ARBETARLITTERATUR. Carsten Palmer Schale har läst Henrik Johanssons nya bok och ser en ny mästare träda fram i arbetarlitteraturen.

Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött
av Henrik Johansson
Verbal förlag 2022

Romanförfattaren, novellisten och poeten Henrik Johansson har skrivit in sig i arbetarlitteraturens tradition. Han framstår både som en förnyare av den dikt som utvecklades av Stig Sjödin, och som en kollega till dem som på nytt hissat den röda fanan.

Hans språk är unikt och aforistiskt spänstigt. I över 100 fragment diktar han sig fram från en praktikplats vid Posten till en magnetisk skrivmaskin, eller ordbehandlare, som synes ha stått där och väntat på honom redan under hans 10 år som kock.

Det är ingen tvekan om att han är en förnyare, såväl språkligt som innehållsligt, men också att han så att säga moderniserat berättandet om de grundläggande erfarenheter som ändå funnits där i snart ett sekel: tomheten, innehållslösheten och förtrycket i lönearbetarens liv, olycksfallsriskerna, arbetsgivarnas och fackens tveksamma beteenden. Johansson skildrar också mötena med arbetskamrater från hela världen, och stunder av äkta och genuin gemenskap.

Språket är prosalyriskt, förledande lättläst och dialogiskt. Samtidigt lägger man märke till hans bekantskap med andra författare såsom exempelvis Sjödin, Ekelöf, Sonnevi, Horace Engdahl, och, inte minst – Bibeln. Ett relativt stort antal stillbilder från någon arbetsplats, och vad som där hände (oftast något negativt), avslutas sålunda med orden ”och jag begrundade detta”.

Berättelsen eller diagnoserna tar sig kronologiskt fram från den första pryoplatsen vid Posten, över arbetsplatser som apoteket, McDonalds, fältbiologernas förening, tryckeriet, datorteket i AF:s regi, en second hand-affär, bageriet, restauranger och hotell tills författaren alltså slutligen i sitt inre alltmer engagerar sig i litteraturen. Och snart också i det yttre. Först som krönikör – eller ”tyckare”. Bortsett från orättvisorna, slitet, tomheten etcetera på de olika arbetsplatserna dominerar också, så uppfattar jag det, ett särskilt stämningsläge beläget mellan sorg och vemod.

Inte minst, som kanske inte riktigt framgått här, levererar han dock även ymnigt med meddelanden mellan raderna, konstaterar mycket obekväma fakta, reser ragg och rygg inför utnyttjandet av alla svaga. Uppmärksammar värmen i reella möten. Däremot saknar jag möjligen den stolthet som kan ses hos exempelvis en Sjödin. Eller har det gått så långt, i vår vik- och gigekonomi, att verklig stolthet ”fasats ut”?

Så här kan det låta hos Henrik Johansson:

“FINRESTAURANG III

Servitrisen sa:
Jag känner på mig att krögaren kommer snart.
Jag sa:
Varför tror du de?
Hon sa:
Jag bara vet.
Jag sa:
Också i den svettiga gemenskapen i köket
finns det någonting jag inte kan förstå.
Och jag gick hem för att skriva om
att samtidigt befinna sig inne i
och försöka förstå sitt lönearbete
och vad det gör med en.
Att samtidigt förstå arbetslivet bäst
av alla världar.
Och samtidigt inte förstå någonting alls. “

Henrik Johansson framstår som en av våra nya mästare i den genre som kallas arbetarlitteratur. Som kritiker, som arkeolog, som tänkare. Och naturligtvis som stilist.

The post Lyriska diagnoser med glimtar av ljus first appeared on Opulens.

SKÄRSKÅDAR. Med Brev från en cell fortsätter Johansson på ett mycket uppriktigt sätt att skärskåda vårt svenska samhälle, skriver Thomas Almqvist.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Brev från en cell av Henrik Johansson
Federativs Förlag

Henrik Johansson verkar som författare, kritiker och skrivpedagog. Han debuterade 2013 med romanen Av kött och blod, som är en häftig blandning av klassisk arbetarroman och modern deckare med skräckinslag. Sedan kom novell- och diktsamlingen Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse och romanen Raya, där frågan ställs om arbete ska ses som en rättighet, ett privilegium, en motståndshandling eller som ett frivilligt uppoffrande. Han var också redaktör för Föreningen Arbetarskrivares uppmärksammade antologi Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Johansson ses som en förnyare av arbetarromanen.

Brev från en cell är en roman om socialt arv, sociala rörelser och om hur flykt och strävan kan mötas i en skärningspunkt under några höstmånader i Malmö, år 2000. Patrik Pánik dras med i Reclaim the Streets protester, som sprider sig över hela landet. Rörelsen kritiserar det samhälle som alltid svikit och Patrik, som levt sitt liv i ständig konfrontation, hittar äntligen ett sammanhang, där motståndet blir till en kollektiv kraft. Ungdomarna känner sig bestulna. Man har tagit gatorna från dem, fyllt dem med reklam, fula gallerior och dyra uteserveringar, dit de bara är välkomna som konsumenter. Reclaim the Streets slutliga mål är ett samhälle utan rasism, sexism och homofobi. De vill visa upp ett Malmö som finns under den kommersiella ytan, ett Malmö som dansar och ler.

Patrik hatar alla auktoriteter och triggas av att det alltid är han som får stryk, både bildligt och bokstavligt. Han bär på ett uppdämt hat från barndomen och det var tur att han inte blev straffmyndig förrän fyllda 15. Gatan var hans hem. Med ett destruktivt sinnelag gör han uppror mot hela sin hopplösa situation och eländiga uppväxt. Han skildras som det omedvetna, olycksdrabbade och kuvade offret för ett samhälle som är godtyckligt och kontrollerande. En stor del av romanen handlar om hans tid i isoleringscell i häkte och hur han långsamt bryts ner där. Johansson iscensätter en konfrontation, där Patrik tvingas göra upp med sin föreställning om den egna identiteten.

Handlingen i romanen är verklig nog för att ge ett intryck av trovärdighet. Här finns en renskalad tydlighet som är en förutsättning för att romanen ska fungera och Brev från en cell är egentligen en ganska häpnadsväckande historia, full av djup insikt och stor originalitet. Johansson skriver djärvt och kompromisslöst med en litterär ambition att röra om ordentligt i grytan. Han fortsätter att skriva rappt och effektivt, som han även gjort i sina båda tidigare romaner. Brev från en cell blir för mig till en ärlig reflektion kring vad Reclaim the Streets står för. Varje generation har sin strid att utkämpa och måste då uppfinna sina egna vapen och strategier.

Patrik åtalas för grov allmänfarlig vårdslöshet och förberedelse till grov misshandel. Han ser inte något slut på alla konspirationer som styr hans liv. Alternativet är att hålla käft och det är egentligen inget alternativ. Johansson har lärt sig mycket av Kristian Lundberg, en annan duktig Malmöskildrare. Båda vill synliggöra ett Sverige, som vi inte gärna vill kännas vid. Med Brev från en cell fortsätter Johansson på ett mycket uppriktigt sätt att skärskåda vårt svenska samhälle.

The post Stark roman om ungdomsuppror first appeared on Opulens.

KLASSKILDRING. “Johansson har en osviklig blick för de mindre kuggarna vilkas funktion tycks vara att driva runt det större kugghjulet, oavsett om det sker i en framtidsstad eller i en kunskapsstad.” Kristian Lundberg om Henrik Johanssons roman Raya.

Raya av Henrik Johansson
Rastlös förlag 2018

Allt oftare får vi höra att Malmö inte längre är en arbetarstad. Och det vet alla: om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den sann. Det som är sant är däremot att det finns en ny siluett som avtecknar sig mot hamninloppet. Kockumskranen är borta. Det nedslitna varvsområdet har ersatts av ett exklusivt bostadsområde, Dockan. I de hangarliknande lokaler som tidigare gav plats åt ubåtskonstruktioner ryms det numera ett antal större och mindre företag, inte minst inom teknik och media. Det är nere vid Ubåtshallarna som exempelvis SVT har sina lokaler. Staden förändras naturligtvis.

Och den nya tiden kräver nya namn. Det finns plötsligt ett område vid hamninloppet som kallas ”Universitetsholmen”, som om det alltid funnits ett universitet intill kajkanten, likaså trumpetar en av busslinjerna numera ut hållplatsen ”Universitetet”.

Det är knappast rimligt att anta att varvets frånvaro är en giltig inteckning för att säga att vi har blivit en kunskapsstad. Det är för övrigt en benämning som lätt blir osmaklig när man betänker att det finns ett antal grundskolor i Malmö där mer än hälften av avgångseleverna saknar giltiga slutbetyg.

Det är inte minst Malmö högskola som utgör navet i den här skavande självbilden, än mer nu när högskolan på ett i det närmaste magiskt sätt har fått universitetsstatus. Ibland sägs vi vara en innovativ IT-stad, andra dagar är vi porten ut mot Europa. Men framför allt sägs det från allt fler håll att Malmö har blivit en Framtidsstad med versalt F. Men som sagt, bara för att en lögn upprepas blir den inte sann.

Malmö är däremot en stad som behöver få sin historia återberättad. Vi måste erövra ett kollektivt minne. Det är vårt enda motgift. Det är inte minst som en form av kollektivt minne skönlitteraturen kan fungera som motgift. Den som äger berättelsen blir den som avgör både historieskrivning och framtid. Det är en av anledningarna till att Henrik Johanssons nu utgivna tredje roman blir så angelägen, för att inte säga oumbärlig.

Raya är inte bara ett litterärt alster, lika mycket formas Johanssons berättelse till en historia om och en svidande vidräkning med den marknadsekonomi som genom bemanningsföretagens intåg på arbetsmarknaden upphäver exempelvis arbetsrätten. Raya är andra generationen på Bageriet, både hennes numera försvunna pappa, hennes mamma och mammans nya man, Werner, arbetar på bageriet. Werner befinner sig dessutom i arbetsledande ställning, vilket knappast gör Rayas liv lättare.

Henrik Johansson skildrar en bit samtidshistoria. Han gör det med både pregnans och ilska. Den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys har nyligen publicerat ytterligare en läsvärd rapport, En fråga om klass i framtidsstaden Malmö, författad av Mikael Stigendal, professor i sociologi vid Malmö universitet. Sällan har statistik varit mer intressant. Han bekräftar vad vi hela tiden har anat. De försöker klä om staden i en kostym som inte passar. Malmö är en arbetarstad så klart. Vi bakar bröd, parkerar bilar, tar hand om äldre, lagar mat, vårdar sjuka, passar barn. Enligt Stigendal kan man definiera cirka 45 procent av Malmös invånare som just arbetarklass.

Det är naturligtvis en slump att Johanssons Raya utkommer bara dagarna efter att Katalys släppt sin rapport. För den som vill fördjupa sig finns rapporten att läsa. Johansson bekräftar Stigendals bild av Malmö. Men han gör det som bara skönlitteraturen kan göra. Han låter personer, platser och händelser bäras fram av både temperament och berättarglädje. Raya är en roman som på sätt och vis utgör ett litterärt korrelat. Men det är framför allt en angelägen samtidsskildring, en arbetsplatsbeskrivning.

Johanssons bageri, som tycks vara det malmöitiska Pågens bageri i förklädnad, är dessvärre samtidigt en beskrivning av hur allt fler arbetsplatser är utformade. De fast anställda ställs mot de bemanningsanställda. Söndra och härska. Ekonomiska principer ställer etiska principer på undantag. Ska jag äta eller låta mig ätas? Det finns en kanaliserad vrede skälvande i både språk och form. Raya formar sig på det sättet till en berättelse om det samtidshelvete som äger rum bakom kulisserna i vår framtidsstad. Johansson fångar på kornet den sexistiska jargongen och lyckas samtidigt beskriva hur vi som individer just anpassar oss efter marknadens ekonomiska principer. Ingen går fri.

Det hade kunnat bli en platt stridsskrift om än med ett angeläget budskap. Men Johansson lyckas göra romanen större än så. Han skildrar hur det fattas ett antal ekonomiska beslut på makronivå och visar sedan hur vi tvingas verkställa besluten på mikronivå. Det är heller ingen slump att en enkel beskrivning av exempelvis bageriets stämpelklocka blir till en fördjupad bild av marknaden, den blinda och konstant hungriga marknad som tycks äta både vår tid och vår ork. Stämpelklockan mäter bara din bristande tid. Aldrig när du stämplar in tidigare eller förkortar dina pauser. Den bara straffar, belönar aldrig.

Marknaden tycks krossa solidariteten, splittra den kollektiva rörelse som fackföreningsrörelsen utgjorde. En fråga Johansson ställer är vad solidariteten får lov att kosta. Det har nämligen skapats  ett system som hindrar oss från att vara så goda som vi verkligen är, vilket Johansson skildrar med en svart absurd humor. De som rings in – som till det här anonyma bageriet – hamnar i en omöjlig situation. De fungerar i det närmaste som ett slags strejkbrytare. De tas in på platser där det tidigare stod en fast anställd. De som rings in upprätthåller ett system som är orättfärdigt. Men vad är alternativet? Arbetsgivaren ställer arbetare mot arbetare.

Nu kan det tyckas att Raya är en nattsvart skildring av ett fabrikshelvete med frän doft av vidbränd dollarfranska. Så blir aldrig fallet. Det finns ett i det närmaste absolut gehör, inte bara rent stilistiskt utan lika mycket innehållsmässigt. Johansson har en osviklig blick för de mindre kuggarna vilkas funktion tycks vara att driva runt det större kugghjulet, oavsett om det sker i en framtidsstad eller i en kunskapsstad.

Henrik Johansson har verkligen utvecklats sedan debuten 2016 med Av kött och blod. Inte minst har han lyckats förfina sitt tilltal. Hos Johansson blir fabriken en egen stad. Nattskiftet äger inte bara arbetstimmarna på plats utan hela livet måste anpassas. Det är ett arbete som både föder och knäcker oss, bit för bit. Marknaden kräver, prekariatet verkställer. Och livet blir till det som äger rum medan bageriets tyska heta ugnar matar ut formfranska efter formfranska.

Alla artiklar av Kristian Lundberg

The post Samtidshelvetet i framtidsstaden first appeared on Opulens.