UKRAINAKRIGET. “Det är två förlorare, som slåss mot varandra. Väst har satsat på den ena, när det kunde ha satsat på bägge”, skriver Anders Björnsson.

Det ryska angreppskriget mot Ukraina har sannerligen åsamkat stor skada. Främst för människorna i Ukraina, vars statsledning på intet sätt provocerat fram detta olagliga, brutala, ansvarslösa och i grunden onödiga krig. Ryssland och dess ledare är provokatörerna, ukrainarna är bondeoffren. Men man kan inte bortse från, att det har funnits kretsar i Väst, som har sökt efter en anledning till urladdning. De är inga huvudskurkar (som en del dumdristigt vänsterfolk när och fjärran anser), men de är inte utan skuld.

Ryssland har inte brutit upp den europeiska säkerhetsordningen, för den var uppbruten långt tidigare, om det nu har funnits en bortom festtalen. Men de har brutit mot internationell rätt, de har också brutit mot all anständighet. Ryssland och dess makthavare har lurat omvärlden, och de har även lurat sig själva. Eller försökt lura: på samma sätt som Förenta staterna och Storbritannien och deras invasionsarmé försökte lura det så kallade internationella samfundet inför det illegala angreppskriget mot Irak 2003. De blev sedan ställda vid skampålen.

Den ryska eliten har gjort sig själv en otjänst, genom att bli hånad och utskrattad, vilket måste ha varit helt förutsebart, men också den ryska kulturen, som nu måste leva under anklagelsen att vara en Herrschaftskultur och dess misstänkliggjorda beundrare. Bulgakov och Brodsky stämplas som postuma folkfiender, och vad med den oresonlige judehataren Dostojevskij? Det spelar liksom ingen roll i detta kulturkrig, ett krig i kriget, att också den ukrainske nationalskalden Sjevtjenko hade ett horn i sidan till judar. Det ryska är det onda.

Det vackraste av alla språk. Den förnämsta av alla operor, Jevgenij Onegin. Det ryska folket som Europas befriare, 1812–13, och som ändå inte tillåts tillhöra Europa. Det ryska riket som så många gånger har stått nära undergången: inför polacker-litauer, fransmän, tyskar. Och innan det blev ett rike: mongolerna. Den ryska ”frontierns” expansion österut var inte okomplicerad, men det borde ändå inte vara omöjligt att se den som ett civilisatoriskt projekt. Idag verkar det inte alls vara möjligt.

Ryssland upprepar nu andras brott och misstag, utifrån en starkt försvagad position, såväl ekonomiskt som militärt. Ukraina är också en svag part: genom korruption, utvandring (vid självständigheten 1991 hade landet 52 miljoner invånare, trettio år senare 44 miljoner) och inbördes etniska motsättningar. Det är två förlorare, som slåss mot varandra. Väst har satsat på den ena, när det kunde ha satsat på bägge. För hundra år sedan gick Väst (och Ryssland!) in för att förgöra det avtynande osmanska imperiet. Vad man fick var – Turkiet.

Idag leker detta Turkiet, som aldrig var en regelrätt demokrati men har trott sig vara en stormakt, katt och råtta med Sverige. Det strävar efter goda förbindelser med Ryssland och är den muslimska nation (i sekulär dräkt), som har haft de bästa relationerna med staten Israel. Ingenting är här svart och vitt. Allt är grått, likgrått. I dessa konflikter och bataljer ska nu Sverige delta. Och i Washington sitter man och hoppas, att Ryssland äntligen ska duka under. Kanske går USA under. Kanske blir det inbördeskrig både här och där. Det kommer inte att finnas några köttgrytor att nära sig vid intill lägereldarna.

The post Allt är grått, likgrått first appeared on Opulens.

KULTURKRIGET. “Ryssland och dess makthavare har lurat omvärlden, och de har även lurat sig själva”, skriver Anders Björnson.

Det ryska angreppskriget mot Ukraina har sannerligen åsamkat stor skada. Främst för människorna i Ukraina, vars statsledning på intet sätt provocerat fram detta olagliga, brutala, ansvarslösa och i grunden onödiga krig. Ryssland och dess ledare är provokatörerna, ukrainarna är bondeoffren. Men man kan inte bortse från att det har funnits kretsar i Väst som har sökt efter en anledning till urladdning. De är inga huvudskurkar (som en del dumdristigt vänsterfolk när och fjärran anser), men de är inte utan skuld.

Ryssland har inte brutit upp den europeiska säkerhetsordningen, för den var uppbruten långt tidigare, om det nu har funnits en bortom festtalen. Men det har brutit mot internationell rätt, det har också brutit mot all anständighet. Ryssland och dess makthavare har lurat omvärlden, och de har även lurat sig själva. Eller försökt lura: på samma sätt som Förenta staterna och Storbritannien och deras invasionsarmé försökte lura det så kallade internationella samfundet inför det illegala angreppskriget mot Irak 2003. De blev sedan ställda vid skampålen.

Den ryska eliten har gjort sig själv en otjänst, genom att bli hånad och utskrattad, vilket måste ha varit helt förutsebart, men också den ryska kulturen, som nu måste leva under anklagelsen att vara en Herrschaftskultur, och dess misstänkliggjorda beundrare. Bulgakov och Brodsky stämplas som postuma folkfiender, och vad med den oresonlige judehataren Dostojevskij? Det spelar liksom ingen roll i detta kulturkrig, ett krig i kriget, att också den ukrainske nationalskalden Sjevtjenko hade ett horn i sidan till judar. Det ryska är det onda.

Den ryska ”frontierns” expansion österut var inte okomplicerad, men det borde ändå inte vara omöjligt att se den som ett civilisatoriskt projekt, menar Anders Björnson.

Det vackraste av alla språk. Den förnämsta av alla operor, Jevgenij Onegin. Det ryska folket som Europas befriare, 1812–13, och som ändå inte tillåts tillhöra Europa. Det ryska riket som så många gånger har stått nära undergången: inför polacker-litauer, fransmän, tyskar. Och innan det blev ett rike: mongolerna. Den ryska ”frontierns” expansion österut var inte okomplicerad, men det borde ändå inte vara omöjligt att se den som ett civilisatoriskt projekt. Idag verkar det inte alls vara möjligt.

Ryssland upprepar nu andras brott och misstag, utifrån en starkt försvagad position, såväl ekonomiskt som militärt. Ukraina är också en svag part: genom korruption, utvandring (vid självständigheten 1991 hade landet 52 miljoner invånare, trettio år senare 44 miljoner) och inbördes etniska motsättningar. Det är två förlorare, som slåss mot varandra. Väst har satsat på den ena, när det kunde ha satsat på bägge. För hundra år sedan gick Väst (och Ryssland!) in för att förgöra det avtynande osmanska imperiet. Vad man fick var – Turkiet.

Idag leker detta Turkiet, som aldrig var en regelrätt demokrati men har trott sig vara en stormakt, katt och råtta med Sverige. Det strävar efter goda förbindelser med Ryssland och är den muslimska nation (i sekulär dräkt), som har haft de bästa relationerna med staten Israel. Ingenting är här svart och vitt. Allt är grått – likgrått. I dessa konflikter och bataljer ska nu Sverige delta. Och i Washington sitter man och hoppas, att Ryssland äntligen ska duka under. Kanske går USA under. Kanske blir det inbördeskrig både här och där. Det kommer inte att finnas några köttgrytor att nära sig vid intill lägereldarna.

The post Eftertanke i den internationella busåldern first appeared on Opulens.