KORTNOVELL. Idag har vi nöjet att presentera en kortnovell av Eric A.L Axner. Det rör sig om en historia där pilsnerkorv är en av ingredienserna.

Eric A.L Axner är musiker, målare och författare av poesi och prosa. Ibland missförstådd, oftast förstådd och alltid underförstådd, enligt honom själv. Axners kortnovell En anekdot till är en riktig rövarhistoria om hur förbenat dumdristigt folk kan bete sig ibland. Så här beskriver han hur den kom till: “Novellen kom till då jag fick ett allvarligt anfall av ett kreativt infall. Med lite verklighet och en stor dos påhitt som kryddning skrev jag denna lilla berättelse under en varm sommardag i juni, sittandes på de vita utemöblerna. Möjligt att jag åt pilsnerkorv till lunch den dagen – dock inte helt säker”.

CAROLINA THELIN

En anekdot till

Vi satt på de nymålade utemöblerna i furu, så skinande vita att de till och med stack i ögonvrån då man bara sneglade ned. Trädgården var i full blomning och en mångfald pioner, rosbuskar och rhododendron tävlade om att vinna vår gunst genom se vackrast ut och dofta ljuvligast.

För att vara livslång storstadsbo så var han inte vare sig särskilt slö eller andefattig tänkte jag för mig själv medan solens strålar just nådde mitt ansikte igenom en av de majestätiska grantopparna framför oss. Detta var första gången jag var ute vid hans citrongula sommarstuga utanför Rejmyre i Östergötland.

Min vän och jag hade precis plockat klart några nävar krusbär som i kväll skulle bli till hemmagjord kräm, samt planterat ytterligare tre nya idegranar borta vid skogsbrynet. Nu åt vi lunch på varsin burk pilsnerkorv med stark grovmalen senap och lite hackad gurka till. Efter att halvvägs ha tömt min burk så såg jag hur min vän, låt oss kalla honom Caj, stoppar in en av sina korvar på bredden i munnen. Jag kunde inte hålla mig utan frågade leende:

– Varför äter du sådär?

– Jo du, det är ett åtagande som jag efterlever alltsedan jag gick på mitt livs nit. Det är för att påminna mig om hur dumt man ibland kan agera och för att försöka komma överens med den dumheten.

Allt detta lyckades han klämma ur sig innan korven hade hunnit slinka ned. Min nyfikenhet tog nu överhanden och den tvingade mig till följande följdfråga:

– Vad kan du ha gjort som är så dumt att du fortsättningsvis måste äta korv på tvären?

Min nyfikenhet hade fört mig rakt in i Cajs fälla. Att berätta smålustiga anekdoter med sig själv i centrum är nämligen hans främsta nöje och nu skulle det åter bli dags att lyssna till ytterligare en – den sjunde den dagen. Han log mycket förnöjt alltmedan han mumsade i sig sin sista pilsnerkorv, var efter han lutade sig bakåt i stolen och började berätta en kort och inlevelsefull historia.

– Inte långt efter att jag köpt denna sommarstuga så åkte jag runt på många loppisar för att hitta lite saker att ha här ute. På en gårdsloppis i Simonstorp så hittade jag en vacker oljemålning föreställande en dalgång i ett fjällandskap, med några fjällbjörkar och en klar himmel i skymningstid, allt i de mest underbara färger. Jag tyckte mig ha sett någon liknande tavla förut och den äldre kvinnan som sålde den försäkrade mig om att det var en äkta Helmer Osslund. Den hade hennes far köpt av konstnären själv. Hon begärde 250 000 kronor för den, ett högt men mycket rimligt pris, särskilt som det på baksidan fanns ett äkthetsintyg med Osslunds signatur på. Jag visste ju att några av hans tavlor gick för över miljonstrecket på auktion, så jag var mycket nöjd över att kunna äga en riktig Helmer Osslund. Dagen efter försäkrade jag den för det dubbla. Den hängde på hedersplats över soffan i vardagsrummet här inne. Det var min stora stolthet.

– Men det visade sig senare vara en förfalskning? avbröt jag för att snabba på processen något.

– Nej, verkligen inte. Jag fick den till och med värderad på självaste Antikrundan och fick då öka på försäkringsvärdet dubbelt upp. Så nej, inte alls.

– Var den stulen och du behövde lämna tillbaka den? försökte jag med då.

– Om inte damens far snodde den så var är den inte stulen.

– Tyckte du inte att det kändes säkert att ha målningen här ute och sålde den istället? blev mitt sista bemödande.

– Nej, där hade du fel igen. Vill du veta anledningen till varför jag inte har den kvar?

Jag nickade uppgivet som svar på denna ytterst retoriska fråga.

– Den var ju målad på smörpapper! Kan du tänka dig? Uppklistrad på en skiva och sen inramad – så fräckt! En kvarts miljon för det! Det kan ju inte ens räknas som grafik, väl?

Nej, svarade jag, grafik räknas det inte som, men då det är skäligen känt att Osslund ofta målade på smörpapper så borde väl min vän ha vetat om det, eftersom han även kände till hur mycket en Osslund brukar kosta på auktion?

– Nej nej, jag tittar bara på namnet och priset. Det är väl det konstkännare gör?

Jag nickade uppgivet åt denna ytterst trista sanning. Han fortsatte, nu med en något bistrare min:

– Och i min ilska över min upptäckt så rev jag ned den från väggen och då gled den mig ur händerna. Smörpappret lossnade och knycklade ihop sig på golvet. Inte ens den fina guldfärgade ramen gick att rädda. Jag hade kunnat få över en miljon för det där smörpappret! Istället fick jag slänga den i sopen. Hur kan det bli så dumt ibland?

Om detta konstaterade jag torrt:

– Att äta korv på tvären för resten av ditt liv är nog det minsta du kan göra för att försöka komma överens med din dumhet.

The post “En anekdot till” first appeared on Opulens.

KONST. Katarina Pirak Sikku har ägnat sitt konstnärskap åt att gräva där hon står, som same med anknytning till olika delar av Sápmi. Paulina Sokolow skriver om ett högaktuellt konstverk.

Målningen sträcker sig nästan sex meter i sidled. För att över huvud taget kunna färdigställa den fick Katarina Pirak Sikku flytta ut ur sin ateljé och ta materialet till en nedlagd gammal butikslokal i centrala Jokkmokk där hon bor. De röda linjefälten liknar en sinussekvens från en ljudupptagning, där volymen växelvis höjts och sänkts och ibland tystnat helt och hållet i oregelbundna avbrott. Det är Luleälven, Julevädno så som den ser ut idag från luften, eller på google maps. Inte som i en traditionell bilatlas, där älven går som ett kulspetsblått snitt genom norra Norrbotten och upp över norska gränsen.  Trots att det var länge sedan vattnet flödade fritt, är vi många som föreställer oss älven just så. Obruten.

Katarina Pirak Sikku har ägnat sitt konstnärskap åt att gräva där hon står, som same med anknytning till olika delar av Sápmi och som dotter till en legendarisk konstnär, duojár, Lars Pirak. Att ta i det onda, utsätta sig, stanna upp i det och leta upp de geografiska och historiska smärtpunkterna såväl som de människor som skulle kunna minnas är ett sätt att beskriva hennes konstnärliga praktik. Tystnaden hon stöter på under vägen betyder inte avsaknad av information, utan tjänstgör snarare som ledtrådarna, kontrollerna i en terräng fylld av hemligheter och bortträngningar. Platserna har varit rasbiologiska institutet i Uppsala, ”vetenskapsmännens” igensopade färdleder, bortglömda arkiv och osorterade fotoalbum och asfaltsvägar för tung trafik med sikte på nya gruvtäkter. Luleälven känner hon som sin egen ficka. Både där den ännu flyter fritt och där krafterna kommersialiserats och tuktats. Hon har också sett den förvandlas under hennes egen livstid. Målningen som hon arbetat med under hösten, ska ingå i en utställning på Mint, ABF-huset senare i år, Den omsorgsfulla strejken.

Konstnärer har varit flitiga bidragsgivare till den ännu allmänt spridda föreställningen om det vilda och folktomma norr. Helmer Osslunds (1866-1938) glödande landskapsporträtt för drygt hundra år sedan fortsätter att förföra. Hans skildringar av vattenfall, rusande älvar, flammande myrar och besjälade björkstammar utgör en urbild som gärna skymmer blicken för historiska händelseförlopp och människoöden. Osslund tillhör de svenska konstnärer som vid sekelskiftet sökte sig till Paris för att delta i brytandet av nya marker som höll på att brytas med symbolism, expressionism. Där hamnande han i lära hos Paul Gauguin, senare berömd för sina drömska och djupt exotiserande framställningar av kvinnorna i urbefolkningen och naturen på Haiti. Fullt lika kolonial blick hade inte Helmer Osslund på sin barndoms landskap, men det är samma idé om de otyglade krafterna och de dolda, ymniga naturskatterna utan människor som strax ska trigga igång den mest omfattande rovdriften på norra halvklotet, som ska ge ett antal stockholmsbaserade företagsledare en ekonomisk boom utan dess like och göra Sverige till en av världens snabbast växande ekonomier. På drygt hundra år har Luleälven brutits av och fängslats i kraftstationer på femton platser för att elektrifiera landet.

Sverige betraktas som föregångsland inom industrin för förnybar energi. Tack vare en energimix som till fyrtio procent består av vattenkraft har vi, som det heter, haft ett försprång i omställningen från smutsiga energislag som kol och andra förbränningsmetoder. Att priset för alla kraftverk kring norra Sveriges älvar syns som stora sår i ekosystem och hela byar förvandlade till dammbottnar, är något som politiker och exploatörer hittills avfärdat som preskriberade övergrepp. Gjort är gjort. Bidraget till den klimatvänliga energimixen väger över.

Ibland känner jag att det att det är surrealistiskt att vara med om det. Jag är ju rätt ung, så jag har aldrig sett älven levande, vara vissa delar, men långt ifrån alla delar. Tänk att hela jävla älven är dämd. Den finns inte mer. En älv är en älv som rinner, ett fritt vattenflöde. Man kanske skulle byta namn på Luleälven. Jag ville göra en trovärdig bild, men det har jag inte heller gjort för vattnet är ju rött. Det var ju väldigt intuitivt, men jag inser att det ser ut som blodsvatten.

Med egna ögon har Katarina Pirak Sikku och många andra länge observerat en annan sida av det vedertaget nödvändiga ingreppet. Temperaturen stiger snabbare i Jokkmokk än i andra delar av landet. Stillastående vatten värms upp, isarna uteblir och mörk mark drar snabbare åt sig värme med ljus och snötäckt. Klimatet blir punktvis varmare. Nyligen aviserade EU nya direktiv kring vattenkraft. Det ska inte längre inkluderas i kategorin förnybar energi, utan beskattas enligt andra normer. Något som givetvis utgör ett slag mot den svenska självbilden och som utlöst politiska krav på regeringen att sätta press på EU för att stoppa den nya klassificeringen.

1915 invigdes den första kraftstationen invid Luleälven. Idag är den renässansinspirerade tegelbyggnaden (inte helt olik årsbarnet Stadshuset i Stockholm) museum. På sin tid måste den ha framstått som ett palats. Sex ton tegel fick bäras av endast människokraft. Några bilar fanns inte. Anläggandet av vattenkraftverket var följden av en offensiv statlig politik, en satsning på industriell utveckling som skulle komma hela nationen till godo. Bygget startade under stora strapatser i väglöst land. Innan den provisoriska järnvägen hade byggts från Gällivare fick allt material och förnödenheter bäras de 44 kilometer via Rallarstigen till arbetsplatsen. Bärarna fick betalt 1 öre per kilo. Kraftverket invigdes den 8 februari 1915 genom att kung Gustaf V satt på Stockholms slott och tryckte på en knapp som utlöste en siren i Porjus. Idag är ställverksbyggnaden, ritad av Erik Josephson, byggnadsminne – ett av de första med anknytning till 1900-talets industrialisering. Här arbetade Katarina Pirak Sikku som guide när hon var ung.

Målningen Julevädno är klar och står just nu ihoprullad i konstnärens ateljé. Under tiden pressas Luleälven att exploateras i nya ännu större industrisatsningar i norr. I Skellefteå byggs batterifabriken Northvolt. På en yta stor som Gamla stan i Stockholm ska bilbatterier byggas till framtidens elbilar. Fabriken kommer kräva två terawattimmar per år, lika mycket el som 100 000 villor förbrukar på ett år, eller hela årsproduktionen i Sveriges effektmässigt största vattenkraftstation: Harsprånget i Luleälven. Ändå är det inget jämfört med satsningen i Luleå. I Hybrits pilotanläggning pågår forskning kring produktion av fossilfritt stål. När anläggningen byggs ut – då behöver Hybrit lika mycket el som hela Luleälven producerar.

Julevädno kommer att visas på utställningen En omsorgsfull strejk på Mint, ABF-huset senare i år. Curator är Michele Masucci.

PAULINA SOKOLOW
info@opulens.se

The post Tunna röda linjer – Katarina Pirak Sikku first appeared on Opulens.