FILM. Ingela Brovik skriver om hur intresset för Hasse och Tages filmskapande har väckts till liv igen. Hon berättar också om några personliga möten med den berömda duon.

Det var fullsatt när ”Picassos äventyr”visades på Folkets Bio Panora i Malmö, sista dagen innan man stängde för sommarlov. ”Picassos äventyr” producerades av Hasse och Tages AB Svenska Ord. Tage Danielsson stod för regin och manuset skrev han tillsammans med Hans Alfredson. Den är tveklöst en av deras mest egensinniga och surrealistiska filmer. Den kan rent av kallas en avantgardefilm. Den hade premiär 1978 och sågs av totalt 1,3 miljoner biobesökare i Sverige när det begav sig.

Det är en filmsuccé som satt spår. Just nu pågår ett stort konstprojekt baserat på filmen. Titeln är ”Peter Picasso” och bakom projektet står konstnären Peter Johansson. Det genomförs i Tomelilla, där filmen spelades in, och pågår nu i sommar. Bland har Johansson låtit en grupp amatörer stå med staffli och måla på torget, som Picasso i filmen. Men en utställning ingår också.

”Svenska bilder” från 1964 är Hasse och Tages första film som består av 36 olika episoder, drastiska sketcher utan inbördes sammanhang. Den visades på Cinemateket i våras i ett program av Svenska Filminstitutet med temat “Lycka”.

Det var det en lycka att få se denna film som startade någonting nytt i svensk filmhistoria. På bio Spegeln i Malmö kommer även att visas ”Att angöra en brygga” av duon och på Folkets Bio i Helsingborg kommer deras ”Den enfaldige mördaren” att visas senare i sommar.

I Helsingborg har Helsingborgs Dagblad i maj delat ut sitt allra första Hasse-pris, för att hedra Hasse Alfredson. Efter flytt från Malmö vid sju års ålder var Helsingborg staden där han växte upp och gick i skolan. En man som alltid stått upp för yttrandefrihet i sitt arbete i film och på scen.

Jag minns filminspelningen av Picassos äventyr i september 1978, då en glad Tage i blåjeans och skjorta stod med en megafon för att hans regi skulle höras av alla amatörer som spelade stadsbor i tidiga 1900-talets Paris, medan Gösta Ekman i vita shorts, svart skjorta och dito peruk, sprang runt som den unge arge Picasso.

En fönsterruta hade en spegling av Eiffeltornet, utanför stod en frisör, det räckte för att Tomelilla skulle se ut som Paris. I närheten stod Hasse, också han i blåjeans och jacka, med en liten portfölj. Stämningen var lekfull medan jobbet gjordes med energi och precision.

”Picassos äventyr” är en film om en av 1900-talets stora konstnärer och gjord med största möjliga oförutsägbarhet och surrealism, som matchar konstnärens kubism och uppror mot klassiska traditioner inom konsten.

Picassos målning om spanska inbördeskriget, ”Guernica”, var förbjuden i Spanien, men jag kunde se den på Museum of Modern Art i New York, året innan filmen spelades in.

Efter filminspelningen i Tomelilla 1978 återsåg jag Hasse och Tage i Berlin på filmfestivalen 1985 där Tage var med i egenskap av regissör till ”Ronja Rövardotter”, som vann pris. På biografen Zoo Palasts stora scen stod alla vinnare, på en av världens största filmfestivaler och såg gravallvarliga ut. Endast en enda person log , så stort att det lyste upp hela biografen – Tage – ett  leende som man aldrig kan glömma. På hösten samma år gick han bort.

Senare skulle Hasse göra sin första film utan Tage och spela in utanför Tomelilla. Jag fick följa med för att se filmarbetet med ”Vargens tid”, en film med utgångspunkt i flyktingfrågan på 80-talet. Han var fortfarande i sorg över sin bästa väns bortgång. Vi talade mest om alla platser i Skåne som han utsett för denna film.

Den fick ett dåligt mottagande av framför allt en filmkritikergrupp i Stockholm som tagit på sig uppgiften (deras egen) att utnämna årets sämsta film 1988. Vargens tid blev således utnämnd till detta års sämsta film. Men nu ser det ut som om intresset för Hasse och Tages filmskapande har väckts till liv igen, med visningar av deras filmer, utställningar, program under Bergmanveckan med mera. Snart kommer det ännu mer framöver  som visar att vi behöver dem, för att förstå vår egen tid.   

The post Pånyttväckt intresse för Hasse och Tages filmskapande first appeared on Opulens.

HÅLLBARHET. Europas största konferens för hållbar stadsplanering hålls 2022 i Helsingborg.

Konferensen Urban Future lockar cirka 2000 stadsplanerare, och Helsingborg beskrivs som ”den perfekta värdstaden”, tack vare den innovativa förändring som staden genomgått de senaste åren, där flexibilitet, innovation och samarbete verkar som nyckelord.

Urban Future samlar bland annat statsborgarråd, aktivister, borgmästare, experter, opinionsbildare och entreprenörer.

– Vi kallar deltagarna för ”City Changers”. Vi ber alla ödmjukast att inte ta med sig några rapporter eller strategier – vi är bara intresserade av ”görandet”. Urban Future är platsen där vi ser till att varje deltagare, oavsett roll, kan accelerera omställningen på hemmaplan direkt efter konferensen, säger Urban Futures grundare och VD Gerald Babel-Sutter i ett pressmeddelande.

– Vi är väldigt seriösa med vårt mål med konferensen: att ge förutsättningar för fler hållbara städer, men det betyder också att vi inte lindar in problem och misslyckanden. Vi är här för att skapa förändring, därför behöver alla vägledning genom att veta vad som funkar och vad som inte funkar. Därför är konferensens höjdpunkt: Cities Fuck-up Night.

Urban Future äger rum i Helsingborg 1-3 juni 2022.

Anna Brynhildsen

The post Urban Future till Helsingborg 2022 first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. Hej! Jag såg några avsnitt av Fredrik Lindströms Dialektmysterier och undrar om skånskan är en enhetlig dialekt eller om det finns diverse skillnader i landskapet? / Ola Andersson, Karlskrona.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej Ola! Ja, när man talar om skånsk dialekt får jag den uppfattningen att det ofta syftas på den riktiga breda dialekten nere på Österlen, men detta är en förenkling. Det finns många varianter av dialekten här i söder och dessa  handlar bland annat om landsbygd kontra stad och lantbrukare/arbetare kontra akademiker.

Ta till exempel lundadialekten, så tydligt representerad av journalisten och tv-personligheten Christoffer Barnekow, eller för all del parodierad av kulturprettofiguren  Dan Bäckman i Killinggängets persongalleri. Den uppfattas som ett slags pretentiös akademikerdialekt där det bondska inte riktigt försvunnit. Dock finns det knappast något gemensamt med språkbruket hos lantbrukarna i sydöst  och deras triftonger. (Triftonger består av tre vokaler uttalade i samma stavelse.)

När vi ändå är inne på dialekter som i någon mån anses finare kan vi ju också nämna Helsingborg, där det till exempel heter att ”jag tar hynden på byssen för åka till Lynd”. Det vill säga att ”u” uttalas mer spetsigt och blir ”y”, men om detta sedan ska kallas att artikulera bättre är väl diskutabelt.

Sedan har vi ju mina hemtrakters språk, nämligen Göingedialekten. Eller bättre uttryckt Göingespråket. Jag föredrar att säga språket och inte dialekten, för i de mörkaste skogarna är dialekten så särpräglad att det krävs stor ansträngning för utomstående att förstå. Med andra ord utgör det nästan ett eget språk.

Tyvärr har Göingespråket varit måltavla för en del, i mitt tycke,  osmaklig och orättvis komik i tv, till exempel i realityserien Hem till Tyringe och jag får väl försöka försvara min egen dialekt här med att säga att vad som anses fult och vad som betraktas som fint ofta är en fråga om makt och centrum kontra periferi.

Nordöstra Skåne har länge varit fattigbygd och utmark gentemot det mer välmående Västskåne och Österlen, och det visar också på att dialekter konserveras på ett helt annat vis om regionen inte är ett tillväxtområde utan har hamnat på efterkälken.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Är skånskan en enhetlig dialekt? first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. ”Vi undrar varför det i västra Skåne finns skyltar som stavar Helsingborg med ä? Längs en mindre landsväg såg vi en skylt med denna mer svenska stavning / Bilturister från Tranås.”

SVAR: Ordet helsing som i Helsingör och Helsingfors är släkt med hals, här i symbolisk mening ”smalt vatten”. Bruket att stava Helsingborg med ”ä” var ett led i den språknationalism som rådde under stora delar av 1900-talet i Sverige. Man ville helt enkelt framhäva svenska språkets särart i stället för att vika ner sig för en internationell eller i alla fall skandinavisk stavning.

Att övergången till ”e” skedde 1970 är signifikativt. Nu ville man ta bort den nationella särarten och satsa på det kosmopolitiska. Av de skandinaviska länderna har Sverige varit det land som mest anpassat sig till internationell stavning.

Vi kan bara titta på Norge, där man mycket oftare skapar egna ord för moderna företeelser. I Sverige heter det ”centralstation”, i Norge sentralstasjon, det vill säga en stavning mer förankrad i det egna språkets tradition. Det skandinaviska har alltmer kommit att förknippas med tradition och kvalitet, så vi ser numera en rörelse åt andra hållet, där å, ä och ö kommit att beteckna något genuint.

Från början räknades å, ä och ö som diakritiska tecken, det vill säga som a respektive o med tillägg på samma sätt som franskan har sina cirkumflexer och apostrofer.

Vi skulle numera kunna tänka oss en reklamkampanj riktad till amerikanska turister på jakt efter något annorlunda och exotiskt där man återigen började stava med ä, exempelvis ”A true Swedish Experience in Hälsingborg, Skåne”.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Premiär för Opulens frågespalt Språklådan first appeared on Opulens.