LITTERÄRA KLASSIKER. Carsten Palmer Schale har skrivit en essä i två delar om Henrik Ibsen. En ständigt aktuell dramatiker som fortfarande spelas på scener runt om i världen. Den första delen hittas här.

Henrik Ibsen är en av det moderna dramats mästare och klassiker. Under knappt 15 år av sitt författarskap påverkades han tydligt av romantisk och klassicistisk form, ton och tematik, för att därefter bli en av förgrundsgestalterna inom den frambrytande modernistiska litteraturen i allmänhet och inom dess dramatik i synnerhet. Versdramerna ”Brand” och ”Peer Gynt” är enastående exempel på detta. I andra del av essän om Ibsen, kommer vi in i slutet av ”Peer Gynt”.

Flykten

Peer flyr verkligheten. Han som vill vara sig själv nog är hela sitt liv blott på flykt från sig själv och människorna. ”Flugt for alvor, sky for anger”. I den verkliga världen är han en hållningslös odåga utan fasthet och uthållighet i något. Från födelsen är han stämplad med ett stigma, ty släkten hade visserligen en gång varit ansedd och förmögen, men genom faderns och farfaderns skrytsamma slöseri hade det hastigt – jämför Ibsens far! – gått utför. Men från barndomen har han lärt sig att ljuga till rätta en helt annan verklighet för sig. Hans liv blir heller aldrig någonting annat än ”lögn och förbannad dikt”.

Peer är alltså densamme. Han engagerar sig inte i något egentligt. Handlar inte. Saknar vett och omdöme. Han rövade bort bruden från bröllopsgården, men sköt henne ifrån sig i nästa ögonblick. Han väckte Solveigs känslor, men tog inte fasta på dem. Han bedrog också sig själv. Det sistnämnda gestaltas på ett intressant sätt, i andra akten, när han feberrusig brottas med Böjgen – ett i norsk folkloristik förankrat maktväsen, som förleder oss och hindrar oss att ta tag i situationen, förverkliga våra djupare föresatser, verka och vara här och nu – utan att uppskjuta eller snedda förbi.

I det vakna och nakna, feberfria och verkliga livet är det just åt Böjgen Peer Gynt hemfaller. Det självtillräckliga, kalkylerande, egoistiska. Men också det självförstörande intill utslocknandets avgrund.

Han är en amoralisk dåre.

”Peer Gynt är Brands negativ”. Brand kämpar mot övermäktiga odds, eftersom han ”må” det. Som kung Håkon, doktor Stockman och Solness. Peer saknar verklig livskraft, ambition, styrsel, väg. Principer. Han är en amoralisk dåre.

Och ändå och samtidigt (alltid detta samtidigt!): finns det ändå hos Peer Gynt ett glittrande korn, som pyr i hans i övrigt socialt döda själ. Detta korn är minnet av Solveig – och Solveig är också dramats motvikt. Driven som hon är av sitt kallelsemotiv; av kärlek, av plikt, av tålamod och styrka. En motvikt som i fjärde akten står sida vid sida med den förslagna och förföriska Anitra – den ena i en stue i storskogen – den andra i öknen. Ännu senare – på dårhuset i Kairo – flammar också minnet av Solveig plötsligt upp.

Solveig – den milda och kärleksfulla motsvarigheten till Brand. En vacker klang – och en källa till skuldkänslor i det djupaste djupet av Peers själsliga schakt.

Riva ner och rasera

Det är en gammal och hård man som i ovädret förliser med sitt skepp utanför Norges kust. Han har lovat besättningen en riklig belöning om de för skeppet säkert i hamn, men vill genast göra männen illa när han hör att de – i motsats till honom själv – har familjer som väntar på dem. Han vill riva ner och rasera! Som Nikolaus, som Hedda Gabler som förstör Ejlert Lövborgs manus, eftersom det är någon annan än hon själv som varit inspirationskällan.

Peer är den ende som överlever skeppsbrottet. Medan han irrar omkring i skogarna i sin hembygd börjar ruelsen sätta in, insikten om den egna uselheten. Hela livet rullas upp. Han är mannen som tappat bort sig i illusioner, och som själv är en illusion. Han är som löken han skalar och som ingen kärna har.

Men Peer möts med glädje och kärlek av Solveig, som hälsar den hemvändande egoisten med orden:

Livet har du gjort mig til en dejlig sang.
Velsignet være du, att du kom engang!

Brand blir alltså dömd, medan Peer slipper undan. Den som offrat sig förlorar – den som skroderat sig fram överlever. Många kritiker har reagerat mot detta starkt omoraliska, och kanske även dramatiskt omöjliga, slut. Samtidigt (alltid detta samtidigt!) var en sådan vändning inte ovanlig för tiden. Vi behöver bara peka på Faust.

Peer Gynt skulle, hursomhelst, teckna en norsk typ. Det blev inte så. Det blev en evig mänsklig typ utanför alla gränser – och tider.

Ibsens ”Vildanden” som relä och koncentrat (1884)

Ibsen var en diktare och människa med starka känslor för både det yttre och det inre och för banden dem emellan. Detta speglas i hans dramer som speglar honom själv. Med sitt ena öga – periskopets och teleskopets – skapar han utblick och överblick. Med sitt andra öga – det med röntgensyn och lod – skapar han inblick och insikt. Ibsens blick brinner som en eld som bränner oss alla. Inte minst Ibsen själv.

Även om alla dramer återspeglar Ibsen, åtminstone i någon mån, är det några som snarast vänder den avklädande blicken mot gemene man. Här kan exempelvis nämnas ”Et dukkehjem”, ”Gengangere” och ”En folkefiende”. Omvänt pekar inte minst de berörda dramerna om Brand och Peer Gynt mer speciellt på Ibsen själv.

”En folkefiende” har för övrigt något mycket aktuellt över sig. På sätt och vis är den släkt med H C Andersens ”Kejsarens nya kläder”. Sanningssägaren Dr Stockman (som avslöjat det giftiga vattnet på kuranstalten) står mot politikernas och massmedias – och slutligen medborgarnas – behov av livslögner; kanske också vita lögner? Och syndabockar. Jag tycker mig här känna igen dagens Aftonbladet och Expressen.

Som konsekvens förvandlas Dr Stockmans sanningslidelse till folkförakt.

Är inte världen en konstruktion?

Men här tycks mig Ibsen stanna upp för en stund. Och han ställer frågor till sig själv: kan människorna egentligen vara på något annat sätt än de är? Varför har de blivit som de har blivit? Med vilken rätt föraktar jag dem? Är inte världen en konstruktion? Frågorna besvaras aldrig riktigt, men blir belysta i dramat.

”Vildanden” – detta ”livslögnens drama par excellence” – kanske är det drama som förenar flest av de drag som återfinns i Ibsens övriga produktion.

”Vildanden” utspelas i två rum på en och samma gång – det ljusa vardagsrummet eller ateljén, och det mer drömlika vindsloftet. Dramat innehåller offer och skyldiga, livslögnare och sanningssägare, ljus och mörker, uppbyggelse och destruktion. Kort sagt huvudelementen i Ibsens dramer totalt sett. Ändå gestaltas här livet och dess gång i ett annat slags ljus, ett försonande och förlåtande ljus, än vad som annars är det vanliga. Dessutom mår de flesta människorna förhållandevis bra, trivs med varandra och framstår på det hela taget som relativt lyckliga.

Den degraderade gamle löjtnanten och skogsförvaltaren Ekdal Sr, är ett offer för grosshandlaren Werle. Ekdal Jr ljuger om sin revolutionerande ”uppfinning”. Merparten av de andra lever åtminstone i en sorts vit lögn. Gina Ekdal, den unge Hjalmars fru, är stark och varm, men också hon ett offer för grosshandlaren Werle (och senare sin man). Grosshandlarsonen Werle Jr – Gregers Werle – är sanningssägaren som samtidigt (alltid detta samtidigt!) utlöser katastrofen. (Han är allmänt kritisk till livslögner, men avslöjar att den 14-åriga Hedvigs biologiske far inte är Ekdal Jr, utan grosshandlaren Werle). Livslögnens teoretiska anatomi står annars doktor Relling för, också han ett offer.

Ibsens människoförakt dämpas

Ljuset i dramat är tvivelsutan den snart blinda tonårsflickan Hedvig. Den direkta fokalpunkten är annars hennes, och de andras, skyddsling, Vildanden, som är en skadeskjuten vildfågel med dunkelt förflutet. Som alltså Hedvig själv.

Ibsens eget människoförakt dämpas, som antytts, besynnerligt starkt i ”Vildanden”, trots den personliga frustration han nyss fått erfara efter det (nationellt) njugga mottagandet av sina tre senaste (samhällskritiska) dramer.

Genom Hedvigs gestalt blir stycket sublimt.

Sanningssägaren Dr Stockman (från ”En folkefiende”) har i Vildandsdramat blivit den högst osympatiske sanningssägaren och olyckan Gregers Werle. Ty: Människorna är för svaga för att man av dem skall kunna avkräva allmängiltiga krav av högre ordning. Innerst inne har inte människan kunnat bli annorlunda än hon faktiskt är. Det är inte deras fel – eller Ibsens fel! – att de är som de är, utan allt beror på omständigheterna. Detta symboliseras allra starkast av Vildanden (som även i övrigt omges av en mängd symbolik).

Genom Hedvigs gestalt blir stycket sublimt. Hon är den livsvarma låga som ensam lyser med ett stilla, oförfalskat sken. Kring henne står en aura, innanför vilken människorna träder in för att åter träda ut.

Den auran har räddat Ibsen från ett totalt människoförakt. Den räddar kanske även oss.

Men för Hedvigs liv blev det satt punkt. Liksom för så många av dramatikens huvudgestalter. Fröet som Gregers hade sått i hennes hjärna hade grott. Hon ville offra vildanden som bevis för sin kärlek till Hjalmar. Men till den grad identifierade hon sig med den skadskjutna vildfågeln, att det var sitt eget liv hon tog.

”Vildanden” har kommit att få en stor roll i modern litteratur. Från den går trådar åt många håll, till Tjechov, till Gide, till amerikaner som O´Neill och Miller. Till trätobrodern Strindberg. Till Norén. Till dåtid, nutid, samtid och framtid.

Ibsens slutuppgörelser med sig själv

”Solness” (1892)

Prosadramat ”Bygmester Solness” är inte bara ett verk för den mogna åldern, det är ett verk för den ålder när mognaden börjar övergå i förruttnelse. När Ibsen skrev det, var han själv på väg att ruttna. Han är inte längre lika upptagen med att gissla lögnerna i samhällsmoralen; nu står han själv i fokus för sin inre skalpell. I ”Solness” försöker Ibsen, tycks det, tränga in i den själsliga bakgrunden till de motiv som dominerat i hans diktning, samtidigt (alltid detta samtidigt!) som den ”situation” han befinner sig i, åldrandets, kom att föra in nya element i dramatiken.

Ibsens liv och verk

Sommaren 1891 hade den nu med ära överlastade Ibsen varit på resa i 27 år; han reste alltså ut ödesåret 1864 (när det utbröt ett krig mellan Danmark och Tyskland). Men äran hade kostat på, inte minst i familjelivet (för lite umgänge med hustrun Susannah, otrohet, för lite liv på det hela taget). Även Ibsen hade – insåg han själv – (åtminstone tidvis) varit en fullblodsegoist. Hans liv var hans verk – eller hans verk var hans liv? som salig Rolf Ekman skrev i en aforism. Svaret: hans verk.

Som i ungdomsdikten ”Bergmanden”. Som – kan man se det – i ”Brand”. Slutligen krackelerar Ibsen.

Ibsen upprättade med andra ord på slutet en sorts andlig domstol. Det var nu – sedan ”Rosmersholm” – endast inre – och egna inre – problem som angick honom. Han ville visserligen, att sonen Sigurd skulle få slå rot i Norge och han ville visserligen, hävdade senare Susannah, dö i fosterjorden. Samtidigt (alltid detta samtidigt!) hade Ibsen, som så många av oss, på allvar börjat stirra döden i vitögat. Och ändå hade han ju faktiskt 15 år kvar i livet (av vilka han dock var svårt sjuk under ungefär hälften).

Sedan har vi detta med havet. Ibsen längtade till havet, och kopplade, som i vissa psykologiska läror, samman döden med havet. Han såg havet som sitt hemland – till Georg Brandes skrev han om den norska marken som sitt födelseland.

Ibsen och de unga kvinnorna

Två makter driver utvecklingen i ”Solness”: döden och kärleken. Den sviktande skaparkraften hos Solness och Ibsen – kärleken till ungdomen hos Solness och Ibsen. Ibsen hade, under senare år, haft två starka förhållanden med unga kvinnor. Den 18-åriga Emilie Bardach, från Wien, sommaren 1889 (Ibsen var då 61), och den unga norska pianisten Hildur Andersen (som, i motsats till Emilie Bardach, var bekant med konstnärliga strävanden). Ibsen-kännaren Francis Bull utpekade Bardach som modell för Hedda Gabler och Andersen till Hilde-gestalten i ”Bygmester Solness”. Ändå har nog Hilde mer av Bardach i sig än Andersen.

I sitt inre paralyseras han av ångest och fruktan.

Solness. Ja, byggmästare till professionen – vanlig byggmästare. Men minst lika mycket en person som bygger tankar. Självlärd. Hänsynslös. Med drag av Nietzsches herremoral. Men detta är ändå bara Solness yttre fasad (och Ibsens – statyns). I sitt inre paralyseras han av ångest och fruktan. Därtill hyser han stark kärlek till den unga Kaja, förlovad med Solness begåvade ritare Ragnar Brovik. Efterhand får Solness som han vill: han får både behålla Brovik och krama sin Kaja. Samtidigt (alltid detta samtidigt!) är han rädd för ungdomen.

”Engang kommer ungdommen her og banker på døren-.”

Och hon kommer, men inte i Kajas gestalt, utan i friluftsmänniskan Hildes – kanske en av de första riktigt moderna kvinnorna i världslitteraturen. ”Syster” till Nora, men tio år yngre. Pådrivande, hätsk, ibland hetare än het. Introducerad i Ibsens ”Fruen fra Havet”, som doktor Wangels 13-åriga dotter. Nu en ung, självständig, ambitiös kvinna som vill – nej, kräver – att Solness skall bli den han en gång var, då han fäste kransen runt kyrkspiran i Lysanger.

Hilde vill återse den yngre, starkare, modigare Solness i den nu äldre och ångestdrivne Solness. Nästintill upptagen som dotter i huset av fru Solness, eggande som en Salome (fast utan onda och av andra inspirerade avsikter), hetsar hon.

”Ryk ud med mitt kongerige, bygmester! (banker med fingeren) Kongeriget på bordet!”

Makterna och det förflutnas avgrunder hånler den allt mer skärrade Solness i ansiktet. Hilde är förälskad i Solness (svunna) storhet och Solness i Hildes ungdom. Men på en punkt flyter den unga och den gamle ihop till ett: det omöjliga. Rebellen i ”Catalina” och Brand i ”Brand” bryter ånyo fram – i Solness, och i Ibsen. ”Jeg må!”

Solness störtar

Det nybyggda huset – Solness och frun Alines – står klart. Taklagsöl skall drickas. Huset har en hög tornspira. ”Jeg må!” Mycket folk. Till allas fasa börjar Solness klättra uppför spiran. Han når ända upp, fäster kransen, svingar med hatten. Hilde viftar! Då grips Solness av svindel och störtar ner. Ett förfärans skri från dem som ser på. Ett ögonblicks tystnad och man hör Hildes stämma:

”Men helt till toppen kom han. Min, – min bygmester!”

Rubek

I ”Når vi döde vågner”(1899) tar Ibsen, i den åldrande bildhuggaren Rubeks gestalt, sist och slutligen parti för livet. Dramat är inte något av Ibsens större. Men det utgör punkten.

Rik på år, kunskap och förakt möter Rubek sin gamla modell, Irene, som en gång inspirerat honom till sina främsta verk. Därefter förflöt en eon av icke-liv för dem båda två. Nu, plötsligt, vill i stället båda fånga livet. Och de stiger upp på fjället för att fira sin bröllopsfest mitt i dagsljuset och den tindrande växtligheten där – en väg uppåt, där de blir borta i snöskredets virvlar. För sent! För sent!

En strömkrets sluts

Vad man än vill säga om slutet i denna epilog, och det har många velat göra, så är det emellertid ett slut helt i linje med Ibsens hela författarskap. Man kan rentav säga, att en strömkrets här sluts: mellan Brand och Rubek. Och Ibsen var Brand, Solness – och Rubek. Men han var – också – Peer Gynt.

Ibsens rannsakande frågor

Den problematik som Ibsen diskuterar i sina dramer, följer alltså Ibsens eget liv nära. Den är på många sätt resultatet av de rannsakande frågor han själv ställde sig. Himlastormaren och tvivlaren, den som bygger upp och den som river ned, kan bära namn som Brand, eller byggmester Solness, som Thea eller Hedda Gabler, de som offras kan heta Solveig eller Hedvig, lustlögnaren eller livslögnaren kan kallas Peer Gynt eller Hjalmar Ekdal. Gemensamt för dem alla är att de har funnits i Henrik Ibsens eget liv och personlighet.

Därför är Ibsen också ständigt aktuell

Det finns ett antal personer, som hade särskild betydelse för Henrik Ibsen, utöver fru och barn och övriga tidigare apostroferade. I synnerhet Georg Brandes, Bjørnstjerne Bjørnson, August Strindberg och Knut Hamsun (de båda sistnämnda i huvudsak i negativ mening) och andra. I Ett brev till Brandes från Ibsen i april 1872 framgår detta med all önskvärd tydlighet.

Den självprövning som Ibsen gav sig i kast med ger hans dramatik dess hållfasthet. De livsproblem han tar upp är allmänmänskliga och individuellt upplevda. Därför är Ibsen också ständigt aktuell och spelas ännu i dag runt om på jorden.

The post Att bestiga ett fjäll – Ibsen (Del 2) first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. Carsten Palmer Schale har skrivit en essä i två delar om Henrik Ibsen. En ständigt aktuell dramatiker som fortfarande spelas på scener runt om i världen.

Henrik Ibsen (1828-1906) är en av det moderna dramats fäder och absoluta mästare. Hela hans täta produktion är tidlös och kan förstås som en närmast universell analys av mellanmänskliga relationer.

Det är som med de klassiska antika dramerna, som med Shakespeare, som med Strindberg, som med all dramatik av världsklass. Men att tala om Ibsens dramer (och dikter) är samtidigt att tala om Ibsen själv. Om hans personliga liv.

Hos Henrik Ibsen framträder i synnerhet alla de motsägelser som utgör människans predikament. I hans 50-åriga arbete – från dramat ”Catilina” 1850 till ”Når vi døde vågner” 1899 – finner vi det mesta av människans sålunda tveeggade karaktär. Mellan och inom huvudpersonerna.

”Catilina” (skriven under pseudonymen Brynolf Bjarne) fick för övrigt inte scenpremiär förrän mycket sent, den 3 december 1881 på Nya Teatern i Stockholm. (Den första norska iscensättningen kom till stånd den 24 augusti 1935 på Det Nye Teater i Oslo) Dramat utspelar sig under 100-talet före vår tideräkning och handlar om just titelfiguren ”Catilina”, en man som kämpade för folkets mark och rättvisa. Han sågs av de styrande på romartiden som förrädare, men av Ibsen som en rebell.

Ibsens mognad 

Det var i skarven mellan romantiken och den nya tiden som Ibsen gradvis mognade till diktare. Det visar sig då att Ibsen, åtminstone inledningsvis, lärt sig intrigteknik av Eugène Scribe (fransk författare och dramatiker 1791-1861) och att han kanske ännu tio år efter debuten är fången i den stiltradition som föreskriver att replikerna skall formas på en något uppstyltad och arkaisk prosa. Men snart nog övergick Ibsen från en sorts senromantisk/ klassicistisk stil till den stil han själv blev den främste dramatiske företrädaren för: realismens, naturalismens, psykologismens; kort sagt: modernismens.

Framför allt visar sig detta i dramat ”Kongsemnerne” (1863). ”Kongsemnerne” är åter ett historiskt drama som i det här fallet utspelar sig under tiden 1223–1240 och rör bland annat förhållandet mellan Håkon Håkonsson, Skule Bårdsson och biskop Nikolaus Arnesson. Pjäsen hade urpremiär på Christiania Theater den 17 januari 1864.

Georg Brandes idéer om litteratur som i första hand problematiserande och debattfrämjande, ledde Ibsen till att åren 1877-1882 skriva en mer direkt aktuell typ av dramatik. 1877 kom ”Samfundets støtter”. Det är riktigt att därmed tala om ett internationellt genombrott för Ibsen. Stycket spelades i Berlin samtidigt på flera olika scener.

Därefter kom äktenskapsdramat ”Et dukkehjem” (1879). Detta är en av Ibsens mest kända och spelade pjäser. Den väckte enorm uppmärksamhet genom att den tog upp det tabubelagda ämnet om kvinnlig frigörelse. Huvudpersonen är Nora som lever en idyllisk tillvaro med sin man Torvald. Under pjäsens lopp slås emellertid allt i spillror och Nora bestämmer sig för att lämna sin make – de sista orden mellan dem är berömda: Torvald frågar om hon någonsin kommer tillbaka.

”- Da må det vidunderligste skje”, svarar hon, varpå Torvald replikerar: ”- Nevn meg dette vidunderligste!” Nora: ”- Da måtte både du og jeg forvandle oss således at /…/ samliv mellom oss to kunne bli et ekteskap.”

Bistert mottagande hemmavid – ett drastiskt genombrott på kontinenten.

Kontroverserna runt det tredje samtidsdramat ”Gengangere” (1881) var inte mindre. Den behandlade vidare äktenskapsproblemet, här förbundet med ”ärftlighets- och degenerationsproblemet”. I Norge fanns det ingen teaterdirektör som ville sätta upp pjäsen. Den hade i stället premiär under en resande svensk teaterdirektör, August Lindberg.

Nästa pjäs, ”En Folkefiende” (1882), fullbordade en kvartett av samtidsdramatik. Bistert mottagande hemmavid – ett drastiskt genombrott på kontinenten.

Det verkliga genombrottet (åtminstone nationellt och sett i backspegeln) skedde emellertid i och med det (ännu i dag) fantastiska versdramat ”Brand” (1866) som dels är starkt påverkat av hans egen uppfattning om det dansk-tyska kriget 1864, dels av Kierkegaards filosofi (främst dennes ”Enten-Eller”).

Ibsens yttre motpoler och inre motsägelser  

Henrik Ibsen bygger upp och river ner, sår hopp och skördar draksådd. Han är en sträng domare och åskådare av yttre förhållanden, samtidigt som han är en människa som tvingats till hård självrannsakan och inre strid.

Han är entusiast och tvivlare – och livslögnare. Den ständiga närvaron av dessa slitningar skänker Ibsen sin form: hans eldfängda och kaotiska inre och hans yttre förstelning.

I princip kan dessa personliga egenskaper tillskrivas även dramatiken. Den senare håller ihop i kraft av legeringen av poler och motpoler, teser och antiteser, storhet och litenhet. Dramatikens gestaltning av proto- och arketypiska relationer och drivkrafter ger också upphov till dess allmängiltighet. Ibsen kan tolkas i snart sagt varje tidsepok, varje samhällsformation och varje (sårig) mellanmänsklig situation. Ordet ”situation” är för övrigt en nyckel till Ibsens syn på sitt eget och andras liv. Gynt, Brand, Solness, Gabler, Ekdal och så vidare är alla sig själva och samtidigt är de alla Ibsen.

Redan i Catalina finner vi dubbelheten i de två kvinnogestalterna, Aurelia och Furia, den himmelskt ljusa och den demoniskt mörka. Snart finner vi – i rakt nedstigande led – ättlingar i exempelvis Dagny och Hjördis i ”Haermaenden paa Helgeland”, i Solveig och Den grönklädda i ”Peer Gynt”, i Thea Elvsted och Hedda Gabler i ”Hedda Gabler”.

Uppbyggelse/kallelsemotivet – det vill säga det dådkraftiga (och förment goda, men till sina konsekvenser ofta destruktiva) – återfinner vi måhända mer avskalat hos Svanhilde och Falk i ”Kaerlighedens komedie”, hos Kung Håkon i ”Kongsemnerne”, hos Brand i ”Brand”, hos doktor Stockman i en ”Folkefiende”, byggmester Solness i dramat med samma namn, bankdirektören Borkman (i pjäsen ”John Gabriel Borkman”) eller hos bildhuggaren Rubek i Ibsens dramatiska epilog ”Når vi döde vågner”. Och hos alla kvinnor som “maa” (måste): Thea, Hilde, Kaja, Agnes.

Ibsens motpoler

Motpolerna – att rasera, riva ner, förstöra och så vidare, förkroppsligas också i en rad personer. I en biskop Nikolaus i ”Kongsemnerne”, Gregers Werle i ”Vildanden” och förstås Hedda Gabler.

”Hedda Gabler” är ett utpräglat psykologiskt drama, en inträngande studie i en aristokratisk och djupt hämmad kvinnas förställda, maktlösa och undergångsdömda försök att finna lycka, skönhet och mening i livet. Karaktären Hedda är en av de stora dramatiska rollerna inom teatern, den ”kvinnliga Hamlet”, och en del porträtt har varit mycket kontroversiella. Beroende på tolkningen kan Hedda porträtteras som en idealistisk hjältinna som slåss mot samhället, ett offer för omständigheterna, en föregångare till feminismen eller en manipulativ och ond figur. Pjäsen har namn efter huvudpersonens flicknamn; Heddas namn som gift är Hedda Tesman.

Åter andra grundmotiv hos Ibsen är tvivlet, offret, omöjlighetskravet.

Angående titeln skrev Ibsen: ”Min intention med att ge den detta namn var att påvisa att Hedda är en personlighet som skall tas snarare som sin pappas dotter än som sin mans fru.”

Åter andra grundmotiv hos Ibsen är tvivlet, offret, omöjlighetskravet. Motiv som framstår som tvehövdade – födda i författaren; gestaltade i hans dramatik och dikter.

Allra viktigast bland motiven är att de allra flesta (inte alla) av de stora gestalterna innehåller både ont och gott. De kan så att säga vrängas ut och in, eller ha goda syften, som när dessa övergår i handling mer än ofta får katastrofala konsekvenser (ett huvudnamn anmäler sig här allra särskilt: Brand!). Ibsen leder tankarna till ”Dr Jekyll och Mr Hyde” eller ”I väntan på Godot”. Eller Dostojevskijs pliktetik. Varför det? Därför att han befinner sig där. Han rymmer dem alla.

Ibsens uppväxt och väg framåt

Henrik Ibsen föddes i Skien vid Telemarkskusten, men växte i huvudsak upp i den lilla Sörlandsstaden Grimstad. I Grimstad fick han vid åtta års ålder uppleva sin fars ekonomiska bankrutt och tilltagande spritmissbruk. Som tonåring fick han försörja sig själv som apotekarlärling på orten. Som själv deklasserad borgarson kom han här snart på kant med norsk borgerlighet i allmänhet under mitten av det förrförra seklet. Det var också i denna anda som han vid 22 års ålder nedtecknade det, inledningsvis nämnda, feberaktiga förstlingsverket ”Catalina”. Verket var en direkt reaktion på den unge författarens liv till både form och tematik – senromantiskt, profetiskt, ambivalent. Här finns mörkt och ljust, hårt och milt, månsken och beckmörker.

Äktenskapsdramat ”Et dukkehjem” (1879) väckte enorm uppmärksamhet genom att den tog upp det tabubelagda ämnet om kvinnlig frigörelse.

Vid Catalinas tillkomst var Ibsen ännu autentisk i sin helhet. Det inre och yttre höll så att säga ihop. Temperamentet var påtagligt och berörbart. Redan vid 40 hade han däremot klätt på sig en yttre mask som nödtorftigt dolde hans våldsamma inre.

Hela denna sammansatta Ibsen-gestalt, med sitt komplexa liv, sammanfattades för övrigt av Ibsen själv 1878 i hans kanske mest kända dikt:

Et vers

At leve er – krig med trolde
i hjertets og hjernens hvaelv.
At digte, – det er at holde
dommedag över sig selv.

I Grimstad inträffade dessutom en händelse, som starkt påverkade Ibsen, men som kom till allmän kännedom först långt efter hans död: vid 18 års ålder blev han som ”bodknodd” (för att använda Birger Sjöbergs uttryck) far till en son (senare ytterligare två; varav en inom äktenskapet, Sigurd). Modern var tjänstepigan Else Borkedalen. Hon var tio år äldre än honom, alltså 28 år. Saken inte bara hemlighölls, för övrigt, den ledde till att Ibsen fick betala underhållsbidrag i 14 år. Barn- och ungdomen i sin helhet ristade sålunda in starka spår i den grubblande Ibsens natur.

År 1851 flyttade Ibsen till Bergen för att arbeta som dramatiker vid Bergens norske theater, en teater som idag heter Den Nationale Scene. Teatern hade året innan grundats av Ole Bull, en tonsättare och violinist med världsrykte. Efter ett år fick Ibsen ett stipendium och avreste till Köpenhamn och Dresden. Det var i Tyskland som Ibsen första gången stiftade bekantskap med den tidens nyaste teateridéer; Hermann Hettners skrift ”Das Moderne Drama” framhålls gärna som viktig i Ibsens utveckling. När han därefter återvände till Bergen inledde han en produktiv period där hans nyskrivna dramer hade premiär varje år den 2 januari: 1853 ”Sancthansnatten”, 1854 ”Kjæmpehøien” (i ny bearbetning), 1855 ”Fru Inger til Østeraadt”, 1856 ”Gildet paa Solhoug” samt 1857 ”Olaf Liljekrans”.Vid den tiden hade Ibsen fortfarande inte riktigt funnit sin stil – men den var på väg.

Teser och antiteser (och synteser) 

”Brand” (1866)

Det var i början av sin långa utlandsvistelse (1864-1891) som Ibsen skrev det monumentala versdramat ”Brand”. I Grimstad fick, som sagt, Ibsen vid åtta års ålder uppleva sin fars ekonomiska bankrutt och tilltagande spritmissbruk.    

Vi ser sockenprästen ”Brand” ta sig fram genom dimmorna över fjällvidderna; svag is och gölar. Snöskred hotar. ”Frem må jeg… Jeg må, jeg går en stormands bud”. Detta ”må” eller ”maa” återfinner vi redan på första raden i Catalina och detta ”må” kommer sedan att upprepas många gånger i Ibsens dramatik. Stormanden är Gud, som kräver allt eller intet.

Brand är dådkraftig eller kallelsestyrd intill vansinnets gräns. Han är stark, men samtidigt mörk, och baksidan av honom, konsekvenserna av hans handlingar, kommer att visa sig. Men också vid sidan av Brand stöter vi tidigt på ljusgestalter: det dansande paret Ejnar och Agnes. De utgör vackra – och levande – kontraster till den stränge prästen. Samtidigt (alltid detta samtidigt!): kärleksparets liv är ett liv i lek, som leder mot katastrofen.

Agnes imponeras av kraften hos Brand, och hennes öde kommer snart att sammanflätas med hans. Agnes hjälper honom att segla en båt tvärs genom en storm. Målet är att hjälpa en olycklig medmänniska på andra sidan sjön. Brand är obeveklig. Agnes är genuint god. Brand har, eller anser sig ha, en skuld att sona (moderns episodiska kärlek till fel man), och ett Sisyfosarbete att utföra.

Brands järnvilja och omänskliga krav bryter ner allt. Allt ont skall bli gott.

Den vilda Gerd är dotter till moderns ”förkastliga kärlek” och ”tattarkvinna”. Hon är vettlös, livlig, fri; en sotfläck i Brands brinnande själ. Gerd påverkar genomgående dramats utveckling och riktning.

Agnes är i viktiga avseenden Brands motsats, men på sitt vis också kallelsestyrd. Hon utgör ett ljust och milt inslag i hans värld av is, eld och fanatism. Hon är öm och gudfruktig på ett varmt sätt. Hon ser – i motsats till Brand – Gud som fader, inte som herre (och tyrann). (Ibsen var i Italien för övrigt förälskad i förebilden till Agnes: Thea Bruun.)

Brands järnvilja och omänskliga krav bryter ner allt. Allt ont skall bli gott. Men kravet river också det eftersträvansvärda – och gör det ont. Han offrar sin och Agnes lille pojke Alf, förnekar sin mor på dennas dödsbädd, driver Agnes i döden och dör slutligen också själv. Allt detta sker på den religiösa rättrådighetens förmenta altare.

Dramat ”Brand” slutar i en mycket omdiskuterad scen, där Gerd skulle skjuta fjällets svarta, onda hök. Skottet utlöser ett snöskred som begraver både Gerd och Brand. Höken förvandlas till en vit duva! Vad händer?

“Gud är deus caritatis!” står det i texten. Gud är i fågelns dubbelskepnad djävulen, har några menat. Gud är dom och nåd, har åter andra menat; något som också framhålls här. Den stränge, obarmhärtigt hårde Gud som Brand gjort till sin, kan hursomhelst knappast (i sin helhet) ens ha tillfredsställt författaren själv. Därpå tyder exempelvis att Ibsen låter Brand förvandlas från heroisk till tragisk gestalt. Brands fanatism leder till dom; hans strävan till nåd.

Komplexiteten i ”Brand”, som i flertalet av Ibsens mogna verk, kan sålunda inte nog poängteras. Dramat har också spelats i otaliga versioner i Norge (naturligtvis), Frankrike, Tyskland, Tsarryssland, Sverige och så vidare – och nästan alltid med olikartade betoningar av dramats viktigaste teman. Redan året efter ”Brand” förlöstes dessutom dramats antites: ”Peer Gynt”. Detta i mångt och mycket spegelvända – men i somt ändå trots allt besläktade – versdrama framstår som en orm som ömsat skinn. Det skrevs därutöver i en rasande fart och tycks närmats per automatik ha följt på Brand.

Peer Gynt (1867)

Peer Gynt är på (nästan) alla sätt Brands motsats: en svag, hycklande, hyperegoistisk, dagdrömmande, karaktärslös och skrävlande lustlögnare. Ändå är ”Peer Gynt” ett drama som, i likhet med ”Brand”, bottnar i Ibsens egna själsliv. En sorts “röntgenbild” av det hos Ibsen som inte minst denne själv var mer än bekant med. Mannen med storvulna fantasier, kollegial missunnsamhet (inte minst mot Bjørnstjerne Bjørnson), tidvisa utbrott av storhetsvansinne, hyckleriet (kritiken mot sina landsmän, som inte ingrep i den dansk-tyska konflikten 1864, vilket han ju inte heller själv gjorde), lögnerna (den undangömde sonen) och så vidare.

Mor Åse spikar omedelbart fast dramats tendens med sitt: “Peer, du lyver” – alltså raka motsatsen till Brands “Frem må jeg… jeg må!”. I ”Peer Gynt” får vi sedan fortsättningsvis oss till livs en hård uppgörelse med djupt mänskliga angelägenheter. Tonen är dock, kanske något märkligt, (ofta) yster, lekfull, nyckfull, komisk. Men delvis kan nog stilen uppfattas som ett skydd mot ett existentiellt mörker. Dessutom var måhända Ibsen helt enkelt trött efter kraftprovet med Brand.

Han skryter, ljuger och hittar på – men fångar publikum.

Det finns inte minst en psykologisk dimension i Gynt, som handlar om att människan i grunden förblir sig själv livet igenom, något som särskilt tydligt skulle framgå när vi åldras och våra karaktärsdrag så att säga förstoras, har lyfts fram. Nu kan ju själva denna premiss ifrågasättas (och jag gör det) – men för Peer är det så. Det 30-åriga klivet mellan tredje och fjärde akten belyser situationen särskilt tydligt.

Galningen Peer befinner sig vid ett middagsbord på Marockos västkust. Han skryter, ljuger och hittar på – men fångar publikum. Ty han är också en salongskameleont: elegant, konversant, illusionslös, manipulativ. Förefaller helt enkelt värd att lyssna på. Men han är densamme som alltid. Det vi ser är bara en äldre version av den charmige ynglingen, med sina komiska och fantasieggande infall, som ju lockade till skratt. Som yngling var han emellertid lika tom som han är nu. Men hans egoism var mindre påtaglig då, svårare att mejsla ut. Fasaden håller på att spricka.

Peer Gynt som modern egoist

Det finns sund individualism, ett värnande om personligheten, och det finns osund individualism, egoismen. På motsvarande sätt finns det sund och osund kollektivism. Om detta har det skrivits en hel del. Man kan komma att tänka på Lewis Mumford, David Riesman, Erich Fromm och – ej minst – Christopher Lasch. Man kan också gå så långt tillbaka som Ferdinand Tönnies – ungefär samtida med Ibsen – och långt längre tillbaka, exempelvis till Aristoteles och dennes zoon politikón. I litteraturen, åtminstone sedan det franska 1800-talet, finner vi egoisten in prydno. En av de mest prominenta företrädarna för egoismen i litteraturen torde dock vara just Peer Gynt.

Egoisten kan möjligen vinna hela världen, men en sak vinner han aldrig, nämligen lyckan.

Ibsen lade det gyllene snittet mellan de båda formerna av individualism, när han diskriminerade mellan att vara sig själv och att vara sig själv nog. Det sistnämnda, heter det i Peer Gynt, är trollens, det förstnämnda människornas valspråk. Egoisten vill alltså vara sig själv nog.

Människorna är för honom blott tänkbara exploateringsobjekt utan något självständigt värde. Han handlar alltså stick i stäv mot Kants kategoriska imperativ. Han blir fattig, eftersom han är besatt av den snålhet, som bedrar visheten. ”Så usigeligt fattig kan en sjael da gå tillbage till det tågede grå” – sådant blir Peer Gynts, egoistens och trollets, dystra bokslut vid hans livs afton. Egoisten kan möjligen vinna hela världen, men en sak vinner han aldrig, nämligen lyckan.

Knappstöparen säger uttryckligen till Peer Gynt:

”At vaere sig selv er; sig selv att döde.
Dog, på dig er sagtens den forklaring spildt.”

The post Att bestiga ett fjäll – Ibsen (Del 1) first appeared on Opulens.

MÅNGFASETTERAT. Lena S Karlsson har sett Ibsens Ett dockhem, i regi av Anna Pettersson, och vill särskilt framhålla Manuela Gotskozik Bjelke, som ger ett mångfasetterat porträtt av Nora, dockhustrun vars tillvaro rämnar.

Ett dockhem av Henrik Ibsen
Regi, bearbetning, scenografi: Anna Pettersson
Dramaten, Stora scenen, Stockholm

Ett dockhem tycks vara en outslitlig klassiker och en utmaning för många regissörer, Ibsens stycke har nu fått en ny kostym av den ständigt forskande regissören Anna Pettersson. Hon överraskar publiken genom att klona maken Torvald, som på Dramatens Stora scen dyker upp i tre gestalter. I öppningscenen när Nora återvänt från sin julshopping konfronteras hon av maken Torvald som först gestaltas av Per Svensson, sedan av  Hannes Meidal och till sist av Joel Valois.

Scenen spelas tre gånger med olika tolkningar, först som fars, senare som tragedi och slutligen med fysiskt utspel. Senare dyker även den gamla väninnan Fru Linde också upp i tre gestalter: Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann och Anna Maria Käll.

Debuterande Manuela Gotskozik Bjelke som Nora uppträder som Torvalds söta spelorre och kvittrande lärka, omväxlande med den smeksamma ekorren och dockebarnet som älskas av den auktoritäre och påfallande fantasilöse nytillträdde bankdirektören Torvald. Hon döljer en stor hemlighet som också är hennes största stolthet, inom sig tror hon att det vidunderliga ska ske den dagen då hon kan avslöja vad hon dolt.

Anna Pettersson testar lekfullt texten med att byta ut realismen mot melodrama och dansscener, i en deltar hela ensemblen som frenetiskt städande husjungfrur med moppar. Scenrummet är öppet med små realistiskt möblerade dekordelar som snurrar på vridscenen, som fragment ur en dröm. För den som erinrar sig Anna Petterssons Hedda Gabler 2016 är videotekniken – här kompletterat av selfies som projiceras på stora skärmar – välbekant och numera slitet grepp. Mest förbluffande är ett piano med pianist som hissas ner från tågvinden.

Anna Pettersson låter skådespelarna komma till sin rätt, framför allt Marie Göranzon som spelar den dödssjuke och syfilitiske doktor Rank, vars stora kärlek är Nora, som är den som tar emot budskapet om hans kommande död, och  som samtidigt är ett förebud för den äktenskapliga kollapsen som väntar Nora och Torvald, när Nora vaknar upp ur sin hårt omfamnade drömvärld.

Den här föreställningen är spretig, ibland kolossalt underhållande som när de tre fru Linde i en våldsam streaptease river av sig allt på överkroppen och låter brösten gunga fritt. Den parodiskt skurkaktige pantlånaren och brännvinsadvokaten Krogstad låter sig kollras bort av de tre fru Linde och lockas att ge Nora fri och därmed också frälser Torvald.

Berör Ett dockhem idag, som när den skrevs 1879 väckte starka känslor, inte minst hos August Strindberg, för sin frispråkighet och feministiska budskap? Anna Petterssons iscensättning lägger inte tyngdpunkten på det ideologiska elementet. Nora är mera inspärrad i en bur av konventioner och borgerliga föreställningar om anständighet, hon revolterar men det känns mera som en bisak.

Alla skådespelarna presterar utmärkt men jag vill ändå framhålla Manuela Gotskozik Bjelke, som ger ett mångfasetterat porträtt av Nora, dockhustrun vars tillvaro rämnar och som avslöjar den patriarkala hegemonin.

The post Spretigt, men kolossalt underhållande dockhem first appeared on Opulens.

DRAMATIK. “Man går igång genom att locka tre författare att ta sig an var sin rollgestalt hos Ibsen och fabulera vidare. Vigdis Hjorth i Norge ska låta Hedda Gabler återuppstå i en roman medan Klas Östergren tar sig an Hilde Wangel”, skriver Ivo Holmqvist.

”Hvorhen gik Nora da hun gik?” Den frågan har många teaterbesökare grunnat över alltsedan 1879 när Ibsens pjäs Et dukkehjem hade premiär. I slutakten bryter Nora Helmer upp ur sitt tradiga äktenskap och lämnar sin man bankdirektören Torvald. Det kan man förstå, han är trögtänkt när hon försöker förverkliga sina ideal. Vad man har lite svårare att svälja är att hon samtidigt lämnar sina barn, det är ju lite hjärtlöst. Men det ska man kanske inte haka upp sig på i ett idédrama om kvinnans frigörelse. När en upprörd tysk teaterdirektör bad Ibsen om ett alternativt slut skisserade han ett sådant men det kom visst aldrig till användning.

Snart får vi veta mer: det pigga förlaget Rosinante i Köpenhamn meddelar att man går samman med en norsk och en dansk kollega, Oktober i Oslo som alltid varit bra på att ge ut radikal litteratur, och Natur och Kultur i Stockholm, Johan Hanssons gamla skapelse för framför allt filosofi och psykologi som förnyats rejält på senare år.

Med en initial från vartdera förlaget blir det här nya samnordiska projektet NOR. Man går igång genom att locka tre författare att ta sig an var sin rollgestalt hos Ibsen och fabulera vidare. Vigdis Hjorth i Norge ska låta Hedda Gabler återuppstå i en roman medan Klas Östergren tar sig an Hilde Wangel, den frimodiga tonåringen som får Bygmester Solness att klättra alltför högt på byggnadsställningarna.

Och danskan Merete Pryds Helle diktar vidare på just Et dukkehjem. Så får vi kanske äntligen veta vart hon gick. Varifrån har man fått idén? Jag kan tänka mig att nydiktningarna av en lång rad Shakespeare-pjäser på den senaste tiden har inspirerat, de har gått mycket bra också på export. NOR är hursomhelst ett lovvärt initiativ som man önskar all framgång.

Och vad härnäst? Vilken nordisk författare ska låta guden Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel komma ner från himlen igen till det plågsamma jordelivet där hon som advokathustru stängdes in bakom igenklistrade fönster? Vem förklarar hur livet gick vidare för Jean när Fröken Julie skurit halsen av sig med hans rakkniv? Den nordiska dramatikens möjligheter till förnyelse känner inga gränser…

The post Hilde, Hedda och Nora – nytt nordiskt samarbete first appeared on Opulens.