THRILLER. Henrik Bromander är aktuell med en ny bok om den svenska Stay behind-rörelsen. En thriller i bästa Sjöwall/Wahlöö-stil, tycker Mats Kejonen.

Skymningstid av Henrik Bromander
Weyler

Monika lever ett ganska vanligt liv. Dottern Majken vill inte gå till dagis på morgonen utan stannar var femte meter för att titta på någonting. Äktenskapet med maken Bengt går på sparlåga och i hemlighet drömmer hon om att ligga med sin kollega Mats. Monika arbetar på Säkerhetspolisens kontraspionage, med fokus på den avsomnade nazistorganisationen Nordiska Rikspartiet. Men en dag stöter hon på ett spår som leder till någonting större. Långsamt börjar hon nysta upp ett hemligt nätverk av militärer och högerextremister som rustar sig inför en framtida gerillaverksamhet i ett ockuperat Sverige. Eller för någonting värre.

Skymningstid kretsar kring det svenska Stay behind-nätverket som tidigare beskrivits i Daniele Gansers och Mats Delands utmärkta “Natos hemliga arméer: Operation Gladio och terrorismen i Västeuropa” – ett nätverk som misstänks ligga bakom flera mord och bombdåd samt ett försök till statskupp i Italien.

Jag har länge uppskattat Henrik Bromander, som författare såväl som serietecknare och dramatiker. Förutom realistiska och empatiska personporträtt så har Bromander alltid lyckats gräva ner sig i smala ämnen på ett intressant och lättillgängligt sätt. Han har också ofta visat upp en otrolig förmåga att ligga rätt i tiden med sina böcker. Som hans “Vän av ordning” om ett högerextremt nättroll, eller “Bara en kram” som handlar en modern kulturman med ett våldsamt förtryckande förhållande till kvinnor. “Bara en kram” kom ut i augusti 2017 – bara två månader innan #metoo exploderade i den svenska offentligheten. Även “Skymningstid” ligger nästan kusligt rätt i tiden.

“[…] jag kan inte helt och hållet utesluta det”, sa åklagare Krister Petersson under sin presskonferens i somras när han fick frågan om det kunde finnas kopplingar mellan den utpekade Palme-mördaren Stig Engström och Stay behind-rörelsen. Den svenska förgreningen av nätverket hade vid tiden för mordet sin mötesplats på Engströms arbetsplats, Skandiahuset, vilket uppdagades på nittiotalet. Ändå läggs alltså utredningen ner.

Det var aldrig polisen själva som fick upp ögonen för Engström som Palmes mördare, det var först journalisten Olle Minell på kommunistiska Proletären och senare författaren Lars Larsson som pekade ut Engström som Palmes mördare i sin bok “Nationens fiende: om mordet på Olof Palme”. Kanske är det författare och journalister, och inte polisen, som i framtiden kommer granska en eventuell koppling mellan Engström och Stay behind-rörelsen?

Som vanligt är ingenting svartvitt i Bromanders värld. Förutom Monika så får vi följa Gunnar; en femtioårig yrkesofficer, psykiskt ärrad efter utlandstjänsten i Kongo. När Palme-regeringen skär ner på försvaret och, i Gunnars ögon, ger upp inför den Sovjetiska övermakten ser han det som sin plikt att försvara fosterlandet. När han en dag närmas med ett erbjudande om att gå med i det hemliga nätverket är inte valet svårt. Men i hur långt kan man gå i att bryta samhällets regler för att skydda själva samhället? Även Gunnar skildras med stor inlevelse och empati.

En uttalad ambition med Bromanders deckare har varit att skriva en traditionell spänningsroman. “Skymningsland” markerar således ett tydligt avbräck från hans tidigare romaner. Och han klarar utmaningen med bravur. Sakta rullas spänningen fram som i en deckare av klassiskt snitt och sakta rullas den oundvikliga konfrontation mellan bokens huvudpersoner allt närmare. Läsaren sitter som klistrad från pärm till pärm i bästa Sjöwall/Wahlöö-stil.

The post Terror i folkhemmet first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Han har ofta skrivit om män i moraliska gråzoner. Nu tar Henrik Bromander sig an en paramilitär grupp mitt i det svenska välfärdssamhället. Med thrillern “Skymningstid” undersöker han högerextrem terrorism på 70-talet.

The post Bromander: “Ingen har velat prata om det här” first appeared on Opulens.

SOCIALREALISM. Pjäsen Blue Dreams av scenkonstkollektivet Public Plot framförs i en Volvo som rullar fram på Malmös gator. I baksätet sitter Clemens Altgård.

Vid det här laget har jag, i Malmö och Lund, tagit del av en rad samhällskritiska och undersökande föreställningar som skapats i samarbete mellan Henrik Bromander och John Hanse. Med föreställningen Våld & pedagogik, som genomfördes för två år sedan på Inkonst i Malmö, ville de ”få den övertygade pacifisten att knyta näven och den stenkastande aktivisten att tänka om”.

Den gången var det fråga om en omgörning av Bertolt Brechts kontroversiella lärostycke Åtgärden från 1930. Hanses och Bromanders undersökande teaterverk utgick från en fiktion om en framtida utomparlamentarisk vänsterrörelse kallad Rörelsen. Pjäsen skildrade dess framväxt på gräsrotsnivå. Sedan involverades publiken i en handling som i själva verket var en rekonstruktion av ett längre händelseförlopp.

I det berättande lärostycket fick vi i publiken vara med i dramat och agera statister i en rad dramatiska situationer. Tanken med pjäsen var att förmedla ett slags kroppslig erfarenhet, men i praktiken fungerade det i mitt tycke inte riktigt fullt ut. Den aningen trevande och undersökande föreställningen hade emellertid försetts med ett slut som öppnade för efterföljande diskussioner. Som teaterexperiment var det trots allt mycket intressant och i högsta grad aktuellt i en tid av politisk polarisering.

Själva har Bromander och Hanse värjt sig mot begreppet ”politisk teater” eftersom de anser att all teater är politisk på ett eller annat vis. Deras position är uppenbarligen till vänster på den politiska skalan, men liksom Brechts vill de få publiken att börja tänka själv.

Ett radikalt annorlunda grepp har duon tagit när de i år i scenkonstkollektivet Public Plot, tillsammans med Jonas Åkesson och skådespelarna Irma Jämhammar och Oskar Stenström, genomfört projektet Blue Dreams.

Visserligen har Bromander skrivit en ramberättelse och grundrepliker, men nu är det skådespelarna som improviserar fram en realistisk dialog. Det mest överraskande greppet är dock att pjäsen framförs i en Volvo som rullar fram på Malmös gator.

Det innebär att publiken begränsas till tre personer per föreställning. Det får sägas vara ett mycket ovanligt grepp att placera publiken i baksätet på en bil, även om det gjorts på sina håll tidigare. Detta möjliggör en teaterupplevelse som stannar kvar i minnet längre än flertalet föreställningar jag sett.

Den kväll som jag sitter i det där baksätet regnar det, vilket i kombination med musiken i de hörlurar jag tilldelats starkt bidrar till en film noir-känsla. Det blir genom intimiteten inne i bilen en mycket stark närvarokänsla i det kriminaldrama som utspelas. Vi som utgör publiken har inte som i Våld & pedagogik några statistroller att spela. Det är bara att luta sig tillbaka och ta del av det socialrealistiska dramat.

Och visst finns det ett pedagogiskt syfte även med  Blue Dreams. Det som förmedlas är kunskap om hur den svarta ekonomin i Malmö fungerar. Det här är teater som baseras på dokumentärt material. Lite tillspetsat är det förstås, eftersom ett mord finns inskrivet i intrigen, men det här är ingen plakatteater. Den bild av verkligheten som tonar fram är komplicerad och nyansrik. Något att begrunda. Vill vi verkligen att samhället ska se ut så här?

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Nyansrik föreställning i en bil first appeared on Opulens.