SEPARATUTSTÄLLNING. ”Jonatan Pihlgren erbjuder en blandning av skräck och humor. Drömska tillstånd där distansen mellan verklighet och inbillning är hårfin,” skriver Henrik Schedin som sett konstnärens separatutställning på Göteborgs konsthall.

Vargtimme
Jonatan Pihlgren
Göteborgs konsthall
Utställningen pågår t o m den 15 september 2024

Jonatan Pihlgrens utställning på Göteborgs konsthall är omfattande. Det expressionistiska måleriet är händelserikt och besökaren får mycket att smälta på väg därifrån. Vissa målningar får mig att tänka på Emir Kusturicas filmer, där mustiga karaktärer lever i ett gränsland mellan fantasi och verklighet.

Utställningen har fått namnet ”Vargtimme”, efter Ingmar Bergmans film ”Vargtimmen” från 1968. Utställningskatalogen refererar till förtexten till filmen som beskriver vargtimmen; som stadiet om natten där drömmar och ångest är som starkast, men också en tid då många sover som djupast och flest barn föds. En stund då starka känslor kommer över en, lugn, ångest eller glädje.

I den första och största salen finns målningar som främst utspelar sig i dagsljus och inte i den nattliga vargtimmen. Livet pågår för fullt, dock i en skev vardagsrealism. Det är till synes vanliga lägenheter som avbildas, men med magiska inslag.

Omfattande detaljrikedom

De stora målningarna tar sin tid att betrakta, i och med detaljrikedomen, och de innehåller mycket att upptäcka. Återkommande är en riddargestalt iklädd en rustning av konservburkar. Vardagen gör sig påmind i hjältemodet då han tar sig an vardagens slit och vedermödor.

I målningen Heligt uppdrag står riddaren lugn, men en gestalt kliver ut ur en dörr som riddaren är bortvänd från. Det som kan rubba ordningen tycks lura bakom varje dörr.

Målningarna innehåller ofta något vilt, okontrollerat och djuriskt, vilket avspeglar sig i de snabba penseldragen. Det vilda uttrycks i stämningar eller genom motiven.

Vanställda och oroliga ansikten

Det är vanställda och oroliga ansikten men också vilt i bokstavlig bemärkelse då många djur får vara motiv. Hundar, rådjur, en fladdermus och en avsvimmad enhörning.

Vid sidan av dessa porträtt på det obehagliga och skeva finns också ömma porträtt av konstnärens familj. Kontrasten är påtaglig men också hemtam. Livet är ofta både skört och skrämmande samtidigt som det är tryggt och fint.

Utställningens inre rum är dovare och besökaren kliver bokstavligt talat längre och längre in i Vargtimmen. I en av de dova salarna finns en samling grovhuggna träskulpturer, Förvandlingar, som får en att tänka på artefakter från en svunnen tid. Vilket förstärker det suggestiva och det vilda eller arkaiska.

I denna sal finns också utställningens roligaste verk Bärsärk. Den återkommande riddaren håller på att hugga ner sig själv i ett jordbrukslandskap. Ett humoristiskt anslag i bilden förstärks av den vilda blicken hos riddaren och det urspårade skeendet. Vad har hänt? Riddaren tycks ha tappat det

Drömska tillstånd

Jonatan Pihlgren erbjuder en blandning av skräck och humor. Drömska tillstånd där distansen mellan verklighet och inbillning är hårfin. Vad är dröm och vad är verklighet i målningarna? Och spelar det någon roll vad som är vad, när det mänskliga psyket är verkligt och pågående? Oavsett om det är en intensiv dröm eller en vanlig tisdag.

The post Jonatan Pihlgren blandar skräck med humor i expressivt måleri first appeared on Opulens.

NOVELLER. Gunnhild Øyehaug fångar ögonblick i livet som kan tyckas vara enkla men i stunden svåra att få ordning på, skriver Henrik Schedin, som läst den norska författarens Sverigeaktuella bok “Knutar.”

Knutar av Gunnhild Øyehaug
Översättning Marie Lundquist
Nirstedt/litteratur

Novellsamlingen Knutar av norska Gunnhild Øyehaug gavs ut 2004 i Norge men har först nu kommit i svensk översättning av Marie Lundquist. Detta är högkvalitativ litteratur som både är drabbande och rolig. Det krångliga i relationer som man inte riktigt får till är ett återkommande tema.

Novellerna består av ömma skildringar av människor som lever i sina egna världar, en synskadad farmor som väntar på besök från släkten men fastnar i drömmen och någon som har växt upp i en fyr men aldrig riktigt tar sig därifrån. Men även makabra och surrealistiska noveller där hennes fantasieggande berättarglädje får mycket utrymme.

Som till exempel novellen Liten knut där en man bokstavligt talat inte förmår klippa av navelsträngen. Han går genom livets med- och motgångar med sin mor på stränglängds avstånd, det är otympligt men de får det att fungera. Det är både hjärtskärande och makabert.

Det är svårt att inte tänka på Øyehaugs företrädare Kjell Askildsen, en lika stor norsk novellförfattare som gick bort för två år sedan. Det finns likheter hur de stora frågorna och de vardagliga men omvälvande händelserna vävs fram med en enkelhet i de korta berättelserna.

Novellsamlingar är splittrade i sin natur, men denna samling hålls ihop en skörhet inför uppgiften att vara människa. Novellerna belyser ofta våra absurda små bestyr, beteenden och känslor. De säger ganska mycket om oss människor utan att de känns påträngande, då det finns kvar en behaglig distans genom vissa detaljers orimlighet utan att det blir för flyktigt.

Det är ofta roligt och jag finner mig själv skratta och småfnissa flera gånger. Till exempel, vid den ensidesberättelse om en hjort som egentligen vill vara något annat. En novell som blir skämtlik i sin korthet, men fångar ändå något bitterljuvt och igenkännbart.

Författaren experimenterar även en del med språket. Till exempel i En hel släkt försvinner, en novell om en släkt på begravning skriven i dialog utan att orden är utskrivna. Släkten blir medvetna om sin existens runt matbordet under en farbrors tal. Det är lekfullt och påhittigt utan att bli krystat, och det är mycket som ryms på få sidor.

Det krångliga i relationer som man inte riktigt får till är ett återkommande tema. Vilket gör att samlingen är lite som livet själv, en hög med knutar som är olika svåra att knyta upp, veckla ut och få ordning på. Øyehaug fångar ögonblick i livet som kan tyckas vara enkla men i stunden svåra att få ordning på.

The post Gunnhild Øyehaug fångar ögonblicken first appeared on Opulens.

YIN OCH YANG. “Så det är kombinationen av manlig omvårdnad, som kan utföras av kvinnor, samt en kvinnlig typ av omvårdnad, som kan utföras av män, som gör att 1+1 blir 3.” Lars Thulin påminner oss om att det måste finnas en balans mellan könen.

I en sympatisk, intressant och välskriven artikel i Opulens nyligen tar Henrik Schedin upp det faktum att världen behöver mer mjuka, typiskt kvinnliga värden och att omvårdnad borde värderas högre. Eftersom att kvaliteten på den, hur vi tar hand om varandra, definierar kvaliteten på ett samhälle.

Det är lätt att instämma. Nya Testamentet rymmer många exempel på denna tanke. Berättelsen om den Barmhärtige Samariten är en (Lukas 10:25-37). Uttrycket ”Allt du gör mot en av de minsta gör du också mot mig” (Matteus 25:40) är ett annat. Det nödvändiga med omvårdnad finns alltså i de berättelser som format vår kultur och moral. Men som vanligt är världen komplicerad och grå. Så innan vi jublande går in i en värld helt styrd av kvinnor och kvinnliga ideal bör vi fundera en del.

Dagens värld och framförallt debattklimat gör att vi tror att vi kan styra allt. Att vi kan vara helt politiskt korrekta och därmed upphäva grundläggande strukturer, sådana som styrt oss sedan människan såg dagens ljus för över 200 000 år sedan. Men som alltid är det historien som formar vår nutid och vår framtid. Människan är ett däggdjur och ett flockdjur. Att vara ett däggdjur innebär att föda levande ungar som är helt beroende av sina föräldrar första delen av sitt unga liv. Att vi är flockdjur innebär att vi bara kan överleva och utvecklas om vi samarbetar. Ensamma var vi dödsdömda på savannen, enkla offer för konkurrerande stammar och rovdjur.

Därför är omvårdnad, som Henrik Schedin skriver, en grundläggande del i samhällsbygget. Det har det varit sedan vi levde i grottor och hyddor. Att skaffa avkomma och se till att den blev vuxen var den primära uppgiften, precis som för andra djur.

Vissa feminister säger att könet bara är en social konstruktion. Evolutionen delar inte den åsikten. Honor kan bära fram, föda och ge mat åt ungar. Det kan inte hanar. Och kommer aldrig kunna, så länge vi inte helt bygger om vår arvsmassa. Dessa unika egenskaper hos honor gör dem mer omvårdande än hanar. Det gäller råttmamman, elefantmamman och kvinnor.

Vore det då inte enklast att alla flockar, människor och djur, blev matriarkat? Där kvinnorna bestämde allt? Då skulle de omvårdande egenskaperna sättas i centrum.

Nja, kanske inte. För evolutionen har också gett en del gemensamma egenskaper till hanar. De är generellt sett starkare än honor, vilket inte betyder mer uthålliga. Men starkare vad gäller rå fysisk styrka. De är aggressivare och de är, kanske som en följd av aggressiviteten, mer oförvägna och risktagande. Det gör att även de sysslar med en sorts omvårdnad – att skydda honor och avkomma från yttre faror och se till att de får mat under kritiska ”småbarnsår”.

Följden? Att både manlig och kvinnlig omvårdnad behövs.

Visst, den manliga omvårdnaden har i samhällen ofta spårat ur i orgier i våld, inom flocken och regelrätta krig med andra flockar. Men är det en följd av att de är hanar? Eller en följd av att de måste utöva en omvårdnad med manliga förtecken?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Låt oss se på verkligheten. Elefantflockar är matriarkat.  De leds av en alfahona. Gamla hanar stöts ut ur flocken och lever ensamma till sin död. De behövs inte. Betyder det att en elefantflock enbart är full av omvårdnad på honors vis? Nej, en uppretad elefantflock är skrämmande och livsfarlig.

Låt oss flytta över till mänsklig storpolitik. Ännu är kvinnliga världsledare undantaget som bekräftar regeln i en utpräglat manlig politisk värld. Men kvinnorna blir stadigt fler, vilket är en välsignelse. Fast har de framgångsrika kvinnorna varit fredsduvor, styrda av moderlig omvårdnad?

Nej, Margret Thatcher, Golda Meir, Indira Gandhi, Benazir Bhutto, Hillary Clinton med flera tvekade inte att ta till våld när de ansåg att det krävdes.

Vidare, de stora upptäckterna och uppfinningarna som gjort världen bättre och räddat många liv, har inte gjorts i kvinnliga omvårdnadens tecken utav av struliga, helt hängivna personer, ofta men inte alltid män, som drivits av något som kan kallas fokuserad aggressivitet. 

Christoffer Columbus och Vasco da Gama som uppsökte för européer okända världsdelar, James Watt med ångmaskinen som låg till grunden för industri och modern samfärdsel, Louis Pasteur som genom pastörisering räddat oräkneliga liv, Alexander Flemming som upptäckte penicillinet och räddade minst lika många, Henry Ford som satte hjul på världen, Thomas Alva Edison som lyste upp den, Steve Jobs och Bill Gates som helt revolutionerade vår vardag, vårt sätt att kommunicera och jobba. Inom kort kommer vi få många kvinnor som gör liknande viktiga upptäckter. Minns att två av tre som tar akademisk examen i Sverige idag är kvinnor.

Så det är kombinationen av manlig omvårdnad, som kan utföras av kvinnor, samt en kvinnlig typ av omvårdnad, som kan utföras av män, som gör att 1+1 blir 3. Att vi kan bygga samhällen.

Vi får aldrig glömma det. Att glömma är att kasta ut barnet med badvattnet. En värld helt ledd av manliga män blir en dålig värld. Det blir även en värld helt ledd av kvinnliga kvinnor.

Yin och yang. Svårare är det inte. Fast inte heller enklare.

The post Det måste finnas balans mellan könen first appeared on Opulens.

När jag gick gymnasiet berättade min samhällskunskapslärare att han hade hjälpt sin partner att städa ur hennes mormors dödsbo. När de hade rensat och gallrat bland den gamla kvinnans saker hittade de en låda som var märkt ”Snörstumpar för korta för att användas”. Denna märkning gjordes troligtvis av en person som upplevde krigsårens sparsamhet, men det är också ett exempel på människans förmåga att arkivera och katalogisera och drift att bevara för framtiden.

Arkiverande och katalogiserande kan vid första anblicken vara en dammig och tråkig syssla, ett samlande av ändlösa, permanenta bokhyllor med gammalt groll. Men efter att ha satt mig in i fotografen Dayanita Singhs konstnärskap ställer jag mig i stället frågan, varför är arkiv så fängslande och intressanta?

Singh, som är årets Hasselbladspristagare, skildrar ofta arkiv i sina fotoserier, en dokumentation av dokumentation med andra ord. De indiska arkiven som har fångats på de svartvita fotografierna är tillsynes helt oorganiserade, fyllda till brädden med buntar av papper, ibland inslagna i tyg och ibland lagrade på hyllor. Fotografierna får liv genom de mönster som skapas av pappershögar huller om buller. Vissa bilder påminner om livfulla, böljande vågor och väcker ett intresse för vad dokumenten kan innehålla.

Singh fångar samtidigt den mänskliga relationen till det förflutna och vårt behov av att förvara och bevara information för framtiden. De stora kvantiteterna av dokument erbjuder också en inblick i det enorma Indien. Det blir en intressant tolkning av idéen av det stora Indien med dess mångfald. Dokumenten ger betraktaren en bild av hur mycket landet faktiskt rymmer.

Arkiven samlar våra erfarenheter och kunskap på samma sätt som ett museum men med mindre häpnadsväckande föremål. De visar vårt uppenbara behov och vilja att dokumentera vår historia och samtid för framtidens skull. Vi har bland annat skapat byråkratiska samlingar för att kunna föra statistik och veta vem som bodde var och gjorde vad, samlingar som skapas av praktisk nödvändighet i stunden men också för att framtida personer ska kunna veta något om oss. Det nu levande Vi:et som försöker kommunicera något till den kommande Dem.

Många arkiv och samlingar har också skapats utifrån rädslan att försvinna, för att bevara det vi håller allra kärast och det som krävs för basal överlevnad. Runt om i världen finns fröbanker så att vår civilisation kan återskapas om något skulle hända vår nuvarande. Fröbankerna innebär att vi kan dra i gång jordbruket igen, odla mat och att återskapa liv och växtlighet.

Parallellt med dessa fröbanker har vi även inrättat samlingar för att bevara vår kultur och det som berättar om vilka vi är. Som Arctic World Archive på Svalbard eller Otsuka Art Museum i Tokyo, två samlingar med replikor av vårt världsarv. I arkivet på Svalbard, i ett djupt bergrum, har musik, litteratur, konst och till och med vissa länders konstitutioner bevarats i digitala kopior för eftervärlden, med tillhörande manual för att få tillgång till dem.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras.

I det japanska museet rymmer replikor av våra mest kända konstverk återskapats på mer hållbara material så att risken att konsten vittrar sönder blir mindre. Synd bara att museet är förlagt i en stad som ständigt står inför ett jordbävningshot. Men det är kanske därför idéen till samlingen uppstod, då den bräckliga jordskorpan gör att inget är konstant i staden? Dessutom har Japan genom historien förlorat konstskatter och viktiga byggnader i jordbävningar och tsunamier.

På något sätt är det betryggande att veta att vår kultur och vår samvaro bevaras. Nu när vi ändå lever under ett vagt hot om förintelse från både kärnvapen och klimatkatastrofer finns det lite tröst i att någon kanske kommer få reda på att vi en gång fanns. Vilket också leder till den hissnande och förundrande tanken om vem det kommer vara? Vem kommer vara intresserade av oss och det vi hittar på?

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid

Dayanita Singh jobbar emot det statiska i stillbildens natur i sina utställningar, som är byggda på ett sätt att curatorer kan byta uppsättningen av fotografier och hängningen under utställningens gång. Något som blir extra intressant då hennes fotografier rör sig i en arkivens värld. Arkivens och museums permanenta samlingar har i sin natur statiska aspekter, tanken är att har det en gång hamnat där så är de kvar där. Men frågan är hur statiska arkiven faktiskt är? 

De pappersbuntar och arkiv som Singh har dokumenterat kommer troligtvis inte finnas kvar för all framtid, då de troligtvis kommer brinna upp, regna bort, digitaliseras eller kanske till och med avsiktligt förstöras om någon tycker att de är överflödiga. Men då är det också fint att hennes fotografier finns kvar för att bevara vår drift att bevara inför vad som komma skall. Så det kanske är dags att hennes fotografier hamnar i bergrummen på Svalbard för framtidens skull?

Kunskapen och de bevarade erfarenheterna tolkas dock ständigt om beroende på vem som kliver ner i arkivens vrår eller när någon gör det, och samlingarna kan också bli farliga eller olustiga. Vad som en gång var viktig information som samlades in i det dolda visar sig idag obehagligt. Amerikanska FBI:s dokumenterande över afroamerikaner som potentiellt kunde vara farliga, DDR:s arkiv över det statliga angiveriet som blev norm bland deras invånare eller rasbiologins insamlande av skelettdelar. I efterhand skakar vi på huvudet åt dåtidens aktivitet som visar hur skev den dåvarande samtiden var.

Jag läste en gång om hur det gjordes försök att förstöra nämnda DDR-arkiv vid murens fall. Det blev känsligt att folk skulle veta vad som hade samlats in och bevarats i syftet att kontrollera medborgarna, så pass känsligt att när muren började falla så förstördes mycket i panik genom häva ner dokumenten i vattenhinkar. Informationen och sättet den hade samlats in på var olustig och tappade dessutom sitt syfte när regimen föll. Kanske var det till och med ett försök att även upplösa minnet av angiveri.

Likt Singhs konst är inte heller arkiven konstanta eller statiska, de tolkas om, fylls på, förstörs i olyckor och intresset för dem kommer och går. Vårt behov för dem förändras och fluktuerar. Däremot är tanken att de är till för framtiden och framtiden är konstant, den kommer vare sig vi vill eller inte eller om vi är här. Svalbards arkiv, fröbankerna och museet i Tokyo får agera minneslappar i vårt kollektiva minne och är ett försök att göra vår kultur odödlig och evig eller åtminstone ihågkommen.

Det sägs att vi ska leva i nuet, men det kan vara nyttigt att skänka en liten tanke åt vår kvarlåtenskap och framtida avtryck, så inte allt bevarat är för kort eller lortigt för att användas.

The post Vårt behov av arkiv first appeared on Opulens.