HELHET. En inspirerande händelse i mitt vardagsrum: det öppna fönstrets vind fyller gardinen till en båge med spänst. Tyg nuddar prydnadssifonen, ett objekt så självtillräckligt i sin inneboende energi, sin linje. Ja, vi har alltid gillat linjer och sammanhang, det övergripande som bär en riktning, energi och sammanhang. Som när du står på Skeppsholmen och över vattnet ser Gamla stans sammanhållna vackra byggnadsmassa. Eller allvarligare: att få ha samma läkare över ett helt års sjukskrivning. Att en lärare kan få följa sina elever och se den längre tendensen. “Nu glömmer vi förra vårens svacka när det kommer till betyg”.

Så mycket av detta är slaget i spillror och grälla fragment, men de falska enheterna och sammanhangens månglare börjar växa fram som skadesvampar. Det talas om nationens enhet, om ras och familj som linje och sammanhang. En alltför lättköpt lösning och balsam på sprickorna som postmodernism och nyliberalism skapat med en syn på människan som helt fragmenterad och insulär.

Ja, vem i detta tresekunderssamhälle går hela linjen med 40 år på samma jobb och slutar som vithårig mästare? Vilken nyexaminerad 24-åring stannar så länge att hen verkligen bottnar?

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Ingen människa är en ö first appeared on Opulens.

STADEN. “Men jag förivrar mig och glömmer den inledande dubbelheten om att det finns något mörkt i vår grannes folksjäl. Eller i alla fall hur boendestandarden var under efterkrigstiden här”, skriver Jesper Nordström.

Byen der forsvandt av Allan Mylius Thomsen och Leif Ziegler
Løfbergs Forlag (2017)

En dyster kväll orkade jag inte ens gå för att handla folköl och jordnötter på den närliggande livsmedelsbutiken, så jag vred och vred på min gamla transistorradio för att få in något danskt program. Bara för att höra språket, vad det handlade om spelade mindre roll. Jag tillhör den lilla skara som tycker att danska är ett vackert språk, som kan ha en skrovlig mjukhet, som tyskan. Däremot tror jag en stor skara människor ser just Danmark som en leverantör av kittlingar av reptilhjärnan.

Ni vet, en bajer och en räkmacka och ett smörrebröd. Har man jobbat i Danmark och fått en avhyvling av en chef eller tjuvlyssnat på medelsnittsprebens syn på invandring och mångkultur är man mer böjd att hålla med Hamlet att ”There is something rotten in Denmark”. Men låt det vara sagt rakt av: undertecknad är Köpenhamnsnörd. Jag behöver inte springa något maraton, det är bara att ta på promenadskorna och vandra gata upp och gata ner i denna världens vackraste och härliga stad.

Men jag förivrar mig och glömmer den inledande dubbelheten om att det finns något mörkt i vår grannes folksjäl. Eller i alla fall hur boendestandarden var under efterkrigstiden här. Hade det inte varit för tidstypiska hippiebussar och charmiga butiksskyltar på fotografier från denna era, hade man som svensk kunnat tro att det var ett dokument från 1930-talet, inte 70-talet.

Nu landade mastodontverket Byen der forsvandt på mitt recensionsbord, och det är en ansträngning att hålla skribenthuvudet lite kallt, i alla fall inför detta 478 sidiga praktverk.

Det är lite en missvisande titel då det kan röra sig om att ”bara” en gammal butik med inredning eller spektakulär skylt rivits, bilderna är tagna av amatörfotografen Leif Ziegler och är både blånade, suddiga och slitna. De står i motsats till texten av Allan Mylius Thomsen som är detaljinsnöad på Stig Helmer-nivå, det redogörs bland annat för vad gator kallats i folkmun på latin. Det vill säga Thomsen har en torr proffsig ton, men å andra sidan bidrar det suddigt och slitna i bilderna till helhetsupplevelsen.

Nu är det tack och lov inte ett såsigt sentimentalt verk utifrån modellen ”se så fint det var förr och hur fult det blivit nu”; förordet är skrivet av teknikborgmästare Morten Kabell och lägger ut texten om att en stad faktiskt måste förändras, att förändring är dess raison d´être.

Det är behövlig moteld till alla ”Klarakvartersromantiker” som bara ser det positiva i gamla historiska slitna hus. Men till skillnad från just i Klarakvarteren bevarades gatornas succesiva framväxta mönster, hela kvarters infrastrukturella väv revs inte i sönder som vid Sergels torg, och senare forskning inom kriminologi har visat att just dessa monofunktionella platser – butiker som stänger 18.00 – inte är lämplig planeringstrategi.

Det finns helt enkelt en mer kontinental blandning i Köpenhamns tätare stadsväv där den hotande ödsligheten inte är lika påfallande som exempelvis T-centralen i vår huvudstad.

Det här en bok som man kan njuta av på många olika sätt, att bara bläddra fram och tillbaka och läsa några rader här och där. Dessutom innehåller den rutor med mer anekdotiskt material, fast för att uppskatta de texterna måsta man nog vara både pappavitsare och gravt danofil som jag. Men det är också en mer ”sansad” Danmarkshistorik då platser och gator knyts till större historiska händelser. Mitt slutbetyg är fem charmiga fläsksvålar och en Jolly Cola.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Det finns något mörkt i vår grannes folksjäl first appeared on Opulens.