SEXUALITET. Lars Thulin reflekterar över begreppet sexighet och söker svaret på frågan om vad det egentligen har för innebörd.

Vad är sexigt och vad är inte sexigt? Det är en fråga som sysselsätter många av oss, män som kvinnor. Förmodligen av den enkla anledningen att sexualiteten är en av våra starkaste drivkrafter. Att evolutionen försett oss med den är självklart. Jakten efter det sexiga och att därmed bejaka sexdriften är den enda orsaken till att mänskligheten blev mer än en generation gammal. Utan den driften – ingen fortplantning.

Vad är sexighet?

Så vad är då sexighet? Det enklaste svaret är att det finns lika många svar som det finns människor – alla har, som bekant, sina egna preferenser. Eller på vanlig svenska – grejer man tänder på. Numera finns ju också ett paraplybegrepp som hbtq för att beteckna personer som avviker från heteronormen.

Många är de som försökt hitta essensen i sexighet eller i alla fall den minsta gemensamma nämnaren för känslan. Orsaken är enkel. Sexighet säljer, i princip vad som helst. Själv minns jag de gamla sexistiska reklamaffischerna på mackar och bilverkstäder där unga och yppiga kvinnor gjorde reklam för lastbilar och däck. Och fotografen hade haft så bråttom att flickorna inte haft tid att klä på sig ordentligt innan kamerorna började smattra. Var fanns den logiska kopplingen mellan kvinnliga kurvor och förföriska leenden och lastbilsdäck? Ingenstans. Bilderna var därför förnedrande och förminskande både för män och kvinnor. ”Sälj grej med tjej” brukar företeelsen kallas numera.

En kroppslig och en själslig spelplan

Vad är då den minsta gemensamma nämnaren? Jag tror att det finns två spelplaner. Den ena kan kallas kroppslig och den andra själslig.

Den första innefattar det som med vulgär Hollywood-vokabulär kallas tits and ass. Där finns signaler som de flesta känner igen. Signaler som triggar det i DNA-koden som har med fortplantningen att göra.

Urtidsmannen sökte en partner som kunde bära fram och föda ett barn. Därför bedömde han bäcken och barm hos en tilltänkt partner. Urtidskvinnan behövde någon som kunde skydda och skaffa föda till den unga familjen. Så breda ryggar, bestämda hakor, starka armar var manliga detaljer att leta efter.

Därför har en säljsugen kapitalism överöst oss med dessa signaler i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Modeindustrin har i sekler erbjudit oss en kittlande mix för att både framhäva och dölja våra kroppar.

Den verkliga sexigheten

Men jag, och sannolikt många andra med mig, anser att det ovanstående är det som står i skyltfönstret för att locka. Den verkliga sexigheten – den som nästan bokstavligt kan skaka om oss och få världen att stanna – är något annat. Men den största delen av sexigheten sitter ovanför halsen i – tal, blickar och framför allt i det som finns bakom pannbenet.

Där söker vi efter något annat än det som fysiskt ska garantera fortplantning och släktets överlevnad. Där tänder vi nog ofta på motsättningar hos partnern och i vår egen personlighet. Dominans kontra undergivenhet. Fara mot trygghet. Att få erövra mot att bli erövrad. Ljus och mörker. Sött och salt. Det fantastiska är att detta kan förmedlas med ett snabbt minspel, ett enda ögonkast eller replik. Det är då världen kan skaka eller till och med stanna för två personer i ett möte.

Måhända finns det en motsättning som ofta utnyttjas i en berättelse där signalerna måste gå fram men bara via en text, platt bild och inspelat ljud. Inga dofter eller någon värme från hud. Det ena är kaxighet och styrka hos en person, som kanske kan kallas utmaning, ifrågasättande eller trots. Det andra en sårbarhet, kalla det nakenhet och behov av skydd och närhet. Styrka och svaghet.

Några klassiska exempel på sexighet

Låt mig ta ett par klassiska exempel och börja med några manliga sexsymboler. Agenten James Bond har i decennier varit en sexsymbol och kvinnor har i film efter film ramlat som fallfrukt i hans knä. Ofta bara genom att han har höjt ett ögonbryn eller läppjat på en vodka martini, skakad inte rörd. Mest kända Bond-tolkare var Sean Connery och Roger Moore. Men deras rollfigurer blev lätt parodiska eftersom de även i de mest dramatiska situationer nästan tvångsmässigt avslutade det hela med en dråplig och sarkastisk oneliner. De var inte verkliga.

Så kom Daniel Craig. Även han löste många problem med våld. Men relationen till kvinnor var mer komplicerad och trasig. I några av hans filmer visar han sig sårbar, tror till och med han gråter i någon. Åtskilliga av de kvinnor som gillar Bond-filmerna, suckade extra djupt när han kom på tal. En verklig man. Styrka och svaghet.

Det bästa exemplet på kvinnosidan är nog Marilyn Monroe. Visst var hon vacker och kroppen var det inget fel på. Men detta yttre var inte unikt på något vis. Här var det i stället kombinationen av en ångande sensualitet, där de fysiska företrädena användes, men i kombination med en påtaglig sårbarhet, nästan barnslighet, full av oskuld.  Styrka och svaghet. Straighta män världen över trånade efter att få både erövra och beskydda henne.

Vad är sanningen?

Slutsatsen som kan dras av detta är att inför en person som törs visa sig sårbar, vågar vi visa vår egen sårbarhet. Och då förhoppningsvis bli bekräftade trots, eller på grund, av det. Där uppstår magin.

Så Hollywoods förenklade drömvärld visar kanske ändå sanningen. Att verklig sexighet är nakenhet – både kroppsligt och själsligt.

The post Sexighet – Mer än bara yta first appeared on Opulens.

ESSÄ. Emil Åkerö skriver om maskulinitet, klass och internaliserad homofobi samt vilka kroppar som får uttrycka vad. Utgångspunkten finns i hur Lil Nas X har gjort sig känd för att göra musik där hans homosexualitet står i fokus.

Det är något med hur det skrivs om Lil Nas X, artist från USA som blandar hiphop och country, som stör mig men som svårt att formulera. Jag har gått runt med den här känslan sedan videon till “Montero (Call Me By Your Name)” kom ut. I videon ses bland annat Lil Nas X servera djävulen en lapdance, ja för Lil Nas X är alltså öppet homosexuell. Och svart.

Lil Nas X är inte den första svarta mannen som gör musik om begär till män. Men han kan vara den första som hyllas för sin öppenhet, världen har för en stund glöm bort Frank Oceans album Chanel Orange från 2012 där han kom ut som bisexuell. Vilket i sig säger något, bisexualitet, framförallt hos män, osynliggörs alltid i bägge läger. Homosexuella ser honom inte som på riktigt, så istället hyllar de den ”äkta varan” Lil Nas X. Så länge han gör det på rätt sätt, så länge han producerar rätt form av homosexualitet.

Lil Nas X debuterade med albumet Old Town Road 2018, med en mer maskulin framtoning. När “Montero (Call Me By Your Name)” kom var det dock med en mer flamboyant persona, vilket blev för mycket för de kristna högergrupper som hade gillat honom tidigare. Den flamboyanta svarta mannen har retat upp flera läger, såväl svarta och vita som straighta och icke-straighta. Det är just den här formen av flamboyant maskulinitet som slagit splinten, och vi kan inte komma ifrån att hudfärgen spelar roll. En jämförelse vi kan göra är med den australiska popsångaren Troye Sivan, som bland annat har gjort låten “Bloom” som oförblommerat handlar om analsex.

Utöver detta har Sivan likt Lil Nas X poserat på röda mattan i kläder med en flamoboyant, feminin, framtoning och hyllats. Men när Lil Nas X eller den betydligt äldre, men minst lika icke-vita, skådespelaren Billy Porter gör det skrivs det om det på ett annat sätt. Sedan har vi en ny heterosexuell manlighet, som de ny straighta pop-pinup-pojkarna som Harry Styles står för. Även de poserar i klänningar, smink och lättklätt och vägrar kommenterar rykten om sin sexualitet och istället rider de på vågen av dessa rykten och bygger sin karriär på att helt vagt eventuellt framstå som homosexuell men samtidigt inte. För så länge det inte sägs rakt ut, så länge du kan uppfattas som vad som, ses du som modig och trygg i din manlighet. Det är först när du är öppet homosexuell som skammen kommer, skammen över det feminina.

Den feminina mannen som fortfarande kan vara heterosexuell är den som vinner. För hur gärna vi än vill tala om HBTQIA+ som en grupp så är det ett spektrum vi pratar om. Ett spektrum där olika grupper, identiteter och individer samsas med olika mål, drivkrafter och viljor. De ideal som finns i samhället finns även inom spektrumet och påverkar, den som uppfattas som straight kan då agera utifrån samma position som den som faktiskt är straight, varför det självvända hatet mot femininet uppstår. Att kunna leka med feminina uttryck är det inte alla som tillåts eller kan göra.

Den svarta kroppen premieras när den är hypermaskulin, exotisk och på gränsen till farlig.

Profilerna på den största träffappen för män som har sex med män, Grindr, fylls av kravlistor av typen ”inga svarta, inga asiater, inga tjocka, inga feminina”. Varenda homosexuell man vet att hans värde ligger i att passera som straight, att det feminina är något som ligger till last, framför allt hos andra män som har sex med män. Men det är också en fråga om hud och kropp. Olika kroppar tillskrivs olika beteenden, handlingsutrymmet är olika stort och tillåtelsen för vad man kan göra varierar.

Den svarta kroppen premieras när den är hypermaskulin, exotisk och på gränsen till farlig. Den kan eftertraktas som objekt, som kropp. Vad Lil Nas X gör är att bryta mot det här narrativet, genom att ta en tydlig queer approach – han vägrar bli definierad utifrån bara en del av sin identitet. Sociologen Raewyn Connell har introducerat begreppet hegemonisk maskulinitet, en hegemoni innebär att det finns en ledande position som eftersträvas och som skapar ideal. Den här hegemonin är kontextuell, ser olika ut beroende på situation. Pop-pinup-pojken Harry Styles existerar i en kontext, Troye Sivan i en annan och Lil Nas X i en tredje. Och det här är något vi lätt glömmer bort när vi pratar om en ”ny” maskulinitet: vilka är det som får vara med och skapa den?

Allt detta tar mig 15 år tillbaka i tiden. Jag är jämngammal med artisterna Darin Zanyar och Danny Saucedo och minns hur det var när de slog igenom. Det spekulerades om Darin, som kom ut som homosexuell förra året 2020, redan 2005. Men den alla hoppades på skulle komma ut var Danny.

Jag minns kommentarstrådarna med fantasier, föreställningar, historier och ”bevis” om Danny. Danny gjorde på många sätt det som Felix Sandman och Benjamin Ingrosso gör idag, presenterar en mjukare maskulinitet där de kramas och visar känslor, bygger gemenskap i stället för konkurrens och skriver låtar om det. Danny kysste till och med Erik Saade för att bevisa att de inte var de rivaler som media ville ha det till när de båda tävlade i melodifestivalen 2011. Och ryktena var i gungning igen. Med Darin liksom bara konstaterades det att ja, han var nog bög men det var inte honom det skrevs digitala spaltmeter om. Och här någonstans måste vi prata om hur vi ser på ursprung och etnicitet, vem som ses som svensk, vem som eftertraktas och vem som får göra vad med vilken kropp. För detta är såklart en mer komplicerad historia än svart och vit, det handlar också om vilka kulturer och ursprung som tillskrivs vilket värde.

Darin Zanyar har föräldrar från Kurdistan, Danny Saucedos föräldrar är från Bolivia och Polen, men ändå var det Darin som sågs som invandraren medan Danny var spännande exotisk med blont hår. Begreppen vit och icke-vit handlar inte främst om graden melanin, det handlar om vad vi rasifieras som, vilka egenskaper och personligheter vi tillskrivs utifrån vårt utseende.

Med mina erfarenheter har jag svårt att relatera till hur det är att vara icke-vit, men jag kan försöka förstå

Rasifiering är en process, du kan rasifieras som vit eller svensk vilket är sällan något som innebär något negativt, och när det väl händer, då skriker vita om rasism. Så obehagligt är det att få sin vithet, sina fördelar, utpekade att folk känner sig kränkta.

Jag är vit, etnisk svensk bort till nationalstaten Sveriges grundande 1523 om man så vill och det är från positionen jag uttalar mig. Med mina erfarenheter har jag svårt att relatera till hur det är att vara icke-vit, men jag kan försöka förstå. Det är också något som fångades i den senaste säsongen av TV-serien Love, Victor. Detta är en spinoff på filmen Love, Simon som handlar om den alabastervita Simon som kommer ut till sina oerhört liberalt sinnade föräldrar som har det lite svårt i kanske en kvart.

I Love, Victor är det latinamerikanska Victor som står i fokus. I slutet av första säsongen kommer han ut till sina föräldrar, och vi får genom andra säsongen följa när den troende katolska mamman kommer till acceptans av sin sons homosexualitet, men också hur den vita protestanten till pojkvän, Benji, även han med liberalt sinnade medeklassföräldrar, inte förstår situationen för den utanför medelklassens ängslighet där obekväma känslor sopas under mattan. Det är just det: vi vita bögar kan kanske inte relatera men vi har fortfarande ett ansvar kring hur vi förhåller oss till detta. Vi behöver alltid veta från vilken position vi uttalar oss och vilket ansvar vi bär på – ansvar, inte skuld. Men ibland, blir det fel.

Tidigare i år delade den svenska podden Bögministeriet en Instagrambild som föreställde en svart naken man, fotad bakifrån med ett koppel och detta kan vi se som ett pedagogiskt exempel på hur kroppar som Lil Nas X betraktas, den ädle vilden som ska tyglas. En svart kropp som utmanar föreställningar om svarta män. Ett uttryck som även gett ljud i skällan hos andra svarta män, när andra rappare har sjungit ut i homofobiska ranter som mer eller mindre explicit handlat om Lil Nas X. Lil Nas X visar på begreppet intersektionalitet i sitt esse: att en person är mer än sak. Han är inte bara en öppen homosexuell artist från USA:s konservativa sydstat Georgia, han är även svart. Och hur gärna svenska debattörer vill hävda att de inte ser hudfärg så är det inte samma sak att vara en svart homosexuell artist från Georgia som gör musik i gränslandet mellan country och hiphop och att vara en vit homosexuell artist från Australien som gör popmusik. Framför allt vem som tillåts vara flamboyant, feminin och kan bryta mot mönster.

En svart artist har svårare att göra det som Harry Styles, Felix Sandman och Benjamin Ingrosso gör, vada i ett limbo av känslouttryck, kramar, vågat mode men alltid på rätt sida gränsen. Lil Nas X spränger boxar och glastak omkring sig, men i reflektionen av glassplittret kan vi se en reflektion av alla de saker vi inte vill prata om.

The post När regnbågen inte är i alabaster first appeared on Opulens.