PARIS. Tycka vad man vill om Thierry Muglers kreationer, men ingen besökare går nog oberörd därifrån, skriver Anne Edelstam, som sett en spektakulär utställning i Paris.

Couturissime med Thierry Mugler
Musée des Arts Décoratifs, Paris
Utställningen pågår t. o. m. 24 april 2022

Haute couturens huvudstad uppvisar denna höst en utställning med en av världens främste mode- och scenskapare. På hela två våningar i Musée des Arts Décoratifs kan Parispubliken och de fåtal turister som börjat återkomma njuta av denna fantasifulla persons kreationer.

Det sprakar om Paris efter nästan två års pandemi med alla avstängningar det har inneburit. Kulturlivet börjar äntligen få luft under vingarna. Denna utställning gav mig en energikick! Det kändes som om jag hade kommit till en annan planet efter en lång Törnrosasömn. För Couturissime liknar ingen vanlig haute couture-utställning. Kreationerna, fantasin, valet av material påminner mer om Star Wars än om Paris fina salonger.

Thierry Mugler är heller inte bara modeskapare utan scenograf, fotograf och filmare. Denna utställning är således inte enbart en retrospektiv utan en inblick i en del av Muglers liv och skaparglädje. Trots att hans första kollektion från 1973, var mitt under hippie- och bohem-tiden med mjuka mahjongkläder så finns det inte spår av det i hans kreationer. Tvärtom visar han upp starka, närmast djuriska kvinnor klädda i de mest uppseendeväckande kreationer. Mugler använder sig av plast och vinyl mer än av de ädlare materialen, som siden och päls, vilka var brukliga bland haute couture-skaparna.

Utställningen ger intryck av att stiga in i en sagovärld där djungel- och undervattensdjur samt insekter och ormar frodas. Kläderna är som tagna ur en opera eller en film. Fantasin verkar inte ha några hämningar alls. Kvinnornas kroppar framhävs med getingsmala midjor och djupa urringningar. Jag möts av nymfer med stålkorsetter, en kåpa med enorma fjärilsvingar, åtsittande fiskbensklänningar och hjältinnor som tagna ur tecknade serier typ ”Catwoman”. Själv har han kallat dem för ”glamazones”: moderna, chica, urbana och fantasifulla kvinnor.

Ett helt rum är fullt med olika dofter. Diskret lyfter jag på ansiktsmasken vilken fortfarande är obligatorisk på museer, biografer och affärer i Frankrike. Angel, den mest kända av hans parfymer kom till som ett tillbakablickande till Muglers barndom med minnen av varm choklad och kakor. Efter månader av tester i parfymstaden Grasse, framställdes parfymen som har blivit en internationell succé.

På övervåningen möts jag av fotografen Mugler med sina magnifika bilder, inspirerade av Helmut Newton som han samarbetade med. Dessa tyder på hans intresse för extrema upplevelser med mannekänger fotograferade högst uppe på Opera Garniers tak eller på Chrysler Building, på ett av Grönlands isberg eller ute i Saharas öken. Mugler verkar dras till kvinnans makt över eller kamp med naturens mest ogästvänliga sidor. Och inte verkar dessa damer ducka för något!

Thierry Mugler var en man av sin tid förstår jag då jag stiger in i den delen av kollektionen han gjort för att kämpa mot fördomarna kring aids/hiv. Flera kända personligheter som Madonna, Emma Sjöberg och transmannekängen Connie Girl bland annat, ställde upp och visade hans kreationer. Färgfotografierna av dessa ikoner pryder ett av de övre rummen. David Bowie, Beyoncé och Lady Gaga har burit hans kläder.

Utställningen avslutas med ett blodigt klipp ur operan Macbeth vars uppsättning i Paris han gjort dräkterna till.

Tycka vad man vill om Thierry Muglers kreationer, men ingen besökare går nog oberörd därifrån. När jag kommer ut i dagsljuset igen känns det som om jag varit på operan, på teatern, på bio, besökt Jurassic Park. Det kallar jag en utställning!

The post Spektakulär Thierry Mugler-utställning first appeared on Opulens.

BIO. Det är inte samma utbud av mångfald som vanligt, konstaterar Ingela Brovik som tagit del av Svenska Filminstitutets presentation av årets svenska filmer. Dessutom slår pandemin hårt mot biograferna.

År 2019 var det 16 miljoner besök på biografer i Sverige, 2020 bara 5 miljoner, får jag höra på Sveriges Radio strax innan jag skall gå in på mitt första biobesök år 2021.

På biograf Spegeln i Malmö är vi i publiken åtta personer i den nyligen ombyggda biografsalongen, den största av de tre, som invigdes av filmregissören Emir Kusturica 1998. Då var det Triangelfilm (numera TriArt) som drev den nyrestaurerade biografen, som senare togs över av Folkets Hus och Parker. Biografen fick därefter pris som årets förnyare/entreprenör av Europa Cinemas, nätverket som ger stöd åt oberoende biografer i Europa mot Hollywoods dominans på biografmarknaden.

Jag var på plats på Spegeln då Kusturica invigde biografen med ett engagerat tal, även på plats i Warszawa 2009 då Spegelns chef i Malmö tog emot priset av Europa Cinemas och filmregissören Andrej Wajda höll tal om biografens betydelse som plats för yttrandefrihet i Europa och världen.

Och nu sitter vi åtta personer i en biosalong omgjord till kafé för att se en ny dokumentärfilm, Helmut Newton: The Bad and the Beautiful, i regi av Gero von Boehm, premiär på utvalda biografer den 8 januari 2021. Den handlar om fotografen Helmut Newton, som flydde från Tyskland på 1930-talet, slog igenom i USA med egensinniga foton, som en stekt kyckling med snygga högklackade skor, och nakenfoton på kända skådespelare som Isabella Rosselini, Hanna Schygulla, Charlotte Rampling, Catherine Deneuve – foton som inte exploaterar nakenhet utan visar kvinnlig styrka och kraft.

I uppriktiga och engagerade intervjuer berättar skådespelarna om samarbetet med Helmut Newton, hans svarta humor, deras gemensamma arbete med att skapa bilderna, kontroversiella och hyllade internationellt, och speciellt i Los Angeles och Paris där Newton arbetade. Det är en fascinerande berättelse som väcker ambivalens och frågor.

Detta är en av de ganska få nya filmer som visas på bio detta nya år då Svenska Filminstitutet i måndags den 18 januari presenterade årets svenska filmer. Det är helt enkelt inte samma utbud av mångfald som vanligt. Flera av dem får sin Sverigepremiär på 44:e upplagan av Göteborg Film Festival,  under elva dagar i slutet av januari. Den äger rum online utan sedvanlig livepublik, samtal, diskussioner eller gemenskap – det som gör biografen till den betydelsefulla mötesplats den är.

The post Blek inledning på filmåret 2021 first appeared on Opulens.

FARLIGT. Det finns en bekvämlighet och tröghet när det gäller att tänka kring politik och konst, och däri finns det en fara, anser Ida Thunström. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I samband med London Design Festival i augusti i år uppfördes den världsberömda brittiska scenografen Es Devlins verk Please Feed the Lions. På det inte helt okända Trafalgar Square i London. Sedan 1867 har det stått fyra lejonskulpturer på torget, och nu lades ett femte till. I fluorescerande  rött, som syns mest och bäst. Projektet är ett samarbete med Google Arts & Culture. Besökare ”matar” lejonet med ord. Ord som lejonet sedan tuggar ihop till poesi som man kan läsa ur dess öppna mun. Nattetid projiceras den digitalt producerade poesin på Nelsonkolonnen. Kanske behöver vi stora superprojekt som dessa för att vi ska kunna bli berörda. Det vore ju egentligen inte så förvånande. Skriker högst, skriker bäst, och allt annat faller lätt under radarn. På ytan låter Devlins lejonprojekt som en ganska invecklad historia, men det blir mer som en teknisk lek, ett slags underhållning. Superspektakulärt absolut, men är det verkligen vad vi behöver?

I fredags var det vernissage för utställningen Saul Leiter. David Lynch. Helmut Newton: Nudes på Helmut Newton Foundation i Berlin. Kön utanför galleriet var löjligt lång, redan innan dörrarna öppnats. Ett sådant publiktryck har jag inte sett sedan den ytterst spektakulära utställningen Bodies turnerade runt världen. Förutom, såklart, i samband Marina Abramovics performances förra året, vars hela idé grundade sig på just konstnärens närvaro.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Frågan huruvida David Lynch skulle närvara vid evenemanget låg, mer eller mindre ordlöst, i luften hos oss som stod i kön. Det vore ju en ytterst kultig och spektakulär sak att uppleva, och jag befarar att det var den primära motivationen för många att ställa sig i en sådan superkö en regnig fredagskväll. Av fotografierna skulle man förmodligen inte kunna se särskilt mycket.

Det saknas alltså inte motivation när det rör sig om spektakulära saker. Bristen därav finns på andra ställen. Jag tvivlar inte på att utställningen på Helmut Newton Foundation är spektakulärt bra, men det var endast vernissagekvällen som det var riktigt spektakulärt. Personligen vägrar jag att förlora känslan för vari skillnaden mellan de båda begreppen består. Bristen på motivation tycks vara något som ligger djupare, som vi låter sippra längre och längre in i oss själva och vårt samhälle. I slutänden kan det bli till något oerhört destruktivt. En vän till mig använde häromdagen uttrycket ”mentalt lat”, för att beskriva en bekant som inte längre tycktes orka ta ta till sig lite mer komplicerade politiska diskussioner. En ovilja att sätta sig in i saker och därför istället dra snabba slutsatser, så kan det sammanfattas.  Det är lätt hänt att hamna där. Men farligt i längden.

Konstnären och fotografen Saga Berlin, eller ”Niceguzz”, klottrade för två år sedan ned en tom pool i Hägersten. Det gick upp i rätten som vandalisering, och det blev skadestånd och mediadrev. Precis som i fallet med NUGs Terriotorial Pissing (2009) är det för mig tillräckligt att höra talas om verket. Trots pool och tunnelbanevagn saknar konstverken en konkret kärna. För att uppleva dem är det fullt tillräckligt att få dem berättade för sig. Sedan skapar media diskussioner och tolkningar i vårt ställe, så att det i stort sett räcker för oss att luta oss tillbaka. Vi får ett helt spektra av konstnärliga utläggningar presenterade för oss. Det krävs ingen större ansträngning, det funkar lika bra utan motivation.

Bekvämlighet och tröghet är vad det handlar om och det är lite obehagligt att diskutera till exempel invandringspolitik med mentalt lata människor. Nu är konst nödvändigtvis inte samma sak som politiska diskussioner, men finns det inte en ganska snygg koppling i Please Feed the Lions? Ett stort lejon som står på torget och spottar ut hittepå-poesi, som något slags materialiserat pseudo-twitter. Ett superlejon med röd man. Eller blond, beroende på hur motiverad man är att tänka efter. Jag tycker nog att vi förtjänar bättre än så.

The post Den superspektakulära konsten väger ofta lätt first appeared on Opulens.