MINIESSÄ: Gunnar Lundin har tidigare denna höst presenterat poeten Hans Boij. Då handlade det om Boijs relation till Saarikoskis poesi. Här följer en fördjupning om Boij som poet och hur han förhållit sig till Henry Parlands lyrik. Följt av ett litet diktappendix.

Hans Boij är en finlandssvensk författare boende på Assessorsgatan 12, Södermalm. Debut 1965: Sviternas tal (Bonniers), på samma förlag 1967 Fågelns skugga på trappan. Dessemellan en av de unga lovande i Wahlströms & Widstrands Grupp 65. (Där kunde vi ha mötts!) Varpå med något undantag följde utgivningar på Författares Bokmaskin; under 20-hundratalet en rad omfångsrika volymer.

Boijs föräldrar skilde sig tidigt. Han växte upp med sin mor, en bror och en syster i Finland, i Sverige som krigsbarn, och i Kanada. I Stockholm under senare delen av 1900-talet kunde man lätt känna sig som en främling om man fått sin moral ”med modersmjölken” – tanken att vi i våra gener har anlagen att skilja gott och ont, rätt och fel, fult och vackert – och fått hjältarna i Fänrik Stål som förebilder. Försöka vara ädel, god, eller bara en hygglig människa – nej, postmodernisterna och nylibera­lerna sade det bättre.

I den finska svenskbygden fanns även om den saknade självklarheten i en indianstam eller i det gamla Hellas trots allt ett gemensamt bildningsarv som snart blev out of date. När levnadsnivån höjdes och lättillgänglig underhållning erbjöds tappade arbetarrörelsen tanke om folkbildning mark.

Om en tidig händelse på vägen: ”När jag i ungdomen (1958) återkom efter tre år i Amerika för att fullgöra värnplikten, stötte jag i Vasa i Gros bokhandel på Henry Parland och fick för första gången en husgud. Inte förrän 22 år senare resulterade det i samlingen Henry sade det modern­are. Då var den direkta anledningen tidningarnas uppmärksammande av 50-årsminnet av Parlands bortgång i scharlakansfeber i Kaunas (Jag är ju utlänning vartän jag kommer, titel på Agneta Rahikainens Parland-biografi) blott 22 år gammal.

Parlands ”idealrealisation” gällde Västerlandet efter kriget och var i sig ett försök att finna nya värden eller de gamla värdena omformulerade – nyfödda – i en våldsamt och häftigt sig förändrande samtid. Men framför allt: Till den under 20-talet ofta högspänt idealistiska finlandssvenska dikten kom han med något nytt – ett inslag av ironi och öppenhet. Där finns inledningsvis ett ytligt inslag av esteticism (ändå aldrig den pose som fanns hos ”dandyn”) som stod i motsättning till Björlings profetiska och Diktonius röda etik. Men registret vidgades.

Det är en hederssak för en författare att aldrig skriva något som inte bottnar i den egna erfarenheten. Hans Boij behövde alltså ett par decennier innan han fått distans till husguden och funnit sin egen ton.

Alla konstnärer är tonsättare. Hamlet sade det modernare är ett svar på Hamlet sade det vackrare.  Med titeln anges att han inte kunde bli ”modernist” i Parlands bejakande mening. Amerikaåren följda av exilen i Sverige som vaktmästare på ett företag skärpte blicken för vad sig tilldrog: ett samhälle vars övergripande principer var lönsamhet och höjd BNP med en i reklam och media påeldad individualism.

Björling och Parland såg pärlorna i den amerikaiunfluerade kapitalismen: personlighe­tens frihet, demokrati, jämställdhet, jazzen – en ny stämning efter krigsslutets ideologikonkurs. Hos Björling och Rabbe Enckell förenades modernismen med klassicism.

En annan besläktad själ blev senare E M Cioran. Boulevardernas Buddha, som han kallats, med sin dova pessimism och kritik av modernitet kände Boij igen sig i men han blir inte profetisk som Cioran och han går inte till bordeller för att återkommen till kammaren bekänna hur han har smutsat ner sig. Även om Cioran – som Boij uppmärksammat i en essä i Nya Argus 3/21 – kan fråga sig vad det tjänar till att umgås med Platon, då en saxofon kan ge oss samma upplevelse av idéernas värld, vill han ändå vara Platon.

Hans Boij är kaféernas poet. Han anser sig uppriktigt vara misslyckad och finner sin värdighet i det. Han fullföljer Henry Parlands öppnande av konsten mot medmänniskorna och världen. Utifrån sin bildningsintuition – både etisk och historisk – ser han hur en ung och medelålders genera­tion går in i nya sätt att kommunicera. Det är en förändring på gott och ont. Han ser den utifrån som en främmande fågel samtidigt som han är mycket närvarande på platsen och i historien. Utan dator och mobil, men med en Samsung-tv och prenumeration på Dagens Nyheter tycks han ha valt att vara obsolet för att bli ett vittne.

Appendix: Här följer ett par exempel på Boijs parafraser på Parland:

Henry Parland:
Jag är van att äta.
Häremot kanske
någon invänder att alla människor.
Men är det en invändning?

Hans Boij:
Jag är van att stressa
Häremot kanske
någon invänder att alla människor.
Men är det en invändning?

Henry Parland:
Jag menar
det gör ju ändå
detsamma.
Jag har ändå inte råd
att leva
det må vara hur billigt som helst.

Hans Boij:
Jag menar
det gör ju ändå
detsamma
Jag har ändå inte råd
med gemenskap
den må vara hur billig som helst

Två  dikter av Hans Boij:

Naturligtvis
har jag föreställt mig
hur det skulle vara
att träffa dig –
Vid dessa tillfällen
har du alltid
träffat en annan
än den jag är
Det är er två jag dyrkar.

Jag pallrar mig hem
från Sevastopol.
Sevastopol? Där har
jag aldrig varit. Men möblerna
vill höra om stora världen.

The post Hans Boij och Henry Parland first appeared on Opulens.

MODERNISM. Med anledning av att Tua Forsström valts in i Svenska Akademien har Opulens nu en artikelserie som tar tempen på den finlandssvenska litteraturen anno 2019. Idag skriver Tom Karlsson om Henry Parland, en av den finlandssvenska modernismens förgrundsgestalter vars samlade verk nu ges ut i textkritisk utgåva. De tidigare delarna i serien hittas här. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Få författare har kommit in i litteraturhistorien med en så liten utgiven produktion som Henry Parland (1908-1930). Då han dog som 22-åring, hade han endast publicerat en enda diktsamling, Idealrealisation (1929) och den bestod av mindre än 50 sidor, samt bidrag i olika tidskrifter. Han är ändå en av den finlandssvenska modernismens förgrundsgestalter.

Den tidiga modernismen var en guldålder inom den svenskspråkiga litteraturen i Finland. Edith Södergran, Elmer Diktonius och Gunnar Björling är väl kända för litteraturläsare också utanför landet. Henry Parland är kanske mindre känd, men har också börjat uppmärksammas allt mera och har översatts till flera språk, senast till katalanska.

Trots att alla dessa författare sammanförs under begreppet ”finlandssvensk modernism” är de fjärran från varandra. Södergrans nietzscheanism och antroposofiska metafysik, Diktonius politiska, knytnävsknockande realism och Björlings avskalade kvietism påminner inte om varandra. Lika i sin olikhet är också Henry Parland.

En del av intresset för Henry Parland kan säkert bero på en romantisk fascination inför unga, döda konstnärer. Men, man kan inte förneka att Henry Parland förde in någonting nytt och friskt i den finlandssvenska litteraturen. Eller man skall snarare säga den svenskspråkiga litteraturen i Finland. Henry Parland var inte finlandssvensk, eller ens svenskspråkig. Hans första språk var ryska och tyska. Även finska lärde han sig innan han kom in i en finlandssvensk språkmiljö. Han föddes i Viborg, som på den tiden var en mycket mångkulturell stad och tillbringade sin barndom i Kiev, Tikkala och Sankt Petersburg. Senare flyttade familjen till Grankulla, utanför Helsingfors. Han tog studenten och studerade en kort tid juridik, innan litteraturen och bohemlivet tog över. Det är ändå inom den ”finlandssvenska” modernismen och kretsen kring tidskriften Quosego, han utvecklades till författare, med Gunnar Björling som mentor.

Denna outsiderposition gjorde att han samtidigt hade ett ben utanför dessa kretsar och var väl hemmastadd i rysk formalism och andra ryska och kontinentala strömningar. Henry Parlands variant av modernism skiljer sig därför från de andra modernisternas. Trots att det låter fånigt, skulle jag vilja kalla hans litteratur pre-postmodern. Allt stämde så väl in på den postmoderna tidsperioden (när den nu sedan inföll). Redan titeln Idealrealisation kan ses som en direkt kommentar till tidsklimatet.

Ideal-realisationen
— ni säger, den har redan börjat
men jag säger:
vi måste ytterligare sänka prisen.

Då detta skrevs, var det bara drygt tio år sedan det blodiga inbördeskriget, där klass stod mot klass och ideologi mot ideologi, så det kan kanske förklara att Parland ville realisera bort idealen. Hans äldre mentor och vän Gunnar Björling hade varit med om att straffa de röda på det ökända fånglägret i Sveaborg. Jag vet inte i vilken mån dessa erfarenheter påverkade Björlings lyrik, men kanske hans motvilja mot allt för mycket ord hade några rottrådar här.

I Henry Parlands texter finner man ett dubbelt förhållningssätt till det moderna, fascination och kritisk ironi. Typiskt för hans författarskap är en dragning till ytan, det ytliga. Han beskriver gärna schablonartat beteende och mekaniska handlingsmönster. Ofta i hans texter är det artefakterna, till exempel kläderna, som kommunicerar.

De vida byxornas program:
vi skall vara
mera kläder,
mindre människor,
och själen insydd i uppslagen.

Människorna förtingligas och produkterna besjälas. Samtidigt kan man se en ångest och skam inför denna cynism och brist på känslomässigt engagemang. Många dikter handlar om sprit, krapula (baksmälla), dålig ekonomi, restauranger, flanerande och kläder. Man kan se det här som nya moderna och ungdomliga teman i tidens lyrik.

Min ungdoms fylla skall efterföljas
av en stor krapula;
när alla som jag slagit
kommer att tävla om
vem som först hinner springa efter vichyvatten.
Jag kommer att dricka ur det
och sedan
kasta glaset i ansiktet på dem.

Det var inte mycket han hann publicera under sitt allt för korta liv och då man tar del av hans livshistoria, får man lätt uppfattningen, att han var en dagdrivare och sprätt, som fördrev sin tid på restauranger och caféer. Han var kanske det också, men även mycket mera. Han avbröt sina studier, levde på lån från vänner och drogs till den äldre och homosexuelle Björling. Hans föräldrar var skräckslagna och skickade honom till en släkting i Kaunas (Kovno) i Litauen. Tyvärr insjuknade han snart i scharlakansfeber och dog.

Då nu Svenska litteratursällskapet, med Per Stam som huvudansvarig, ger ut hans samlade verk i textkritisk utgåva, med utförliga kommentarer, blir man förvånad över omfånget och mångfalden, som ändå fanns i hans produktion. Den slutliga utgåvan kommer att omfattar fem delar: Dikter, Prosa, Kritik, Sönder och Korrespondens. Alla fem delar kommer att förutom i bokform också finnas fritt tillgängliga på nätet.

Den första delen, ”Dikter”, som nu utkommit, är redan den en bjässe på över 800 sidor och innehåller över 400 dikter, prosadikter, reflexioner, en limerick och ett par utkast till tvålreklam. Det är dubbelt mera än i samlingsverket Hamlet sade det vackrare (1964). Boken innehåller alla dikter som han publicerade i tidningar och tidskrifter, samt dem i samlingen Idealrealisation, men också alla dikter som finns i renskriven form eller halvfärdiga i hans efterlämnade papper.

Allt, bland de 400 dikterna, är naturligtvis inte genialt, eller ens hyfsat bra. En hel del av dem är rätt banala, pubertala ungdomsförsök, men trots det bidrar också de här dikterna till att skapa en fullkomligare och djupare insikt i Henry Parlands egensinniga poetiska universum. De ger en inblick i en brådmogen ynglings kringirrande tillvaro på Helsingfors och Kaunas gator under 1920-talet. Henry Parland var ett slags dandy. I dag skulle man kanske kalla honom för hipster. Det var det moderna i staden och modernismen i kulturen, som fascinerade honom, men inte i första hand det ”maskulina”, maskinerna och fabrikerna, så som hos de italienska futuristerna. Det var snarare det ”feminina”; modet, affärerna, reklamen och nöjeslivet, han liksom dandyn intresserade sig för. Ändå var det inte enbart fråga om en ytlig hipsterism. Henry Parland hade också ett genuint, intellektuellt intresse för nya kulturella strömningar och han var tidig med att förhålla sig seriöst till filmmediet. Han var samtidigt en del av den kulturella miljö han kunde ge fingret.

En del av detta berodde naturligtvis på inflytande från Björling, men hans språkkunskaper gjorde att han kunde följa med utvecklingen i Sovjetunionen och på kontinenten. Kubofuturism, Majakovskij, konstruktivism, dadaism, fotokonst, filmkonst … Det var det nyaste nya han sökte och han höll på att finna ett eget, mycket personligt, uttryckssätt, om inte hans dåliga hälsa och tärande levnadsvanor gjort hans liv så kort. Mera av denna intellektuella sida kommer att framträda i de följande delarna i Svenska Litteratursällskapets utgivning.

Jag:
restaurangpajasen
odågan
växelförfalskaren
skall i dag lära er
en ny lek

Ställ Eder på huvudet,
låt ansiktet
plöja marken,
fotsulorna ta solbad.

Och sedan
tjut
ulvar
gnissla
allt ni har på hjärtat
åt jorden.
Den hör!

The post Finlandssvenskt: Henry Parland och krapulans poesi first appeared on Opulens.