrolleras, och därmed ökar motsättningarna. Ty även i det vi till vardags benämner ”medelklass” har det öppnat sig ett antal växande klyftor – sociala, ekonomiska och tillika värdemässigt.

Det är samma mekanik, så tätt tvinnad till kapitalismens väsen, som är grogrund för det aggressiva avståndstagandet från invandrare. Andras utanförskap förstärker de redan utstöttas falska känsla av att äga ett egenvärde. Vreden som borde rikas uppåt, mot storföretagen, mot utsugning och de politiska partiernas tydliga tendens till att i stället för att värna medborgarna och se till landets bästa blir medlöpare till de stora bolagens intressen och därigenom oljar kapitalismens maskineri.

Det gick bra i livet för Håkan. Uffe fick inte ens fylla tjugofem år. Han dog av en överdos.

Alla artiklar av Crister Enander

Alla hittills publicerade brev i serien

The post Brev om samtiden: Hackordningen består first appeared on Opulens.